• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Avatar: Fire And Ash – filmiskt spektakel

16 december, 2025 by Elis Holmström

Avatar: Fire And Ash
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 december 2025
Regi James Cameron

Det är få fenomen – eller succéer, som är så besynnerliga som James Camerons Avatar. Trots de gränslösa ekonomiska framgångarna för de tidigare filmerna har den fiktiva planeten Pandora och dess karaktärer inte haft i närheten samma djupa avtryck som andra storfilmer som rör sig i territoriet som – utan att vara nedsättande, kan kallas nördigt. Mer nyinkomna tillägg som flertalet moderna anime eller Denis Villeneuves adaption av Dune har lämnat ett helt annat avtryck och nyttjas frekvent som popkulturella referenser. Avatar känns istället som en solförmörkelse, en händelse som är i centrum under sin korta existens och som sedan upplöses.

Att uppföljaren tog sanslösa tretton år bidrog inte heller till att befästa någon odödlig position. Då det väl blev dags för tre år sedan fanns det en förhoppning om att Cameron skulle få taket att lyfta, visa världen vad vi saknat under så lång tid. Resultatet blev istället en likblek påminnelse om varför Avatar haft så svårt att vara något annat än momentära supersuccéer. The Way Of Water var lång, tafatt och fantastiskt feg vad gäller att ta konceptet vidare. Då det nu blivit dags för del tre vill den – förvisso lilla, optimisten inom undertecknad att Cameron äntligen skall rättfärdiga sin mastodont-satsning, att en gång för alla sätta ned foten och demonstrera vad sanslösa 400 miljoner dollar i budget kan leverera i form av filmiskt spektakel. Tyvärr så blir den tredje filmen istället bara ett plågsamt och – i många fall, chockerande, dekret gällande att James Cameron numera gör dussinfilmer som han själv inte ens verkar bry sig om.

För dem som förälskat sig i de massiva djungellandskapen och de vackra fiktiva hav som Pandora erbjuder finns här fortfarande samma ögongodis, de norrskensliknande ljusfenomen som befolkar planeten är på plats samt andra neonfärgade kreatur. Och det vore fel att inte lyfta det faktum att Avatar har tillgång till teknik som springer cirklar kring både NASA och Pentagon. Framförallt det sätt texturer renderas är bortom all beskrivning och når total fotorealism i ett antal scener, det är tveklöst den kanske mest tekniskt avancerade film vi någonsin sett. Även om Avatar-serien alltid velat stödja sig på sin teknik måste något mer tillkomma. Cameron har med året gått ifrån – kanske förlorat, den där råa och totalt kompromisslösa udden som gjorde Aliens och Terminator 2 värdiga att tituleras som några av historiens bästa filmer. Båda har en relativt spartansk berättelse men det fanns också en oerhörd emotionell kraft samt ett engagemang som gjorde att enkelheten kunde förbises. Även den första Avatar hade spår av detta, men konsten att faktiskt engagera på emotionellt plan verkar helt ha försvunnit i den andra filmens lagun. Fire And Ash har inte ett enda moment som på något sätt skapar någon engagemang för någon av filmens karaktärer, de isande och nervpirrande momenten från stålverket i Judgement Day är bortblåsta där action och drama fasades ihop med perfektion. Istället blir det mer spirituellt tugg som varken känns genuint eller vidare djuplodande, snarare en tunn fernissa för att dölja det faktum att substansen är just vatten.

Det hela känns istället som en livlös teknikdemo, inte vidare skilt från då nya motorer för digitalspel visas upp. Det är makalösa miljöer och häpnadsväckande detaljrikedom men det faktiska innehållet är långtifrån något som skulle vilja spelas i timme efter timme. Då Fire And Ash fungerar som en direktuppföljare borde filmen kunna rivstarta och totalt ignorera alla påminnelser eller hållplatser. Absurt nog så får vi här sekvenser och slutsatser som borde avhandlats för länge, länge sedan. Istället för att faktiskt nyttja det hela som en tredje akt blir det en märklig gröt som befinner sig mellan att kännas som ett mellanrum och en final. Inte ens då filmen har frön till grandiosa ting – eller tillgång till aktörer i världsklass, kan Cameron göra något av dem då han stirrar sig blind på totalt nonsens. Kate Winslet är ännu en gång fullkomligt bortkastad i en roll där hon får fräsa och leverera iskalla repliker. Duktiga Zoe Saldaña har alltid legat på gränsen till överspel då hon skall gestalta Neytiri men får här uppgiften att vara sur som en citron och bidra med absolut noll. Sigourney Weaver är den enda som får någon möjlighet att arbeta med substans men resan hennes karaktär genomför är smärtsamt bekant och inte det minsta intressant trots att Weaver tillför sitt fantastiskt gedigna agerande.

