Elis Holmström

She Said
Betyg 3
Svensk biopremiär: 18 november 2022
Regi Maria Schrader

Frågan återkommer ständigt när ett känsligt och aktuellt ämne görs till film, ’’är det för tidigt?’’. Frågan ställdes då Olvier Stone och Paul Greengrass bara fem år efter 11 september-attackerna filmatiserade händelserna i World Trade Center respektive United 93.

#MeToo rörelsen är än idag högst aktuell, diskussionerna runt vedervärdiga arbetsförhållanden och den allmänna kvinnosynen i samhället känns lika rödglödgad nu som då nyheterna om Harvey Weinsteins groteska övergrepp blev kända för hela världen för fem år sedan. Berättelsen om Weinstein är dock komplex, inte gällande hans karaktär utan de många aktörer och den tystnadskultur som tillät hans beteende att fortgå under årtionden. Skandalen berör inte bara filmindustrin utan media och välkända profiler som på något sätt tillät övergreppen att fortgå, antingen aktivt eller genom tystnad och apati.

She Said lyckas porträttera överlevarna med stor empati och genomslagskraft, men misslyckas vad gäller att göra en ingående och behövlig djupdykning i de systemfel som än idag präglar samhället.

Men att filmskaparna tagit sig vatten över huvudet vad gäller händelsernas spännvidd är inte det enda problemet. Ett ämne som #MeToo och Weinstein kräver en regissör med en tydlig vision. Ett bra exempel på detta är Roger Ailes-dramat The Loudest Voice där bland annat Kari Skogland och Stephen Frears höll i taktpinnen. I fallet med She Said-regissören Maria Schrader har hon tidigare bara gjort film i hemlandet Tyskland. Flera gånger visar Schrader på en oerfarenhet vad gäller att regissera en internationell produktion. Se bara till det utseendemässiga som saknar någon som helst identitet, men det är i personregin som bristerna är som mest uppenbara.

Carey Mulligan och Zoe Kazan gör båda goda insatser men inte på grund av någon vidare assistans från Schrader. Manusarbetet och den faktiska karakteriseringen av de två journalisterna, Megan Twohey och Judi Kantor, är slätstruken och oväntat oengagerande. Förutom ett par inblickar i deras privata liv känns båda huvudpersonerna endast som yrkesroller. Flera av de mer allvarliga motgångarna, som mordhot från extremhögern och Donald Trumps förvanskning av anständighet, berörs men försvinner lika snabbt som en svensk sommar. För att vara en film som vill kritisera den onödigt glamoriserade mediabilden av Hollywood är She Said förvånansvärt ytlig vad gäller att skapa ett emotionellt djup.

Istället kommer engagemanget från de faktiska händelserna. Ett par överlevare, som skådespelerskan Ashley Judd, porträtterar sig själva. Sekvenserna då Weinsteins övergrepp redovisas i detalj är lika skrämmande och motbjudande som då vi först läste om dem. I dessa stunder skapas ett unikt möte mellan film och verklighet och tillsammans med en av de mer ökända ljudinspelningarna får vi en närgången inblick i det fasansfulla. Det är omöjligt att inte bli bestört och upprörd av de utsagor som delges och i dessa stunder är She Said i sitt esse.

Men de här scenerna hämtar sin kraft från händelserna som sådana, inte det faktiska genomförandet. Det är inte svårt att förställa sig en än mer drabbande och förödande upplevelse med en mer kompetent regi. Allting är dugligt men långt från extraordinärt. Det journalistiska arbetet och dess dramaturgi är ett bra exempel på detta, här följs mallen som etablerades av Alla Presidentens Män men också den bortglömda danska thrillern Den Tredje Makten.

Men mest beklämmande är att flera viktiga frågor, gällande medias egen skyldighet i Weinsteins handlingar helt utelämnas. Bilden av Weinstein som ett filmiskt geni hölls i mångt och mycket uppe av mediala institutioner. Tidningar som exempelvis Vanity Fair valde i ett reportage för tio år sedan att framställda Weinsteins vassa armbågar som en egenskap som borde beundras. Denna problematik, där systemet väljer att tiga, i utbyte mot exempelvis accessjournalistik berörs aldrig. Om detta hade presenterats som en tv-serie hade dessa aspekter antagligen kunnat belysas.

Allt som allt är She Said funktionell och bjuder på ett par mycket skakande sekvenser. Men det saknas förmåga att gör upplevelsen oförglömlig. Hela lasset dras istället av berättelsens otroliga genomslagskraft. I framtiden är det bara att hoppas på ytterligare dramatiseringar som med större skärpa kan ge en bredare och mer ingående inblick i en berättelse som aldrig får glömmas bort.

