• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: The Son – en besvikelse

18 januari, 2023 by Elis Holmström

The Son
Betyg 2
Svensk biopremiär 20 januari 2023
Regi Florian Zeller

Med The Father skapade Florian Zeller ett storartat kammarspel som skiftade mellan att vara plågsamt närgånget och nervpirrande otäckt. Valet att stöpa filmen som något av psykologisk thriller visade sig också vara ett genidrag. Detta skapade en oerhörd spänning som gjorde det omöjligt för publiken att ens andas. Superlativen och hyllningarna gentemot The Father kan egentligen pågå i evigheter. Förhoppningarna om ytterligare ett storverk var därmed inte obefogade när Zeller återvänder till biograferna. Tyvärr är The Son inte bara sämre än The Father utan ett rent fiasko som lämnar tittaren chockerad och förstummad av helt fel anledningar.

Följande mönster börjar bli otäckt återkommande och borde nästan undersökas med vetenskapliga metoder. Regissörer – framförallt med ursprung i Europa, som åstadkommer tidiga stordåd och som sedan sedan faller fritt ned i en rännsten av mediokra och menlösa projekt. Florian Henckel von Donnersmarck briljerade med De Andras Liv och tog sedan kål på sin framtid med kalkonen The Tourist, en film som höll Donnersmarck borta ifrån filmskapande i åtta år. Hans landsman Oliver Hirschbiegel som gjorde succé med Undergången: Hitler och Tredje Rikets Fall, följde en snarlik bana med en rad filmer som knappt går att titta på utan att drabbas av allvarlig migrän.

Vad detta syndrom beror på är svårt att säga, men nu har även Florian Zeller intagit sin plats i samma tragiska fallgrop. På pappret borde The Son vara en spirituell uppföljare till The Father. Från att ha fokuserat på relationen mellan fäder och döttrar ändras nu fokuset till förhållandet mellan fäder och söner. Men där den brokiga relationen mellan Oliva Colman och Anthony Hopkins kändes lika oändlig och outtömlig som universum självt, är familjetematiken i The Son förolämpande simpel. Att ständigt jämföra med ett tidigare projekt kan tyckas vara både trångsynt och bakåtsträvande, men i fallet med Zeller är det omöjligt att låta bli då han mycket tydligt lutar sig på framgångarna från förr. Kontrasten mellan de två projekten blir därför än mer häpnadsväckande.

Framförallt lyser bristen på någon som helst precision eller övertygelse igenom. Där Hopkins och Colman trollband biopubliken med de allra enklaste medel verkar Zeller nu tro att volym och överdrivna gester är det enda sättet att tangera den tidigare bragden. Detta leder till en rad sekvenser som känns emotionellt tondöva. Samtliga karaktärer är emotionella vrak som drabbas av gråtattacker vid minsta vindpust. Snart blir det så utstuderat, ansträngt och cyniskt att det påminner om en Hallmark-film, där rekvisitan består av hackad gullök.

Hela filmen definieras av att kännas frånstötande grovhuggen. Om The Father var skulpterad med hjälp av ömma och försiktiga händer har The Son satts ihop med hjälp av en trubbig motorsåg. Interaktioner och konversationer är stela och livlösa, livsavgörande val som borde vara lika tunga som bly är lätta som pudersnö. Zellers fina personregi är också skadeskjuten, för trots en imponerande rollista är skådespelet från samtliga inblandade – på sin höjd, tamt och sövande. Hur Hugh Jackman, Vanessa Kirby samt Laura Dern kan framstå lika levande som skyltdockor strider mot naturens alla lagar, men Zeller har lyckats med konststycket att kapsejsa sin egna utmärkta ensemble.

Överlag verkar Zeller genuint oinspirerad. The Father besatt ett sylvasst fokus och en målmedvetenhet som tycktes vara orubblig. Denna självsäkerhet förvandlade varje vändning och avslöjande till en smärre jordbävning. The Son verkar inte ha en aning om sitt dramatiska syfte eller berättelsens slutdestination. Flera sekvenser känns som rena skisser som improviserats ihop då inspelningen gått igång, något som borde vara omöjligt då filmen – likt The Father, bygger på en pjäs skriven av Zeller. Detta slarv skapar åtskilliga stunder som sänder kalla kårar nedför ryggen då det förekommer ett överflöd av skandalöst sentimentala repliker och klyschor. Dessa inslag skulle kunna accepteras i en skolpjäs skriven av en osäker tonåring, inte en rutinerad film- och teaterregissör som Zeller. Berättelsen stympas också genom att vara utan spänning eller passion, och som en sista present lämnas vi med en final som exemplifierar begreppet förutsägbarhet.

