• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Guardians Of The Galaxy Vol. 3 – en fest där allt summeras, bearbetas och där något nytt väntar bortom horisonten

30 april, 2023 by Elis Holmström

Guardians Of The Galaxy Vol. 3
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 maj 2023
Regi James Gunn

Att avsluta en berättelse är kanske den svåraste uppgiften för en berättare, oavsett vilket medium det än är brukar det sluta i storslagna kontroverser. I de värsta och mest motbjudande fallen blir skaparen hotade till livet av rabiata galningar på internet. I andra fall blir finalen endast en axelryckning. En av anledningarna till att den sista akten oftast stapplar är en återkommande tanke om att högre insatser leder till en bättre slutkläm. Men regissören James Gunn och hans filmer om galaxens väktare har alltid spelat spratt och brutit mot reglerna. Sedan den första filmen hade premiär – för snart tio år sedan, har serien alltid valt att gå sin egen väg. Domedagsliknande skurkar som förnedras genom dans och humorn är det primära vapnet, inte de många laserkanonerna eller superkrafterna som karaktärerna besitter.

Även denna gång har James Gunn hittat ett sätt att vända upp och ned på konventionerna. Detta genom att inte låta Vol. 3 handla om att rädda universum, istället går han tillbaka till de älskade huvudpersonerna och låter deras trauman stå i centrum, detta blir därefter drivet för hela filmen. Detta skapar en oväntat rak film som inte alls är bekymrad över att bli en plattform för fortsatta Marvel-narrativ, även om det – givetvis, finns kopplingar till det som förflutit. Men det finns inget krampaktigt tvång att skapa ett slut som försöker vrida om tårkanalen på de mest artificiella och manipulativa sätt. Allt som sker och refereras bygger på noga valda händelser från tidigare filmer och varje vinkning känns genuin och inte det minsta forcerad. Istället för att vara en tårdrypande melodram blir Vol. 3 istället den sista natten med gänget, en fest där allt summeras, bearbetas och där något nytt väntar bortom horisonten. Men det finns också ett påtagligt mörker som framträder i berättelsen och en rad oväntat våldsamma scener som kommer få de yngsta i publiken att rygga tillbaka.

Detta är också en vuxnare film då den låter tidigare händelser väga tungt. Karaktärer har också tillåtits att växa sedan vi först såg dem. Pom Klementieffs Mantis har nu blivit en – än mer, formidabel krigare, denna gång vågar hon dessutom ta initiativet och läxa upp de övriga medlemmarna. Karen Gillans fantastiska Nebula är också förändrad, numera öppen för livet och redo att acceptera vikten av empati. Dessa omtyckta sidofigurer är avsevärt mer dominanta än tidigare nyckelspelare som Chris Pratt eller Zoë Saldañas, ett mycket klokt drag av Gunn då deras respektive karaktärer har fått genomgå tillräckligt dramatiska och livsomvälvande händelser i tidigare filmer.

Den kontinuitet som Marvel byggt upp under mer än 15 år innebär inte bara att berättelser kan förlängas, expanderas och utvecklas. Även personerna framför och bakom kameran har byggt upp en rutin och kemi som få storfilmer kan erbjuda. Interaktionerna och de snabba replikskiftena är som ett rinnande vatten, det finns inga hinder eller den minsta tvekan då de mest löjeväckande skämten avlossas. Den trygghet som byggts upp mellan alla iblandade, ensemblemedlemmarna, Gunn och de fiktiva karaktärer som spelas, är värmande att se.

Men det är inte bara karaktärer som växt, en rad andra utvecklingar är också uppenbara, framförallt tekniskt. James Gunn har nog aldrig varit såhär vass vad gäller att presentera en film visuellt. Med hjälp av fantastiska specialeffekter skapas fullkomligt magiska bilder som presenterar den ena mer fascinerande scenen efter det andra. Allting är också oskyldigt lekfullt och inte det minsta självbelåtet. Trots att det är omgång tre har Gunn gott om energi och skaparglädje kvar, något som ständigt kanaliseras i galna upptåg och ett påtagligt hjärta vars bultande hörs över alla explosioner och skenande rymdskepp. Trots att de gigantiska scenerna avlöser varandra har Gunn båda fötterna på jorden och tappar aldrig bort – en enkel, men mycket potent emotionell kärna. Under åren som gått verkar han också ha stirrat sig blind på de mest klassiska av Disney-filmer som Bambi, inget annat förklarar hur ett par sekvenser blir plågsamt hjärtskärande då vi får möta en rad digitala djur vars öden blir mer dramatiska och drabbande än alla världens Hallmark-produktioner. Hela Vol.3 är genomgående en emotionell film som dock aldrig blir en sentimental soppa.