Peter von Kant
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 november 2022
Regi François Ozon

I en tid då filmbolag ifrågasätts för brist på fantasi gällande en myriad uppföljare och nyversioner av klassiker verkar regissörer som François Ozon vara helt isolerade från den kritiken. Även om Rainer Werner Fassbinder urpsrungligen skrev Petra von Kants Bittra Tårar för en teaterscen är det uppenbart att Ozon vill göra en regelrätt rekonstruktion av Fassbinders filmversion, inte en egensinnig nytolkning.

Förutom könsbytet av protagonisten är det mesta sig likt. Att Ozon har stor respekt för förlagan råder det inget tvivel om, den klaustrofobiska och ogästvänliga lägenheten som är centrum för dramat är lika kvävande och obekväm som i ursprungsversionen. Visuellt har vi många gånger att göra med rena hänvisningar, inklusive fotnoter, där kameravinklar och inramningar är närmasts identiska.

Oavsett hur stor vördnad och respekt Ozon har för Fassbinder måste det finnas ett syfte och en personlig vision för att skapa relevans. Inledningsvis är denna brist på personlig tolkning smärtsamt uppenbar. Hela introduktionen är slavisk och utan någon som helst unik vision. Det är som att Ozon är skräckslagen inför att ens ta ett andetag i närheten av materialet, detta skapar en första akt som känns mållös och död. Det är först då den vitala relationen mellan Kant och hans älskare inleds som Ozon återfår modet och fattningen att regissera aktivt.

Genom att byta kön på de två mest centrala karaktärerna skapas andra frågor och scenarion som inte var framträdande i originalpjäsen. Att berömda och mäktiga män förför de unga, bländar med materialism och framgång, är alltför bekant då vi har rubrikerna om en ’’specifik filmproducent’’ som står inför sin andra rättegång just nu. I det ögonblicket lusten och passionen tar överhanden börjar Ozon hitta nya infallsvinklar vad gäller berättelsen. Det skapas en spänning som inte var närvarande i originalfilmen och snart framträder också en elektrisk laddning som lyfter flera scener.

Där konflikten samt den kollapsade relationen avhandlades relativt rumsrent 1974 är detta en smutsig, våldsam och hämningslös verbal strid. Kraften och energin i konfrontationerna är utan tvekan filmens absoluta höjdpunkt. Intensiteten i de högljudda grälen förädlas också av Denis Ménochet i huvudrollen. Där Margit Carstensen – som gestaltade Kant i originalet, hade en mer återhållsam och bräcklig framtoning trots sin giftiga tunga, finns inga sådana reservationer hos Ménochet. Denna Kant är en burdus, bufflig och totalt hänsynslös översittare som är villig att ta till vilka medel som helst för att förnedra och klä av de som står i hans väg. Ménochet skapar en briljant balans mellan det gräsliga och ömkliga, vilket gör de många utbrotten och utspelen otäckt fascinerande.

Dessa utbrott av giftiga kommentar kan dock inte dölja det faktum att Fassbinders berättelse har uppenbara brister. Det finns flera scener som hade kunnat expanderas och skänkt karaktärerna ett nytt djup. Om Ozon vågat ta ut svängarna, fylla de tomrum som berättelsen har, hade en betydligt mer personlig och distinkt film kunnat framträda. För hur mycket energi och kraft som än injiceras från Ménochet lyckas Peter von Kant aldrig skaka av sig känslan av att kännas överflödig och aningen menlös. Trots den uppskruvade volymen är filmens patos inte mer drabbande än det var för nästan femtio år sedan. Något som understryker att hela projektet känns som en onödig tangent.

François Ozon har en gång för alla tydliggjort att det inte räcker med respekt och vördnad för att förvalta ett arv. Det krävs en idé, samt ett mod, att våga förnya och tolka det ifrån ett eget perspektiv för att på så sätt lyfta en nyversion.

Black Adam
Betyg 1
Svensk biopremiär: 21 oktober 2022
Regi Jaume Collet-Serra

I dagsläget är det svårt att veta vad som är den största cirkusen: Warner Brothers, under – det hittills, inkompetenta ledarskapet av Discovery, eller de hopplösa försöken att få rätsida på sitt DC-filmuniversum.

