Toppnytt

Veronica Maggio – Way Out West

16 augusti, 2026 by Thomas Johansson

Veronica Maggio är ett proffs. Det vet man redan innan hon kliver upp på scenen.

Hon levererar. Alltid. Låtarna sitter, publiken är med och den där särskilda Maggio-känslan infinner sig nästan omedelbart. Det är snyggt, välrepeterat och effektivt – precis som det ska vara när en av Sveriges mest etablerade popartister spelar på Way Out West.

Men frågan är vad som händer härnäst.

För någonstans känns det som att Veronica Maggio har gått lite i stå. Hon är fortfarande väldigt bra på det hon gör, men utvecklingen pekar inte direkt framåt. Det är mer förvaltning än förnyelse.

Det är förstås svårt att klaga på ett koncept som fortfarande fungerar. När Jag kommer, Måndagsbarn eller någon av de andra stora låtarna kommer behöver Maggio knappt göra något för att få publiken med sig. Hon har byggt en katalog som nästan spelar sig själv.

Men just därför blir avsaknaden av överraskningar tydligare.

Man vill se nästa steg. Något som skakar om den välpolerade popmaskinen. Något som visar att Veronica Maggio fortfarande vill någonstans, inte bara fortsätta vara väldigt bra på att vara Veronica Maggio.

Det här är en trygg och stabil spelning från en artist som kan sitt hantverk utan och innan.

Men efter så många år på toppen hade man önskat lite mer framåtrörelse.

Tre plus för ett proffs som levererar – men som behöver hitta en ny riktning för att det inte ska börja kännas som att hon står och trampar på samma ställe.

Tre stjärnor

Skribent: Lea Johansson Maliniemi

Allt från Way Out West 2026

Teaterkritik: Höga visan i Benhuset, Katarina kyrkogård – En dans där alla våra mänskliga känslor spelas upp

16 augusti, 2026 by Ulf Olsson

Höga visan
Premiär 14 augusti 2026
Skådespelare Enbart Lotti Törnros (monolog).
Upphovskvinna Hanna Nygårds.
Teatergruppen Hög produktion.
Scen: Benhuset, Katarina kyrkogård i Stockholm

Höga visan i Gamla testamentet är en poetisk och vacker text om evig kärlek. Den har som de flesta bibliska texter tolkats på flera olika sätt, ibland symboliskt och ibland bokstavstroget. Inom judendomen tolkas den ofta som Guds kärlek till Israel och inom kristendomen som kärleken mellan Kristus och kyrkan. Hanna Nygårds och Lotti Törnros tolkning är dock mindre symbolisk och mer bokstavstrogen. Det är tvåsamhetens kärlek som är i centrum och framför allt, enligt Lottis monolog, kärlekens baksida eller pris: sorg och förtvivlan. En kärlek som ofta är självupptagen och drivs av en längtan efter någon utomstående som förväntas rädda mig och fylla mina känslor av inre tomrum. En förälskelse där den andre till en början upplevs som i det närmaste perfekt, som den enda rätta. En illusion som tenderar att övergå i besvikelser när sprickorna i fasaden visar sig. Något som Lotti spelar upp på scenen på alla möjliga sätt.

Pjäsen handlar om den övergivnas besvikelser och inre och yttre kamp mellan förtvivlan och strimmor av hopp. En dans där alla våra mänskliga känslor spelas upp: sorg, förtvivlan, ilska, anklagelse och hat. Du har förstört mitt liv. Du lovade att vi alltid skulle vara ihop. Du sa att jag var din största och eviga kärlek. Vi skulle vara öppna mot varandra och ta upp allt det som skavde. Du din lögnare. Men också minne av vackra kärleksfulla stunder. Och naturligtvis, meningslösa försök att skriva om historien. Varför vågade jag inte se det som var på gång? Vi slutade ju att intressera oss för varandra för länge sedan. Varför kysstes jag inte oftare. Varför sa eller gjorde jag så och inte så? Men mitt i alla förtvivlan visar sig också, visserligen ansträngt, men ändå strimmor av hopp: jag klara mig själv, jag ska ta hand om mig själv, det som har hänt är inte så allvarligt egentligen.

