Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Ulf Olsson

Filmrecension: Jane Austen förstörde mitt liv – en charmig och humoristisk romantisk komedi

by

Jane Austen förstörde mitt liv
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 augusti 2025
Regi och manus: Laura Piani
I rollerna Camille Rutherford som Agathe.
Pablo Pauly som Felix.
Charlie Anson som Oliver.

Filmen börjar med att Agathe dansar fram bland böckerna i den bokhandel där hon arbetar. Men det visar sig snart vara ett tillfälligt uttryck för livsglädje. Oftast känns livet som om det går på tomgång, som om hon gömmer sig för livet eller lever i fel tid. Ensam vandrar eller cyklar hon omkring i staden. Sex var det länge sedan hon hade, hon känner sig som en vissen blomma. De enda tillfällen när tristessen inte tar över är när hon går in i drömmarnas och fantasiernas världar. Agathe drömmer om stora förändringar, att hon ska bli en stor författare med ett fantastiskt kärleksliv. I centrum för drömmarna står Jane Austin som hon beundrar och vill efterlikna. Men det blir ingenting trots att hon skriver och skriver. Vid ett tillfälle sitter hon på en japansk restaurang och dagdrömmer om att en naken man kommer in på restaurangen och bjuder upp till dans. När drömbilden försvinner tänker hon att drömmen ska bli starten på hennes stora roman. Två veckor senare får hon en möjlighet att tillbringa två veckor på Jane Austins gård som ligger på en fransk ö. Utan hennes vetskap har nämligen hennes vän och arbetskamrat, Felix, anmält henne till en författarträff. Även om hon glädje sig så kommer det som en chock. Hur skulle hon våga åka dit, hon som är rädd för att vara bland andra författare och som är rädd för att åka bil. Men Felix ger sig inte, han mer eller mindre tvingar henne att åka. Han kör henne till färjan och när de skilj åt så kysser de plötsligt varandra. Under resans gång funderar Agathe på att tänk om det kan vara så att Felix är den stora kärleken. Tänk om hon har haft kärleken framför ögonen hela tiden utan att fattat det.

När färjan lägger till på ön möts hon av, Oliver, en avlägsen släkting till Jane Austin. Han är en litteraturvetare som just nu hjälper sina föräldrar att driva Jane Austins gård. Agathe tycker att han verkar vara en odräglig och arrogant typ, särskilt när han tvärsäker säger att Jane Austin är en mycket överskattad författare. Eftersom de får motorstopp tvingas hon tillbringa en hel regnig natt med honom i bilen. När hon till slut kommer fram till gården och träffar Olivers mamma förstår hon till sin förfäran vad som förväntas av henne. Hon är en av en handfull författare som förväntas sitta och skriva på ett mästerverk som sedan ska presenteras i slutet av vistelsen i samband med en avslutande bal. Dagarna går och alla författarna sitter och skriver flitigt, men inte hon. Hon driver mest omkring i trädgården och i skogen vilket gör att hon ständigt stöter på den odräglige Oliver, som hon motvilligt blir mer och mer intresserad av. Dessutom bråkar hon med en av de mera kända författarna om vad som är litteraturens uppgift.

En kväll bestämmer sig alla författarna för att ta en helkväll på den närmaste puben. Kvällen slutat med att Agatha och Oliver följs åt hem. När hon säger att hon vill ligga med honom svarar han att hon är för full för sex. På morgonen därefter dyker oväntat Felix upp för att vara med på balen. Avskedskyssen vid färjan hade fått honom att förstå att han vill vara tillsammans med Agathe. Men när hon förklarar att det bara är vänskap som gäller åker han hem. I stället börjare tanken på Oliver mala, tankar som hon försöker slå bort.

