Ulf Olsson

Black Tea
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 april 2025
Regi Abderrahmane Sissako.
Rollerna Nina Mélo som Aya och Chang Han som Cai

Filmen handlar om Aya som bor i Elfenbenskusten. Inför altaret på sin bröllopsdag svarar hon nej det vill jag inte när prästen frågor om hon tar sin blivande man, Toussant, som make. Det blir en stor chock för alla släktingar och gäster. Egentligen har hon nog aldrig velat gifta sig med Toussant eftersom hon inte vill bli som sin mamma, missnöjd, bitter och omgiven av lögner. Droppen blir att Toussant hade varit otrogen dagen innan bröllopet. Men efter det som händer kan hon inte vara kvar i sitt hemland utan flyttar långt bort till en stad i Kina, Guangzhou. Där lever och umgås hon med ett stort antal afrikaners om lever i exil. Stadsdelen där afrikanerna bor kallas Chocolate City. Hon blir också vän med ett antal kinesiska kvinnor som hon delar livets vedermödor med. När vännerna fråga om hennes privatliv svarar hon att hennes man bor kvar i Afrika. En lögn som hon dock erkänner efter ett tag.

Hon börjar arbete i en tehandel vilket leder till att hon umgås mer och mer med Cai som äger tehandeln. Eftersom de delar samma intresse för teets mysterier träffas de ofta för att prata om och pröva olika teer. Sakta men säkert blir de förälskade i varandra. Men den framväxande kärleken kompliceras av att båda har trassliga livshistorien bakom sig, brustna familjeband och oläkta sår. Cai har en trasslig relation med sin ex-fru och har dessutom en dotter från en otrohetsaffär från tiden då familjen bodde på Cap Verde. En relation som innebar slutet för äktenskapet. Aya övertygar Cai om att han bör söka upp sin dotter, vilket han med stor tvekan så småningom gör.
Cai har också en son från sitt tidigare äktenskap. När sonen fyller år kommer ex-hustrun och Cais tidigare svärföräldrar på besök för att fira födelsedagen. Då blommar den rasisms som annars nästan är osynlig i filmen ut i full blom. Cai fegar ut och vågar inte stå upp för Aya.

Det är en långsam vemodig film om vänskap, komplicerade kärleksband, tystnad, svek och hopp som genomsyras av människor längtan bort från det som är och till något annat som bara finns i fantasin. Filmens långsamhet är både på gott och ont. Det gör att stämningarna i filmen kan framträda men också att filmen riskerar tappa bort åskådarna. Ibland är dialogerna mellan människorna finstämda och ibland är de snarare stela och ytliga. Med undantag för när rasismen plötsligt poppar upp i slutet av filmen ger den en ganska tondöv bild av afrikaners erfarenheter av livet i den kinesiska diasporan, Chocolate City. Filmen bärs upp av Nina Mélo (Aya) och Chang Han (Cai) rolltolkningar, särskilt Ninas.

De dödas symfoni
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 mars
Regi Matthias Glasner
Rollistan i urval Lars Eidinger som Tom, Lilith Stangenberg som Ellen, Anna Bedereke som Liv, Robert Gwisdek som Bernard, Hans-Uwe Blaur som Gerd och Corinna Harfouch som Lizzy.

Filmen handlar om livets och dödens problem. Olika sorters liv och olika sorters dödar. I centrum står Tom och de tre komplicerade livsvärldar som han på olika sätt är en del av. Alla världarna rymmer sina problem och skapar samtidigt problem i mötet med varandra. När vi möter Tom, en stund in i filmen, sker en sådan krock. I den ena världen, musikens, är han dirigent. Samtidigt som orkestern repetera inför en premiär får han telefonsamtal från de två andra världarna. Från sin mamma (Lizzy) som berättar att hans pappa (Gerd) bara blir sämre och sämre. Från den gravida vännen (Liv) som behöver hans hjälp för att ta sig till sjukhuset eftersom vattnet just har gått. Han väljer bort familjen och orkestern och åker till sjukhuset för att vara med vid förlossningen trots att barnet inte är hans.