Mest bortkastat är dock additionen av Oona Chaplin i rollen som filmseriens kanske häftigaste karaktär, den mordiska och bestialiska Varang. En karaktär som osar av vansinne och obehag. Chaplin skapar en otroligt hotfull men samtidigt fascinerande karaktär vars stridsmålning och hänsynslösa manér ger hopp om att något annat är på ingång. Dock reduceras detta lovande nytillskott till noll då hon åsidosätts gång på gång. Och ungefär sådär pågår hela filmen, det tycks vara intressanta och potentiellt storslagna saker i görningen men allt slutar i ett hopplöst mönster bestående av det uppenbara, förutsägbara och alltför säkra. Med tanke på att James Cameron med nämnda Aliens och Terminator 2 skapade uppföljare som båda var bättre än sina original, men som också tog konceptet vidare genom att införa vågade förändringar, är det helt förstummande att Cameron nu kapitulerat i ren feghet och väljer köttbullar och mos på en meny som innehåller alla tänkbara exotiska alternativ.

Sedan är det svårt att undkomma ironin. Martin Scorsese beskrev Marvel Studios filmer som rena nöjesfält, berg- och dalbanor utan någon egentlig merit för att kallas ’’riktig film’’. James Cameron har med Fire And Ash lyckats göra exakt detta – bokstavligt talat, då stora delar av scenerna menade att få igång pulsen och adrenalinet består i att karaktärer åker rutschkana. Och kanske är det just actionscenerna som står för den största chocken, i alla fall vad gäller att vara fullkomligt tafatta. För då det nalkas final och alla kort skall läggas på bordet borde vi få något så storslaget, uppfinningsrikt och engagerande att all konkurrens kapitulerar. Istället är det James Cameron som springer skrikande från slagfältet. Filmens klimax är endast en hopplös och trött repetition av de tidigare filmerna där precis allt känns klippt och klistrat. Gåshud, tårar och extas har rört sig i samma riktning som Camerons kreativitet, det vill säga mot nödutgången.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Avatar, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Nürnberg – inte bländande men kompetent

4 december, 2025 by Elis Holmström

Nürnberg
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 december 2025
Regi James Vanderbilt

Det som kan klassas som kanske världshistoriens viktigaste rättegång är inte något nytt för filmkonsten. Den tre timmar långa Judgment at Nuremberg från 1961, regisserad av Stanley Kramer, har redan dramatiserat händelsen men även ett antal andra har också gett sig i kast med uppgiften att summera denna händelse.

Rättegångens nästan outtömliga karaktärsgalleri innehållandes några av världshistoriens värsta förbrytare vad gäller brott mot mänskligheten är så pass stort att en tv-serie med timslånga avsnitt hade varit befogad. Även en film på ansenliga 150 minuter känns otillräckligt, men omfånget och den knappa speltiden är inte de enda problemen som uppenbarar sig. Detta är en händelse vars betydelse borde hanteras av en regissör med gedigen erfarenhet och kunskap, tyvärr är James Vanderbilt inte en av dem. Med bara en ynka film – som regissör, i sin filmografi blir flera inslag i Nürnberg långtifrån så fläckfria som de borde vara.

Vanderbilt – som mestadels jobbat som manusförfattare, saknar ett propert hantverk och hela filmen ser alltför ofta ut som en daterad tv-serie med ett ytterst alldagligt – ibland platt, foto som varken känns passande eller autentiskt. Miljöerna påminner mer om teater än film, där det hela tiden känns som sjaskiga kulisser och inte faktiska platser. Överlag kämpar filmen med att kännas övertygande som historieskrivning, även om vi inte har att göra med en dokumentär måste det finns ett mått av trovärdighet vad gäller tidseran som presenteras. Hela Nürnberg dras med att vara obekvämt anakronistisk, dialogen är obehagligt modern och det hjälper inte heller att personregin ofta är svag – närmast slapphänt, vilket gör att det saknas svärta och pondus, aspekter som borde vara ledande i en film med ett såhär allvarligt ämne.

