Elis Holmström

X
Betyg 2
Svensk biopremiär 8 april 2022
Regi Ti West

Tobe Hoopers Motorsågsmassakern fortsätter att vara en hörnsten vad gäller tematik och miljöval i skräckfilmer. Den ödsliga Texas-prärien befolkad av sadistiska galningar återkommer gång på gång i en rad olika popkulturella uttryck. Regissören Ti West är uppenbarligen besatt av Hoopers klassiska helvetesresa, här finns det vinkningar och referenser i kubik och kvadrat. Även Wes Cravens The Hills Have Eyes fungerar som ett starkt fundament för vad West vill åstadkomma här. Där dessa entusiastiska hyllningar är charmerande i marginalen så är de föga behjälpliga då det faktiskt ska skapas en intressant och robust film. För även om det finns stunder i X som är krypande obehagliga lyckas West aldrig åstadkomma något annat än en trivial och tjatig grisfest.

Från första början så lider X av en plågsam schizofreni, West – som också är filmens manusförfattare, verka vara oförmögen att bestämma sig för vilken sorts film han vill göra. Ibland verkar det vara en fortsättning på den sortens skräckfilm som Ari Aster gjort sig känd för. Nästa stund påminner det snarare om något som hade kunnat förekomma i Quentin Tarantino och Robert Rodriguez Grindhouse. De här diametralt motsatta sidorna lyckas aldrig samverka. Det är som en pingisboll som skjuts mellan de två planhalvorna. Den här märkliga mixen leder också till en av de mest ointressanta och utdragna intrigerna i skräckfilmens historia. Det är en ren orgie i pubertal fyllefest, fascination för blottade könsorgan och fruktansvärt sega natursekvenser – som leker Terrence Malick. Allt detta söver publiken snabbare än kloroform.

Det blir inte bättre av ett kollektivt skådespel som redan nu är en utmärkt kandidat till nästa års Razzie-gala. Den Texas-accent som aktörerna påtvingats är närmast parodisk, det är som en nidbild av Larry Hagman och Matthew McConaughey med den sistnämndas välkända ord ”all right, all right, all right”.

Den olidligt usla intrigen visar sig också vara utan betydelse då filmen går in i sin andra fas. Där får subtil och exakt skräck ställa sig i längst bak i kön, istället serveras ett blodbad som hade fått Kristian Tyrann att skämmas. Alla aspirationer att vara konstnärlig och djuplodande bokstavligt talat slaktas med alla möjliga tillhyggen. Det känns som skräckfilmens motsvarighet till blandsaft, addera bara vatten så har vi en film med varenda tänkbar klyscha, där förutsägbarhet väntar bakom varje hörn.
Den enda ljusglimten är ett fåtal stunder som faktiskt är krypande obehagliga. Dessa sekvenser är laddade, återhållsamma och otroligt exakta, men de är också sällsynta som högsta vinsten på en trisslott.

X är en förvirrad, lat och otroligt ointressant historia, med ett makabert dåligt skådespel och en berättelse som är lika inspirerande som pulvermos så är detta en av de största parenteserna på länge.

Morbius
Betyg 1
Svensk biopremiär 30 mars 2022
Regi Daniel Espinosa

Spider-Man No Way Home är en av de största triumferna vi sett flera år. Inte nog med att de gjorde det omöjliga och band ihop årtionden av olika filmer och skådespelare, det var också första gången under pandemin som en biofilm lyckades attrahera och fängsla miljontals besökare jorden runt. Den villkorslösa kärleken som demonstrerades i biosalongerna är värd en egen dokumentär.

Men att bevara denna eufori verkar inte vara av intresse för Sony Pictures. Den märkliga satsningen på ett filmiskt universum baserat på Spider-Man – utan Spider-Man, är fortfarande obegriplig. Även om Venom Let There Be Carnage inte var någon dramatisk arvtagare till Harold Pinter eller Samuel Beckett, så var det en harmlös historia som regisserades med behövlig humor signerad Andy Serkis. Om det skulle göras en jämförelse mellan Serkis film och Morbius så skulle den förstnämnda framstå som en självklar vinnarkandidat för Nobelpriset i litteratur.

