Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Eddington – en spretig satir med sporadiska höjdpunkter

by

Eddington
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 augusti 2025
Regi Ari Aster

Efter vad som förlöpt i USA de senaste sju månaderna borde den enda – sunda, reaktionen från kreatörer och artister vara att – med vrede, passion och insikt, kommentera det livsfarliga läge som är en fascistoid statsmakt som ignorerar lagar och passar på att berika sig genom det presidentiella ämbetet. Men förutom ett fåtal modiga röster med bland andra Bruce Springsteen och Mark Ruffalo som vågat uttala sig om tillståndet i ’’världens bästa land’’, har andra valt att förbli tysta eller i värsta fall böja ned knäet.

Eddington lovar initialt att konfrontera det som alltför många inte vill acceptera, att vårt nuvarande samhälle värderar konspirationer lika högt som vetenskap och empiri. Regissören Ari Aster är också en filmskapare som vågat sticka ut hakan vad gäller att tänja på gränser vad gäller att demonstrera det sjukliga, motbjudande och rent bisarra i filmer som Hereditary och Midsommar. Det borde vara en vågad, självsäker och ytterst kompromisslös historia som med samma mod som Greta Gerwigs Barbie vågar konfrontera uppenbara samhällsproblem utan att vara det minsta osäker eller tveksam i sin inställning till dem.

Men Eddington väljer – tyvärr, en aningen feg och mjäkig position vad gäller att faktiskt konfrontera politik och samhälle. Precis som mycket annan media idag väljer Aster att försöka inta en naiv och genuint lat position – att båda sidor har fördelar och brister. Detta genom att mer eller mindre skapa en sorts bisarr ekvivalens mellan Black Lives Matter-demonstranter och demagoger som Joe Rogan. Det är ett både fegt och ointressant förhållningssätt som gör att satiren – som är av en extrem karaktär, mest känns som en fernissa menad att dölja bristen på genuint mod.

Utgångspunkten att placera filmen mitt under COVID-19 pandemin – som kan ses som starten för global förändring där ensamhet, desperation och rädsla kulminerade i ett samhällsklimat lika skräckinjagande som viruset självt, är som upplagt för att konfrontera djupa strukturella problem som kunde leda till förfall. Men eftersom Aster aldrig vågar ta ställning uteblir djupet och kraften. Även om det inte är att föredra att gå till sådana extrema övertydligheter som i Adam McKays Don’t Look Up kan det projektet i alla fall inte anklagas för att inte ha övertygelse och politiskt mod, attribut som Eddington helt saknar.

Men där själva satiren känns som en slöja är handlaget något helt annat. Där andra regissörer som nått kritiska framgångar och som omhuldas av kritiker vägrar att utvecklas och blir desperata att bibehålla ett signum – som Wes Anderson, visar Aster på en oerhörd bredd som regissör. Även om det finns ett multum av associationer och påminnelser från tidigare projekt är Eddington – tveklöst, Asters mest nyskapande projekt. Estetiken där Aster får miljöer och scenarion att lika något ur ett dockskåp är lika fascinerande som det är surrealistiskt obehagligt och det kyliga och kompromisslösa fotot är på sin plats. Men denna gång hittar vi ett betydligt mer utvecklat sinne för kolsvart komik än tidigare, för även om satiren inte innehar någon kirurgisk precision finns här stunder av genial cynisk komik. Det är också imponerade hur Aster lyckas att väva ihop olika genrer och kasta sig mellan kammarspel, hysteri och nervpirrande skräck. Framförallt finalen är gastkramande men samtidigt hysteriskt rolig något som gör den otroligt skakiga resan värd besväret.

