Elis Holmström

Smile
Betyg 2
Svensk biopremiär 30 september 2022
Reg: Parker Finn

Inledningsvis är det svårt att inte vara imponerad av regissören Parker Finns vision. Smile är lika rudimentär som en ost- och skinksmörgås. Med grynigt foto och spartansk scenografi är det lätt att se Finns inspirationskällor. Stanley Kubricks The Shining och William Friedkins Exorcisten är visuella stöttepelare. Dessa influenser gör sig ständigt påminda genom filmen.

Smile andas retro, trots en nutida miljö känns det som att ha åkt tillbaka till 70-talet. En tid då skräckfilmer var lika smutsiga och råa som en amerikansk valrörelse. Musiken av Cristobal Tapia de Veer är som en demonisk tinnitus som får tittaren att skruva på sig av obehag. Kameravinklarna är lika klaustrofobiska som en överfull tunnelbanevagn i rusningstid.

Den inledande stämningen och atmosfären är många gånger oemotståndligt skrämmande. Det råbarkade och ogästvänliga utseendet skapar en känsla som får de mest vardagliga av miljöer att kännas som stinkande och bloddrypande fängelsehålor. Esset i rockärmen, vad ren och skär skräck beträffar, visar sig vara Caitlin Stasey. Trots ett mediokert skådespel visar sig Stasey besitta det mest diaboliska och obehagliga leende som setts på länge. Detta isande flin överträffar både Jared Letos och Joaquin Phoenix tolkningar av Joker. Bara tanken att behöva återse denna fasansfulla grimas är avsevärt mer skrämmande än valfritt modernt skräckmonster.

Finn bygger också upp en tryckande spänning som orsakar yrsel och huvudvärk. Inledningen är en ren njutning vad skräck anbelangar. Det är så pass medryckande att flera uppenbara brister kan ursäktas. Skådespelet är mediokert och den erbarmliga dialogen är mer chockerande än det blodiga våldet.

Beklagligt nog visar sig den inledande briljansen inte bestå. Att filmen bygger på en av Finns kortfilmer blir uppenbart. Desto längre filmen löper desto tydligare blir bristen på någon som helst slutdestination. Då Finn lämnar sin ursprungliga premiss och tvingas expandera kapsejsar hela projektet. När filmen går in i sin andra halva är energin och glöden som bortblåst.

Terrorn och ovissheten ersätts av sövande repetition där det genuina obehaget förvandlas till menlös ”hoppa-till-skräck”. Speltiden på två timmar känns väldigt snart som två livstider. Det blir inte bättre av att Finn försöker konvertera filmen till ett psykologiskt spel, ett inslag som framstår som ett desperat och menlöst villospår, placerat för att fylla ut speltiden. Att Finn långfilmsdebuterar är också plågsamt evident. Där introduktionen är välarbetad, mysteriös och otäck är resten av filmen ett rent hopkok. Flera gånger verkar Finn endast leka med resurserna. Det blir en rad märkliga och krystade kameraåkningar, hopplöst pretentiös klippning och mängder av utdragen exposition som tydliggör berättelsen magra form.

Allt det här har kunnat vara förlåtet om avslutningen hade varit det minsta uppfinningsrik. Men slutklämmen hör till det mest menlösa och oinspirerade som setts i skräckgenren. Här smälls genrens sämsta klyschor ihop. Det blir en enda lång kalkonfestival som är så pass dålig att man måste fråga sig om det skett ett regissörsbyte?

Den solida intrigen och dess minutiösa arbete är därmed bortblåst. När allting är över tvingas publiken att lämna salongen med en otäck eftersmak, inte ett sadistiskt leende.

Betyg 1
Svensk biopremiär: 2 september 2022
Regi: Måns Nyman

Att framgångsrika filmregissörer inleder sina karriärer med exempelvis reklam eller musikvideos är inget nytt. David Fincher och Spike Jonze inledde sina karriärer med musikvideos till bland annat Madonna och Beastie Boys. Måns Nymans meriter som kortfilmare och musikvideoregissör behöver därför inte vara till nackdel med tanke på ovannämndas karriärer.

