Maya Nilo (Laura)
Betyg 1
Svensk biopremiär 4 november 2022
Regi Lovisa Sirén
Att kräva alltför mycket av regissören Lovisa Sirén, som endast varit verksam som kortfilmsregissör och som nu långfilmsdebuterar, vore inte rättvist. Dessutom är premissen – en roadmovie, oftast bestämd och traditionsenlig vad gäller dramaturgin. Men Sirén lyckas med konststycket att underminera hela projektet genom usel personregi och oförmåga att kontrollera ett besinningslöst manus.
En roadmovie är – strukturellt, bland det mest enkelspåriga man kan göra, det är i grund och botten en resa från A till B. Under färden brukar karaktärerna genomgå en intern resa som ger dem ett annat perspektiv på livet. Men istället för att vara en resa genom ett regnigt Europa skapar Sirén en hopplös kakafoni som överöser tittaren med pinsamt ansträngd dramatik.
Givetvis kan en resa inte vara utan fartgupp och andra hinder. Men strapatserna som demonstreras antar snart komiska proportioner. Antalet motgångar staplas på varandra i sådan takt att man kan fråga sig om Sirén försöker iscensätta en humorlös version av Kjell Sundvalls Vi Hade I Alla Fall Tur Med Vädret?
Flera gånger verkar apokalypsens ryttare stå bakom varje vägskylt, det får Michael Douglas dåliga dag i Falling Down att framstå som en spa-dag i jämförelse. Denna överdrivna och eviga domedag blir inte bättre av att karaktärerna har utrustats med hönshjärnor. Rationalitet eller den mest rudimentära form av eftertanke saknas helt. På rekordtid blir tillbakadragna civilister till biltjuvar och hemfridsförbrytare, många gånger kan man bara gapa över den galenskap som demonstreras av filmens huvudpersoner.
Den här dramatiska härdsmältan skapar snart en virvel som suger in precis allting. I ren panik kastar Sirén in ett par livbojar som träffar publiken rakt i huvudet. Snart inleds verbal pajkastning med karaktärer som tvingats ta på sig clownskor och röda näsor. I en situation där moderation hade varit det bästa väljer Sirén istället att dränka publiken i psykiska sammanbrott, otrohet, rattfylla, skilsmässor och trafikbrott med mera. Till slut kan man fråga sig om tomtar och troll också kommer göra entré i detta vansinne?
De få inslag som hade kunnat blomstra begravas av denna totala brist på disciplin. Den trassliga syskonrelationen undermineras av usel personregi och dialog som skrämmer mer än någon Halloween-dekoration. Sirén behandlar också sina karaktärer som rena köttstycken, de formas om utan förklaring och flera gånger är de rent schizofrena, allting för att passa den okontrollerbara berättelsen.
Visuellt lämnas åskådaren också mållös, av fel anledning. Nog för att filmer kan vara jordnära och befriade från retuschering och pastellfärger. Men fotografen Lisabi Fridell väljer att presentera hela filmen som någon avlägsen släkting till Danny Boyles 28 Dagar Senare. Med ett grynigt och färglöst foto verkar Europa stå inför en annalkande zombie-invasion. Inte ens bilfärden genom Europa lyckas inspirera vad gäller utseende, det kan bero på att vi uteslutande får se EU-vägskyltar, gråsuggor och jämngrå asfalt.
När filmen når sin slutdestination tänds dock ett hopp om att lite genuin och välmenande dramatik kan framträda. I ett kort ögonblick lyckas Sirén skapa en scen som känns genuin och okonstlad. Men detta förtas snart av mer helvetisk dialog och ett slut som är så pass abrupt att det känns som ett slag i ansiktet.
Trots sin enkla premiss kör Maya Nilo rakt in i en bergvägg. Med en helt överspänd och överdriven dramatik blir ett enkelt syskondrama på motorvägen till en seriekrock som inte ens den mest cyniska vill titta på.