Vanderbilt har dock flera fascinerande och intressanta idéer. Filmen vill i mångt och mycket göra en psykologisk studie av det vi generellt kan bedöma som ondska. Likt Undergången av Oliver Hirschbiegel försöker filmen skapa tredimensionella porträtt av det nazistiska toppskicket, det vill säga att detta är människor av kött och blod. En aspekt som ökar obehaget då filmen lägger emfas kring det faktum att agerandet kan ske igen och då av just ordinära människor, inte monster från en annan värld. Tyvärr är genomförandet av den psykologiska studien alltför platt och ytlig. Samtalen som sker mellan Rami Malek och Russel Crowe – i rollen som Hermann Göring, är helt enkelt för simpla för att kännas trovärdiga eller bidra med något mer än temporära och enkla observationer.

Detta är också ett övergripande tema. Vanderbilt må ha ambitionen att bygga något som liknar Gunnar Asplunds stadsbibliotek, men han lyckas – på sin höjd, endast snickra ihop en Billy bokhylla, kunskapen för något större finns helt enkelt inte. Att Rami Malek under stora delar av filmen bjuder på ett ytterst tveksamt skådespel hjälper inte heller. Hans ständiga försök att kanalisera någon sorts nonchalant Marlon Brando eller James Dean-swagger är lika plågsamt som det är platt. Det känns överspelat och fullkomligt felplacerat. Istället är det trion av Michael Shannon, Richard E. Grant samt Crowe som utgör det sanna fundamentet för filmen. Samtliga tre gör kraftfulla, karismatiska samt minnesvärda rolltolkningar. Och då rättegången börjar hittar filmen en mer självsäker form – kanske för att den kan nyttja beprövade mallar.

För det är i den andra halvan som det känns fokuserat och samt någorlunda sammansatt. Det är då de stora och plågsamma frågorna börjar ställas. Frågor om inte bara förbrytarnas roll utan också allmänhetens ansvar, där generell apati och likgiltighet spelat stor roll i de förödande konsekvenserna. Filmens tredje akt känns inte heller lika trevande eller bortkommen, först då vaknar Rami Malek upp och bjuder på lite inspirerat agerande. Och scenerna i rättegången – trots halvdant hantverk, är kanske inte bländande men ytterst kompetenta vad gäller de muntliga framförandena.

Nürnberg har frön som skulle kunnat slå ut till något oförglömligt om en mer erfaren filmskapare fått stå som avsändare. Sällan har förlorad potential känts såhär smärtsam, för det är svårt att föreställa sig en film vars tematik är viktigare idag då demokratier backar och hets anses vara ett legitimt politiskt verktyg. I en scen träder modet fram att påstå att det vi just sett kan återupprepas, en insikt som borde lett till substantiella diskussioner och samtal, men då är filmen är slut …

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Eternity – en trevlig filmupplevelse

28 november, 2025 by Elis Holmström

Eternity
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 november 2025
Regi David Freyne

Det var inte svårare än att släppa den allra mest pretentiösa och överspända garden, andas djupt och inse att det är helt acceptabelt att bara göra en bagatell. Den där utsagon summerar helt och hållet varför filmbolaget A24 – efter ett antal bedrövliga snedsteg, äntligen levererar en film som summerar de värderingar och kvalitéer som bolaget vill eftersträva. Efter att ha tagit hela filmvärlden med storm efter triumfen på Oscarsgalan 2023, då Everything Everywhere All At Once tog hem majoriteten av de stora priserna, har A24 gjort allt för att exemplifiera sig som den ’’lilla studion’’ som alltid levererar kvalitetsprojekt med en aura av intellektualism.

Under det gångna året har studion haft det svårare att helt övertyga om sitt renommé som filmvärldens vassaste producent. Detta med komplett skärp som Death Of A Unicorn och The Legend Of Ochi, filmer så pass desperata att symbolisera studions varumärken att de blev till outhärdligt navelskådande.