När det är tid för uppläsning flyr hon från gården eftersom hon inte har skrivit särskilt mycket. Det slutar med att Oliver kör henne till färjan. När de skiljs åt berättar hon att det aldrig blir något vettigt när hon försöker skriva. Oliver som har läste hennes först kapitel säger att hon måste söka bland sitt livs ruiner för att kunna skriva. Första fattar hon inte vad han pratar om. Men när det så småningom går upp för henne vad som menas med det öppnar sig plötslig både skrivandet och efter ett antal turer också kärlekslivet.

Filmen är en charmig och humoristisk romantisk komedi. De situationer som uppstår när Agathe och Oliver möts är ibland dråpligt roande och ibland djupt allvarsamma. Filmen bärs framför allt upp av Camille Rutherford nyansrika rolltolkning.

Filmrecension: Young Hearts – imponerande

by

Young Hearts
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 juni 2025
Regi Anthony Schatteman
Rollerna Lou Goossens som Elias, Marius de Saeger som Alexander, Saar Rogiers som Valerie, Emilie De Roo som Elias mamma, Geert Van Rampelberg som Elias pappa och Dirk van Dijck som Elias morfar.

Elias som är 14 år bor på den belgiska landbyggden tillsammans med sin familj. En dag flyttar Alexander som är lika gammal in i huset mittemot. Det visar sig att de går i samma klass. De börjar umgås och deras vänskap blir starkare och starkare. När de under en cykeltur stannar till börjar Alexander berätta om sin första kärlek och säger att kärlek är världens bästa känsla. På Elias fråga vem hon var svarar Alexander att det var en han. Det får Elias att oroligt börja fundera över sina framväxande känslor för den nya vännen och jämföra de nya känslorna med sina känslor för Valerie som han ser som sin flickvän. Efter den första korta kyssen, som Alexander tar initiativ till, börjar Elias funder över vem han egentligen är och vad han ska göra med alla sina känslor som bara väller fram. Särskilt svårt blir det när den fest som han har planerat att gå till tillsammans med Valerie börjar närma sig. Nu vill han hellre gå med Alexander och klä ut sig tillsammans med honom.

Det han börjar känna för Alexander är något helt annat än vad han känner för Valerie. Är det världens bästa känsla, hans först riktiga kärlek. Det slutar trots allt med att han går på festen tillsammans med Valerie. Men Valerie märker mer och mer att Elias distanserar sig från henne och att det är något mellan Elias och Alexander.

Allt ställs på sin spets när han följer med till Alexanders släktingar i Bryssel och Alexander presenterar honom som sin pojkvän. Elias som blir både glad och rädd vågar inte visa kärleken till Alexander öppet för andra i byn. Alexander undrar om Elias skäms för honom och drar sig tillbaka. Även Valeria drar sig undan. Elias blir tystare och tystare och irriterad på allt och alla. Mamman försöker prata med honom men möts bara av tystnad. Efter ett bråk med familjen, särskilt med pappan, flyr Elias till sin morfar som bor på landet. Morfar märker också att det är något som inte är som de brukar vara. Särskilt som Elias säger att han helst vill försvinna och dö. Morfar föreslår att Elias ska bo några dagar hos honom och att de ska vandra i Ardennerna där morfadern brukade vandra med sin fru, Elias döda mormor. När Alexander frågar morfadern om han saknar sin fru svarar han, jag gör det varje dag. Samtalet gör att Elias försiktigt vågar börja berätta om sina känslor för Alexander och hur svårt det är för honom att känna så samtidigt som det är det enda han vill. Morfar säger att han inte skall tänka för mycket utan att han bara ska njuta av sina känslor, att han ska vara glad för att han kan känna så.

När de återvänder hem möter Elias mamma och bror dem vid tåget. Under bilfärden hem ber Elias plötsligt sin mamma att stanna bilen. Uppmuntrad av sin morfar berättar han om sina känslor för Alexander och att han inte kan låta bli att känna så trots att han försöker ändra på sig och intala sig själv att det är Valerie han älskar. Mamman sätter sig i baksätet tillsammans med Elias, kramar honom och säger, du ska inte ändra på dig, vi älskar dig, vi är stolta över dig.