Och efter den sega och hopplöst överspända Beau Is Afraid finns det en laddning i Asters regi som gör filmen båda tät och engagerande trots bristerna i manuskriptet och den politiska fegheten. Att Joaquin Phoenix äntligen gör en roll där han inte går i samma tradiga mumlande och bisarra hjulspår måste också ses som något av ett mirakel. För första gången på årtionden bjuder Phoenix på ett mer nyanserat och unikt skådespel där han inte grymtar och stöter ur sig bisarra läten. Han lyckas fånga enfalden, egoismen och hybrisen som genomsyrar stora delar av – inte bara, det amerikanska samhället utan att göra det löjeväckande. Övriga ensemblen – som på pappret, tycks ha mer stjärnor än hela vintergatan visar sig dock inte användas fullt ut. Pedro Pascal är solid men har ett ytterst skralt material att arbeta med. Att Emma Stones medverkan också är reducerad till en handfull tandlösa scener kan inte klassas som något annat än ett brott mot filmkonsten.

Eddington må ha ett ämne som skulle kunna vara potent som en krutdurk men en brist på mod och en vilja att förenkla leder till en spretig satir som endast har sporadiska höjdpunkter.

Filmrecension: The Naked Gun – sommarens sämsta film

by

The Naked Gun
Betyg 1
Svensk biopremiär 1 augusti 2025
Regi Akiva Schaffer

Alla som ser nyversionen av The Naked Gun bör – om folkhälsan spelar någon som helst roll, bli ordinerade kraftiga smärtstillande och lugnade preparat efteråt. Att det funnits en viss skepsis sedan första trailern visades upp – där Liam Neeson gör sig till åtlöje i kort kjol och likbleka ben, spelar ingen roll då filmen faktiskt ska bedömas. Alla former av åsikter och uppfattningar måste suddas ut, och någonstans hoppades i alla fall jag att regissören Akiva Schaffer skulle hitta ett sätt att göra The Naked Gun relevant samtidigt som originalfilmerna – med Leslie Nielsen i huvudrollen, kunde hyllas och även refereras någorlunda stilfullt.

Regissören och manusförfattaren till originalfilmen från 1988 David Zucker har en unik och specifik humor där vansinne alltid ackompanjeras av helt nollställda reaktioner från filmens karaktärer och skådespelare, detta skapar en sorts bisarr komik där gravallvar möter fullkomligt trams. Humor är som alltid oerhört subjektivt och även om mina preferenser inte är helt i frekvens med Zuckers sinne för humor måste underhållningsvärdet respekteras.

Schaffer vill återskapa denna märkliga mix till varje pris, men då Schaffers analytiska förmåga är skral vad gäller att förstå den verkliga mekaniken bakom originalfilmernas humor blir allt en sjuklig och genuint otäck piratkopia som för varje sekund ruttnar inför öppen ridå. I en av filmens sekvenser visar det sig finnas två binära val, något liknande måste ha skett under den kreativa processen, i alla fall om valet stått mellan det sunda kontra det rent radioaktiva. För inte ens i de minimala stunderna med potential väljs det förnuftiga, istället drar Schaffer hårt i självförstörelsespaken.

Det makabra skräp som utspelar sig i patetiska 78 minuter – eftertexter inte inkluderade, är så pass inkompetent, talanglöst och tragiskt att superlativ och hyperbol inte kan beskriva eländet. Försöken att efterapa Zuckers humor går bortom det desperata vilket leder till att filmen känns hysterisk. Idiotiska och humorlösa scenarion avlöser varandra med smärtsamma slutresultat. De få ordvitsar som förekommer levereras med samma engagemang och inlevelse som då gisslan läser upp kravbrev. Och då ingenting fungerar retirerar Schaffer till lite klassisk – och urusel, könshumor som är lika behaglig som att inhalera doften av sopor som stått ute i sommarsolen.