Till slut finns det ingen kraft kvar för allt meningslöst ältande. Det illustreras av en kruka med en liten ekplanta som Lotti en gång gav sin älskade som bevis på den eviga kärlek som de lovade varandra när förälskelsen blommade. Plantan var en symbol för drömmarna om att ha träffat den rätta som kan tillfredsställa de flesta behov. Nu visar den en väg ut ur den destruktiva rundgången av känslor och tänder ett hopp om något nytt. Tillsammans med publiken planterar Lotti om ekplantan ute på Katarina kyrkans kyrkogård. Men en fråga som dröjer sig kvar är om det som planteras om är samma gamla ekplanta och samma självupptagna drömmar om tvåsamhet som räddning. Eller har det hänt något med Lotti. Har hon fått syn på sin egen roll i det som har hänt. Eller är det samma gamla planta och samma drömmar som planteras om med risk för upprepningstvång i nya förälskelser, besvikelser, tystnad och kanske nya uppbrott.

Lotti Törnros monolog är mycket trovärdig vilket gör att man kan känna igen sig i och kanske lära sig något av det som utspelas på scenen. Hennes verbala tal, kroppsspråk och rörelser på scenen uttrycker besvikelsens och sorgens känslor på ett imponerande sätt.

Familjemusikalen Mrs. Doubtfire får nordisk premiär på Östgötateatern

16 augusti, 2026 by Redaktionen

Familjemusikalen Mrs. Doubtfire får nordisk premiär på Östgötateatern, berättar ett pressmeddelande:

Östgötateatern är stolta över att ge nordisk premiär för den hyllade Broadwaymusikalen Mrs. Doubtfire. Hösten 2026 får publiken möta den älskade berättelsen om Daniel Hillard och hans alter ego Mrs. Doubtfire – i en varm och fartfylld familjemusikal fylld av humor, hjärta och igenkänning.

– Vi är otroligt stolta att få ge Östgötateaterns publik denna fantastiska musikal som på ett utmärkt sätt blandar humor med en berörande historia. Jag är helt övertygad om att publiken i alla åldrar får med sig såväl ett gott skratt som en skvätt tårar från teatern efter denna föreställning, säger teaterchef Kristoffer Berglund.

Musikalen bygger på den filmen med samma namn från 1993 med Robin Williams och Sally Field i huvudrollerna.

Vi får följa Daniel Hillard – en nyskild och arbetslös skådespelare, som i ett desperat försök att få vara nära sina barn kliver in i rollen som den äldre, kvinnliga hushållerskan Mrs. Doubtfire. När han lyckas få jobb hos sin exfru Miranda inleds ett dubbelliv fyllt av skratt, känslor och kaotiska förvecklingar.

Med högt tempo, medryckande musik och massor av humor kastas vi mellan Mrs. Doubtfires vilda upptåg och Daniels utmaningar. Men bakom förklädnaden döljer sig också en djupare berättelse – om föräldraskap, identitet och kärleken till familjen, oavsett hur den ser ut.

Spelperiod
Nordisk premiär: lördag 5 september kl 15.00, Östgötateatern i Linköping
Linköping: 5 september–24 oktober 2026
Norrköping: 7 november–31 december 2026

Medverkande skådespelare
Peter Jansson, Karin Oscarsson, Eric Hallengren, Moa Eklöf, Camilo Ge Bresky, Rachelle Larsson, Marika Strand, Sven Angleflod, Vide Wilson Levahn, Julian Blomqvist Vilenius, Alexander Sherwood, Gustav Kvale, Hjalmar Freij, Astrid Skogh, Thalia SpyrouKambanou, Julie Marlow, Sara Östberg Diakité, Hanna Ulvan, Elin Malmborg, Martin Henriksson-Urech, Emma Wihlborg

Orkester
Kristin Stenerhag, Tomas Nordebrink, Niclas Lindblom, Alexander Walldén, Marcus Österlund, Ella Björkdahl, Michael Lindholm, Johan Nilsson, Magnus Jacobson, Magnus Fritz, Fredrik Ingå.

