Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension av TV-serier

Recension av tv-serie: The Crown säsong 5 – mörkare och mer kritisk

by

The Crown säsong 5
Betyg 4
Premiär på Netflix 9 november 2022

Den femte säsongen av The Crown är troligen en av höstens mest efterlängtade tv-serier. Denna tv-serie om brittiska kungahuset och dess drottning Elizabeth II och hennes tid som monark för det brittiska samväldet har många tittare. Alla säsonger har varit välgjorda draman, delvis fiktiva och delvis byggda på verkligheten. Vi har fått en inblick i den brittiska monarkin på gott och ont. I denna femte säsong ändras stämningen och vrids om och blir mörkare och mer kritisk. Säsongen har tio avsnitt som utspelas under 1990-talet, ett decennium då den brittiska monarkin hade en många problem och dess popularitet var låg med ett undantag: folket älskade prinsessan Diana som var gift med tronföljaren prins Charles.

Redan i fjärde säsongen skildrades hur populär prinsessan Diana var hos folket och hur obesvärat och naturligt hon kunde möta människor. Något som tycktes väcka viss avundsjuka och missunnsamhet hos framför prins Charles.

Denna femte säsongen tar upp en opinionsundersökning som en brittisk tidning publicerade som visade att folket tyckte att drottningen var gammaldags, för konservativ. En majoritet ville se en monarki som följde med i tiden, som anpassade sig till moderna tider. Denna opinion visade sig också i det politiska valet några år senare då Labour gick mot en storseger. Vi får följa hur prins Charles tar fasta på detta och försök få gehör för sina idéer om hur den brittiska monarkin skulle kunna förnyas. Han försöker till och med förmå drottningen av abdikera till förmån för honom.

Den brittiska skådespelerskan Judi Dench har uttryckt skarp kritik denna femte säsong:
Den brittiska skådespelerskan Judi Dench skriver i ett öppet brev publicerat i The Times att hon tycker att serien skildrar den brittiska kungafamiljen på ett grymt och orättvist sätt och att det i början av varje avsnitt borde poängteras att det är ett fiktivt verk.

Jag kan förstå vad Judi Dench menar. Skildringen av drottningen och hennes hov är inte särskilt smickrande. Denna säsong är mer ett drama och fiktiv än tidigare säsonger, i alla fall uppfattar jag den så. Men för mig gör det serien bättre och starkare. Den fjäskar inte för monarkin men svartmålar inte totalt heller utan visar på ett realistiskt sätt hur människor agerar och som får mig att se monarkin ur olika perspektiv.

Drottningen (spelas av Imelda Staunton) skildras mer förstelnad i sin position är tidigare säsonger. Hon har alltid skildrats som traditionell och konservativ men tycks blivit mer stel i denna säsong. Det är lätt att känna antipati mot hennes karaktär då vi ser hur otrevlig hon är mot den egyptiska mångmiljardärer Mohamed Al-Fayed, pappa till Dodi som omkom tillsammans med Diana i en bilolycka i Paris 1997. Bilolyckan är inte med i denna säsong, jag förmodar att den kommer i säsong 6.

Imelda Staunton är ganska porträttlik och likaså Elizabeth Debicki som Diana liknar originalet. Däremot är inte Jonathan Pryce som Prins Philip, drottning Elizabeths make, särskilt lik sitt original, fast sminkad till viss likhet. Dominic West som prins Charles, har inga likheter alls med prins Charles. Dominic West gör nog aldrig någon dålig rolltolkning och han är mycket stark i rollen som prins Charles som skildras mer energisk och självsäker än i tidigare säsonger – också hans flickvän Camilla och deras förhållande skildras mer positivt är jag sett någon annanstans. Det blir begripligt hur nära Camilla och Charles står varandra. Fruktansvärt tungt för Diana, förstås, som upplever att de varit tre i deras äktenskap från första början.

Diana framställs som väldigt skör och så ensam. Jag får nästan ont i magen när jag ser hur ensam och isolerad hon tycks vara. Jag blir lite skeptisk till hur realistiskt det är. Hon syns i stort sett aldrig tillsammans med sina två söner. Hennes ensamhet utnyttjas samvetslöst av BBC då hon luras till den numer kända/ökända intervjun där hon får häva ur sig kritik av den brittiska monarkin.

