• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Pernilla Wiechel

Dansrecension: Raised on Rythm – lagom läskigt, härligt pirrigt

31 mars, 2023 by Pernilla Wiechel

Raised on Rythm
Av Niki Tsappos
Medskapande dansare Damon Frost, Amalie Sasha Schranke, Yared Tilahun Cederlund, Rebecca Wolete
Koreografi Niki Tsappos
Musik Erik Hjärpe
Scenografi Emma Fallde och Tina Paulson
Kostym Ellen X
Ljus Jesper Larsson
Peruk och Mask Moa Hedberg
Ljud Björn Lönnroos
Urpremiär på Lejonkulan, Unga Dramaten, 31 mars 2023

Precis lagom läskigt, men mest härligt pirrigt är det att uppleva Unga Dramatens premiär för dansföreställning Raised on Rythm. Levande bevis är att klass 7 från Bagarmossen uppmärksamt sitter i publiken och klappar, knäpper, och stampar med när det påbjuds från scenen.
Koreografen Niki Tsappos, som också är dansare, var tillsammans med Martha Nabwire del i den första kvinnliga duon att vinna VM i Streetdance/hiphop, i Paris 2010. I filmerna på youtube från tillfället känns de två tjejerna som förebilder i sina joggingklädda nyskapande rörelser som snarare förmedlar kroppsglädje än försöker förföra. Men nu är Tsappos också verksam som pedagog och domare och sprider dans vidare ut i världen.

I föreställningen har hon låtit dansteamet om två unga kvinnor och två män också vara medskapare. På ett sätt känns det som att bli inbjuden till en del av en danskultur i en by, endast sedd på film från mörkaste Afrika. Men lika mycket är nutidskulturen närvarande i den moderna sköna musiken.
Mitt på scenen möts man av en äldre herre i prästliknande blå skrud och fin vit liten hatt som vänligt räcker fram kuddar till oss som blir ombedda att sprida ut oss runt scenen. Han är som en ciceron genom föreställningen och talar en tydlig och varm engelska, lätt att förstå. Vi uppmanas att ge uttryck för vad vi gillar och inte gillar och det är tillåtet att ge ljud ifrån sig.

Första scenen, som kanske gestaltar en slags födelse, sker i lugnare tempo där de två kvinnliga dansarna sakta reser sig upp i rörelser till mer stilla musik. Ett stort svart band håller dem samman som bildar ett smart redskap att studsa mot, slingra som ormar och slänga som hopprep. Extra spännande blir det sedan när den skrämmande vålnaden kommer som plötsligt bjuds in – han som kallas”it” – och kvinnorna från var sida låter det svarta bandet bli som ett skydd högt över scenen.

Hans entré som sker sakta ur mörkaste dimman blir som tagen ur en skräckfilm och han framstår lite som en medicinman med mask och slingriga lite skrämmande rytmiska rörelser. Emellanåt är det bara delar i den snirkliga dekorationen på masken som glimmar till i sitt fluorescerande material genom mörkret.

Vartefter framgår det att denna skrämmande ”it” har en nyckelroll i hela föreställningen. Han förvandlas vartefter till en varm personlighet och tar till och med humoristiskt fram en kam för att snygga till sig efter att masken tagits av. Och han har många fler talanger än att skrämmas.

De många scenerna, inkluderat den pedagogiska dansen på rytm-rutor där antalet prickar visar på taktslagen, ger en levande upplevelse av vad rytm kan vara. Under oss vibrerar också sittplatserna av högtalarnas placeringar så vi tar del av allt delvis genom kroppen. Och visst är det kul att få svara med egna fingrar och knäppa när det uppmanas till delaktighet från scenen. Budskap når fram.
En eloge måste också ges till de fina dräkterna som dansarna har. Det är underbart att bära med sig samtliga scener där kroppens rörelser accentueras under långhåriga glitterkostymer som suggestivt håller fram det mäktiga i dansens kraft.