Några dagar senare är det skördefest i byn. Med tvekan går Elias dit tillsammans med några vänner. Alexander verkar inte vara där, men efter en stund får Elia syn på honom och söker upp honom med tveksam beslutsamhet.
Det är en vacker film om dem första kärlekens i de tidiga tonåren. Det handlar om att söka sin identitet bortom skuld och skam och om hur man skall förhålla sig till andra. Den handlar om att möta sina egna fördomar snarare än andras.

Kärlek är helt enkelt kärlek, hur skulle det kunna vara något annat. Elias och Alexanders insatser som skådespelare är imponerande. I de trovärdiga rörelserna mot och från varandra, närhet och avstånd. Deras ansiktets minspel, känslouttryck och känslospel. En av filmens styrkor är det vackra fotot över det belgiska landskapet, det är nästan som om man som åskådare tycker att man är där.

Filmrecension: Orenda – poetisk, vackert och drömskt

by

Orenda
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 april 2025
Regi Pirjo Honkasalo
Roller: Alma Pöysti som Nora och Pirkko Saisio som Natalia

Filmen inleds med ett bildsvep över ett kargt skärgårdslandskap och ett öppet hav. Den första repliken är den unga pojkens ”ge upp tron på gud”. Han riktar den mot Natalia som är en äldre präst med stora tvivel på kyrkan och kyrkans lära. När det två kvinnorna Natalia och Nora möts för första gången är det till tonerna av Bachs Matteuspassionen. Repliken och musiken sätter tonen för filmen som handlar om livet och döden, tvivel på kyrkan som institution och tvivel på kyrkans föreställning om en personlig gud.

Sopranen Nora, vars man nyss har begått självmord, åker ut till skärgårdsön eftersom mannens sista önskan var att bli begravd på ön och dessutom med Natalia som officiant. De två kvinnorna känner inte varandra men de vet ändå mycket om varandra eftersom Noras olyckliga man hade tillbringat en stor del av sin barndom hos Natalia. De två kvinnornas livsöden är alltså på många sätt sammanvävda med varandra. Men eftersom var och en på sitt sätt tyngs ner av skulden för självmordet släpper de inte in varandra, de anklagar i stället sig själva och varandra för det som har skett. Kunde Natalia gjort mer för Noras man när han var liten och kunde Nora gjort mer för sin man när han ännu var i livet. Skulden och anklagelserna gör att de närmar sig varandra som om de levde i var sin puppa, omgivna av en skyddande och samtidigt skadlig rustning. Den skaver både utåt och inåt.

Tystnaden spelar en stor roll för filmens karga stämning, men också orden. När pojken och Natalia studerar hur en trollslända sakta tar sig ut ur sin puppa säger pojken ”det är nog skönt att leva i en rustning” På det svarar Natalia ”eller inte alls….. När Nora och Natalia sitter och samtalar under ett äppelträd säger Natalia att hon tänker på Newtons tyngdlag. Tänk om äpplet inte faller nedåt mot jorden utan i stället uppåt mot himlen, hur annorlunda skulle allt inte kunnat vara då. Filmen genomsyras alltså i all sin sorgsenhet också av ett hopp om att det skulle kunna vara på ett annat sätt.

Efter ett dygn på ön åker, eller nästa flyr Nora hem. Tankarna på mannens självmord och upplevelserna på ön gör att det brister och att hon vid en repetition börjar bråka med både dirigent och orkester. Det slutar med att hon rusar från repetitionen. När hon sedan återvänder till ön är det tillsammans med mannens kista. Natalia går med tvekan med på att begrava Noras man och sin nästan-styvson. Griftetalet leder till att hon blir anmäld till biskopen för brott mot kyrkans lära. Hon citerar exempelvis den kristna mystikern Mäster Eckhart som menade att ”gud är ren och klar intethet”. Och när hon talar om livet och döden säger hon att livet är ett undantag i evighetens ström. I talet ger hon uttryck för en gudomlig kraft men inte för en personlig gud.