Berättelsen må vara spikrak men lyckas ändå – kanske oavsiktligt, beröra en rad aktuella samhällsproblem, något som alltid skänkt Marvel – både på film och i serietidningar, ett behövligt allvar som förankrar det fantastiska i vår egen vardag. Denna gång berörs artificiell intelligens, dess begränsningar och mäns storhetsvansinne. Chukwudi Iwuji i rollen som filmens hysteriska antagonist känns många gånger som en Elon Musk- karikatyr vars vansinnesvisioner endast kan förverkligas genom att krossa allt som står i vägen.

Hur underhållande, fartfylld och imponerande Vol. 3 än är så sitter inte allt som en smäck. Till skillnad mot den närmast perfekta Spider-Man: No Way Home är Vol. 3 inte ett felfritt avslut. Även om genomförandet och engagemanget från alla inblandade fortfarande är högt finns det också ett mått av repetition. En del skämt och sekvenser känns igen från förr och i dessa lägen verkar Gunn ha aktiverat autopiloten. Valet av musik är denna gång inte heller lika bländade som brukligt, även om det förekommer en rad bra spår är användandet av pop- och rockmusik aningen överdrivet. Att kompositören Tyler Bates nu ersatts av John Murphy är också märkbart då den heroiska orkestrala musiken från tidigare två filmer numera ersatts med något som inte kan beskrivas som särskilt minnesvärt. Slutligen får Will Poulters Adam Warlock alltför lite speltid, något som måste ses som en miss då Poulter gör en både rolig och minnesvärd version av denna stoiska och kraftfulla rymdgud.

Men ett avsked är sällan perfekt, det essentiella är snarare att det finns en emotionell vikt som kan binda ihop sagan. Och på denna front lyckas Guardians Of The Galaxy Vol. 3 med råge. Det är ett makalöst rymdäventyr som trots sin speltid på två timmar och trettio minuter håller tittaren i ett järngrepp. När eftertexterna rullar är det svårt att undkomma känslan att vi vill ha ytterligare ett äventyr, och ett till, och ett till …

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Beau Is Afraid – provocerande pretentiöst och respektlös

27 april, 2023 by Elis Holmström

Beau Is Afraid
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 april 2023
Regi Ari Aster

Med Hereditary valde regissören Ari Aster att ta sig an något så uttjatat som en skräckfilm som centrerade sig kring övernaturlig terror i hemmet. Det hela var en oväntat obehaglig och systematisk film som fick de flesta skräckentusiaster att tala i tungor. Midsommar som följde året efter var måhända inte lika bejublad men desto mer omtalad för sin totala hänsynslöshet vad gällde att presentera sex och våld. Aster har därmed byggt upp ett starkt följe och fått licens att göra vad han vill, produktionsbolaget A24 är inte heller främmande för att låta filmskapare leva rövare, se bara till Oscarsvinnaren Everything Everywhere All at Once som känns som en enda lång kavalkad av hysteriska idéer.

Beau Is Afraid bär också med sig en massiv speltid på tre timmar vilket gör det till Asters längsta film någonsin. Det är tydligt att insatserna har skjutits till bordets mitt och Aster nu spelar för att vinna stort. Tyvärr visar sig detta högmod resultera i en monumental krasch som många gånger är provocerande pretentiöst och respektlös.

Att vägra kompromissa och hålla fast vid sina kreativa principer kan vara en styrka för filmskapare, se bara till vår egen filmmästare Roy Andersson. Dennes distinkta estetik och orubbliga tanke om att aldrig klippa i en scen har hjälpt till att skapa filmmagi som också bär med sig ett helt unikt signum. Men kompromisslöshet måste också ackompanjeras av en förståelse för ens kreativa förmåga. Aster verkar ha tappat sitt sunda förnuft efter de två succéerna och hänger sig här åt rent och skärt navelskådande. Beau Is Afraid är inte utan meriter, flera gånger är det imponerande hur Aster bygger upp stress, terror och neuroser. Flera av de scenarion som Joaquin Phoenix ställs inför skulle få de mest stresståliga av daytraders att svettas floder.