Nyman följer dock inte samma trappa till himlen som Fincher eller Jonze. Istället är det landsmannen Jonas Åkerlund som efterapas vad gäller filmisk kvalitet. Det är genuint svårt att skriva en utförlig eller objektiv filmrecension rörande Stammisar då travestin når bottennivåer jag inte trodde fanns. Även om vi bortser från det faktum att Stammisar på ett tekniskt plan är undermålig, är det fortfarande omöjligt att bortse från det faktum att filmens manuskript och berättarteknik är rent hälsofarlig.

Idén att låta hela dialogen framföras på vers, med otaliga rim, är ingen nyhet. Sally Potter gjorde detsamma i den intetsägande Yes från 2004. Skillnaden var att Potters film åtminstone hade ett någorlunda berättande och en tematik som passade den besvärliga prosan.

Eftersom Stammisar är lika banal som en ytlig TikTok-video blir detta grepp enbart preciöst och genomgående pinsamt. Dialogen må rimma och låta som en förvriden, förvrängd och förfärlig tolkning av Lennart Hellsing. Tyvärr är det föga behjälpligt när innehållet är lika spännande som en rostig lyktstolpe. Till och med en ofärdig låttext av Sean Banan är mer stimulerande, välformulerad och intellektuell än något som yppas här. Den kreativa avgrunden vet dock inga gränser, pubertala aforismer rörande underliv binds ihop med gräsliga raggningstips som hade varit stötande redan under 1700-talet. Väldigt snart börjar publiken se sig om efter en eventuell katapultknapp på biosätet för att rädda livhanken och den mentala hälsan.

’’Karaktärerna’’ som radas upp är en bunt ytliga, självupptagna och ihåliga personer som inte ens hade kunnat ta värvning i valfri säsong av Robinson. Skådespeleriet som ackompanjerar eländet går inte att beskriva. För att skona alla, inklusive mig själv, från allt för mycket otrevligheter är det nog bäst att stillsamt, men bestämt, dra ett stort svart streck över hela ensemblen.

Det skulle gå att fylla ett helt uppslagsverk med alla fel och brister. Till exempel det erbarmliga soundtracket – från första rutan pågår en stötande och mördande monoton rytm som jag redan nu vet kommer att hemsöka mina mardrömmar. Försöken till ungdomlig romantik är lika erotiska som ett par svettiga gamla gympaskor. Kardinalsynden sparas till klimax då ett skrattretande patos slängs rakt i ansiktet på tittaren.

Efteråt sitter jag förstummad kvar i biosalongen, inte sedan Rammstein-sångaren Till Lindemann skickade ut råa fiskar i publiken, under sin spelning på Annexet, har jag varit så här mållös. Stammisar må ha ambitioner att sticka ut men gör det på helt fel sätt. Fast det är klart, om det inte går att bli känd är kanske det näst bästa att bli ökänd som en fullkomlig katastrof?

Där kräftorna sjunger
Betyg 2
Svensk biopremiär 19 augusti 2022
Regi Olivia Newman

Där kräftorna sjunger kan enklast summeras såhär; Daisy Edgar-Jones och resten… Ungefär så tudelad och svartvit är hela upplevelsen. Utan att ha läst den populära och omtalade litterära förlagan är det svårt att avgöra om de största problemen härstammar från boken eller regissören Oliva Newman. Oavsett är filmversionen av Där Kräftorna Sjunger slarvig, styrkelös och retuscherad.

Även om intrigen inleds med ett mystiskt mord är detta i många och mycket en kärlekshistoria, som knappast framstår särskilt originell. Det är klassiska troper och klichéer om kärlek över gränserna, klassproblematik och ett snävt samhälle som saknar tolerans. För att överhuvudtaget lyfta sig över denna förutsägbara tematik krävs det styrka och förmåga. Roy Anderssons uttalande om att en bra regissör kan göra en intressant film av en telefonkatalog har en viss sanningshalt när man ser vad duktiga regissörer kan göra med triviala utgångspunkter.