Daniel Espinosa fick en direktbiljett till Hollywood efter sin adaption av Snabba Cash. De flesta som jobbar inom filmbranschen skulle offra ett antal kroppsdelar för de möjligheter som Espinosa givits. Tyvärr valde Espinosa att kasta bort denna chans i närmsta papperskorg på LAX. Under tio års tid har vi fått utstå malande och identitetslöst dravel som Safe House och Life. Tyvärr innebär inte Morbius den behövliga och akuta uppryckning som Espinosa skulle behöva, istället fungerar den som raketbränsle för hans sämsta sidor. Som alltid så genomsyras Espinosas regi av ofantligt mycket slarv, berättelsen är en enda sörja av lösryckta scener som snabbt söver tittaren. Entusiasmen är också rekordlåg, det är som att detta bara är ett hinder på vägen för Espinosa. Dock så är det svårt att helt tillskriva Espinosa ansvaret för härdsmältan som utspelas på filmduken. Morbius känns som en enda lång och desperat räddningsaktion där oräkneligt många människor lagt sig i den kreativa processen för att räddas vad som räddas kan.

Med den bisarrt korta speltiden på knappt 100 minuter så presenteras en förvirrad och totalt ointressant berättelse som hålls ihop av silvertejp och trälim. Vad som är mest beklämmande är filmens immunitet mot entusiasm eller energi. Trots att det förekommer scener som i teorin borde få adrenalinet att pumpa, så lyckas de bara agera som ett sänke gjutet i bly. Morbius hemsöks också av de sämsta specialeffekterna som skådats sedan Dwayne ’’The Rock’’ Johnson förvandlades till en skorpion i Mumiens Återkomst. Det går överhuvudtaget inte att beskriva den mardröm som utspelas – koreografin, kameravinklarna och klippningen är inget annat än katastrof. Alla actionscener verkar dessutom ha spelats in i en vindtunnel som fyllts av kontinuerlig brandrök. I en genre som kantas av fantastisk och nervpirrande action så är det som erbjuds här ett slag i ansiktet på allt och alla. Som kronan på verket har den svenska kompositören Jon Ekstrand genomfört ett skamlöst Hans Zimmer-plagiat som borde konfiskeras av närmsta copyrightväktare.

Om det funnits en känslomässig nerv i det hela hade actionfiaskot kunnat ursäktas. Det sägs att det inte finns zombies eller vampyrer, men efter att ha sett Morbius är jag övertygad om att den måste ha minst 90 procent zombie-DNA i sig med tanke på hur död filmen är, någon annan förklaring finns inte. De få sekvenser som är menade att engagera publiken i karaktärernas diverse predikament kunde lika gärna ha skickats till förbränningen istället för att ockupera biorepertoaren. Inte blir det bättre av en helt hopplös ensemble, Jared Leto tittar hålögt in i kameran för att sedan gnälla och beklaga sig, Letos insats och karaktär är lika sympatisk som en skorpion vars tagg är redo att genomborra huden. Att Letos skådespel är inkonsekvent är en sak, men att se skräcken i Jared Harris ögon är tragiskt. Denna briljanta aktör får äran att sitta ned, öppna munnen och sedan försvinna. Matt Smith som vanligtvis är solid gör sin sämsta roll någonsin och doppar hela sin karriär i saltsyra i och med sin medverkan. Det enda som toppar dessa hälsofarliga rolltolkningar är Tyrese Gibson och Al Madrigal i rollen som två polisutredare som når en ny nivå vad gäller det patetiska. Denna duo får Hans Holmér och Christer van der Kwast att framstå som Sherlock Holmes och Hercule Poirot.

Morbius är fullkomligt omöjlig att titta på från början till slut. Den enda behållningen är att filmens amerikanska premiär är satt till den första april, det kunde inte ha blivit ett mer passande datum för en såhär tandlös ursäkt till film.

