Elis Holmström

Folk och rövare i Kamomilla stad
Betyg 2
Svensk biopremiär 31 mars 2023
Regi Rasmus A. Sivertsen

Efter att ha levererat en av de mest gräsliga barn- och familjefilmerna på år och dagar med Helt Super är regissören Rasmus A. Sivertsen och studion Qvisten tillbaka med en adaption av Folk och Rövare i Kamomilla Stad. Denna norska nationalklenod borde ha fått Sivertsen att skärpa sina sinnen och göra sitt yttersta.

Men det är uppenbart att en gammal hund inte förmår att lära sig sitta. Precis som Helt Super visar sig denna adaption vara ännu en färg- och själlös film som är tekniskt undermålig och minst lika bedrövlig vad gäller berättarkonst. Det fanns inte något större behov att berätta författaren Thorbjørn Egners saga med kirurgisk hänsyn till berättarmässiga detaljer – likt Christopher Nolans Memento. Grundberättelsen är en enkelspårig moralkaka som grundas i att även samhällets bovar och banditer kan bli anständiga medborgare.

Vad som gjort Folk och Rövare unik genom åren har varit Egners distinkta teckningar och de minnesvärda visorna. Båda förmedlar en varm och rustik känsla som lämpar sig under läslampan för både barn och vuxna. Berättelsen har också adapterats med enorm passion här i Sverige, framförallt genom en helt fantastisk adaption där bland annat Hans Alfredsson, Björn Gustafsson och Sven Bertil Taube medverkar.

Sivertsen väljer dock bort ’’onödiga’’ begrepp som välarbetat, egensinnigt och personligt. Det här är en produktion som visar minimalt intresse och som genomför precis allting med handen i fickan och ett tuggummi i munnen. Ännu en gång spökar det visuella. Denna gång görs det ett erbarmligt försök att efterlikna konkurrenter – och mästare, som Laika och Aardman Animations som briljerat med Coraline och Wallace & Gromit. Dessa två studios är genast igenkännbara genom sin hängivenhet till det analoga och mödosamma arbetet att jobba med stop-motion. Sivertsen och studion Qvisten försöker rida på denna våg genom att skapa karaktärer tänkta att efterlikna enkla dockor, fast med digital teknik. Slutresultatet är dock inte det minsta detaljerat, gediget eller ens attraktivt. Istället verkar de vara hämtade från marionettmästaren Gerry Anderssons avdelning för bortkastade alster. Samtliga karaktärer är lika döda som sillkonserver, i vissa lägen är de till och med skräckinjagande då de utrustats med iskall blick och ett rörelsemönster som hör hemma i en zombiefilm. Precis som Helt Super är filmens miljöer också under all kritik både tekniskt och designmässigt. Kamomilla ser ut som en övergiven High Chaparral-kuliss och allting framstår olustigt oinspirerat.

Att inte ens berättelsen kan presenteras adekvat är dock än mer chockerande. Den snart sjuttio år gamla barnboken visar sig inte vara tillräckligt lätt för någon av de inblandade. De mest välkända sekvenserna och visorna bockas av i en rasande fart, utan någon som helst omtanke. Det tycks många gånger som om Sivertsen gjort Gunde Svans kända ’’skynda, skynda’’-citat till sin permanenta livsstil, scener som kunde ha dröjt sig kvar – för att uppnå större komik, är snabbt över. Och när det inte sjungs om ’’Kasper, Jesper och Jonathan’’ dränks filmen i ett hurtigt och påträngande soundtrack som går i polemik med den lugna och gemytliga sagan som gick att uppleva i Egners bok.

Det som håller filmen ifrån att kapsejsa likt Helt Super är att det finns ett ramverk, nämligen grundberättelsen som visar sig vara oväntat stryktålig. Och i en kort sekvens väljer Sivertsen att göra en både snygg och elegant tolkning av Egners teckningar, en sekvens som får en att undra varför resten av filmen inte formgivits med samma skärpa och uppfinningsrikedom? Men detta känns som en genuint klen tröst då Folk Och Rövare i Kamomilla Stad exemplifierar menlöst och mediokert filmskapande. Men ett av berättelsens mest minnesvärda meddelanden verkar i alla fall gått hem, ’’annars så gör vi så lite vi kan, både Kasper och Jesper och Rasmus A. Sivertsen’’.

Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 mars 2023
Regi John Francis Daley & Jonathan Goldstein

Filmadaptionerna av Transformers och G.I Joe må ha varit lika lyckade som diverse uttalandena av Sara Skyttedal, men de var relativt simpla adaptioner i jämförelse med Dungeons And Dragons (DND) som presenterar problem som väldigt få adaptioner behövt tackla. Till skillnad från föregående exempel finns det ingen brist på stoff för en berättelse. Genom åren har en rad regel- och historieböcker utkommit, samtliga fördjupar och expanderar den massiva värld som spelet utspelar sig i. Problemet ligger istället i hur spelet upplevs. Att spela DND är en upplevelse som endast kan beskrivas som helt unik. Till skillnad mot andra medium finns inga regler för vad berättelsen eller deltagarna kan göra. Spelledaren kan anpassa och ändra händelseförloppet efter spelarnas agerande. Kombinationen av ett enkelt spelsystem, där tärningskast avgör om de olika handlingarna lyckas eller inte och spelare som är mer eller mindre fira fria att agera hur de vill skapar ständigt nya intressanta sekvenser.

Oftast finns det ett stort mått av trams och komik då saker och ting inte går helt enligt planen. Denna mycket säregna upplevelse går inte att överföra till film, tv-spel eller något annat medium.

Därför är det betryggande att regissörsduon John Francis Daley och Jonathan Goldstein förstått att humor är den bästa infallsvinkeln för en adaption. Detta har bevisats av den obeskrivligt populära showen Critical Role, där några av världens bästa röstskådespelare ägnar tre timmar i veckan på att spela minutiöst utarbetade DND-kampanjer, som trots en djupt mytologi och massiv publik alltid har nära till absurd komik. Daley och Goldstein kan förvisso inte gå lika långt som Mercer och hans gäng, vars fräcka humor inte lämpar sig för en familjevänlig äventyrsfilm. Men det är upplyftande att regissörsduon förstår att mycket av behållningen i DND är de scenario som blir ofrivilligt komiska då spelarna misslyckas med sina tärningskast eller försäger sig i en konversation.

Hela Honor Among Thieves är från början till slut oseriös och inte det minsta bekymrad över att inte framstå som sofistikerad eller konstnärlig. Det förekommer en rad bombastiska utläggningar, menade att ge publiken en bättre förståelse för den fiktiva kontinenten kallad Faerûn. Men även dessa högtravande stunder punkteras – avsiktligen, av spydig humor som gång på gång påminner om att avsikten är att underhålla, inte att bygga något fantasy-epos i Tolkien-anda. Chris Pine i huvudrollen som den snabbtänkte men långtifrån begåvade Edgin påminner om sin förmåga att bära upp en actionkomedi. Pines karriär har de senaste åren kantats av fiaskon, men i rollen som godhjärtad – men långt ifrån perfekt hjälte, verkar han genuint trivas.

Personregin är minst lika fri från några som helst pretentioner som resten av filmen.
Till skillnad mot de proffs som går att se i Critical Role är de flesta DND-spelare inte professionella aktörer. De olika dialogerna mellan spelare och spelledare blir oftast en märklig mix av trams och fniss. Det överspända, löjliga och överdrivna från miljontals spelsessioner kanaliseras genom en Hugh Grant som spelar över och beter sig som parodi av en parodi. Märkligt nog fungerar detta hutlöst löjliga skådespel då Daley och Goldstein verkar frodas i något form av kreativt kaos där allting är tillåtet – så länge det kan passera en relativt låg åldersgräns.

Om hela Honor Among Thieves stöpts som en äventyrskomedi, där actionscener och storslagna vyer helt fått ställa sig åt sidan, hade det hela varit en ypperlig underhållningsbagatell. Men då filmen försöker visa musklerna, vad gäller att visa vackra miljöer och minnesvärda actionscener når man inte ens halvvägs. Daley och Goldstein är fortfarande oerfarna som regissörer. Visserligen har de genomgått en rejäl förbättring sedan den genomusla Game Night, men det kvarstår ändå stora luckor vad gäller teknisk kompetens. Även om ambitionen är att skapa komik hade det inte skadat att få det serverat i ett aningen mer sofistikerat paket.

