Black Adam
Betyg 1
Svensk biopremiär: 21 oktober 2022
Regi Jaume Collet-Serra
I dagsläget är det svårt att veta vad som är den största cirkusen: Warner Brothers, under – det hittills, inkompetenta ledarskapet av Discovery, eller de hopplösa försöken att få rätsida på sitt DC-filmuniversum.
Idag befinner sig Warner Brothers i upplösningstillstånd. Filmer och TV-serier har lagts ned på löpande band och varslen har gått som en lie över ett övervuxet fält.
En av årets mest uppseendeväckande nyheter rörde DCEU-adaptionen av Batgirl. Filmen befann sig i postproduktion då chockbeskedet kom att projektet skulle läggas ned och aldrig se dagens ljus. Orsaken påstods vara bristande kvalitet.
Om det fanns någon sorts logik, sans eller anständighet borde dessa metoder innebära ett mer selektivt och noggrant utbud där endast det bästa släpps fram. Black Adam har, trots flera förseningar, lyfts fram som en potentiell ’’game changer’’ för Warner och DC, i alla fall om vi skall tro bolagscheferna och huvudrollsinnehavaren Dwayne Johnson.
Trots denna hype-maskin var det nog ingen som trodde att Black Adam skulle skriva om filmhistorien. Regissören Jaume Collet-Serras CV är inte något att skryta med. Dock bjöd han på strålande underhållning i förra årets oväntat trevliga Jungle Cruise. En film som omfamnade matinéfilmens kärna och levererade gemytlig action och romantik.
Precis den sortens underhållande bagatell hade varit välkommen ännu en gång. Framförallt i ett filmuniversum som gnisslar tänder och vägrar visa någon humor eller självmedvetenhet.
Men inte ens de allra lägsta av förväntningar uppfylls. Hela Black Adam känns som en dammig relik från en svunnen tid då spektakel utan substans var tillräckligt för att motivera ett biobesök. Precis som den legendariskt katastrofala Suicide Squad av David Ayer, är hela Black Adam ett chockerande uselt hopkok där ingen av komponenterna fyller någon funktion. Enligt uppgifter ska filmen ha behövt censureras för att få en lägre åldersgräns, en irrelevant detalj som avslöjar det fundamentala felet med hela projektet.
Det är uppenbart att det inte finns en vision utan ett tusen visioner gällande vilken sorts film Black Adam bör vara. En lättsam actionfilm med komiska inslag, en mörk hämndhistoria eller ett magstarkt blodbad i bästa The Boys anda? Denna obestämdhet får hela filmen att likna ett monstruöst lapptäcke som sytts ihop i total desperation.
Ännu en gång har DC fyllt filmen med ett överflöd av karaktärer som inte får en syl i vädret. Essentiella nyckelpersoner från serietidningarna blir här till loja och grovhuggna karikatyrer som endast figurerar i hopp om att kunna användas igen i framtiden. Pierce Brosnan är den enda ljusglimten i en samling av hopplöst ointressanta individer.
För oavsett vad som presenteras landar det med en duns. Visuellt är det plastigt, oinspirerat och åldrat. Zack Snyders förvridna och tröttsamma estetik ligger som en slöja över allting. Detta leder till en presentation som liknar en sunkig musikvideo från tidigt 00-tal, med fasansfulla färgfilter och överdriven ljussättning.
På senare tid har det talats om att visuella effekter blivit allt sämre, ett resultat av överbelastade effektstudios. Detta kan dock vara vara ursäktat om övriga beståndsdelar intresserar. Men inte ens när Black Adam lägger ut en bombmatta av explosioner och superkrafter lyckas man med något annat än att bota sömnlöshet. Med urusel koreografi och en kamera som vägrar stå stilla är actionscenerna i det närmaste omöjliga att följa. Ovanpå det applicerats slowmotion som gör tittaren sjösjuk. Allt detta ramas in av chockartat undermåliga specialeffekter som får mig att längta tillbaka till Ray Harryahusen uråldriga stop-motion.
Berättande är än sämre. Det är en soppa av oändlig expositioner, tillbakablickar och sidospår som i bästa fall är irrelevanta, i värsta fall frustrerande usla. Filmens lövtunna patos bygger dessutom på en vändning som avslöjats redan i trailers inför premiären. Den övergripande dramatiken är därmed överspelad och helt utan överraskningar. Likt en misslyckad ståuppkomiker väljer Collet-Serra att överösa publiken med alla möjliga skämt i hopp om att något skall funka. Alla humoristiska inslag är överspända, stela och plågsamt ansträngda. Inte blir det bättre av att de sämsta skämten återkommer genom två oändligt långa timmar.
Black Adam är i det närmaste chockartad vad gäller bristen på kompetens, artistiskt som affärsmässigt. Med urusla produktionsvärden, en menlös berättelse och blek regi är det skrattretande att Warner Brothers satt all sin tillit till en film som knappt varit godtagbar att skicka direkt till DVD för tjugo år sedan.