Hela The Son är som att se en världsmästare i löpning falla platt innan startskottet ens avfyrats. Florian Zeller tycks vara lika entusiastisk inför projektet som det svenska folket inför sina senaste elräkningar. En dag kanske vi kan få svar på hur saker och ting kunde gå såhär fel, men just nu lämnas vi med en besvikelse utan dess like.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: M3gan

11 januari, 2023 by Elis Holmström

M3gan
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 januari 2023
Regi Gerard Johnstone

Jason Blum och hans produktionsbolag Blumhouse har sedan Paranormal Activity varit lite av ett unikt fall i filmindustrin. Med måttlig budget har studion skapat filmer som många gånger gett tiofaldig utdelning. M3gan är ytterligare ett steg i denna närmast osannolika förmåga att med små medel skapa ekonomiska framgångar. Även om James Camerons Avatar-uppföljare fortsätter att dominera har M3gan smugit upp bakom kolossen och presterade oväntat väl då den hade premiär i USA, något som förtydligar hur Blumhouse gång på gång hittar tillvägagångssätt att attrahera biopubliken.

Men även om det finansiella trolleriknepet fortsätter att imponera kan detsamma inte sägas om M3gan och dess berättelse. Efter cirka tio minuter är det lika tydligt att filmen är överfylld med klyschor och schabloner som en vattenpöl är våt. Inte ens en blodhund skulle kunna sniffa sig fram till någon form av originalitet under filmens dryga 90 minuter. Överhuvudtaget är det svårt att förstå varför Blumhouse valt att producera en film med en så pass uttjatad premiss som mördarrobotar, framförallt då studion vågat sig på mer vågade koncept, i synnerhet med storsuccén Get Out.

Men det finns ett par stunder då M3gan i någon mån kompenserar på sin brist på originalitet, detta genom en oväntat träffsäker samhällskritik gällande vårt alltmer ohälsosamma förhållande till teknologi. Det görs också en rad ironiska utfall mot konsumtionssamhället. Den mest imponerande sektionen är utan tvekan en iscensatt reklamfilm som trots sin absurditet känns skrämmande autentisk och träffsäker. I stunder som dessa kan den jämngrå premissen ursäktas. Det inger hopp om vi kanske kan få uppleva en både intellektuell och skarpsinnig film. Men det här visar sig vara en rent temporär illusion.

Utan att ha full insikt i filmens anatomi är det uppenbart att Jason Blum brottats med sin medproducent James Wan, som förutom framgångarna med The Conjuring-serien, har utsatt biopubliken för oanständigt usla filmer som Aquaman och Malignant de senaste åren. De mentalt stimulerande inslagen får snart ge plats för Wan och hans fantasilösa filmskapande. Filmens regissör Gerard Johnstone är inte heller rutinerad nog för att tillföra någon personlig vinkel. Istället lutar han sig mot Wans registil, med allt vad det innebär av tröttsam skräck och forcerade klimax.

Då Wans mentalitet får kontroll över filmen är det slut med den underhållande satiren och dess tydliga gliringar till människans teknikberoende. Efter den förutsägbara – men hoppfulla intrigen, följer ett löpande band med uttjatade och fantasilösa skräckinslag. Där inledningen intresserar med sin satir blir filmens andra halva en fysisk kamp vad gäller att hålla ögonen öppna. Det är också rent oförståeligt varför Johnstone väljer att regissera filmen som ett sammanbitet kammardrama. En film som M3gan hade mått bra av stora doser självdistans och humor, men inte ens i sina mest löjeväckande stunder visar Johnstone på någon som helst vilja att dra på smilbanden. Och då klyschorna haglar över publiken som ett novemberregn blir det omöjligt att inte sucka djupt.

Än värre blir då det filmen försöker skapa ett känslomässigt djupt genom en forcerad relation mellan filmens två huvudpersoner. Här erbjuds rent skrattretande repliker som är fullkomligt infantila och avsevärt mer hårresande än några av filmens skräckinslag. Även om flera relationer är avsedda att vara frostiga är personregin så obefintlig att samtliga mänskliga karaktärer framstår mer artificiella än den titulära robotdockan.

