Det finns få svenska band som kan få en konsert att kännas som en gemensam överenskommelse mellan scen och publik. Avantgardet är ett av dem.
På Mosebacketerrassen blir det snabbt tydligt att det här inte ska bli någon vanlig konsert där bandet står på scen och publiken står framför. Redan under första låten hinner Rasmus Arvidsson göra två svängar ut bland publiken. Och det är bara början. Under kvällen blir det många fler.
Det är nästan som om scenen är för liten för honom.
Eller som om publiken är för viktig för att bara stå framför.
Mosebacketerrassen är dessutom en perfekt plats för Avantgardet. Stockholm ligger som en kuliss bakom scenen, sommarnatten breder ut sig och från scenen kommer den där alldeles speciella blandningen av desperation, samhällsilska, hopp och livsglädje som blivit bandets signum.
Det är svettigt. Det är stökigt. Det är intensivt.
Och framför allt är det levande.
Efter tio år, elva album och hundratals spelningar finns det naturligtvis en enorm rutin i bandet. Men det fina är att rutinen aldrig känns som bekvämlighet. Rasmus Arvidsson sjunger fortfarande som om varje ord är viktigt och publiken svarar med en närvaro som gör att gränsen mellan scen och salong nästan försvinner.
Det är svårt att stå bredvid när hela Mosebacketerrassen sjunger med.
De nya låtarna från United States av Sverige får ta plats, men det är blandningen med den äldre katalogen som gör kvällen komplett. ”Framåt habibi”, ”Alla känner apan”, ”Häll ut” och ”Hansa City” sitter där de ska, medan de mer explosiva ögonblicken får publiken att både hoppa och skrika.
Och så finns det där ständiga hoppet.
Avantgardet kan sjunga om ett Sverige som gått sönder, om människor som står utanför och om allt som skaver. Men live blir musiken paradoxalt nog något väldigt positivt. Ett kollektivt långfinger åt uppgivenheten.
Vi är här. Vi sjunger. Vi fortsätter.
Det är kanske därför Rasmus måste ut i publiken hela tiden. Avantgardet handlar aldrig riktigt om fyra personer på en scen. Det handlar om alla som står där tillsammans.
Ibland blir konserten något mindre fokuserad och några låtar flyter ihop. Men när bandet träffar rätt finns det få svenska liveakter som kommer i närheten.
Och de träffar rätt väldigt ofta i kväll.
När sista tonen klingar ut känns det nästan märkligt att återgå till att vara åskådare.
Avantgardet lämnar inte bara en scen.
De lämnar efter sig ett slags kollektiv baksmälla.
En stark 4/5.
