Raised on Rythm
Av Niki Tsappos
Medskapande dansare Damon Frost, Amalie Sasha Schranke, Yared Tilahun Cederlund, Rebecca Wolete
Koreografi Niki Tsappos
Musik Erik Hjärpe
Scenografi Emma Fallde och Tina Paulson
Kostym Ellen X
Ljus Jesper Larsson
Peruk och Mask Moa Hedberg
Ljud Björn Lönnroos
Urpremiär på Lejonkulan, Unga Dramaten, 31 mars 2023
Precis lagom läskigt, men mest härligt pirrigt är det att uppleva Unga Dramatens premiär för dansföreställning Raised on Rythm. Levande bevis är att klass 7 från Bagarmossen uppmärksamt sitter i publiken och klappar, knäpper, och stampar med när det påbjuds från scenen.
Koreografen Niki Tsappos, som också är dansare, var tillsammans med Martha Nabwire del i den första kvinnliga duon att vinna VM i Streetdance/hiphop, i Paris 2010. I filmerna på youtube från tillfället känns de två tjejerna som förebilder i sina joggingklädda nyskapande rörelser som snarare förmedlar kroppsglädje än försöker förföra. Men nu är Tsappos också verksam som pedagog och domare och sprider dans vidare ut i världen.
I föreställningen har hon låtit dansteamet om två unga kvinnor och två män också vara medskapare. På ett sätt känns det som att bli inbjuden till en del av en danskultur i en by, endast sedd på film från mörkaste Afrika. Men lika mycket är nutidskulturen närvarande i den moderna sköna musiken.
Mitt på scenen möts man av en äldre herre i prästliknande blå skrud och fin vit liten hatt som vänligt räcker fram kuddar till oss som blir ombedda att sprida ut oss runt scenen. Han är som en ciceron genom föreställningen och talar en tydlig och varm engelska, lätt att förstå. Vi uppmanas att ge uttryck för vad vi gillar och inte gillar och det är tillåtet att ge ljud ifrån sig.
Första scenen, som kanske gestaltar en slags födelse, sker i lugnare tempo där de två kvinnliga dansarna sakta reser sig upp i rörelser till mer stilla musik. Ett stort svart band håller dem samman som bildar ett smart redskap att studsa mot, slingra som ormar och slänga som hopprep. Extra spännande blir det sedan när den skrämmande vålnaden kommer som plötsligt bjuds in – han som kallas”it” – och kvinnorna från var sida låter det svarta bandet bli som ett skydd högt över scenen.
Hans entré som sker sakta ur mörkaste dimman blir som tagen ur en skräckfilm och han framstår lite som en medicinman med mask och slingriga lite skrämmande rytmiska rörelser. Emellanåt är det bara delar i den snirkliga dekorationen på masken som glimmar till i sitt fluorescerande material genom mörkret.
Vartefter framgår det att denna skrämmande ”it” har en nyckelroll i hela föreställningen. Han förvandlas vartefter till en varm personlighet och tar till och med humoristiskt fram en kam för att snygga till sig efter att masken tagits av. Och han har många fler talanger än att skrämmas.
De många scenerna, inkluderat den pedagogiska dansen på rytm-rutor där antalet prickar visar på taktslagen, ger en levande upplevelse av vad rytm kan vara. Under oss vibrerar också sittplatserna av högtalarnas placeringar så vi tar del av allt delvis genom kroppen. Och visst är det kul att få svara med egna fingrar och knäppa när det uppmanas till delaktighet från scenen. Budskap når fram.
En eloge måste också ges till de fina dräkterna som dansarna har. Det är underbart att bära med sig samtliga scener där kroppens rörelser accentueras under långhåriga glitterkostymer som suggestivt håller fram det mäktiga i dansens kraft.
Under pandemin översattes boken till svenska av gruppsykoterapeuten Sören Lander, men är ursprungligen skriven av Adamson och Sapia – lärljungar till Pichon-Riviére. Till formen är den en i en serie fackböcker ”for beginners”. Baksidestexten framhåller att hans tänkande kan vara ett stöd i vår globaliserade era där det som naturligt binder oss samman har försvunnit. Individen är i kris, menade Pichon-Riviére, och såg ett ökande behov av att ständigt omskapa sociala nätverk. Argentina har i dag ett tiotal undervisningsinstitutioner som förmedlar just hans socialpsykologiska synsätt. Teorin om ECRO praktiseras av flera verksamma än i dag.
Inför kvällen läser jag att Schunnesson (pressmeddelande) frågade sig vad som gör texten så evig, konflikterna så dagsaktuella, då som nu:
Föreställningen inleds av att en arbetare står och slår hårt och olycksbådande mot ett städ – eller en räls – med en hammare så att järnet ekar och skär igenom hela lokalen. På den annars tomma scenen agerar skådespelarna mot en fond av några flyttbara höga speglar. Vi ser oss själva i publiken, då och då vilket också utnyttjas i handlingen. Emellanåt skjuts som en pil stolar över golvet, eller kanske ett bord, glatt mot den polerade dansvänliga golvytan.
Vår nutida feministiska författare bell hooks skulle kalla Adolfssons text ett moment av ”talking back”. Klassmotsättningarna (även könsmotsättningarna) känns in i benmärgen, redan i början av föreställningen. Initialt skildras motsättningarna/ gapet mellan herr författare Strindberg själv – gestaltad på scen i form av en pappersdocka i mitten – i sin trångsynthet från 1888 – och en verklig effektivt arbetande köksa Kristin av kött och blod. Författaren hörs därefter svagt, som en inspelad röst, i korta inhopp. Men vartefter spelet tar vid är det motsättningarna/gapet mellan gestalterna i originalpjäsen det handlar om. Pigan/kokerskan/städerskan Kristin själv och Greven, betjänten Jean och unga fröken Julie. Alla roller blir effektivt tolkade av den enda skådespelaren Anna-Maria Käll som finns på scenen, närvarande och självklar.