Tanken att förlita sig på praktiska effekter, där flera av de fantasifulla kreaturen framställs med smink och kostym, är god men slutresultatet är är för taffligt, många gånger påminner det om något man kan se på taskiga nöjesfält, där anställda tvingas springa runt i illasittande kostymer. Då de digitala effekterna får ta över är resultatet inte mycket bättre, det sätt som magi visualiseras skickar filmen rakt ned i kalkonträsket och ger otäcka minnen från de sämsta Power Rangers-avsnitten. De renodlade actionscenerna är minst lika ointressanta där kroppar kastas in i väggar och klingor av stål möter varandra utan någon inlevelse eller eftertanke. Avslutningen är också en förhastad och illa genomtänkt episod manad att tillfredsställa publiken med explosiv action. Eftersom kompetensen för detta saknas blir det hela en utdragen sekvens som får resten av äventyret att surna rejält.

Honor Among Thieves är måhända inte någon triumf men det är början på något potentiellt riktigt trevligt. Med lite mer erfarenhet kan John Francis Daley och Jonathan Goldstein skapa en äventyrsserie som utan tvekan kan springa cirklar kring konkurrenter som Pirates of the Caribbean.

Infinity Pool
Betyg 2
Svensk biopremiär 24 mars 2023
Regi Brandon Cronenberg

Trots det låga betyget finns det mycket att gilla och även beundra i Brandon Cronenbergs tredje långfilm. Till skillnad från sin far David Cronenberg har Cronenberg den yngre en uppenbar övertygelse vad gäller att föra vidare konsten att chockera biopubliken.

Till skillnad från den likbleka Crimes Of The Future finns det här en påtaglig passion för projektet och möjligheterna att skapa en tydlig samhällskritik, där överklassen, apati och sadism ifrågasätts. Genom stora mängder abstraktion och ironi, gällande det moderna samhällets fascination för lidande, skapar Brandon Cronenberg flera intressanta frågeställningar som skänker filmen en mystik som inte går att värja sig ifrån.

Det är flera gånger så pass intressant att det – nästan, ursäktar de tusentals brister som filmen inte kan kamouflera. Visuellt är Infinity Pool nästan lika makaber att se på som dess många orgier i sex,droger och våld. Fotografen Karim Hussain saknar all känsla för vad som passar estetiskt, därför tvingas tittaren till ett överflöd av menlösa närbilder och konstlade kameraåkningar som får magen att vändas. Valet att dränera filmen på färg får produktionen att likna en sjaskig porrfilm.

Ensemblen är – förutom Alexander Skarsgård som står stadigt, lika intressant som de gäster Carina Bergfeldt plågar svenska folket med varje fredag. Mia Goth, som senast sågs i den erbarmliga X, är nu tillbaka med en rolltolkning som går till historien av helt fel anledning. Goth kan i alla fall trösta sig med en sak, hon har nämligen gjort plats för sig i skådespelarhistorien genom en av tidernas sämsta skådespelarinsatser. Hennes försök att agera förförisk psykopat går inte att förklara med några adjektiv som finns tillgängliga i den svenska ordboken, de är helt enkelt inte adekvata nog för att beskriva den skräck som utspelar sig.

Men trots dessa massiva sänken finns det en märkbar entusiasm för projektet. Världen Brandon Cronenberg skapat må vara lika osannolik som Lewis Carrols Alice I Underlandet, men de mycket tydliga allegorierna och den uppenbara samhällskritiken gör det möjligt att uthärda det absurda och de många, många misstagen … Ett tag i alla fall.

För hur intressant det må vara rent idémässigt så spelar det ingen roll då Cronenberg själv faller offer för fåfänga och hybris. Istället för att skapa en kompakt, klurig och hämningslös film drar han ut på konceptet och irrar bort sig i totalt nonsens där hans brister som filmskapare blir uppenbara. Han saknar förmågan att dra gränser och förstå att ett överflöd av chocksekvenser inte sporrar publiken.