Manusförfattaren Gary Whitta, som assisterade med manuskriptet till Rogue One: A Star Wars Story, menade i en podcast att produktioner med en mindre budget har möjlighet att ta större risker i och med de lägre ekonomiska insatserna. Men denna teori slås sönder och samman av M3gan. Istället för att vara en vass skräcksatir retirerar filmen och söker sig till lägsta gemensamma nämnare. Man kan bara skaka på huvudet då potentialen till något riktigt vasst har blivit fullkomligt spolierad.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Mästerkatten 2 – energisk, humoristisk och lättsam historia

20 december, 2022 by Elis Holmström

Mästerkatten 2
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 januari 2023
Regi Joel Crawford, Januel Mercado

Då Dreamworks Shrek hade premiär för mer än tjugo år sedan var det den första konkurrenten till Pixar, som efter succéerna med Ett Småkryps Liv och Toy Story verkade ha monopol på datoranimerad film. Den västerländska animerade filmen verkade därmed vara uppdelad mellan Dreamworks och Pixar.

Men där Pixar har fortsatt att frodas – och bevarar sin status som en av världens främsta filmstudios oavsett format, har Dreamworks fallit tillbaka i skuggorna. Studions senaste filmserier som Boss Baby och Madagascar har inte direkt försatt biobesökare i eld och lågor. Numera kan Dreamworks inte ens titulera sig som näst bäst inom kategorin animerad film, den titeln tillfaller istället Illumination vars finansiella framgångar inte tycks upphöra.

Shrek har – likt sin studio, blivit irrelevant. Där Toy Story belönades med ett knippe fenomenala uppföljare blev Shrek sämre för varje ny film. 2011 var serien totalt dränerad, det enda sättet vara att sadla om och lämna det gröna träskmonstret. Den karismatiske och stridslystne Mästerkatten fick istället sin första solofilm som mottogs relativt väl. När nu uppföljaren väl har premiär har det gått otroliga elva år, en väntetid som kan jämföras med James Camerons uppföljare till Avatar.

Men där Camerons mastodontprojekt bär med sig förväntningar om att rädda biograferna ur ekonomisk kris finns det inga storslagna ambitioner med Mästerkatten 2. Det är en regelrätt uppföljare som inte har några tankar på världsherravälde. Men denna lättsamma inställning gör också uppföljaren till en oväntat underhållande, men förutsägbar, film.

Att hoppas på något nyskapande eller innovativt vad gäller den animerade familjefilmen i och med Mästerkatten 2 är bäst att glömma. Det här är lika traditionellt som raketer och champagne på nyårsafton. Patoset är sockrat och pudrat, berättelsen är så pass simpel att den kunde ha formats med hjälp av en kakform. Regissörerna Joel Crawford och Januel Mercado kunde därmed ha kunnat koppla på autopiloten. Men till deras stora förtjänst uppvisar de istället en brinnande entusiasm för projektet. Från första början trycker man gasen i botten med skamlöst hurtiga och storslagna actionscener som är mycket medvetna om sin absurda natur.

Det vilar något ungdomligt, busigt och finurligt över hela filmen vilket förmildrar de förutsägbara strukturerna och bristen på sann kreativitet. Det är så pass energiskt att Crawford och Mercado ibland glömmer bort att de regisserar en barnvänlig familjefilm, detta då de introducerar rena skräckelement som kommer leda till både en och annan tänd nattlampa för de yngsta besökarna. Men den här spretiga och spontana registilen är oväntat charmerande då den är befriad från någon som helst cynism. Många gånger kan det tyckas vara alltför kaotiskt och flamsigt men det balanseras ständigt upp av den ostoppbara energin.

Tyvärr så förtas en del av behållning i och med den svenska lokala versionen, något de flesta svenska biobesökare kommer att behöva se. Vi får varken Antonio Banderas eller den geniala Olivia Colmans röster. Istället serveras – ännu en gång, en oinspirerad och sömnig dubbning som får flera sekvenser att kännas onödigt forcerade och krystade. Förutom Rafael Edholm i huvudrollen verkar ensemblen ha gått i ide. Det finns dock flera problematiska inslag som inte kan tillskrivas dubbningen.

Animationen flänger runt mer än den titulära katten. Tanken är att skapa en hybridvariant av animation som ska befinna sig någonstans mellan den typiska västerländska digitala animationen och japansk anime. Slutresultatet blir dock bisarrt eftersom flera sekvenser, innehållandes ett multum av karaktärer i full rörelse, mest liknar marionetter som just genomgått höftledsoperationer. Den här grovhuggna animationen är tyvärr indikativ för filmens final. Trots entusiasmen och passionen finns det en gräns när fundamentet är otillräckligt. Då klimax närmar sig finns det knappt något kvar att ge. Det blir en pliktskyldig och menlös final som trampar vatten i sådana mängder att det kommer att orsaka fuktskador i biosalongen.