Märkligt nog tycks botten aldrig nås, och tillskillnad mot Jared Hess Minecraft som omfamnade kaoset samt filmens usla kvalitéer och skapade en sorts komik genom bristerna – måhända ofrivillig, vägrar The Naked Gun att erkänna några brister eller att skratta åt sig själv. Det är som att se en teaterpjäs där hela scenen står i lågor och aktörerna låtsas som om inget har gått snett. Detta gör att filmen också känns helt tondöv och inte det minsta intresserad av att råda bot på de uppenbara problemen som även en blind man skulle kunna peka ut. Inte ens möjligheten att göra parodi av Liam Neesons ytterst tveksamma karriär de senaste åren används, istället försöker filmen pressa ut blod ur denna sten, vilket leder till absolut ingenting. Neeson själv har inte ett roligt ben i kroppen och lyckas inte ens använda sin stoicism till något av värde. Som om inte underskottet av sunt skådespel, bra filmskapande eller vettig humor vore nog så ser Schaffer till att sätta in den sista spiken i kistan genom att låta Pamela Anderson göra entre. Någonstans där har publikens fötter fått cement på sig för att sedan kastas ned i vattnet till ett grymt och hemskt öde.

Och trots den skrattretande speltiden känns filmen lika lång som en resa till månen. När eländet väl tar slut är det svårt att lämna salongen utan att kräla på alla fyra. För då, när värdigheten nått rekordlåg nivå, respekten för mänskligt lidande och ett rent anfall mot förståndigt filmskaparen nått topp – eller snarare bottennivåer, kan man fråga sig varför filmmediet ens existerar om de förmår att ärra, förnedra och häckla människor som The Naked Gun gör?

Det här är sommarens tveklöst sämsta film och att Folkhälsomyndigheten inte slagit larm om att något rent farligt visas på svenska biografer borde uppröra oss alla.

Filmrecension: The Fantastic Four: First Steps – en lekfull, engagerande, perfekt agerad och kärleksfull film

by

The Fantastic Four: First Steps
Betyg 5
Svensk biopremiär 23 juli 2025
Regi Matt Shakman

Det fanns bara ett sätt att en gång för alla sudda bort oron att Marvels mest kända kvartett inte kunde göra sig på film. Detta genom att fullkomligt briljera och blända likt en supernova. Med hjälp av regissören Matt Shakman samt fyra geniala skådespelare uppnås ett himmelskt resultat som tydliggör kraften och styrkan i att skapa gränslöst välgjord underhållning.

Historien om Fantastic Four på film är lika fascinerande som den är deprimerande. Att gå igenom antalet kalkoner och platta fall är en artikel i sig, kort och gott har Marvels så kallade första familj inte att haft det vidare lätt på vita duken.
Allt det där är numera förändrat, för det som sker här och nu är inte bara återupprättelse, det är en ny vågad väg som modigt och självsäkert inte önskar vara en actionfilm, utan ett svepande äventyr där de fyra huvudrollsinnehavarna glänser med närmast perfekt kemi och ett än bättre skådespel.

Tanken att binda sin tematik till familjeband och vänskap är lika gammalt som det är klyschigt, framförallt efter Vin Diesel och dennes Fast & Furious-filmer där ordet familj spottas fram i samma takt som valfritt vrålåk från samma filmer. Shakman och filmens manusförfattare behöver inte ens påminna publiken om tematiken, istället arbetar de efter en metod där handling har större kraft än ord. Det finns goda anledningar till att filmen börjar lågmält och närmast underdånigt, allt för att sätta ljuset på kemin mellan Vanessa Kirby och Pedro Pascal.

För även om Marvel Studios filmer alltid innehållit underskattat agerande och karaktäriseringar, har få av deras filmer innehållit såhär makalös kemi mellan skådespelarna, i alla fall inte utan att det har getts tillfällen att agera sina roller i ett antal projekt. Pascal och Kirby är fullkomligt magiska att bevittna, Pascal agerar med varsamhet men också en neuros som manifesterar sig i ett extremt logiskt och därmed känslokallt tankesätt som är minst lika problematiskt som filmens intergalaktiska hot. Kirby är å andra sidan varm, emotionell men oerhört stark, hennes Sue Storm är en fröjd att se, detta genom fantastiska nyanser och karisma. Ebon Moss-Bachrach i rollen som den alltid pålitlige Ben Grimm lyckas minst lika bra med en karaktär som är omöjlig att inte älska. Joseph Quinn är den enda av de fyra som inte tilldelats ett lika solitt manus, hans Johnny Storm känns ofta som ett femte hjul men Quinn lyckas ändå demonstrera en perfekt mix mellan arrogans och omtanke. Scenerna som är helt befriade från explosioner och världens undergång är – makalöst nog, mer fängslande än då filmen vill demonstrera sin råstyrka. De tysta men hjärtevärmande momenten – mellan gruppens medlemmar, är oförglömliga och kan vara bland de finaste vi kan se i på en bioduk denna sommar.