Det är en starkt säsong och jag tycker det är viktigt att se den som ett drama som bara delvis bygger på verkligheten.

Recension av tv-serie: Young Royals 2 – minst lika bra som första säsongen

by

Young Royals säsong 2
Betyg 4
Premiär på Netflix 1 november 2022

Den första säsongen av Young Royals gjorde succé. Berättelsen om den ofrivillige kronprinsen Wilhelm och hans kärlekshistoria med underklass-pojken Simon var engagerande. Ett drama där det gick att känna med och förstå de olika karaktärerna och deras reaktioner. I den andra säsongen tar det några avsnitt innan intrigerna riktigt tar fart, men det är värt denna långa uppstarten. Säsong 2 är lika bra som den första säsongen.

Händelserna utspelas på den privata skolan Hellenska. utspelas på hillerska
unga människor i kläm mellan tradition och nya tider. mest av allt Wilhelm …Om jag inte träffat personen som berättat hur det varit att gå på en privat skola för överklassen hade jag sett skildringen av skolan och dess lärare som ironisk och överdriven, men vad jag förstår kan det gå till precis så traditionellt och ålderdomligt. Simon och hans syster Sara är några få av eleverna som inte kommer från en välbärgad bakgrund, de har fått plats på skolan genom stipendier.

Om det är något jag egentligen skulle vilja se mer av är det konflikterna mellan överklassen och de vanliga människorna. I säsong två är det framför allt Sara som får spegla den konflikten. Hon blir vän med Felice, en av de rikaste flickorna. Trots att Felice och hennes tjejgäng tror sig vara generösa som släpper in Sara i gemenskapen är det väldigt oförstående för Saras situation. Sara har inte råd att köpa fika i området ibland ens.

När det gäller Wilhelms och Simons relation är den förstås rejält infekterad. Simon tycker att Wilhelm varit feg som inte erkänt offentligt att det är de två på videofilmen som läckt ut. Wilhelm söker hämnd på August som läckt videon. Wilhelm utmanar hela svenska kungahuset i sin ilska.

Serien har en lång rad duktiga skådespelare, både de yngre och de mer erfarna som Pernilla August och Ingela Olsson med flera. Bland de yngre imponeras jag stort av Edvin Ryding som spelas kronprins Wilhelm. Trots sin unga ålder är Edvard Ryding en erfaren skådespelare redan som haft roller i bland annat Gåsmamman och Älska mig. Många av de yngre skådespelarna lär vi se mer av i fler sammanhang. Frida Argento som spelas Sara är en av de unga skådespelare jag hoppas få se mer av i andra sammanhang. Hon spelas så bra, det är lätt att känna med henne.

Jag är väl inte seriens främsta målgrupp som jag förmodar är tonåringar, gärna yngre tonåringar.
Det är så tydligt hur starka känslor unga människor kan ha. Hur de kan vara övertygade om att den de är förälskade i som tonåring är deras livs kärlek. Det är något jag tror de flesta kan känna igen. För min del är jag rätt glad att jag inte gifte mig med den person jag var kär i som 16-åring. Men oavsett vilken ålder man har är säsong 2 sevärd. Den har överraskande vändningar. Den är väl något sötsliskig mot slutet men säsongen har ett slut som absolut öppnar för en fortsättning.

Recension av tv-serie: The Playlist – ger en hel del att fundera på

by

The Playlist
Betyg 4
Premiär på Netflix 14 oktober 2022
Regi Per-Olav Sørensen och Hallgrim Haug
Medverkande Edvin Endre, Christian Hillborg, Ulf Stenberg, Joel Lützow, Gizem Erdogan, Janice Kavander och Hanna Ardéhn med flera

En stark och välgjord berättelse om hur Spotify kom till och som ger en hel del att fundera kring. Det är inte en dokumentär utan ett drama där allt givetvis inte stämmer exakt med verkligheten. Seriens styrka är att den visar både på Spotifys styrkor och svagheter och sätter igång tankar.