Eternity och regissören David Freyne lyckas dock där dessa två föll handlöst. Även om det finns hopplösa aspirationer att emulera kritikerfavoriter – mest uppenbart Wes Andersons estetik, så har Freyne i alla fall tillräckligt med egen kreativitet samt personlighet för att skapa en film som känns genuin och inte som en högfärdig konstnärlig uppvisning. Framförallt är balansen mellan den bångstyriga och egensinniga premissen – att utforska limbo som en massiv hållplats, och förhoppningen att förmedla en personlig och humoristisk berättelse, mestadels lyckad. Receptet till denna framgång är primärt belagt i huvudrollsinnehavarna Elizabeth Olsen och Miles Teller, som båda gör ett starkt jobb med att övertygande spela karaktärer avsevärt äldre än deras faktiska ålder. Duon har god kemi och hanterar svängningarna mellan charmigt gräl och emotionella predikningar utan någon som helst anmärkning.

Dock är det Da’Vine Joy Randolph som måste tilldelas den största guldstjärnan. Efter sin medverkan i den underbara The Holdovers får Randolph nu visa på en otrolig förmåga att göra bisarra utläggningar om rent nonsens till humoristiskt guld, det är en karismatisk, vass och framförallt rolig rollinsats som höjer värmen avsevärt.

Överlag är detta en oväntat inbjudande film som trots en tematik kring död och sorg besitter en oväntad charm och humor som ständigt leder berättelsen framåt. Därför går det att ursäkta att det många gånger – vad gäller genuin substans, är aningen tunt. Filmens påtagliga värme gör det dock lätt att överse med att flertalet scener kan kategoriseras som lättviktigt trams, som i andra händer hade varit rent outhärdliga att se.

Men Freyne förstår också att han inte regisserar en film menad att förändra världen, snarare en förnöjsam bagatell. I och med denna insikt görs inga försök att gå bortom de tydliga hastighetsbegränsningar som filmen klarar av, genom att vara återhållsam men också ödmjuk blir bristerna inte fatala. Det är endast i filmens avslut som vikten av begreppet lagom inte helt förstås, detta leder till ett utdraget och aningen menlöst klimax.

Eternity må inte vara fullt lika episk och omvälvande som de frågor som filmens karaktärer måste utreda, det är istället en oerhört trevlig filmupplevelse som belyser vikten av ödmjukhet och ett varmt leende.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Zootropolis 2 – en underbar åktur som briljerar i konsten att roa

26 november, 2025 by Elis Holmström

Zootropolis 2
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 november 2025
Regi Jared Bush, Byron Howard

Nio (!?) år har passerat sedan den första Zootropolis hade premiär, en film som ledde till stora applåder och minst lika storslagna inkomster. I klassisk Disney-anda har uppföljaren tagit sin tid. En av upphovsmakarna bakom den första filmen Jared Bush – regissör och manusförfattare, har dock inte legat på latsidan, detta med bidrag till supersuccén Vaiana/Moana och dess uppföljare. Andre-regissör Byron Howard har i sin tur svarat för regin av Encanto. Men nämnda projekt känns nu som rena bryggor och andningspauser. För det är med Zootropolis 2 som allt faller på plats och leder till en enastående uppföljare som kompenserar på sin brist på originalitet med besinningslösa mängder passion och entusiasm.

Trots framgångarna förblir Zootropolis aningen bortglömd, detta i en ständig ström av animerade filmer från väst, vars estetik blir alltmer unison. Zootropolis dras också med oändliga många troper och klyschor, framförallt visuellt. De antropomorfa karaktärerna samt tematiken om vänskap och tillit är lika gamla som hopplösa. Därför är det inte vidare förvånande att uppföljaren inleds men en snabb summering av den första filmen. Men efter denna resumé verkar Bush och Byron samt alla inblandade vara omåttligt laddade och redo att leverera animerade stordåd.