Problemet är att Aster inte förstår vikten av att banta ned sina visioner, framförallt mängden. Många gånger känns det inte som en film utan tolv som slåss om att få plats. Detta gör att de tvära kasten mellan förtvivlan och hånfulla skratt snart blir utmattande. De mest chockerande stunderna blir snart tandlösa och helt menlösa. Att Aster inte kunnat lägga band på sig själv är en genuin tragedi då det finns stunder som känns briljanta. Den goda förståelsen för hur det absurda kan skapa både humor och skräck är många gånger superb. Flera gånger känns det som en feberdröm på steroider, och i sina bästa stunder är filmen en enda lång hyllning till Franz Kafka. Men så fort det byggts upp någon form av goodwill bryts det ned då filmen byter spår och försvinner i ett virrvarr av trams som inte bidrar med någonting. Speltiden blir snarare ett sänke då Aster verkar känna sig manad till att addera så mycket han bara kan, oavsett om det är bra eller ens relevant.

Joaquin Phoenix är också problematisk då han framstår alltför bekant och repetitiv. Efter sin fantastiska insats i Walk The Line har Phoenix valt att spela samma typ av person i film efter film. Det innebär att vi än en gång får ett evigt mumlande, märkliga läten och ett regn av emotionella utbrott. Där Aster känns självgod och arrogant i sin regi framstår Phoenix snarare lat och bekväm.

Alla dessa gupp på vägen och problematiska beslut hade kunnat vara ursäktade om slutet hade lyckats med att knocka publiken med en infernaliskt slug vändning eller sylvass filosofisk tankeställare. Men även här drunknar potentialen i ett bombardemang av egoism. I filmens sista timme börjar hela biosalongen skaka av det arroganta vansinnet som utspelar sig på duken. Aster har supit sig full på sin egen hybris. Likt ett impulsivt barn tvingar han på tittaren ideér som har samma intellektuella kapacitet som en pappkartong. Det hela blir till en utmattande och provocerade uppvisning i fåfänga där Phoenix spelar över och Aster slänger allt han har mot väggen, i ett desperat hopp om att något ska fastna.

Det är omöjligt att helt avföra Beau Is Afraid då det flera gånger om förekommer ren och skär briljans vad gäller att kombinera skräck med komik. Men de godbitarna är insprängda i en kaka som gör alla med fungerade smaklökar illamående efter första tuggan.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: De Tre Musketörerna: D’Artagnan – en förvirrad gröt

27 april, 2023 by Elis Holmström

De Tre Musketörerna: D’Artagnan
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 april 2023
Regi Martin Bourboulon

Det är ett av de mest klassiska och älskade pojkäventyren i litteraturhistorien. Antalet adaptioner på både film och teaterscen är fler än antalet invånare i Tokyo. Det faktum att berättelsen återkommer visar hur författaren Alexander Dumas skapade ett grundformel som tål att berättas om och om igen, oavsett om det är som en anskrämlig skräpfilm signerad Paul W.S. Anderson eller som glammig musikal uppsatt på Stockholms Stadsteater.

Att nu få möjligheten att uppleva Dumas berättelse på modersmålet franska i en relativt påkostad produktion känns därmed både klassiskt och spännande. Men den odödliga berättelsen visar sig otillräcklig för att inspirera och lyfta denna nyversion regisserad av Martin Bourboulon. De Tre Musketörerna är en produktion som kräver stor teknisk kompetens, kostym, scenografi och foto måste vara både professionellt och påkostat. Att filmen kan stoltsera med att vara en av de dyrare franska produktionerna på länge inger förhoppningar om något både autentiskt och storslaget.

Tyvärr blir det alltmer uppenbart att inhemska europeiska storproduktioner – framförallt sådana som kan kategoriseras som historiska, sällan når längre än att likna vår svenska storproduktion Arn Tempelriddaren. De Tre Musketörerna känns som ett förlorat syskon till Peter Flinths film, med allt vad det innebär, med en träig huvudrollsinnehavare och en brist på erfarenhet och förmåga att hantera en budget som kan finansiera mer än ett frimärke.