Men det vore inte en sann Marvel-film utan action, och givetvis är det inte bara tal om relationer. I och med att Marvel Studios nu nått osannolika 36 filmer har vissa trender och inslag återkommit. Vissa mindre omtyckta, som det ständiga digitala ursinnet som alltid tycks släppas lös i filmens klimax samt evighetslånga koreograferade slagsmål som kan vara gastkramande, men som numera blivit vardagsmat efter filmer som exempelvis John Wick. I och med den magiska Thunderbolts valde studion en annan väg vad gällde sitt klimax genom ett av de mer överraskande sätten nämligen där filmen helt och hållet lade emfas på det emotionella. Riktigt så långt går inte First Steps, men istället för slagsmål vill Matt Shakman få oss att engageras och förundras av vyer, detta genom att låta äventyret och det okända spela en central roll.

Och det är här det snillrika beslutet att låta filmen utspela sig i ett alternativt 1960-tal verkligen får luft under vingarna. Förutom att ge filmen en unik visuell identitet bygger Shakman mycket av filmens energi på den framtidstro och hoppfullhet som var 1960-talets fascination för rymdresor och människans gränslöshet vad gäller teknologi. Detta gör att en raketuppskjutning blir en nagelbitare, där eufori och hopp står i centrum. Detsamma kan sägas om sekvenserna då rymden utforskas och filmen hyllar Ridley Scotts Alien eller Stanley Kubricks År 2001: Ett Rymdäventyr. Visuellt lyckas det gryniga fotot faktiskt addera till att separera filmen visuellt från andra MCU-filmer, och den estetiska anakronism som drabbade Captain America: The First Avenger är det inte tal om här. Scenografi och rekvisita är också av första klass där flera prylar och pinaler känns som hämtade ur ett projekt av den brittiska animationsstudion Aardman. Bildkompositionen är också värd en grandios eloge, där andra filmskapare och fotografer vill imponera vad gäller ljussättning och färgschema, vill filmens fotograf Jess Hall istället fokusera på att återskapa vinklar direkt från serietidningarna. Detta bidrar till att filmen känns lekfull vilket förstärker känslan av äventyrlighet.

Filmens final må inte vara lika imponerande eller kolossal som Marvel bästa stunder, istället är tanken att skapa en mer koncis och återhållsam ändpunkt och inte gå till överdrift vad gäller digitala specialeffekter och massförstörelse. Här är ambitionen mer imponerande än slutresultatet, för även om avslutet inte kan kategoriseras som misslyckat lovar filmen lite mer än det vi faktiskt får. Däremot lyckas Shakman bibehålla ett emotionellt grepp om publiken vilket gör att moment som kunde uppfattats som klichéer istället drabbar hårt på ett emotionellt plan, detta genom det helt utsökta skådespelet.

Detta snedsteg är dock irrelevant sett till övriga filmen som aldrig slutar bjuda på värme, makalös visuell komposition och skådespel i världsklass. Speltiden på två timmar flyger förbi och extrascenen som erbjuds i eftertexterna får det att vattnas i munnen. Fantastic Four First Steps är en lekfull, engagerande, perfekt agerad och kärleksfull film som tillsammans med James Gunns Superman visar varför sommarfilmer med superkrafter är oemotståndliga.