Idag befinner sig Warner Brothers i upplösningstillstånd. Filmer och TV-serier har lagts ned på löpande band och varslen har gått som en lie över ett övervuxet fält.
En av årets mest uppseendeväckande nyheter rörde DCEU-adaptionen av Batgirl. Filmen befann sig i postproduktion då chockbeskedet kom att projektet skulle läggas ned och aldrig se dagens ljus. Orsaken påstods vara bristande kvalitet.

Om det fanns någon sorts logik, sans eller anständighet borde dessa metoder innebära ett mer selektivt och noggrant utbud där endast det bästa släpps fram. Black Adam har, trots flera förseningar, lyfts fram som en potentiell ’’game changer’’ för Warner och DC, i alla fall om vi skall tro bolagscheferna och huvudrollsinnehavaren Dwayne Johnson.

Trots denna hype-maskin var det nog ingen som trodde att Black Adam skulle skriva om filmhistorien. Regissören Jaume Collet-Serras CV är inte något att skryta med. Dock bjöd han på strålande underhållning i förra årets oväntat trevliga Jungle Cruise. En film som omfamnade matinéfilmens kärna och levererade gemytlig action och romantik.

Precis den sortens underhållande bagatell hade varit välkommen ännu en gång. Framförallt i ett filmuniversum som gnisslar tänder och vägrar visa någon humor eller självmedvetenhet.

Men inte ens de allra lägsta av förväntningar uppfylls. Hela Black Adam känns som en dammig relik från en svunnen tid då spektakel utan substans var tillräckligt för att motivera ett biobesök. Precis som den legendariskt katastrofala Suicide Squad av David Ayer, är hela Black Adam ett chockerande uselt hopkok där ingen av komponenterna fyller någon funktion. Enligt uppgifter ska filmen ha behövt censureras för att få en lägre åldersgräns, en irrelevant detalj som avslöjar det fundamentala felet med hela projektet.

Det är uppenbart att det inte finns en vision utan ett tusen visioner gällande vilken sorts film Black Adam bör vara. En lättsam actionfilm med komiska inslag, en mörk hämndhistoria eller ett magstarkt blodbad i bästa The Boys anda? Denna obestämdhet får hela filmen att likna ett monstruöst lapptäcke som sytts ihop i total desperation.

Ännu en gång har DC fyllt filmen med ett överflöd av karaktärer som inte får en syl i vädret. Essentiella nyckelpersoner från serietidningarna blir här till loja och grovhuggna karikatyrer som endast figurerar i hopp om att kunna användas igen i framtiden. Pierce Brosnan är den enda ljusglimten i en samling av hopplöst ointressanta individer.

För oavsett vad som presenteras landar det med en duns. Visuellt är det plastigt, oinspirerat och åldrat. Zack Snyders förvridna och tröttsamma estetik ligger som en slöja över allting. Detta leder till en presentation som liknar en sunkig musikvideo från tidigt 00-tal, med fasansfulla färgfilter och överdriven ljussättning.

På senare tid har det talats om att visuella effekter blivit allt sämre, ett resultat av överbelastade effektstudios. Detta kan dock vara vara ursäktat om övriga beståndsdelar intresserar. Men inte ens när Black Adam lägger ut en bombmatta av explosioner och superkrafter lyckas man med något annat än att bota sömnlöshet. Med urusel koreografi och en kamera som vägrar stå stilla är actionscenerna i det närmaste omöjliga att följa. Ovanpå det applicerats slowmotion som gör tittaren sjösjuk. Allt detta ramas in av chockartat undermåliga specialeffekter som får mig att längta tillbaka till Ray Harryahusen uråldriga stop-motion.

Berättande är än sämre. Det är en soppa av oändlig expositioner, tillbakablickar och sidospår som i bästa fall är irrelevanta, i värsta fall frustrerande usla. Filmens lövtunna patos bygger dessutom på en vändning som avslöjats redan i trailers inför premiären. Den övergripande dramatiken är därmed överspelad och helt utan överraskningar. Likt en misslyckad ståuppkomiker väljer Collet-Serra att överösa publiken med alla möjliga skämt i hopp om att något skall funka. Alla humoristiska inslag är överspända, stela och plågsamt ansträngda. Inte blir det bättre av att de sämsta skämten återkommer genom två oändligt långa timmar.

Black Adam är i det närmaste chockartad vad gäller bristen på kompetens, artistiskt som affärsmässigt. Med urusla produktionsvärden, en menlös berättelse och blek regi är det skrattretande att Warner Brothers satt all sin tillit till en film som knappt varit godtagbar att skicka direkt till DVD för tjugo år sedan.