Oliva Newman har dock inte erfarenheten att navigera sig förbi de många snåriga situationer som filmen ständigt hamnar i. Rent dramatiskt adapteras en slags mikrovågsmetod där allting ska vara snabblagat och ge resultat utan något större arbete. Intrigen där hela det emotionella ramverket ska etableras är närmast omöjligt att ta till sig eftersom det genomförs med skandalöst mycket slarv. Flera av de scener som borde beröra är omöjliga att behandla med något annat än en axelryckning. Detta eftersom det inte finns något kapital bakom händelserna.

Men det är framförallt bristen på kreativ kraft som kedjar fast Där Kräftorna Sjunker i sumpmarken. När man talar om filmmässig kraft behöver det inte innebära specialeffekter, stora scenarion och episka berättelser. Istället kan det vara något så enkelt som solitt tekniskt utförande. En stor del av av filmens tematik grundar sig i att uppskatta vardagen, även om den kan se mörk ut. Kärrmarken som en stor del av händelserna utspelar sig i är sannerligen inget som står högt på resebyråernas rekommendationer. Filmens patos vill däremot få tittaren att förstå skönheten och spänningen i denna, vanligtvis, icke attraktiva miljö. Det räcker dock inte med tomma ord från filmens karaktärer för att övertyga om detta, det hade även behövt förmedlas visuellt eller emotionellt.

Här är underskottet på erfarenhet och handlingskraft som mest uppenbart. Där Kräftorna Sjunger inte är inte frånstötande utseendemässigt men inte heller spektakulär. Det är ett opulent användande av solnedgångar och själlösa naturbilder som kunde vara stulna från Discovery Channel. Hela idén om skönhet i det oväntade blir därför urvattnad då det endast förmedlas i en rad ihåliga repliker. Den håglösa presentationen blir inte bättre av att resten av filmen påminner om ett noga iscensätt diorama på ett museum. Flera karaktärer befinner sig i något som närmast kan beskrivas som materiell misär. Trots det är scenografin alltför städad för att någonsin kännas som något annat än en välputsad kuliss.

Om det nu bara var en skakig intrig och ett mediokert utseende som hämmade Där Kräftorna Sjunger hade mycket kunnat räddas upp. Problemen slutar dock inte här utan sprider sig som röta i ett gammalt hus. Även om det görs en rad stora tidshopp verkar Oliva Newman vara fastfrusen. Den skakiga dramaturgin fortsätter att följa med som ett svart moln på himlen. Finstämda scener massakreras av falska emotionella utbrott. Obekväma kärleksförklaringar haglar titt som tätt. När allt ställer om till att bli dåraktigt romantiskt, kan man fråga sig om det inte är en ren Hallmarkproduktion vi har att göra med? Det skulle förklara varför dialogen och berättandet befinner sig någonstans mellan Rederiet och Bonde Söker Fru. När allting kulminerar i en sekvens med virvlande löv – som hämtat ur Disneys Pocahontas, är det svårt att inte börja se sig om efter nödutgången.

Mitt i denna tyfon av dramatiska fallasier och plastig romantik finns det en ljuspunkt – Daisy Edgar-Jones i huvudrollen. Jones lyckas skapa en nyanserad och empatisk karaktär. En karaktär som hade kunnat falla offer för att vara otillgänglig, i och med ett reserverat och tyst manér. Så är dock inte fallet, resan och svårigheterna som Jones karaktär genomgår blir mestadels intressanta, trots att allt omkring henne är ett hafsverk. Hon lyckas till och med skapa kemi med stenansikten som Taylor John Smith och Harris Dickinson.

Någonstans, djupt därinne, finns det en intressant berättelse med en mycket stark rollinsats. Dock är det omöjligt att ha överseende med de många felen på vägen. Det är för klumpigt, energilöst och tamt för att någonsin kunna beröra eller ens vara intressent.