Mot slutet av filmen försonas Natalia och Nora med sig själva och också med varandra. När den föräldralösa pojken mot slutet av filmen säger till Natalia att hon inte får lämna honom svarar hon ”du är inte beroende av mig, det är jag som är beroende av dig”. Du är Orenda, mitt hopp, den gudomliga livskraft som genomsyrar allt.

I filmen vävs naturen, mystiken, musiken, bilderna och människornas livsöden samman på ett poetisk, vackert och ibland drömskt sätt. Filmen innehåller ett symbolspråk grundat både i kristendom och naturmystik. Den rymmer människans alla livsfrågor. Finns det en personlig gud eller inte, liv och död, tro och tvivel, kärlek och svek samt skuld och försoning. Det är en film som är värd att ses och som man som åskådare bär med sig, och kan projicera på, även efter det att projektionen på filmduken har slocknat.

Filmrecension: Black Tea – ibland finstämt, ibland stelt

by


Black Tea
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 april 2025
Regi Abderrahmane Sissako.
Rollerna Nina Mélo som Aya och Chang Han som Cai

Filmen handlar om Aya som bor i Elfenbenskusten. Inför altaret på sin bröllopsdag svarar hon nej det vill jag inte när prästen frågor om hon tar sin blivande man, Toussant, som make. Det blir en stor chock för alla släktingar och gäster. Egentligen har hon nog aldrig velat gifta sig med Toussant eftersom hon inte vill bli som sin mamma, missnöjd, bitter och omgiven av lögner. Droppen blir att Toussant hade varit otrogen dagen innan bröllopet. Men efter det som händer kan hon inte vara kvar i sitt hemland utan flyttar långt bort till en stad i Kina, Guangzhou. Där lever och umgås hon med ett stort antal afrikaners om lever i exil. Stadsdelen där afrikanerna bor kallas Chocolate City. Hon blir också vän med ett antal kinesiska kvinnor som hon delar livets vedermödor med. När vännerna fråga om hennes privatliv svarar hon att hennes man bor kvar i Afrika. En lögn som hon dock erkänner efter ett tag.

Hon börjar arbete i en tehandel vilket leder till att hon umgås mer och mer med Cai som äger tehandeln. Eftersom de delar samma intresse för teets mysterier träffas de ofta för att prata om och pröva olika teer. Sakta men säkert blir de förälskade i varandra. Men den framväxande kärleken kompliceras av att båda har trassliga livshistorien bakom sig, brustna familjeband och oläkta sår. Cai har en trasslig relation med sin ex-fru och har dessutom en dotter från en otrohetsaffär från tiden då familjen bodde på Cap Verde. En relation som innebar slutet för äktenskapet. Aya övertygar Cai om att han bör söka upp sin dotter, vilket han med stor tvekan så småningom gör.
Cai har också en son från sitt tidigare äktenskap. När sonen fyller år kommer ex-hustrun och Cais tidigare svärföräldrar på besök för att fira födelsedagen. Då blommar den rasisms som annars nästan är osynlig i filmen ut i full blom. Cai fegar ut och vågar inte stå upp för Aya.

Det är en långsam vemodig film om vänskap, komplicerade kärleksband, tystnad, svek och hopp som genomsyras av människor längtan bort från det som är och till något annat som bara finns i fantasin. Filmens långsamhet är både på gott och ont. Det gör att stämningarna i filmen kan framträda men också att filmen riskerar tappa bort åskådarna. Ibland är dialogerna mellan människorna finstämda och ibland är de snarare stela och ytliga. Med undantag för när rasismen plötsligt poppar upp i slutet av filmen ger den en ganska tondöv bild av afrikaners erfarenheter av livet i den kinesiska diasporan, Chocolate City. Filmen bärs upp av Nina Mélo (Aya) och Chang Han (Cai) rolltolkningar, särskilt Ninas.