Denna miniserie på sex avsnitt är mycket professionellt genomförd där vi får följa sex karaktärer och uppleva hur de ser på vad som hände. I det sjätte och sista avsnittet möter vi musikerns syn på Spotify genom den påhittade karaktären, musikern Bobbie T, spelas mycket bra av Janice Kavander. I övriga fem episoder får vi följa grundaren och visionären Daniel Ek (Edvin Endre), skivbolagsveteranen Per Sundin (Ulf Stenberg), juristen Petra Hansson (Gizem Erdogan), kodaren Andreas Ehn (Joel Lützow) och medgrundaren och affärsmannen Martin Lorentzon (Christian Hillborg). Det sjätte avsnittet ser jag som seriens botten-napp samtidigt som den visar på ett viktigt problem med Spotify: det är skivbolagen och Spotifys ägare som tjänar storkovan medan de flesta artister som fyller tjänsten med musik knappt får kaffepengar. Endast de gigantiskt stora artisterna får bra ersättning från Spotify.

Spotify-grundaren Daniel Ek skapade inte Spotify för att musiker skulle tjäna pengar, enligt serien. Daniel Ek såg en stor öppning att tjäna pengar för den som var först med att skapa en streaming-tjänst som är gratis och där musiken strömmar direkt, till skillnad från det buggiga Pirate Bay och andra tjänster som fanns under den eran. Itunes var visserligen inte buggigt men där måste konsumenterna betala för varje låt de laddade ned. Spotify bygger på streaming och användaren behövde inte ladda ned musiken och tanken var från början att den skulle vara gratis, fast med reklam. Det är den fortfarande för den som inte vill betala för den reklamfria premium-tjänsten.

Liksom många andra som var aktiva på Internet tidigt var jag med på något sätt med kring de som skildras. Vi minns fildelningssajten Pirate Bay som var ett stort hot mot musikbolagens vinster. Vi minns när vi fick får första inbjudan till betaversionen av Spotify. Spotify gav musikintresserade möjlighet att lyssna på musik gratis utan att vara rädd för att bli haffad av polis och åklagare. Före Spotify var det en del musiker som blev lurade och utnyttjade av de stora musikbolagen. Det var ägaran av musikbolagen som snodde åt sig rättigheterna och de stora vinterna. Men Spotify är det fortfarande samma sak plus att huvudägaren av Spotify, Daniel Ek, också tjänat gigantiska summor på det musiker skapat.

En del skildringar stämmer inte hur jag uppfattade dem. Peter Sunde och hans kollegor på Pirate Bay upplevde jag aldrig som sådana fundamentalister som de skildras som i serien. Men det är viktigt att komma ihåg att det är en fiktiv berättelse, inspirerad av verkliga händelser men fortfarande ingen dokumentär. Jag ser serien dels som ett tidsdokument och dels som en diskussions-öppnare. Musikbolagen är de stora vinnarna, förutom Daniel Ek och den närmaste kretsen kring honom. Men att skivbolagen tjänar pengar på musikrättigheterna är förstås inte enbart av ondo. Skivbolagen bekostar studior för inspelning som utrustas med bra utrustning och ger ofta stöd på många sätt åt artister de satsar på.

Jag har läst olika recensioner och reaktioner på serien, som oftast speglar skribentens ståndpunkt, till exempel Daniel Johansson som jobbar inom musikindustrin skriver:
Bilden av att alla artister blir fullständigt lurade av Spotify är så fel, så fel, så fel, och grundar sig i ren okunskap. I research-arbetet borde man självklart också ha pratat med alla de artister som faktiskt HAR en bra karriär tack vare Spotify, inte de som ropar högst i sociala medier.

Som med det mesta finns det olika sätt att se på något och sällan finns det en enda sanning. Jag tycker The Playlist visar det på ett godtagbart sätt även om jag tycker att det sista avsnittet kändes lite överdrivet med stora demonstrationer av musiker som anser sig lurade av Spotify. Det är ju trots allt inte bara Spotify som utnyttjar dem utan musikbolagen och det kommersiella systemet i västvärlden.

Vad som inte togs upp är händelser under senare år, som Neil Young och flera andra artisters avhopp då Spotify i sin poddsatsning släppt igenom vaccinmotståndare.

Recension av tv-serie: Snabba Cash 2

by

Snabba Cash 2
Betyg 4
Premiär på Netflix 22 september 2022
Regi Jesper Ganslandt, Lisa Farzaneh, Måns Månsson
Skådespelare Evin Ahmad, Dada Fungula Bozela, Ayaan Ahmed, Khalil Ghazal, Adam Kais, Ardalan Esmaili, Baba Diop, Omar Abdulqadir, Tina Salih, Elbron Bella, Ali Alarik, Olle Sarri, Johan Jan Jonason, Yasmine Garbi m.fl.