DC League of Super-Pets
Betyg 2
Svensk biopremiär 29 juli 2022
Regi Jared Stern och Sam Levine

En gång i tiden var DC och deras animerade projekt associerade med de mest storslagna och grandiosa termer. Avtrycket som gjordes av Batman, Superman och Justice League The Animated Series går inte att mäta och dess många influenser går att hitta i vartenda nutida DC projekt, oavsett om det gäller film, spel eller serietidningar. Denna animerade guldålder känns lika svunnen som när vi kunde ha en normal politisk diskurs. Förutom att ha levererat en rad gräsliga projekt med satsningen kallad DCEU – DC Extended Universe, har moderbolaget Warner Brothers lyckats torpedera sin division för animerade filmer. Från att ha varit världsledande är dagens animerade DC-projekt endast trötta och menlösa dussinprojekt. Förutom den oväntat underhållande The Lego Batman Movie har försöken oscillerat mellan att vara ointressanta till rent anskrämliga.

Att ändra kurs och göra en mer renodlad barnfilm med DC League of Super-Pets, inhållandes sockersöta inslag och karaktärsdesign som kan sälja mjukisdjur i miljoner, borde vara idiotsäkert. Karaktärsgalleriet består denna gång också av obskyra animaliska karaktärer, något som tillåter en mer öppen tolkning av grundmaterialet, även om superhunden Krypto och den uppstudsiga ekorren Chip har en rad mycket bra episoder från diverse serietidningar. Det hela är avsiktligen oseriöst och harmlöst, något som borde kunna leda till en stunds trevlig underhållning.

Trots att insatserna och ambitionerna inte är tänkta att konkurrera med exempelvis Pixar är det dock oförlåtligt att hela DC League of Super-Pets är gjord med ena handen i fickan. Även en renodlad barnfilm behöver någon form av entusiasm – eller åtminstone engagemang. Olyckligtvis nog är hela projektet filmvärldens motsvarighet till shake ’n bake, en torftig och helt smaklös massa som späs ut med vatten.

Att talande djur med superkrafter kan vara såhär ointressanta borde vara omöjligt. Men eftersom alla filmens beståndsdelar är stapelvaror är detta likbleka slutresultat inte förvånande. Atmosfären och den allmänna tonen är en menlös bladning av postmodern ironi och popmusik som lägger sig som ett tjockt täckte över hela filmen. Det är som att se en simpel målarbok färgläggas i realtid, allting är redan utstakat och utritat, tyvärr så sker färgläggningen med samma entusiasm som beskedet att restskatt väntar runt hörnet.

Visuellt faller det också platt. Förutom staden Metropolis, som för första gången på länge går tillbaka till sina serietidningsrötter och känns som en visuell hyllning till Fritz Langs film med samma namn, finns det ingen som helst flärd att tala om varken tekniskt eller designmässigt. Dessutom borde konkurrenten Illumination, som står bakom Minions och Despicable Me, se sig om för ett eventuell dataintrång. Det är inte bara utseendemässigt som DC League of Super-Pets känns som en skamlös Illumination-efterapning. Upphovsmakarna bakom The Secret Lives Of Pets borde överväga en stämningsansökan för plagiat då tematiken och humorn är mer eller mindre kopierad på mikroskopisk nivå.

Det är frustrerande att se hur pass ointresserade alla inblandade verkar vara. Det finns inte ett uns av inspiration så långt ögat når. DC-varumärket används också alltför sparsamt och utan någon större fantasi. Endast ett par hastigt figurerande melodislingor från några av filmvärldens mest kända teman indikerar en aptit att använda sig av det enorma arv som finns tillhands. Inte ens när det utspelar sig rent kaos på bioduken med flygande husdjur, laserstrålar och stora explosioner lyckas DC League of Super-Pets göra något annat än att tynga ned ögonlocken på publiken. Inte blir det bättre av att versionen som pressvisas är dubbad till svenska. Dwayne Johnsons, Kate McKinnons och Keanu Reeves röster från originalversionen är därmed ersatta, vilket gör filmen än mer pannkaksplatt då flera skämt och referenser försvinner i översättningen.

Endast för att en film må vara avsedd för barn ger det ingen dispans till fullkomlig apati från filmskaparna. DC League of Super-Pets ger en helt ny innebörd till ordet stapelvara och bör ses som ett varnande exempel på hur man inte ska hantera varken en barnfilm eller ett älskat varumärke.