Filmrecension: Superman – hoppfull, godhjärtad och oväntat känslosam upplevelse

by

Superman
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 juli 2025
Regi James Gunn

Det finns en anledning till att det första numret där Superman/Stålmannen förekommer har sålts för mer än fyrtio miljoner svenska kronor. Karaktären går bortom simpel fanatism som framträder på mässor eller diskussionstrådar på sociala medier. Det är en figur vars historiska betydelse går bortom det mesta och det finns skäl till att karaktären till och med figurerar i kurslitteratur inom amerikansk historia.

Trots detta legendariska arv har karaktären under lång tid haft en oerhört svår och snårig resa på filmduken. För efter den historiska framgången 1978 då karaktären gjorde sin stora debut på biograferna regisserad av Richard Donner med Christopher Reeve i huvudrollen har uppföljarna samt försök till omstarter resulterat i ekonomiska samt kritiska missar – ibland fiaskon. Regissören James Gunn har inte direkt demonstrerat övermänsklig ödmjukhet då han diskuterat och sålt in sin version av den kanske mest kända superhjälten som någonsin existerat. Efter att ha sagt adjö till Marvel Studios med den tredje Guardians Of The Galaxy har Gunn nu blivit chef över DC Studios som avser skapa samma framgångar och kulturella signifikans som konkurrenten. Gunn har i intervju efter intervju blåst upp sitt projekt som nyskapande, genomarbetat och oerhört viktigt. Många gånger har det känts som bombastisk hybris där Gunn försöker sälja in en hysterisk dröm.

Superman (2025) är knappast något nyskapande mästerverk som skriver om genren och dess konventioner, men en solid, stark och oväntat emotionell resa som inger hopp i mörka tider. Efter att den evige klanten Zack Snyder stöpt om DC’s karaktärer i kolsvart tjära, pretentioner och sitt hopplöst monotona bildspråk vill James Gunn hitta liv, energi och entusiasm. Detta görs genom att helt hoppa över den välkända sagan om planeten Kryptons undergång och gå rakt in i något som känns som berättelsens andra akt, där allting redan är i rörelse och publiken tvingas följa med och acceptera Gunns diverse tolkningar. Beslutet att börja i stormens öga har fördelar men också nackdelar, tempot är så pass högt att det många gånger känns ansträngt och påskyndat, samtidigt skänker det filmen en energi och laddning som var helt frånvarande i Snyders glåmiga och livlösa filmer. Att Gunn vill hinna med mycket och därför skär bort segment vi sett förut gör dock att många av karaktärerna inte får den tid de förtjänar. Rachel Brosnahan i rollen som Lois Lane drabbas tyvärr hårdast av detta. Trots en lysande insats från en – fortfarande, underskattad skådespelare, delegeras Brosnahan till scener som inte har någon större potens, snarare utfyllnad där hon tvingas dela scener med än mindre relevanta karaktärer som i bästa fall kan kategoriseras som fogmassa. Majoriteten av strålkastarljuset fallet istället på David Corenswet i huvudrollen samt Nicholas Hoult som denna gång fått äran – eller missnöjet, att raka av sitt hår och axla rollen som Lex Luthor. Corenswet gör en välmenande, stark men också djupt osäker Superman, faktorer som gör karaktären aningen mer mänsklig än då han endast får vara felfri. Corenswet har dock inte alltid den charm och karisma som krävs vilket gör ett par scener – framförallt i filmens final, aningen predikande. Hoult fortsätter att – som många andra, porträttera antagonister i samma mall som verkliga storskurkar såsom Elon Musk eller Jeff Bezos, där ego, avund och ynklighet är drivkraften bakom det illvilliga. Hoult gör en bra insats men materialet han tilldelats kunde i många fall varit mer bearbetat. Tyvärr måste den begåvade Isabela Merced som briljerat i The Last Of Us klassas som ett fiasko då James Gunn valt att förse karaktären med ett horribelt skri som får det hela att tangera en ren parodi.