Inspelad musik, musiker:
Åse-Maria Bygland Larsen, Henrik Westerberg, Lars Hedlund, Pelle Anelid

Konstnärligt team
Regi och koreografi: Anna Ståhl
Scenografi: Marcus Englesson
Kostymdesign: Annsofi Östbergh Nyberg
Ljusdesign: Per Hörding
Ljuddesign: Michael Andersson
Musikaliskt ansvarig och kapellmästare: Kristin Stenerhag
Peruk- och maskdesign: Anna Stålfelt
Översättning: Calle Norlén

Filmrecension: The Invite – briljant

15 augusti, 2026 by Linou Gertz

The Invite
Regi Olivia Wilde
Nordisk premiär på Way Out West, ordinarie biopremiär 21 augusti 2026
Betyg 4

Efter de vitt skilda Booksmart och Don’t Worry Darling (som jag fortfarande håller som hennes bästa) är skådespelaren Olivia Wilde återigen aktuell med en ny film som regissör – men också som en av huvudrollerna. Det är en liten ensemble, till en början hon (Angela) och Seth Rogen som spelar hennes man Joe, om fyra personer som senare byggs på med deras grannar som bjuds in på middag då de vill visa upp sin nyrenoverade lägenhet som tydligen varit lång och högljudd. För att sträcka fram en fredskvist bjuder de in dem till en liten soaré men kvällen utvecklar sig inte riktigt som de tänkt sig. Brutal ärlighet och snabba frågestunder om varandra sänker snabbt stämningen och bygger en bubbla av osäkerhet och en berg och dalbana av känslor.

Det snabba tempot i dialogen, träffsäkra blickar från främst Olivia själv som talar mer genom sina ansiktsuttryck snarare än ord (även om de också avfyras likt ett maskingevär emellanåt) och allas olika personligheter skapar en enorm humoristisk pärla som är svår att värja sig emot. Biosalongen exploderar ofta av skratt och det är tydligt att detta är en dramakomedi som gör sig bäst på bio med stor publik. Känslan är lite klassisk Woody Allen blandad med Bergmans Scener ur ett äktenskap där mixen kastas in i ett modern setting som bland annat blir talande om när det kommer fram att den stora fina lägenheten är ärvd från Joes föräldrar och ingenting de kunnat ha råd med själva – ett tecken i tiden på hur kapitalistisk spelplan fullständigt förstört den amerikanska bomarknaden med skenande priser som lämnat många med flertalet inneboende i allt trängre boutrymmen och det främsta sättet att få en bra lägenhet genom är arv och därmed en hel del tur.

Manuset, skrivet av Will McCormack och skådespelaren/författaren Rashida Jones, är briljant och det märks att i alla fall Rashida har bred erfarenhet av såväl drama men kanske främst komedi. Det sicksackas friskt mellan de mer komiska delarna som ibland mynnar ut i rena bråk och en del kanske bara andra oväntade lugnare delar. Men allt som oftast tillbaka till det mer öppna varma och skrattretande som ändå är ryggmärgen filmen vilar på. Grannarna, spelade av Edward Norton och Penélope Cruz, har själva varit högljudda (men av helt andra anledningar) och det finns alltid saker som en av grupperna vet men inte den andra eller publiken – ett briljant upplägg för lögner, undanflykter och bortförklaringar som sedan alltid kommer tillbaka för att skära dem som ett svärd i magarna. För det mesta ligger passande musik i bakgrunden och bygger på den aktuella stämningen, men när det ska bli ledsamt slår det tyvärr över och blir mest manipulativt tear-jerkande och hade nog helst fått bära sig självt utan att musiken ska berätta för oss hur vi ska känna i stunden. Men det blir också ett undantag som bekräftar regeln och ingenting som förstör helheten speciellt.

