Peter von Kant
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 november 2022
Regi François Ozon
I en tid då filmbolag ifrågasätts för brist på fantasi gällande en myriad uppföljare och nyversioner av klassiker verkar regissörer som François Ozon vara helt isolerade från den kritiken. Även om Rainer Werner Fassbinder urpsrungligen skrev Petra von Kants Bittra Tårar för en teaterscen är det uppenbart att Ozon vill göra en regelrätt rekonstruktion av Fassbinders filmversion, inte en egensinnig nytolkning.
Förutom könsbytet av protagonisten är det mesta sig likt. Att Ozon har stor respekt för förlagan råder det inget tvivel om, den klaustrofobiska och ogästvänliga lägenheten som är centrum för dramat är lika kvävande och obekväm som i ursprungsversionen. Visuellt har vi många gånger att göra med rena hänvisningar, inklusive fotnoter, där kameravinklar och inramningar är närmasts identiska.
Oavsett hur stor vördnad och respekt Ozon har för Fassbinder måste det finnas ett syfte och en personlig vision för att skapa relevans. Inledningsvis är denna brist på personlig tolkning smärtsamt uppenbar. Hela introduktionen är slavisk och utan någon som helst unik vision. Det är som att Ozon är skräckslagen inför att ens ta ett andetag i närheten av materialet, detta skapar en första akt som känns mållös och död. Det är först då den vitala relationen mellan Kant och hans älskare inleds som Ozon återfår modet och fattningen att regissera aktivt.
Genom att byta kön på de två mest centrala karaktärerna skapas andra frågor och scenarion som inte var framträdande i originalpjäsen. Att berömda och mäktiga män förför de unga, bländar med materialism och framgång, är alltför bekant då vi har rubrikerna om en ’’specifik filmproducent’’ som står inför sin andra rättegång just nu. I det ögonblicket lusten och passionen tar överhanden börjar Ozon hitta nya infallsvinklar vad gäller berättelsen. Det skapas en spänning som inte var närvarande i originalfilmen och snart framträder också en elektrisk laddning som lyfter flera scener.
Där konflikten samt den kollapsade relationen avhandlades relativt rumsrent 1974 är detta en smutsig, våldsam och hämningslös verbal strid. Kraften och energin i konfrontationerna är utan tvekan filmens absoluta höjdpunkt. Intensiteten i de högljudda grälen förädlas också av Denis Ménochet i huvudrollen. Där Margit Carstensen – som gestaltade Kant i originalet, hade en mer återhållsam och bräcklig framtoning trots sin giftiga tunga, finns inga sådana reservationer hos Ménochet. Denna Kant är en burdus, bufflig och totalt hänsynslös översittare som är villig att ta till vilka medel som helst för att förnedra och klä av de som står i hans väg. Ménochet skapar en briljant balans mellan det gräsliga och ömkliga, vilket gör de många utbrotten och utspelen otäckt fascinerande.
Dessa utbrott av giftiga kommentar kan dock inte dölja det faktum att Fassbinders berättelse har uppenbara brister. Det finns flera scener som hade kunnat expanderas och skänkt karaktärerna ett nytt djup. Om Ozon vågat ta ut svängarna, fylla de tomrum som berättelsen har, hade en betydligt mer personlig och distinkt film kunnat framträda. För hur mycket energi och kraft som än injiceras från Ménochet lyckas Peter von Kant aldrig skaka av sig känslan av att kännas överflödig och aningen menlös. Trots den uppskruvade volymen är filmens patos inte mer drabbande än det var för nästan femtio år sedan. Något som understryker att hela projektet känns som en onödig tangent.
François Ozon har en gång för alla tydliggjort att det inte räcker med respekt och vördnad för att förvalta ett arv. Det krävs en idé, samt ett mod, att våga förnya och tolka det ifrån ett eget perspektiv för att på så sätt lyfta en nyversion.