Mentaliteten mellan en gängledare eller en företagsledare/riskkapitalist skiljer sig inte åt alltid. De kan båda vara kriminella och drivas av girighet och själviskhet och vara totalt hänsynslösa. Det var ett viktigt tema i första säsongen av Snabba cash och det är lika tydligt i denna andra säsong. Huvudpersonen Leya som spelas av Evin Ahmad hamnar än en gång i en svår valsituation.

Händelserna i säsong två startar ett år efter den första säsongen. Leya är en av Sveriges hetaste tech-stjärnor. Hennes företag står inför en börsnotering. Utåt sett ser hon ut att ha lyckats. Hon är så framgångsrik. Men hon sörjer Salim.

Jag gillar säsong två bättre än den första säsongen. Tvåan känns närmare verkligheten och är inte lika klichéartad. Vi får se hur klimatet på gatan blivit brutalare och då marknaden skriker efter droger börjar gängen utnyttja unga, gärna så unga att de inte kan straffas. Konkurrensen hårdnar mellan gängen. Den gamla gängledaren Ravy får hård brutal konkurrens.

Att vara så framgångsrik som Leya blivit har sina sidor och det finns brutala konkurrenter. En del tillhör både företagssidan, den utåt sett lagliga, och den kriminella. Gränserna är långt ifrån glasklara.

En ny karaktär dyker upp: Jamal, som varit skolkamrat med Leya. Jamal är verksamhetschef på grundskolan där han och Leya gick som barn. Han drömmer om att skapa goda förutsättningar för barnen och han kämpar för att de inte ska lockas in i kriminalitet. Jamal upplever ofta att han slår huvudet mot en vägg när han försöker få skolans ägare med på att satsa pengar för sådant som skulle vara bra för skolbarnen. Han är frånskild med en dotter i samma ålder som Leyas son. Han är nästan den ende karaktären som varken är kriminell eller girig riskkapitalist med anhang.

Leyas tidigare kopplingar till den undre världen kommer ikapp henne. Hennes väg korsar med bekanta som Ravy, Nala och Osman – allt i en skoningslös jakt på snabba cash.

Recension av tv-serie: Uncoupled

by

Uncoupled
Betyg 3
Premiär på Netflix 29 juli 2022

Neil Patrick Harris spelar Michael vars liv blir helt upp och ned då hans partner gör slut efter 17 år tillsammans. Michael vill verkligen inte vara singel. Han är i 40-årsåldern och hatar att behöva ge sig ut på dejting-marknaden för att ragga upp någon ny man att leva med eller ha tillfälligt sex med. Det som tär kanske allra mest på honom är att han inte får något svar på varför utan partnern gör slut via ett SMS.

I åtta avsnitt får vi följa livet som ofrivillig singel-homosexuell man i New York. Miljön där det mesta utspelar sig är bland välbärgade, ibland också stenrika, New York-bor med ett intensivt uteliv och ofta också på gayklubbar. Det är miljöer och liv långt bort från min vardag. Jag undrar om jag ens under hela mitt liv kommer att få ihop lika mycket pengar som en del av dessa personer får in under en vecka. Men trots att människorna i seriens handling lever på ett helt annat sätt och med helt andra dyrare vanor än jag känns berättelsen ändå berörande och universell och allmängiltig.

Michael har gayvänner som alla är unika individer. Någon har hela tiden nya unga män som sexkamrater och andra gifter sig och söker en partner för livet och någon lyckas nästan aldrig träffa någon varken för en längre relation eller tillfällig sex, någon sörjer sin avlidne make i decennier. Det är berörande berättelser som vi alla kan förstå, oavsett sexuell läggning.

Att människor tycker att det är svårt att skiljas, det gäller nog i de flesta kulturer. Om serien i början kändes väldigt långt från mitt liv tog det ändå inte lång tid tills jag kunde känna med de olika människorna och deras bekymmer. Serien får oss att ändå känna igen hur människor reagerar. Michael får inget svar på partner om varför de separerar, men som tittare kan vi dra en hel del egna slutsatser om varför han blev lämnad. Han är rätt ego-fixerad och jag tror många kan känna igen sig eller andra i hur han grottar ner sig i hur synd det är om honom.

Jag tycker serien är både rolig och engagerande och det gick snabbt att se de åtta avsnitten.