Även om Mästerkatten 2 inte är något polerat mästerverk är det dock svårt att inte ha väldigt roligt. Det är en energisk, humoristisk och lättsam historia som passar utmärkt i jultider.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Babylon – genuint substanslöst

16 december, 2022 by Elis Holmström

Babylon
Betyg 2
Svensk biopremiär: 27 januari 2023
Regi Damien Chazelle

Sedan det spektakulära genombrottet Whiplash har Damien Chazelle gått från klarhet till klarhet. La La Land kan mycket väl vara en av det förra årtiondets mest ikoniska filmer. First Man, som följde två år senare, var också ett strålande stycke film. På mycket kort tid har Chazelle blivit en av filmvärldens mest eftersökta och omtalade regissörer. Intresset för Babylon har därmed varit enormt. Men även de mest talangfulla skapare kan snubbla. Även om Babylon är ambitiös och många gånger underhållande är detta Chazelles första riktiga misslyckande som långfilmsregissör.

Det är inte särskilt svårt att se var saker och ting gått snett. Sedan La La Land har Chazelle följt en bana där hans projekt växt i storlek. Omfånget, ämnena och filmernas speltid har accelererat för varje projekt. Babylon är större och mer omfattande än något Chazelle gjort förut. Det är en studie av kändisskap, rikedom och illusioner placerat i det dekadenta Hollywood under 1920-talet. Men som vi lärt oss genom åren betyder större inte nödvändigtvis bättre.

Gesterna, volymen och den häpnadsväckande storleken är uppskruvade och antar surrealistiska proportioner. Att finkänsligheten fått ta ett steg tillbaka är därför inte förvånande. Men Babylon är så pass högljudd och explosiv att den tappar sig själv, både narrativt och själsligt. La La Land och Whiplash har en orubblig målmedvetenhet vad gäller sin berättelse och sina karaktärer. Babylon känns – märkligt nog, velande och nästan nonchalant vad gäller att visa genuint engagemang för personerna i händelsernas centrum.

Där La La Land-paret Mia och Sebastians strapatser blev till oförglömlig filmdramatik blir misären för karaktärerna i Babylon mest exploaterande och obscena. Drömmen om filmindustrin som ett soligt paradis krossas snabbt. Istället visar Chazelle upp ett mardrömsscenario där framgången lett till vansinne. Mängden excesser vet inga gränser, inte ens de mest motbjudande och magstarka sekvenserna från Jackass kan mäta sig med det som visas upp här. Inom loppet av några minuter har vi fått oräkneliga orgier i kroppsvätskor, avföring och missbruk som till och med hade chockat porrmagnaten Larry Flynt.

Chazelle vill framföra en kraftfull kritik gällande vår längtan efter en svunnen era. I en tid då fler kräver att klockan ska vridas tillbaka visar Chazelle på faran i dessa vanföreställningar. Alla tankar på framgång slås sönder på rekordtid. Vad som återstår är en cynisk studie som ilsket sliter itu det forna Hollywood men även vårt moderna samhälle. En plats där ytlig influencer-kultur och snabba pengar blivit till samhällets fundament.

Denna tematik hade kunnat bli bärande och ge Babylon behövlig ryggrad. Tyvärr så nöjer sig inte Chazelle med detta. Istället fortsätter filmen expandera till den grad att den snart blir okontrollerbar. Antalet sidospår, karaktärer och händelser är så pass många att det knappt går att separera dem. Det mesta vad gäller tidig filmhistoria ska också avhandlas, som övergången till ljudfilm och de stora strukturella förändringarna i filmindustrin. Allt avhandlas i ett rasande actionfilm-tempo. En vansinnestur utan hastighetsbegränsningar är inte fel, men inte ens en regissör som Chazelle klarar av att kontrollera en film som oftast kan beskrivas som monstruös.