Ingenting varar för evigt, inte ens personliga relationer som byggs upp till att väldigt raskt kanske bli någonting mer, och när allting kraschar byts skratten snabbt ut till allvarsam tystnad – såväl på duken som i salongen. Filmen har oss i sitt järngrepp och det är inte ofta en film lyckas agera dirigent och publiken så villigt spelar med som vi vore dess band. Crescendot är inte alls vad en förväntar sig, liksom väldigt lite i filmen är – vilket ger en känsla av egensinnighet och stark personlighet – och trots det enkla upplägget känns det inte som du redan har sett denna filmen hundra gånger innan. Därmed kommer slutet lite som en chock både för huvudparet men också oss utanför.

Filmrecension: Främlingen – estetiskt tilltalande mästerverk som talar både till huvud och känslor

15 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Främlingen
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 augusti 2026
Regi François Ozon

Filmad i svartvitt och estetiskt enormt tilltalande – men samtidigt en tragisk berättelse med flera nivåer som talar både till huvudet och känslorna. En delvis absurd berättelse om en ung man som påstås vara helt oförmögen att visa några djupa känslor. Frågan är dock om han verkligen är det. Filmen ger mycket att både tänka på och rör mycket i känslorna och det undermedvetna. Inte lätt att skaka av sig efteråt.

Filmen bygger på och följer ganska strikt Camus roman Främlingen. Meursault är en ung man som säger sig alltid säga sanningen och samtidigt påstår han att han inte tror på något – han ska symbolisera en nihilist. För mig är det uppenbart att Meursault lurar sig själv, han är en stor bild av att fastna i sin livslögn om sig själv.

Det finns mycket skrivet om Camus roman och många teorier om hur den ska tolkas. Den förmodligen vanligaste förklaringen är att romanen är ett angrepp på nihilismen, på ideologin och tanken att det inte finns något i livet som har djupare mening, att livet saknar en högre mening, att det inte finns några fasta värden, och att moral eller sanning inte har någon objektiv grund. En form av ateism, på sätt och vis, även ateism är ett begrepp som har flera underavdelningar.

Albert Camus skrev romanen Främlingen under andra världskrigets början, mellan 1938 och 1940, och den gavs ut år 1942 i Frankrike. Oavsett om hans huvudskäl till att skriva den skulle vara att skildra faran och konsekvensen med nihilism är det fullt möjligt att tolka in och se mycket annat i både boken och filmen. Meursault gråter inte vid sin mors begravning. Många som tolkar boken menar att han därför straffas inte för sitt brott, utan för att han inte följer samhällets spelregler.

För mig handlar filmen både om livslögner och om grupptryck och rädslan för att tänka utanför gruppens normer och om våldsmonopolets makt, framför allt symboliserad av en rättegångssystemet. Meursault lurar sig själv samtidigt som samhällets företrädare inte tillåter någon att skilja sig från deras förutfattade regler och meningar om hur människor ska agera.

Filmen är konstnärligt stilren i det svartvita formatet med en huvudrollsinnehavare som både spelar med ett näst in till orörligt uttryck i ansiktet, men samtidigt finns det något annat dolt som signaleras med ögonen. Huvudpersonen Meursault säger sig leva helt likgiltig inför samhällets konventioner. Han vägrar att följa de sociala spelregler som kräver att vi spelar teater och ljuger om våra känslor. Men i dagens värld där samhället och läkare och psykologer accepterat att det finns människor med olika så kallade bokstavskombinationer – då kan vi se på Meursault med andra ögon än då romanen gavs ut.

Våldsmonopolet i såväl Sverige som i de flesta länder bygger mycket på polis och rättsväsende, i synnerhet åklagare. Polis och åklagare – ett tätt sammanknutet team, Ett starkt tema i filmen är hur samhället och i synnerhet detta våldsmonopol inte kan acceptera att någon skiljer sig från deras förutfattade meningar om hur människor ska uppfatta livet. Ett tema som förmodligen blivit ännu mer aktuellt efter i vår tid, på olika sätt.

Toppnytt

Footer

Om oss