Det skall sägas att Zootropolis 2 inte erbjuder några större revolutioner eller uppenbarelser vad gäller konsten att göra en uppföljare. Berättelsen är ytterst standardiserad med klassiska inslag från de bästa av uppföljare, som en djupare studie i karaktärerna och en gnutta mer allvar och mörker. Men vad filmen saknar i form av originalitet kompenserar den för med häpnadsväckande entusiasm som verkligen smittar av sig. Det brukar sägas att det har ytterst liten betydelse om upphovsmakarna och de medverkande haft roligt under skapandet av filmen. Att det snarare kan vara ett recept för katastrof då nöje tagit prioritet framför arbete. Men för Zootropolis 2 är den uppenbara skaparglädjen bakom filmen dess största och mest imponerande tillgång. Bush och Howard bryr sig inte om att estetiken – designmässigt, rör sig i bevandrade spår eller att narrativet inte lär vinna pris för uppfinningsrikedom. Istället verkar väntetiden på nio år använts till att samla ork, energi och gränslös entusiasm. Det tempo som filmen rör sig i får de trimmande Formel-1 bilarna från Brad Pitt filmen med samma namn, att likna trötta tvåtakts-mopeder. I en tidig och superb biljakt klargörs filmens oändliga glädje och kondition. Där andra filmer med ett lika hänsynslöst tempo kan framstå flåsiga och ansträngda finns inga sådana bihang här. Trots siffran i titeln och samröre med ett produktionsbolag som man kan säga både det ena och det andra om, är detta en av de mer genuint kreativa och entusiasmerande filmerna under året. Allting flyter på som ett rinnande vatten där humor, charm och oväntat sluga ordvitsar ständigt levereras.

Att regissörsduon också vågar ta filmen in på aningen vuxnare territorium, som en oväntat allvarlig men samtidigt lättförståelig tematik kring segregation, eller flertalet skämt som lär flyga över huvudet på de allra yngsta, visar på ett oväntat mod. Ytterligare en aspekt som stärker är ensemblen av aktörer som skänker sina stämmor till de uttrycksfulla och karismatiska djuren. Där andra valt att rollbesätta efter maximal stjärnglans väljer Zootropolis 2 att fortsätta med att ta skådespelare som behärskar konsten att agera med sin röst. Därför får vi superaktörer som Ke Huy Quan och David Strathairn och inte slumpmässiga kändisar. Även hos skådespelarna finns en närmast obegriplig passion för projektet. Jason Bateman är fortfarande lysande som slug – men välvillig, räv och Ginnifer Goodwin är underbart charmig som smart och modig kaninkonstapel.

Berättelsen är – som konstaterat, berövad på vidare originella kvalitéer men det sätt som filmen använder tematik som brott och straff ger filmmakarna möjligheter att motverka mycket av det förutsägbara. Detta genom att introducera mysterium, vändningar och action i stunder som annars hade kunnat blir till expositions-tunga mellanrum. Humorn som filmen förlitar sig på är lika bred som den är varierad, de många ordvitsarna må nå en viss mättnad men då bjuds det på stilfulla referenser till filmklassiker, underbar slapstick samt gränslös kreativitet som stickas ihop med vansinne.

Att berömma de visuella kvalitéerna i en film signerad Disney känns som verbalt överflöd. Men Zootorpolis 2 är – som väntat, oförskämt välgjord och besitter teknik mer avancerad än hela NASA. Detaljrikedomen och den sanslösa färgpaletten är lika snygg som den är imponerande.

Väntetiden på nio år må inte ha lagts på att skapa filmhistoriens mest originella uppföljare, istället var mellanrummet nödvändigt för att leverera en makalösa urladdning av kreativitet och skaparglädje. Zootropolis 2 är en av 2025 års snyggaste och mest underhållande filmer, en underbar åktur som briljerar i konsten att roa.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Wicked: For Good – påkostat spektakel

22 november, 2025 by Elis Holmström

Wicked: For Good
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 19 november
Regi: Jon M. Chu

Wicked må ha spelats på världens största och mest anrika teatrar. Men filmadaptionen har tagit succémusikalen till en stratosfär av hängivenhet och fanatism som få kunde anat. Förväntningarna inför finalen har redan resulterat i makalösa projektioner inför premiärhelgen där filmen tros kunna bli en av årets största öppningar. En oerhörd bedrift med tanke på att biofilmen som medium – i alla fall ekonomiskt, inte har samma hästkrafter som innan pandemin.

Därför känns det tufft, hårt och genuint jobbigt att konstatera att de dedikerade och trogna följarna inte får en grandios, känslomässig och oförglömlig final som cementerar Wicked som en vår tids största musikaler, i alla fall på bio. Istället är det en oväntat tanig, rörig och djupt bristfällig final som känns hopplöst ofärdig.