Ambulance
Betyg 1
Svensk biopremiär 25 mars 2022
Regi Michael Bay

Michael Bay har härmed blivit ett adjektiv. Som en stor anhängare och beundrare av kvalitativ actionfilm så skär det i hjärtat när biopubliken tvingas uthärda kategoriskt skräp som Ambulance. Sedan Bay sjösatte Transformers så har han grävt ett alltmer ödesdigert hål för sig själv. Varken Armageddon eller The Rock kan klassas som obestridd kvalitetsfilm, men i jämförelse med det Bay levererat de senaste årtiondena så framstår dessa filmer som en gåva från gud.

Ambulance bygger på en oansenlig dansk film med samma namn, det borde i praktiken gett Bay vissa riktlinjer. Det är som att misslyckas med en målarbok avsedd för barn där det enda kravet är att hålla sig innanför de tydligt markerade linjerna.

Tragiskt nog för Bay så kan inte ens en remake genomföras någotsånär korrekt. I de inledande sekunderna så finns det mikroskopiska spår som antyder att berättelsen kan ha en viss potential. Det amerikanska sjukvårdssystemet får en rejäl känga och det känns aningen mer hjärtligt än brukligt för Bay. Denna potentiellt intressanta intrig genomförs dock med gnisslande tänder, att bygga upp någon form av empati för filmens protagonister verkar inte alls intressera Bay. Och så fort det är slut med petitesser som logiskt berättade eller ens drägliga karaktärer så inleds en fullkomlig massaker som lämnar publiken och filmmediet tom till kropp och själ. Det är faktiskt så pass erbarmligt att det är svårt att veta var man skall börja dissikera det hela.

Att se Ambulance är lika plågsamt som en rotfyllning utan bedövning, alltifrån ett patetiskt bankrån som försöker efterapa Michael Manns Heat till personregin är så pass gräsligt att det knappt går att tänka på utan att drabbas av allvarliga men för livet. Kuppen som sådan är ett skämt, flera gånger om så försöker Bay på en rad olika desperata sätt demonstrera vilka kriminella genier som vi har att göra med. Jag kan inte tänka mig några mer patetiska brottslingar än de som visas upp här, Jönssonligan har genomfört trovärdigare stötar än vad som förekommer här.

Tyvärr så slutar inte fiaskot här. De resterande två timmarna ägnas åt en evighetslång biljakt som vill vara en hybrid mellan Speed och Mad Max Fury Road men som inte ens klarar av att efterlikna en såsig version av Flåklypa Grand Prix. Denna gräsliga jakt kantas av ett stort antal explosioner, bilar som voltar och en helt obegriplig logik. Dessutom så har Bay blivit tokig i att fotografera med drönare och ger oss en rad bisarra kameravinklar som orsakar yrsel.

En actionfilm har rätt att bortse från logik och sans, Michael Bay utmanar dock alla tidigare extremfall. Efter ett tag kan man fråga sig varför Jake Gyllenhaal och Yahya Abdul-Mateen II inte ringer till Han Solo och ber om en resa till galaxens utkant med Millenium Falcon, det hade varit enklare att smälta än något som presenteras här. Vart man än tittar så väntar något förfärligt, spänningsmomenten är totalt impotenta då Bay inte kan skapa någon nerv eller intensitet, filmens patos är så pass banalt att man kan fråga sig om det är ett tidigt aprilskämt. Och givetvis så kan Bay inte undvika att kasta in lite ”härlig” xenofobi och porträttera varenda latinamerikan som flottiga äckel som mördar lika lätt som de förtär en taco. Lägg till uruselt skådespel och humor som är lika låg som Döda havet så är det som upplagt för en grotesk filmupplevelse som måste undvikas till varje pris.

Licorice Pizza
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 mars 2022
Regi Paul Thomas Anderson

Paul Thomas Anderson är en svår nöt att knäcka. Genom sin karriär så har tematiken, miljön och tidsperioderna alltid varierat mellan de olika filmerna. Det är nästintill omöjligt att tro att den surrealistiska och deprimerande Magnolia kan komma från samma filmskapare som gjorde Punch Drunk Love, en lättsmält historia med riksclownen Adam Sandler i huvudrollen.