De Tre Musketörerna tycks också lida av en allvarlig form av personlighetsklyvning. Från första början spretar filmen åt alla tänkbara håll, både vad gäller tonen och utseendet. Det finns en förhoppning om att skapa ett sorts Pirates of the Caribbean-liknande äventyr, med intensiva svärdsdueller, skurkaktiga men charmanta protagonister, och en oupphörlig aptit efter äventyr. Men aspirationen att skapa lättsam matiné går i total polemik med filmens estetik som är lika deprimerande som att läsa valfri tråd på internetforumet Flashback. Många gånger ser det ut som en skräckfilm med en dimma som ligger tät i mörka skogar som till och med hade gjort den gotiska mästaren Tim Burton avundsjuk. Scenografin kan ibland skina men alltför ofta påminner det om en teaterkuliss. Men mest framträdande är en tydlig osäkerhet och förvirring kring vilken sorts adaption man vill åstadkomma. Alexander Dumas var inte främmande för att inkludera förvirringshumor i sin berättelse. Men de gånger Bourboulon vill få publiken att dra på smilbanden blir de istället snarare högröda i ansiktet, den lilla komik som finns levereras nämligen med sammanbitna och gnisslande tänder.

Ensemblen som fått uppgiften att axla de klassiska rollerna är imponerande på pappret, med bland annat Vincent Cassel, Eva Green och Vickey Krieps. Men även här visar sig det konceptuella vara mer intressant än slutresultatet. Cassel spelar över och gestikulerar som en vilde och verkar tro att han uppträder på en barnteater. Vicky Krieps är chockerande stel och har lika mycket karisma och utstrålning som en dammig parkering. Men den största förbrytaren är Eva Green, här i rollen som den diaboliska och hänsynslösa Milady. Green har sedan genombrottet med Casino Royale år 2006 köpt en expressbiljett till det allra mest skräckinjagande av träskmarker där b-filmen är regerar. Denna gång bjuder Green på ett förkastligt och löjeväckande agerande som måste suddas bort med lång och dyr psykoterapi.

Utrustat med ett skådespel som inte kan kallas förstklassigt, samt ett utseende som inte heller kommer gå till filmhistorien, återstår inte mycket förutom berättelsen och – givetvis, det intensiva fäktandet, två ingredienser som borde vara lika odödliga som lingon och köttbullar. De gånger Dumas berättelse följs till punkt och pricka finns det ett automatiskt underhållningsvärde – detvore nästan en omöjlighet att misslyckas med, men givetvis måste Martin Bourboulon ta sig ut på styva linan genom att göra en rad helt obegripliga förändringar och justeringar vilket gör filmen helt stillastående. Viktiga segment – som resan till England, avhandlas med totalt nonchalans, istället får rent nonsens mer utrymme än exempelvis den klassiska romansen mellan D’Artagnan och Constance, som förövrigt är katastrofal då den väl framträder.

Men duellerandet då? Det måste väl ändå vara någotsånär funktionellt ? Det görs förvisso ett tappert försök att skapa en kontinuerlig stridssekvens utan ett enda klipp, men vad hjälper det när kameraåkningarna gör publiken åksjuk? Koreografin liknar dessutom någon oskyldig strid med pinnar på en lokal skolgård.

Det enda genuint positiva är beslutet att låta flertalet olika språk förekomma. Franska dominerar men även tyska och engelska förekommer då det är på sin plats, något som måste applåderas då detta är något som betydligt mer påkostade produktioner väljer att ignorera. Men det är sannerligen en klen tröst då resten av filmen är en förvirrad gröt. Att allting slutar med en motbjudande usel cliffhanger tydliggör att hela filmen skulle behöva skickas till giljotinen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Evil Dead Rise – oväntad laddad, skarp och underhållande 

20 april, 2023 by Elis Holmström

Evil Dead Rise
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 april 2023
Regi Lee Cronin

När Sam Raimi regisserade den första Evil Dead-filmen befann sig skräckfilmen i ett aningen stramt fack. Filmer som Exorcisten och Halloween hade förvisso briljerat men var oerhört allvarsamma produktioner som inte drog på smilbanden. Raimi valde en annan väg, genom att tillföra mörk och bisarr humor föddes en unik och oerhört älskad film som än idag anses vara en klassiker inom genren. Evil Dead har under åren byggt upp en skara nitiska fantaster som idag är orubbliga i sin hängivenhet till filmserien. De två uppföljarna har också blivit omfamnade av fantasterna då Raimi valde att gå än längre, vad gällde att göra filmerna till hänsynslöst våldsamma komedier som älskade att skratta åt sig själv.