Arkiverad under: Dans, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dans, Dansrecension, Unga Dramaten

Teaterkritik: Beautiful Souls – drabbande och vackert performanceverk som lockar vardagszombien ut ur dimman

29 mars, 2023 by Pernilla Wiechel

Beautiful Souls
Av Tana Maneva
Medverkande Tana Maneva, Maria Rostotsky, Elise Sjöberg, Simon Edman, Max Lapitsky, David Mörner och Lina Lundberg.
Kompositör, live elektronik Rikard Borggård
Videoanimation Lena Rammi
Ljusdesign Emil Olsson
Kostym Youlian Tabakov, Tana Maneva, Edvard Tarletski
Scenografi Youlian Tabakov
Regiassistent Alice Ilmenska
Scen Teater Giljotin
Nypremiär: 28 mars 2023

(foto Axel Ekbom)

Performanceartisten Tana Maneva är född i Bulgarien och utbildad vid National Academy for Theatre and Film Arts i Sofia. I en intervju i bulgarisk TV (hämtad från Giljotins hemsida) presenterar hon sina verk som en mix av teater, performance med inslag av japansk buthodans (anm: kroppsnära arkaisk dans). Sedan ett antal år ingår hon i Teater Giljotins speciella scenkonstlaboratorium och har vid teatern redan framfört ett tjugotal verk. Tre som kan nämnas är Strange Development, Concealed Party och Emergency Exit. Att det jobbas på bra i scenkonstlaboratoriet framgår av att kvällens verk även ska tävla utomlands i en teaterfestival efter några få visningar på hemmascenen.
Kvällens ensemble är densamma som i Stange Development från 2019, som nu också blivit film med hjälp av produktionsbolaget Blick. Kulturbloggens recensent beskrev verket som en blandkonstnärlig upplevelse, lämpig att avnjutas på plats, och att det gav något alldeles extra som stannade kvar långt efteråt. I programbladet preciseras att kvällens verk hämtat inspiration från Hegels koncept om moralisk överlägsenhet, allas vår strävan efter perfektion och vikten av att bygga en persona. Verket berör det vackra kontra det fula, skapande och destruktivitet. Informationen sammantaget väcker starkt mitt intresse…


Efter de nära två – bitvis för publiken kroppsligt sinnligt hissnande genomlevda – timmarna utan paus – noterar jag följande:
Samtliga artister visar upp ett imponerande kunnande i dans, timing, mim och fysisk artikulation. De är samspelta men var en har sitt eget utarbetade starka uttryck. Visuellt är teamet rikt sammansatt av intressanta mustiga divergenta rollgestalter. Allt från äldre uttrycksfull skinntorr till ung och fotomodellik, från lång ung svärmorsdröm till kortare skirt mognare energiknippe, från skallig med starkt expanderande uttryck till tjusig vän kvinnogestalt, vig med lockigt prinsesshår.

Musiken är levande och markerar på ett intressant o precist sätt allt från drastiska scenbyten från krig till fred – till små lågmälda talande förflyttningar av föremål på ett enkelt bord. Den stora skärmen i bakgrunden blir smart integrerad i helheten och är ömsom en tongivande fond var emot karaktärerna blir tydligare, och bär ömsom de filmsekvenser som för handlingen framåt. Ljuset används utöver det vanlig för visuella effekter och här märks att det drar mer åt konstverk än teater.

Aktörerna agerar och krackelerar – fenomen dyker upp, tar form, förstås och bryts ner. I ett pärlband av scener adresseras mina sinnen snarare än huvud.