Gunn har under den senare delen av marknadsföringen talat om viljan att göra filmen aningen politisk – i alla fall kommentera aktuella händelser. Vad som gett karaktärer som Superman men även andra världskända hjältar en sådan potens i modern tid är kapaciteten att skapa allegoriska och djupt insiktsfulla berättelser som belyser och kritiserar samhällsproblem. I kombination med den oändliga eskapism som uppstår då berättelsen besitter karaktärer med extraordinära förmågor kan stordåd uträttas. Och här finns stunder då parallellerna till vår egna mörka samtid skapar en både komisk och obehaglig igenkänningsfaktor, bland annat vad gäller att förvränga sanningen samt konsten att skapa rent vulgär projektion. Andra scener saknar tyvärr modet att verkligen dyka ned i aktuella problem, något som gör att filmen saknar ett konsekvent och behövligt mod.

Andra grandiosa löften som att filmens visuella attribut skulle vara helt unika och inte kunna jämföras med något annat i genren känns som rent tjafs från Gunns håll. Det är kompetent vad gäller specialeffekter och foto men knappast något som kan skrivas in i filmhistorien. Detsamma gäller actionscenerna som också kan beskrivas som ytterst beprövade, fungerande men inte makalösa. I mångt och mycket är filmen en sorts förädlad version – både visuellt och stämningsmässigt, av Superman Returns som ville bibehålla essensen från Richard Donners film fast iscensätta allt med modern filmteknik. Men mer än något annat är det i hoppfullheten och den helt uppriktiga naiviteten som filmen hittar en makalös emotionell kraft. För trots fel och brister vad gäller berättartekniken och att flera skådespelare och karaktärer inte får tillräckligt med utrymme är detta en i omgångar förödande stark upplevelse. Ögonen tåras i de scenerna då hopp, tro och genuin omtanke belyses och inte fördöms som svaghet, ackompanjerat av John Williams perfekta ledmotiv från 1978. I de ögonblicken hittar James Gunn en kärna där mänskliga och objektivt goda värderingar står ovan pengar, makt och egoism. Just då, när musiken dundrar fram, David Corensweat flinar och flyger så snabbt att han bryter ljudvallen är detta en upplevelse som berör djupt.

Superman må inte vara fullt så perfekt, genialisk och nyskapande som James Gunn lovat, istället är det en hoppfull, godhjärtad och oväntat känslosam upplevelse som ger respit från hopplösheten i vår egen värld som mer än något annat behöver en räddare utan agendor.

Filmrecension: Jurassic World: Rebirth – hur kan något så fascinerande som dinosaurier bli så dåligt på film?

by

Jurassic World: Rebirth
Betyg 2
Svensk biopremiär 2 juli 2025
Regi Gareth Edwards

Även om Jurassic Park-serien inte har varit i toppform sedan den första och legendariska filmen av Steven Spielberg från 1993 har den bibehållit en närmast helig plats i filmhistorien. Framförallt för filmentusiaster som många gånger om markerar filmen som startskottet för deras filmintresse. Trots att filmserien aldrig nått samma kulturella och tidlösa status som Spielbergs Indiana Jones är den alltid att räkna med vad gäller att skapa intresse.

Efter den senaste filmen Jurassic World: Dominion som önskade framkalla ohälsosamma mängder nostalgi genom att ta tillbaka trion Sam Neill, Laura Dern samt Jeff Goldblum, är tanken nu att inte starta om utan fortsätta, men denna gång utan några av de mer kända mänskliga ansiktena. Tanken är att gå tillbaka till den första filmen där skräck och spänning var prioriterat framför dundrande dinosaurieslagsmål.

Gareth Edwards lyckades med sin eminenta Star Wars-film Rogue One visa varför det finns ett behov att låta unga och inspirerade regissörer få skapa och verka i de världar som de växte upp med och beundrade djupt. Rogue One var som ett enda långt kärleksbrev till Star Wars. Edwards verkade leva ut alla sina drömmar från barndomen då han iscensatte otaliga scenarion med hjälp av Star Wars-leksaker. Dessutom var Rogue One bländande visuellt detta genom den geniala fotografen Grieg Fraser som gjorde varenda sekvens till en tavla.