Filmen når också sin berättarmässiga topp redan efter en timme, därefter återstår massiva mängder hedonism, både för filmens karaktärer och Cronenberg själv. Istället för att fortsätta ifrågasätta samhället blir allt till ett odrägligt navelskådande som försöker vinna intresse genom det ena groteska uppvisandet efter det andra. Men det kvittar hur många könsorgan som visas i profil eller hur mycket kroppsvätskor som sprutar, det framstår endast som patetisk kompensation för att berättelsen och dess potential har förkastats. När den tolfte orgien utspelar sig kan ögonlocken inte längre hålla sig öppna. Till detta kommer ett slut som är intellektuellt bankrutt.

Infinity Pool är sannerligen inte utan meriter, tvärtom, därför är det tragiskt att se hur Brandon Cronenberg överger sina idéer för innehållslösa perversioner som kommer vara lika minnesvärda som säsongsfinalen av Robinson. När allting väl är slut kan man inte annat än känna sig berövad på tid och något – eventuellt, snillrikt.

John Wick Chapter 4
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 mars 2023
Regi Chad Stahelski

John Wick är filmvärldens motsvarighet till tyska Rammstein. Båda lever i en värld där måttlighet eller god smak inte existerar. John Wick-regissören Chad Stahelski har förvisso inte samma kraft och förmåga till masspsykos som de tyska hårdrockarna, men vad gäller att ignorera ett klassiskt koncept som ’’det kan bli för mycket av det goda’’ befinner han sig i samma fålla som det bombastiska metal-bandet.

Trots att medlemmar ur skådespelarensemblen, som Ian McShane och den nyligen bortgångne Lance Reddick, försökt vurma för att det finns en emotionell kärna i filmerna, går det inte att fly undan det faktum att John Wick endast har haft ett mål… Action i kubik och kvadrat.

Genom tre filmer har gränserna för skottlossningar, orgier i kampsport och allmän massaker utmanats gång på gång. Denna trend fortsätter – givetvis, i det fjärde kapitlet om den ostoppbara dödsmaskinen. Med en oerhörd speltid på tre timmar kan Stahelski leva ut sina vildaste drömmar genom kavalkader av död och explosioner. Att tänka på någon sorts mättnadsgrad finns inte på kartan. Detta ’’pang pang’’-frosseri må vara underhållande men har också baksidor. Efter fyra filmer finns det få – om några, sätt kvar att kreativt döda människor med skjut- och huggvapen. Flera sekvenser är alltför bekanta, det är samma strikta koreografi, som påminner om en noga tuktad dans. Slagsmålen utspelar sig ännu en gång i neondränkta spegelrum där en oupphörlig mängd banditer decimeras.

Att avvika från formulan vid det här laget vore inte heller vidare klokt. Det vore lika vettlöst som att McDonalds skulle bygga om hela sin meny och uteslutande fokusera på japansk kokkonst. Men med tanke på att formulan har justerats och – i min mening, förbättrats i en film som Nobody – som skrevs av Derek Kolstad, manusförfattare till samtliga John Wick-filmer, är det svårt att acceptera den nästintill skamlösa repetitionen. Nobody hade också utrustats med stora mått mörk humor, något som är smärtsamt frånvarande här. Att en filmserie, som mer eller mindre baserar hela sin existens på det omöjliga och närmast befängda vägrar att anamma humor är fullkomligt barockt. Keanu Reeves må vara en av filmindustrins mest sympatiska individer, men hans skådespeleri fortsätter att vara lika imponerande som en blåsig busshållplats. Men det är Bill Skarsgård som drar det korta strået som filmens antagonist. Utrustad med en fransk accent, som inte ens hade kunnat accepterats i en barnfilm, tvingas Skarsgård arbeta med ett material som är lika obefintligt som ett korruptionsfritt fotbolls-VM.

Men trots de många felen finns det också klara förbättringar jämfört med den aningen trevande John Wick Chapter 3 Parabellum. Denna gång har strukturen rättats till vilket innebär att actionscenerna eskalerar, Parabellum avfyrade sina mest spektakulära actionscener alltför tidigt. Detta ledde till en oinspirerad final som misslyckades med uppgiften att få adrenalinet att pumpa. Fördelningen och uppbyggnaden är denna gång markant bättre och det betalar sig i en slutsekvens som fullkomligt briljerar.