Det är inte bara en fråga om brist på måttlighet från filmens karaktärer, precis allting skall överdrivas, förhöjas och förlängas. Alltför ofta är det som att ha en skrikande huligan i ansiktet. Det initiala chockvärdet försvinner snart och försöken att tangera den makabra starten misslyckas då det finns en gräns för det groteska. Även om det finns stunder då kalabaliken och hysterin blir till stor underhållning är det inte tillräckligt för att kompensera för det faktum att filmens struktur är under all kritik. Trots att Babylon innehåller några av de mest spektakulära scenerna som Chazelle regisserat vad gäller koreografi och scenografi, är berättelsens kärna häpnadsväckande platt. Excesserna och hysterin känns som en ren potemkinkuliss för att dölja detta faktum.

Personregin verkar också åsidosatts i galenskapens tjänst. Brad Pitt gör ett hopkok av sina två Quentin Tarantino-karaktärer, Aldo Raine från Inglourious Basterds och Cliff Booth från Once Upon A Time In Hollywood. Pitt har som alltid en hög lägstanivå men är här skrämmande nära slentrian. Detsamma gäller Margot Robbie som gör en än mer oinspirerad upprening av sina mest kända roller.

Sedan har vi den omtalade speltiden på tre timmar. I och med det rasande tempot är det initialt oproblematiskt. Hantverket är också ypperligt, vår svenska stolthet Linus Sandgren har återigen gjort ett fantastiskt jobb som fotograf. Ljussättningen och kompositionen är i mångt och mycket det bästa vi sett i en film av Chazelle. Flera sekvenser är genuint förundransvärda då de hämtat inspiration från bland annat Stanley Kubrick. Vi får också en rad magnifika sekvenser där det trängs hundratals statister. Men den sista timmen är så utdragen och menlös att det känns som en ren efterkonstruktion. Finalen är dessutom hopplöst simpel. I slutänden känns hela filmen som ett rent experiment där slutdestinationen aldrig har varit uppenbar.

Även om det finns mycket att beundra i Babylon blir dess enorma ambitioner också dess fall. Att döpa filmen efter staden där högmodets torn byggdes blir självironiskt då projektet faller på alltför överdrivna ambitioner. För trots ett överflöd av droger och andra illegala substanser är slutresultatet genuint substanslöst.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Avatar: The Way of Water – gammal skåpmat

13 december, 2022 by Elis Holmström

Avatar: The Way of Water
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 December 2022
Regi James Cameron

Även om Avatar kan stoltsera med att vara den mest inkomstbringande filmen – icke justerat för inflation, har den aldrig lyckats göra samma djupa avtryck i populärkulturen som exempelvis Star Wars eller Star Trek. Avatar beskrivs av vissa som ett temporärt rus, en slags sommarromans som snabbt försvann. Där stora delar av 2009 och 2010 upptogs av James Camerons skapelse har den successivt tappat sin relevans under de gångna åren.

Det faktum att produktionstakten för uppföljaren har rört sig i samma tempo som en snigel nedkörd i gyttja, har lagt en våt filt över hela filmserien. Men skam den som ger sig, nu tretton år senare har uppföljaren slutligen anlänt. Efter denna långa väntan och James Camerons eviga hype, vars väloljade munläder lovat manna från himmelen, borde slutresultatet vara omskakande, genialiskt och helt oemotståndligt. Även en skeptiker som jag själv hade hoppats att Cameron skulle lyckas återskapa hysterin från den första filmen. Så är tyvärr inte fallet och estradören Karl Gerhard summerar det hela väldigt väl i Jazzgossen: ’’kulturen har gått framåt när vi nutidsmänniskor har fest’’.

Sedan den första trailern anlände har orosmolnen varit tydliga, i alla fall för egen räkning. Efter tretton år borde saker och ting ha förändrats, justerats och förbättrats, framförallt tekniskt. Men Way Of Water är i många avseende tekniskt identisk med sin föregångare. Förvisso var Avatar revolutionerande vad gällde att digitalisera sina skådespelare, men det som var spjutspets-teknologi 2009 är gammal skåpmat idag. Med tanke på den absurda väntetiden är det chockerande att konstatera att flera av specialeffekterna inte har förändrats nämnvärt. Förutom bättre texturer och ljussättning går det många gånger inte att se skillnad på Way Of Water och originalfilmen. Därmed kan Cameron inte blända publiken tekniskt utan måste istället förlita sig på sin berättelse. Något som visar sig inte fungera då vi har att göra med ett manus som är lika förutsägbart som trafikljus. Dansar Med Vargar-berättandet från den första filmen må ha varit djupt kritiserat, men det skänkte projektet en traditionell dramatisk struktur. Något som behövdes i ett bombardemang av specialeffekter och storslagna vyer. Denna gång har Cameron nöjt sig med det mest slapphänta och fantasilösa av manuskript. Vi får nu möta ett gäng unga protagonister vars uppväxt, omognad och misslyckanden ska få stå i centrum. Att ändra fokus från föräldrar till barn har fungerat utmärkt i en rad artistiska uttryck. Men i sådana fall måste författarskapet och dess idéer vara betydligt mer skarpsinniga och livfulla än det vi får här. Det simpla och grovhuggna smittar av sig på allt. Se bara till filmens tre akter, de kan enklast beskrivas såhär: kort resumé, outhärdlig tonårsdramatik och slutligen ett action-kalas som orsakar tinnitus.