Filmrecension: De dödas symfoni – trots alla problem finns ljusglimtar

by

De dödas symfoni
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 mars
Regi Matthias Glasner
Rollistan i urval Lars Eidinger som Tom, Lilith Stangenberg som Ellen, Anna Bedereke som Liv, Robert Gwisdek som Bernard, Hans-Uwe Blaur som Gerd och Corinna Harfouch som Lizzy.

Filmen handlar om livets och dödens problem. Olika sorters liv och olika sorters dödar. I centrum står Tom och de tre komplicerade livsvärldar som han på olika sätt är en del av. Alla världarna rymmer sina problem och skapar samtidigt problem i mötet med varandra. När vi möter Tom, en stund in i filmen, sker en sådan krock. I den ena världen, musikens, är han dirigent. Samtidigt som orkestern repetera inför en premiär får han telefonsamtal från de två andra världarna. Från sin mamma (Lizzy) som berättar att hans pappa (Gerd) bara blir sämre och sämre. Från den gravida vännen (Liv) som behöver hans hjälp för att ta sig till sjukhuset eftersom vattnet just har gått. Han väljer bort familjen och orkestern och åker till sjukhuset för att vara med vid förlossningen trots att barnet inte är hans.

Dagen därpå åker han hem till sina föräldrar. Pappan håller mycket riktigt på att bli sämre och sämre. Mamman orkar inte längre ta hand om sin man särskilt som hon har egna problem att brottas med. Pappan hamnar därför på ett hem. Lars besöker honom vid något ett tillfälle vilket också systern Ellen så småningom gör. De känslomässiga avstånden mellan familjemedlemmarna illustrerar på ett tydligt sätt vid begravningen. Tom hinner inte dit och Ellen tänker inte ens tanken på att åka till pappans begravning.
Efter begravningen sitter mamman och Tom och dricker kaffe samtidigt som de väntar på Ellen som så klart inte dyker upp. Tom frågar mamman om en för honom traumatisk episod från barndomen. Mamma, varför försökte du tvinga mig? Jag fattade ingenting då och inte nu heller. Mamman svarar att det var så länge sedan, hon minns inte. I samtalet enas de båda kyligt och sorgset om att de aldrig har tyckt om varandra.

Tom tillbringar mycket tid i den värld där vännen (Liv) just har fått ett barn. Han vill gärna var ett stöd för barnets mamma och han vill dessutom vara något slags pappa till barnet. Barnets biologiska fader finns också med i bilden, trots att Liv helst inte vill veta av den biologiska pappan. Det gör naturligtvis att det uppstår ett antal komplicerade och konfliktfyllda situationer mellan mamman och ”papporna”.

Inte heller livet i orkestervärlden är någon dans på rosor. Toms deprimerade vän Bernard som skrivit det stycke som de håller på att repetera är djupt missnöjd med hur orkestern tar sig an hans verk. Enligt Bernard är temat för symfonin döden, vilket ungdomsorkestern inte alls lyckas förmedla. Man kan ana att temat inte är döden i en abstrakt mening, det handlar snarare om kompositörens egen mångåriga dödslängtan. Dessutom är inte musikstycket färdigt enligt Bernard. Men efter många olika utmanande turer är det äntligen tid för premiär. Det blir en av ljusglimtar i den annars ganska mörka filmen om livet, relationernas och dödens problem.

Filmen vann det tyska filmpriset som bästa film 2024, den tyska motsvarigheten till Guldbaggen. Filmen bygger till viss del på regissörens och manusförfattarens eget liv. Det är en långsam svart dramakomedi som lyckas balansera det tragiska och de komiska på ett trovärdigt sätt. Även om filmen är som ett koncentrat av alla möjliga mänskliga problem, som hur avstånd inom familjer och mellan människor skapas och bibehålls, så har den också ljusglimtar som pekar framåt.