Andersons olika uttrycksformer har gjort hans filmer till lite av ett lotteri. I fallet med There Will Be Blood skapades en nihilistisk, mörk och otäckt intensiv film där Daniel Day Lewis briljerade i en av sina mest gastkramande rolltolkningar. Men på andra sidan staketet så finns rent erbarmligt skräp som Inherent Vice, en film som var så pass rörig, slarvig och fånig att jag än idag minns den iskalla reaktionen då filmen premiärvisades på New York Film Festival.

Licorice Pizza ser inledningsvis ut att vara en spirituell uppföljare till Punch Drunk Love, det är inte tal om några mord eller skyfall där regndropparna bytts ut mot grodor. Men Anderson visar sig inte vara intresserad av en simpel kopia, istället demonstreras stor värme och mestadels sympatiska karaktärer. Detta är aningen chockartat med tanke på den strikta och oftast återhållsamma dramaturgi som Anderson gjort sig känd för. Flera gånger påminner Licorice Pizza om en dämpad version av Emma Stone-filmen Easy A, där amerikanska tonåringar spottar ur sig spydiga kommentarer och inte skyggar för att göra diskreta, men sexuella, närmanden. Det finns en avslappnad och inbjudande aura runt Licorice Pizza vilket gör den oväntat trevligt att se på. Berättelsen är också en mycket kapabel historia om att växa upp och forma en ny identitet där världens många problem och faror måste konfronteras, inte ignoreras.

Det blir än mer lättillgängligt i och med ett anspråkslöst och diskret foto som gärna dröjer sig kvar och följer karaktärerna i långa tagningar. Att mycket av dialogen sker på språng- då karaktärer rör sig mellan olika rum, kan låta irrelevant, men detta skapar ett behövligt tempo, det är som att Anderson och hela filmteamet är lika rastlösa som filmens karaktärer. Allting dränks också i ett lysande soundtrack som är fyllt med musik från bland annat David Bowie och Paul McCartney.

Valet av skådespelare är också överraskande och likaså uppfriskande. Här finns flera oprövade och vågade val. Cooper Hoffman – son till Philip Seymour, gör sin debut och hittar omedelbart en balans mellan det uppkäftiga, självcentrerade men också charmerande. Flera karaktär är som en enda lång hyllning till John Hughes där ödmjukhet och distinkta personligheter står i framkanten. Hoffman och hans motspelerska Alana Haim är båda lösa och lediga vilket gör deras många – och i de flesta fall argumentativa, konversationer intressanta och minnesvärda. Det är tydligt att Anderson vill hålla en distans till alltför välkända aktörer. Även om skådespelare som Hoffman och Haim inte är de mest attraktiva att locka med på en affisch så är denna anonymitet en stor fördel, berättelsen tillåts att existera på egen hand och blir till den verkliga ledstjärnan, inte ensemblen.

Anderson har sällan låtit sig vara alltför humoristisk, men genom hans filmografi har det funnits minimala spår av sublim kaoskomik där allting brakar samman. Licorice Pizza innehåller en av de allra mest underhållande och roliga sekvenserna som Anderson gjort sedan den hysteriska sekvensen i Boogie Nights då Mark Wahlberg och John C. Reilly försöker klara sig helskinnade ur en knarkaffär.

Allt är genomgående mycket förnöjsamt men det saknas en konkret och tydlig slutdestination. Man brukar säga att resan är mer givande än slutmålet och detta summerar hela Licorice Pizza. Trots en rad eskapader, romanser och komplikationer så känns slutet ihåligt och närmast ofärdigt. Att ett avslut kan vara ambivalent är givetvis inte fel, men i detta fall så hade en mer kraftfull final skapat en bättre helhet. Detta gör det hela trivsamt men inkomplett, något som hindrar Licorice Pizza att utnämnas till en lysande ’feel good’’-film.