Dagen därpå åker han hem till sina föräldrar. Pappan håller mycket riktigt på att bli sämre och sämre. Mamman orkar inte längre ta hand om sin man särskilt som hon har egna problem att brottas med. Pappan hamnar därför på ett hem. Lars besöker honom vid något ett tillfälle vilket också systern Ellen så småningom gör. De känslomässiga avstånden mellan familjemedlemmarna illustrerar på ett tydligt sätt vid begravningen. Tom hinner inte dit och Ellen tänker inte ens tanken på att åka till pappans begravning.
Efter begravningen sitter mamman och Tom och dricker kaffe samtidigt som de väntar på Ellen som så klart inte dyker upp. Tom frågar mamman om en för honom traumatisk episod från barndomen. Mamma, varför försökte du tvinga mig? Jag fattade ingenting då och inte nu heller. Mamman svarar att det var så länge sedan, hon minns inte. I samtalet enas de båda kyligt och sorgset om att de aldrig har tyckt om varandra.

Tom tillbringar mycket tid i den värld där vännen (Liv) just har fått ett barn. Han vill gärna var ett stöd för barnets mamma och han vill dessutom vara något slags pappa till barnet. Barnets biologiska fader finns också med i bilden, trots att Liv helst inte vill veta av den biologiska pappan. Det gör naturligtvis att det uppstår ett antal komplicerade och konfliktfyllda situationer mellan mamman och ”papporna”.

Inte heller livet i orkestervärlden är någon dans på rosor. Toms deprimerade vän Bernard som skrivit det stycke som de håller på att repetera är djupt missnöjd med hur orkestern tar sig an hans verk. Enligt Bernard är temat för symfonin döden, vilket ungdomsorkestern inte alls lyckas förmedla. Man kan ana att temat inte är döden i en abstrakt mening, det handlar snarare om kompositörens egen mångåriga dödslängtan. Dessutom är inte musikstycket färdigt enligt Bernard. Men efter många olika utmanande turer är det äntligen tid för premiär. Det blir en av ljusglimtar i den annars ganska mörka filmen om livet, relationernas och dödens problem.

Filmen vann det tyska filmpriset som bästa film 2024, den tyska motsvarigheten till Guldbaggen. Filmen bygger till viss del på regissörens och manusförfattarens eget liv. Det är en långsam svart dramakomedi som lyckas balansera det tragiska och de komiska på ett trovärdigt sätt. Även om filmen är som ett koncentrat av alla möjliga mänskliga problem, som hur avstånd inom familjer och mellan människor skapas och bibehålls, så har den också ljusglimtar som pekar framåt.

Parthenope – Neapels hjärta
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 december 2024
Regi Paolo Sorrentino
Rollerna Celeste Dalla Porta som Parthenope, Daniele Rienzo som hennes äldre bror, Silvio Orlando som professorn Marotta, Gary Oldman som John Cheever, Dario Aita som nära vän och Peppe Lanzetta som biskop.

När vi står inför livets slut verkar allting ha varit en ironi säger den biskop som filmens huvudperson Parthenope möter i slutet av filmen. Det ligger något i det när vi ser till Parthenope liv från födelsen 1950 till pensioneringen 2023. De sju decennierna under vilka filmen utspelar sig ger henne visserligen en mängd olika intressanta upplevelser och möjligheter men ironiskt nog är det trots det som om hon aldrig lever livet fullt. Hon glider för det mesta runt bland människor med ett ansikte och en blick fylld av en distanserad och oförlöst längtan. Filmen börjar med att hon föds i havet utanför Neapels kust omgiven av glada släktingar och vänner. I nästa filmsekvens, 18 år senare, stiger hon som en ung, vacker och oskyldigt leende kvinna upp ur vattnet vid samma strand. Där tillbringar hon dagarna klädd i bikini konverserande och lätt flörtande med vackra människor i vackra miljöer. Hon blir uppvaktad av både män och kvinnor. I stort sett alla män åtrår och fantiserar om henne. Du är så vacker att du kan få allt du vill utan att ens fråga säger en av männen. En av de äldre männen frågar henne om hon hade gift sig med honom om han hade varit 40 år yngre. Hon svarade på sitt typiska sätt med en annan motfråga. Hade du gift dig med mig om jag hade varit 40 år äldre? Alla hennes relationer är nära och distanserade på en och samma gång. Hon själv, liksom alla andra kvinnor som män omger henne verkar längta efter något annat än det som är. Men det får inte gå för lång för enligt Parthenope är lust och åtrå ett mysterium medan sex är lustens begravning. Hon längtar efter en framtid som hon säger är större än henne själv och alla andra. Samtidigt som hennes längtan efter något annat gör att hon på något sätt inte tar för sig av det som nuet har att erbjuda. I stället glider hon som en av vänner säger ständigt undan. När en rik man undrar om han kan få träffa henne svarar hon kanske. När han sedan frågar när det kan ses svarar hon svalt leende att det ingår i spelets regler att inte få veta när.