Tanken är därför att samma magi och briljans ska kunna framkallas igen. Edwards har ännu en gång att göra med en filmserie som inspirerat otaliga filmskapare och fått dem att drömma. Det är en sandlåda med outtömliga möjligheter.

Men drömmen om att Jurassic Park ska få ett nyvunnet existensberättigande krossas på nolltid. För väldigt, väldigt snart börjar en horribel magkänsla infinna sig. Ett obehag som tyvärr bekräftas då Jurassic World Rebirth visar sig vara ett debacle som tyvärr fortsätter att ställa serien i ett förfärande ljus.

Nu har Gareth Edwards inte heller briljerat sedan Rogue One, hans The Creator blev ett rejält kommersiellt misslyckande och var långt ifrån så omtumlande som filmens potential utlovade. Dock fanns det element att beundra, framförallt scenografi och foto.

I Rebirth verkar Edwards tyvärr pensionerat – eller åsidosatt, sitt vanligtvis vassa estetiska handlag. Trots att filmen spelats in på analog film – ett faktum som understrukits gång på gång i filmens marknadsföring, är detta tveklöst den mest ointressanta filmen Edwards gjort vad det visuella anbelangar. Det analoga fotot gör inte heller mycket för sig, istället ger den filmen ett mossigt, onödigt grynigt och trött utseende. Inte blir det bättre av att Edwards också verkat förlorat sin talang för att visualisera det storslagna. Trots dinosaurier i skala XXXL är Rebirth chockerande loj och inte det minsta imponerande. De enorma kreaturen – med undantag för den legendariska Tyrannosaurus Rex, presenteras utan någon vidare kraft.

Spänningen – som filmen åtrår mer än något annat, uteblir också då allting telegraferas kilometervis i förväg och all form av nerv eller inspiration saknas. Sedan har vi filmens karaktärer eller rättare sagt skyltdockor. Trots en eminent och stjärnspäckad ensemble är resultatet lika spännande som att stirra på köksmöbler. Scarlett Johansson är märkligt icke övertygande i sin roll som stenhård soldat, detta trots sin medverkan i fyra Avengers-filmer. Den fantastiska Mahershala Ali får stirra och stöna, Rupert Friend har den stora äran att göra precis ingenting. Som om inte detta var illa nog har den magnifikt urusla Ed Skrein lyckats infiltrera inspelningen och gör en redan svår situation tusenfalt värre med sitt monumentalt ruttna skådespel.

I en tid då de flesta storfilmer har ett halvt dussin manusförfattare är Rebirth endast författad av en man, nämligen David Koepp som var ansvarig att adaptera Michael Crichtons bok för den första filmen. Att Koepp nu återvänder som manusförfattare har också varit en stor del av marknadsföringen. Men i en tid då filmer kritiseras för att vara gjorda efter fokusgrupper och marknadsundersökningar är det förvånande att manuskriptet till Rebirth känns fullkomligt schizofrent. Flera gånger tycks vi ha att göra med två helt olika filmer, där den enda delen ger rysliga påminnelser om den fantastiskt usla Jurassic Park 3 och den andra försöker – men misslyckas, att skapa ett aningen mer fantasifullt äventyr.

Gareth Edwards verkar också djupt obekväm med Koepps manus. Detta gör att filmen vill nå sin slutdestination på nolltid, varenda sekvens snubblar fram och innehåller värdelös exposition som kastas fram i rekordhastighet. Det hela känns ofärdigt, slarvigt men framförallt menlöst. Allt detta kommer till sin spets i finalen som inte kan beskrivas som något annat än ett platt fall.

Jurassic World: Rebirth önskar återskapa magin och förundran från Spielbergs original men lyckas med konststycket att känns än mer desperat och torftig än de föregående tre filmer. Jag vägrar dock att tro att konceptet inte går att lyfta högre. Det kan inte vara möjligt att något så barnsligt, fascinerande och storslaget som dinosaurier på film måste vara såhär dåligt.