Även om musikaler aldrig varit högst på den personliga intresselistan går det inte att undkomma att Wicked har några av de mest medryckande men också emotionella musiknumren som författats för en musikal. Även om del ett hade problem som risiga specialeffekter och en Ariana Grande vars skådespel knappt kunde recenseras utan att ta till högst olämpliga ord, fanns det också mycket att omfamna och beundra. Däribland en fantastisk Cynthia Erivo samt geniala versioner av Stephen Schwartz musik. Framförallt vad tappningen och inramningen av mästerverket Defying Gravity en sekvens som fortfarande skapar rysningar.

Men det finns alltid problem med att dela upp en musikal i två. För där andra uppföljare har mer latitud och svängrum vad gäller dramaturgi finns här en striktare bana som måste följas då det dramatiska är så pass sammansvetsat med musiken. Detta gör att vad som egentligen är den tredje akten måste formas om så att det blir en film med en början, mitt och ett slut. Men många gånger om känns det inte som en film som står på egna ben – eller ens en uppföljare, utan en epilog som består av otroliga mängder fogmassa. Regissören Jon M. Chu försöker ändå injicera ett par nya inslag för att ge uppföljaren en någorlunda distinkt karaktär. Detta är en avsevärt mörkare film och här finns också ett par sekvenser som verkar vara mer intresserade av äventyrligt spektakel än att begeistra med sin musik. Men det går inte att undkomma att det som finns kvar att berätta inte besitter samma kraft och oförglömliga kvalitéer som del ett. Att överhuvudtaget tävla med Defying Gravity är lika lönlöst som orätt, men de sånger vi faktiskt får här känns som likbleka b-sidor eller demos, aldrig menade att vara dominanta eller fullfjädrade. Här finns ingen gladlynt och elegant Dancing Through Life eller ens den tralligt fåniga Popular. Istället liknar detta tonsatt dialog där varken musik eller lyrik har några minnesvärda kvalitéer.

Där del ett ofta fick igång dansnerven och klappande händer känns stora delar av For Good som ett djupt andetag där endast hoppet – om att något storslaget ska anlända, ska infinna sig men tyvärr sker aldrig detta. Och istället för att stabilisera och landa planet i ett stycke ökar bara turbulensen under filmens gång. För någonstans i mittpartiet verkar en eldsvåda eller djup kris uppstått, där verkar stora sektioner saknas eller helt enkelt glömts bort. Berättelsen börjar då bli helt beroende av originalsagan med Dorothy och hennes försök att ta sig hem till Kansas. I och med den härva som är rättigheterna till det legendariska originalet med Judy Garland finns det fortfarande en stark motvilja att röra sig alltför nära just filmen. Trots det verkar Cho utgå från att det ska finnas en närmast slavisk förståelse för händelseförloppet i originalsagan. Detta skapar dock flera problem framförallt då vissa karakteriseringar av de kända följeslagarna är så total avvikande från vad vi vant oss vid. Det leder till en dissonans och en känsla att det hela är frampressat och inte det minsta genomtänkt. Allting blir plötsligt hopplöst spretigt och rörigt, vilket gör att det finstämda finalnumret med samma titel som filmen ’’For Good’’ inte får det andrum som är nödvändigt.

Dock finns här saker som påminner om den första filmens bästa kvalitéer. Cynthia Erivo är precis lika magnetisk och kraftfull nu som då, med en fantastisk sångröst och en otrolig förmåga att kanalisera karaktärens diverse inre konflikter. Jonathan Bailey blandar spjuveraktig charm med stor empati och Jeff Goldblum är lika excentriskt underbar som alltid. Utöver det har Cho också finslipat det visuella en aning och de ambitiösa kulisserna och rekvisitan sanslösa detaljnivå visas upp på imponerande sätt.

Wicked: For Good borde varit en bombastisk och oförglömlig final men blir snarare en jättelik vurpa som endast blir ett onödigt måste för att få berättelsen komplett, inte ett gränslöst och påkostat spektakel som personifierades så väl av föregångaren.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 10
  • Sida 11
  • Sida 12
  • Sida 13
  • Sida 14
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in