Men försöket att uppdatera serien till 00-talet har visat sig svårt. Nyversionen från 2013 var en grotesk upplevelse som gjorde allt för att värja sig från den självironi och humor som är en pelare för seriens unika identitet. Resultatet var en anonym sörja som idag är omöjlig att minnas. Förväntningarna inför ytterligare ett nytillskott har därför inte varit särskilt höga. Regissören Lee Cronin har inte heller åstadkommit några stordåd, bokstavligen menat, hans tidigare filmer varit så små att de får Gamla Stans bakgator att framstå rymliga. Det finns med andra ord inga större anledningar att förvänta sig något annat än ytterligare ett menlöst mähä.

Men ibland slår en blixt ned från klar himmel … Evil Dead Rise visar sig vara en oväntat laddad, skarp och underhållande film som spelar alla sina kort rätt. Formulan som Raimi satte upp för mer än fyrtio år sedan är inte helt lätt att efterlikna. Rise är sannerligen inte fullkomlig vad gäller att följa i dess unika fotspår. Humorn är spretig och känns forcerad i ett flertal scener. Det förekommer också en helt menlös intrig som framstår som en usel ursäkt att fylla ut speltiden till dryga 90 minuter. Försöken att bygga några emotionella band mellan karaktärerna känns som bäst taffliga och håller inte vatten ens om livet hängde på det.

Cronin lyckas dock kompensera för dessa brister genom ett gigantiskt engangemang och en brinnande passion. De regissörer som en gång växte upp med filmserier som exempelvis Star Wars eller Evil Dead, har frälsts och döpts i dem. Se bara till Gareth Edwards och Rogue One. Dessa unga filmskapare är som gjorda för att föra facklan vidare genom en passion som originalskaparna inte längre bär med sig. Cronin verkar flera gånger ha förvandlats till ett barn i en godisbutik. Seriens klassiska inslag behandlas med lika stor vördnad som om då Louvren bevarar Mona Lisa. Cronin är dock inte alltför låst vid det förflutna, han bär med sig ett större allvar än Raimi.

Flera sekvenser blir därför oväntat laddade och krypande otäcka genom effektiv regi som får uttjatade skräckklyschor att framstå som inspirerade. Vid ett tillfälle lyckas filmen till och med alstra fram snillrik psykologisk skräck som gärna hade fått vara än mer framträdande. För övrigt är skräckelementen helt och hållet baserade på att demonstrera massaker utan dess like. Serien har alltid varit känd för sin ohämmade förmåga att stympa, stycka och förgöra mänskliga kroppar. Denna tradition fortsätter även här. I filmens marknadsföring skryter man med att det behövdes 6500 liter låtsasblod under hela produktionen. En siffra som känns underdriven då den mängden blod tycks förekomma i varannan sekvens. Våldet blir dock aldrig pornografiskt eller cyniskt, istället blir det som en extrem krydda som adderar till att bygga upp en förvriden och förförisk fantasivärld.

Ett inslag som också måste applåderas är den helt utomordentliga ljusdesignen. Evil Dead Rise bombarderar tittaren med den mest aggressiva ljudbild jag hört på år och dagar. Detta skapar en förvånansvärt fysisk upplevelse som mörbultar tittaren. Givetvis förkommer även de aggressiva kameraåkningar och udda kompositioner som blev lite av ett signum för Raimis filmer.

Genomförandet är lysande och Cronin vet exakt hur han skall maximera sitt material. Flera referenser är också implementerade med precis rätt mängd kärlek och respekt, något som skapar en pulserande stämning i salongen. Även skådespelet är oväntat stabilt, främst genom en god insats av Lily Sullivan som lyckas med att uppdatera det vanligtvis menlösa skräckvåpet till en handlingskraftig och sympatisk karaktär som utan tvekan har potential att bära upp både en och två uppföljare.

Evil Dead Rise är en uppfriskande överraskning som har alla möjligheter att göra serien till en spelare av rang i en genre som kantas av slentrian och brist på engagemang.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Renfield

12 april, 2023 by Elis Holmström

Renfield
Betyg: 1
Svensk biopremiär 12 april 2023
Regi Chris McKay

Den som är intresserad – och har alltför mycket tid, kan titta närmare på hur Nicolas Cage lyckades med att tillintetgöra sin enorma enorma förmögenhet på en rad usla investeringar och inköp. Cage filmkarriär har inte heller varit särskilt likvid de senaste årtiondena. Men Cage kan i alla fall trösta sig med att han har en ny lysande karriär framför sig, nämligen som kalkonuppfödare. För trots tappra försök att restaurera sin ruinerade karriär har försöken kulminerat i spektakulära magplask som endast en mycket grym människa skulle kunna skratta åt.