Men vad skall hon göra med sitt liv? Eftersom en akademisk karriär åtminstone känns lite lockande skriver hon in sig på universitetet. Där hon möter professor Marotta som går med på att handleda henne på ett villkor. De måste ömsesidigt komma överens om att han inte skall döma henne och att hon inte skall döma honom.

Strax efter mötet med professorn händer det plötsligt något som skakar om henne ordentligt. Hennes bror begår självmord vilket hon ger sig själv skulden för. Den krisartade situationen leder bland annat till att hon börjar undersöka andra livsvägar och upplevelser. Hon träffar oväntat sin favoritförfattare John Cleever, en av de få män som på sätt och vis avvisar henne. När hon följer med en nyvunnen vän till Neapels fattigkvarter och möter hon en värld som hon nästan inte visste fanns. Därefter återvänder hon till professor Marotta och blir hans assistent. När hon så småningom blir hembjuden till honom vågar han visa henne sitt livs märkliga hemlighet eftersom de har lovar varandra att inte vara dömande. Marotta föreslår sedan att hon skall söka upp Neapels, i hans mening, otrevliga biskop eftersom biskopen är väl bevandrad i hennes forskningsområdet. Besöket kommer inte enbart handla om hennes forskningsområde mysterier. Hon och biskopen inleder dessutom ett märkligt spel med sexuella inslag.

Den akademiska karriären leder sedan till att hon blir professor i antropologi vid ett mindre universitet trots att hon blir erbjuden att efterträda Marotta vid universitetet i Neapel. Även inom den akademiska världen blir hon beundrade, nu av studenter och kollegor. Den framtid som hon i sin ungdom föreställde sig vara större än henne själv och alla andra tillsammans ledde alltså fram till en framgångsrik akademisk karriär. Men var det hon längtade efter i sin ungdom? Blev framtiden större än henne själv? Det är tveksamt. Hennes trots åldern vackra ansikte och matta ögonen återspeglas fortfarande längtan efter något annat än det som varit och det som är. Framtiden blev kanske inte större än alla de begränsningar och rädslor för att leva fullt ut som formade henne liv redan som ung. I slutscenerna händer något nytt som gör att hennes ansikte plötsligt lyser upp. Hon ler befriat och hennes annars så matta ögon gnistrar. Inför vad då, kanske livet självt i form av en stor skara lyckligt sjungande fotbollsfans, fotbollslaget Napoli Neapels stolthet. Äntligen något som engagerar från hjärtat.

Filmen är intressant och värd att se bland annat på grund av alla de vackra och ibland oväntade miljöerna. Men trots det och trots alla de intressanta faser som Parthenope går igenom saknar filmen på något sätt en livsnerv, det tänder aldrig till ordentligt. Som åskådare glider man med på samma sätt som Parthenope glider med genom livet, från det ena till det andra. Ingen av skådespelarnas prestationer är särskilt minnesvärda.
Filmen innehåller visserligen många känslor av glädje, humor, sorg och ilska men det återspeglas inte särskilt mycket i Parthenope kroppsspråk, ansikte och ögon. Hennes karaktär fastnar i en vacker och snäll ytlighet. Det gör att filmen aldrig engagerar fullt ut.