Då allt ska kulminera tar Stahelski fram allt han lärt sig under de gångna åren. Det monster som släpps lös är nästan omöjligt att beskriva. Vi får en av de svettigaste och mest hänsynslösa jaktsekvenserna på länge. Genom Paris gator utspelas en furiös massaker som aldrig tycks vilja ta slut. Här lyckas Stahelski också hitta nya grepp vad gäller att visualisera slaktfesten genom innovativa kameraåkningar och intensiv klippning. Tempot och intensiteten vägrar att upphöra, hela filmen har då blivit till en eldkastare som ämnar att sätta allt i brand.

Så trots mängder av repetition och ett manus knappt värt namnet, är filmens final så pass imponerande att en rekommendation måste utlysas. Se bara till att uppleva detta på största möjliga duk.

Linjen
Betyg 3
Svensk biopremiär: 17 mars 2023
Regi Ursula Meier

Där Terrence Malick gjorde den Tunna Röda Linjen har Ursula Meier gjort den spikraka linjen. För det är nämligen länge sedan vi fick något såhär enkelt och koncist. Meier har tydliga och helt klara intentioner att göra ett familjedrama där egoism, bitterhet samt fysisk och psykisk ohälsa står i centrum. Dessa koncept är inte bara enkla ledord utan filmens kropp, själ och hjärna. Att rikta in sig på ett mycket specifikt mål och vägra att avvika måste till viss del berömmas. I en tid då flera filmskapare försöker skapa komplexitet genom att överfylla sina filmer är Linjen snarare en form av spartansk minimalism vad gäller presentation och ambitioner.

Järnviljan, att inte röra sig en millimeter från den dramatiska kärnan, är dock inte oproblematisk. Förutom att vara strikt vad gäller tematiken verkar Meier satt upp lika hårda begränsningar vad gäller bearbetning och minutiöst detaljarbete. De bästa dramatiker dyker ned i sina karaktärer, vänder ut och in på dem som om de låg på ett dissikeringsbord. Men Meier tycks ha satt upp tydliga barriärer och gränser – inte av den positiva sorten. Filmens många konflikter och relationer tillåts aldrig blomma ut, de når en basal utvecklingsnivå för att plötsligt upphöra. De gånger som det verkar vara en emotionell raket i görningen stampar Meier på bromsen. Konsten att behärska sig är beundransvärd men den ständiga återhållsamheten blir i slutänden ett alltför stort hinder.

Ingenting tillåts att lyfta över medelnivån. Ensemblen är duglig och genomgående kompetent men det finns inget utmärkande eller minnesvärt. Manuskriptet är lika stoiskt och gör inte några försök att skapa ytterligare dimensioner, varken för berättelsen eller några av karaktärerna.

Men Meier lyckas inte alltid behålla lugnet och isen i magen. För även om Linjen är genomgående strikt förekommer det en rad inslag som gör kraftiga avbrott mot den stränga regin. De få gånger filmen eldar på konflikten mellan mor och dotter väljer Meier att presentera det med en överdriven absurditet som ter sig som ofrivillig komik. Ett annat genuint klavertramp – ordvits avsedd, är hur filmen väljer att porträttera förkärleken till musik. Flera gånger om vill Meier förmedla musikens inspirationskraft, hon vill även demonstrera musikalisk talang. Tyvärr blir flera av dessa sekvenser till ren och skär lustgas då de olika framförandena är katastrofala. Som relativt kompetent gitarrist skär det i både själ och öron då huvudrollsinnehavaren Stéphanie Blanchoud besudlar en rad fina Fender- och Gibson-gitarrer genom ett gräsligt gitarrspel som knappt skulle kunna accepteras på en nybörjarskola.

Hela avslutningen visar sig också vara en blindgångare av obeskrivlig magnitud. Istället för att vara spännande abstrakt eller tänkvärt serveras publiken en ofattbart tafatt final som skulle behövt marinera ett par årstider för att kännas det minsta genomtänkt.

Linjen är definitionen av fungerade, det finns ingen flärd eller överdriven entusiasm, samtidigt görs det inte heller några större misstag och filmen är lika funktionsduglig som
den är icke ordinär.