Renfield är ytterligare en kalkon på steroider som många gånger går förbi det usla och landar i att vara rent bisarr. Nu är det dock inte bara Nicolas Cage som bär ansvaret för denna travesti. Såväl Walking Dead-skaparen Robert Kirkman och Ryan Ridley, som står för det så kallade “manuskriptet” som regissören Chris McKay kommer behöva bikta sig resten av sina liv för att i någon minimal utsträckning gottgöra för vad de utsätter filmmediet, publiken och mänskligheten för. Tanken att skapa en mörk, våldsam och ofiltrerad komisk skräckfilm är inget nytt. Roman Polanski visade att det var möjligt att blända med detta recept i den fantastiska Vampyrernas Natt. Vampyrer på film är dessutom ett uttjatat tema som numera funkar lika bra i parodiska syften som att skrämma livet ur folk

Inledningsvis verkar McKay ha fattat galoppen genom en stor dos självironi och snygga referenser till det mest klassiska av Dracula-produktioner, där Bela Lugosi fick bära manteln som den blodtörstande greven. Hoppet slocknar dock lika snabbt som Tidö-regeringens opinionssiffror. Då McKay gick från att göra framgångsrik och underhållande animerad film, med Lego Batman, till spelfilm visade sig övergången vara lika tuff som då Michael Jordan bestämde sig för att pröva på baseball. Efter den gräsliga The Tomorrow War – som var så pass katastrofal att Paramount valde att sälja filmen till Amazon, borde alla insett att McKay inte hade kompetensen att ta sig an icke animerade projekt. Tyvärr har Universal ignorerat detta uppenbara faktum. Det leder till att McKays bedrövliga regi – och totala brist på fingerfärdighet, inte har rättats till utan förstärkts.

Renfield är – om möjligt, än mer amatörmässig än The Tomorrow War. Även om det finns en intention att flirta med b-filmer och skräckklyschor blir detta inte några charmiga referenser. Det blir istället en sorts parfym som är tänkt att dölja det faktum att Renfield är avsevärt sämre än de filmer man kan ha oturen att stöta på i en rea-korg på det lokala snabbköpet.

Hela filmen känns som en enda lång bluff där McKay ständigt försöker dölja det faktum att ingenting fungerar. Så fort det finns möjlighet kastas det in avledande manövrar, detta är mest framträdande i filmens absurda blodsutgjutelse. Mängden blod, inälvor och stympade kroppsdelar slår rekord, allt för att distrahera från det faktum att regin, utförandet och författarskapet är under all kritik. Actionscenerna är dock fantastiska… Ja, om man aldrig sett någon actionfilm som haft premiär de senaste hundra åren. Allting är en mördande tråkig härva av dåliga stunts och kass koreografi som påminner om ett miserabelt barbråk.

Om nu actionscenerna har samma kvalitetsnivå som SLs punktlighet återstår bara humorn. Men hela Renfield är infekterad av inkompetens, försöken till komik är många men lika misslyckade som allting annat. Regin och de livsviktiga framförandena är totalt urvattnade och befriade från finess, energi eller skärpa. Att alla medverkande är vilse i pannkakan gör inte det här mycket bättre. Den vanligtvis stabila Nicholas Hoult verkar desperat och frustrerad, inte ens hans naturliga, brittiska accent låter trovärdig. Hoult gör – med största sannolikhet, sitt livs sämsta insats här. Awkwafina medför sin igenkännbara höga energinivå, som skulle kunna driva ett par av världens mest energikrävande städer, men inte ens detta kan kompensera för det vedervärdiga manuskriptet som presenterar den ena karikatyren efter den andra. Sedan har vi Nicolas Cage som efter detta kan ändra sin yrkesbeskrivning från professionell skådespelare till clown.

Allting är så kapitalt misslyckat att det snart liknar en konkurs-bunden cirkus där allting går fel. Lejonen äter upp skötarna, akrobaterna faller hejdlöst och eldslukarna bränner ned hela tältet. Det är genuint omöjligt att veta om man skall skratta eller gråta, en sak är i alla fall glasklart, Renfield är ett misslyckande som ingen bör närma sig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 47
  • Sida 48
  • Sida 49
  • Sida 50
  • Sida 51
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Skönheten av Inger Edelfeldt

Skönheten Författare ISBN … Läs mer om Skönheten av Inger Edelfeldt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in