Cameron har på senare tid blivit en framträdande miljöaktivist. Att det finns en förkärlek för havet och vår natur råder det inget tvivel om. Men det ursäktar inte att han låter stora delar av filmen bestå av evighetslånga bilder på digitala korallrev. Övergripande etos, gällande miljöförstöring, är dessutom så simpelt att det känns som en pliktskyldig fernissa.

Att något så simpelt som Way Of Water behöver tre timmar för att förmedla en berättelse, som inte är mycket mer avancerad än böckerna om Totte, känns som ren och skär hybris från alla inblandande. Cameron har talat om hur Way Of Water skulle kännas mer emotionell, hur spektaklet skulle åsidosättas för att istället studera persongalleriet. Detta visar sig vara ett rent falsarium då Cameron är totalt ointresserad av personregi. Trots magiska skådespelare som Sigourney Weaver och Kate Winslet, är deras karaktärer smärtsamt marginaliserade. Vad som återstår är en muttrade Sam Worthington som påminner om varför hans karriär kraschade likt Hindenburg. Zoe Saldana som visat på både ömhet och iskall beslutsamhet i Guardians Of The Galaxy gör en erbarmlig insats. Saldana kan dock få viss dispens då hon brottas med ett manuskript som gör hennes karaktär Neytiri till ett hysteriskt nervvrak.

Men allt det här hade kunnat ursäktas om Way Of Water hade fängslat och fascinerat biopubliken som för tretton år sedan. Där det visuella gick hand i hand med den simpla storyn

Men den här gången har Cameron slut på tricks. Även om Way Of Water besitter ett vackert foto och miljöer räcker det inte för att begeistra publiken 2022. Slutligen måste det riktas stark kritik mot Camerons vanföreställning om 3D-bio som ett format för framtiden. Ännu en gång tvingas publiken köpa usla 3D-glasögon för att få en filmupplevelse som är fysiskt ansträngande och mörkare, till följd av glasögonen. Än värre än 3D-otyget är att Cameron beslutat ändra antalet bilder per sekund. Istället för traditionella 24 rutor i sekunden har Cameron dubblat det till 48. Detta prövades senast av Peter Jackson med The Hobbit-trilogin där resultatet var förödande.

Cameron har dock valt att återuppliva denna teknik. Oavsett ens personliga preferenser gällande 48 rutor i sekunden, finns det nog ingen som hade hoppats på att filmen skulle skifta mellan de två lägena. Detta gör att filmen uppträder som om den håller på att krascha likt ett alltför avancerat datorspel där ens hårdvara inte är kapabel att hänga med. Detta är lika absurt som den gången Michael Man valde att filma Collateral med både analoga och digitala kameror. I dessa stunder känns det som att Cameron behandlar hela filmen som en förvriden pojkdröm. En plats där de värsta impulser och vansinnesidéer är tillåtna utan översikt från någon som kan stava till ansvar och måttlighet.

Finalen är synnerligen demonstrativ för detta hedonistiska överflöd. I minst en timme överöses tittaren av ett sorts digitalt konfettiregn där det rivna pappret ersatts av explosioner och oupphörlig förstörelse. Förödelsen vet inga gränser och efter en kort stund går det inte längre att registrera vad som händer.

Sällan har begreppet ”för lite och försent” varit lika uppenbart som med Avatar: The Way Of Water. Trots en massiv budget och en evighetslång produktion är slutresultatet som bäst en axelryckning och i värsta fall provocerande slentrian.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Avatar, Avatar: The Way of Water, Filmkritik, Filmrecension, James Cameron

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 51
  • Sida 52
  • Sida 53
  • Sida 54
  • Sida 55
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Skönheten av Inger Edelfeldt

Skönheten Författare ISBN … Läs mer om Skönheten av Inger Edelfeldt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in