Efteråt dröjer sig nog i mitt (kropps)minne främst catwalken kvar – utförd som ett glidande band av excentriska suktande modelejon utan skamkänslor, en samling expansiva egon… Jag blev minst sagt generad, pinsamt speglad, kiknade i teaterstolen. Kvardröjande är också den plågsamma vistelsen i ett badrum, där jag kände mig själv doppad med kläder på i karet, rakad på bara bröstet och kämpande i ett mycket tungt lyft. Och känslan av den skira perfekta dansande kvinnokroppen med hopp om logik som rättesnöre … som total krackelerar. Ett litet trauma jag också bär med mig är nog även de upprepade missade linjerna vid sminkning av rödaste maffiga läppstiftet – vid sidan om oron för kemtvättskostnader för vitaste klänningar drypande av rödvin. Ett sinnligt minne lär också ljudet och synen bli av smaskande bara fötter och nakna ben i rödklibbig golvsörja.
Jag tänker att det jag just sett är något som en filosof en gång kallat negativiteten. Det som gör oss verkliga. Det som alltid döljs med hjälp av oavbruten stimulans och längtan efter fulländning – i en evig positivitet. Verket Beautiful Souls synar naket själva kampen, kanske tvivlen som alltid föregår beslut, oron i allas existens och den ständigt tippande inre kampen i alltings övergångar mellan disharmoni och harmoni.

Det går inte att gå ut från teatermörkret utan att på många sätt vara sinnligt drabbad. Äntligen får vi pusselbiten serverad och synlig, den rymd som vi inte visste att vi saknat. Med hjälp av blod, krackeleringar, galna imploderade ögon, skakande lemmar och utspillt rödvin – växer den fram och ger oss plats. Vi får syn på det falska som tvingar oss till enbart lycka och lydnad i trång förpackning. Inget mer ljug om vacker yta kan sedan äga oss. Zombielivet adjö!

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Bokrecension: Argentinsk socialpsykologi. Enrique Pichon – Rivière, operativ grupp och förändring i praktiken av Adamson o Sapia – verklighetsnära om individens kris i globaliseringen

14 mars, 2023 by Pernilla Wiechel

Verk Argentinsk socialpsykologi. Enrique PichonRivière, operativ grupp och förändring i praktiken Författare Gladys Adamson, Pablo Sapia
Översättare Sören Lander (2020)
Förlag Era Naciente SRB – serien Para Principiantes (For beginners)

Hur effektfull och verklighetsnära är dagens psykiatri? Kan en mix av socialpsykiatri, aktionsforskning och psykoanalys ge något bättre? Det frågade sig den kontroversielle argentinska pionjären inom socialpsykologi, psykiatrikern och psykoanalytikern Enrique Pichon-Riviere (1907-1977). Framgångsrikt lyckades han reformera psykiatrin i Argentina på 50- och 60-talet, vilket sedan spred sig till hela Latinamerika. Hans teoretisk-praktiska metoder tog hänsyn till människors individuella referensramar och behov av sociala nätverk. Han uppfann sitt eget konceptuella, referentiella och operativa schema (ECRO), en metod implicerbar via särskilt bildade så kallade operativa grupper. Han var också mannen som grundlade Argentinas psykoanalytiska sällskap och vägrade patologisera individers svar på vad han menade var en bristfällig miljö.

Under pandemin översattes boken till svenska av gruppsykoterapeuten Sören Lander, men är ursprungligen skriven av Adamson och Sapia – lärljungar till Pichon-Riviére. Till formen är den en i en serie fackböcker ”for beginners”. Baksidestexten framhåller att hans tänkande kan vara ett stöd i vår globaliserade era där det som naturligt binder oss samman har försvunnit. Individen är i kris, menade Pichon-Riviére, och såg ett ökande behov av att ständigt omskapa sociala nätverk. Argentina har i dag ett tiotal undervisningsinstitutioner som förmedlar just hans socialpsykologiska synsätt. Teorin om ECRO praktiseras av flera verksamma än i dag.

Gruppsykoterapeuten Sören Lander, som översatt boken, beskriver på hemsidan, www.pichon.se, hur han först kom i kontakt med Pichon-Riviére:

”Första gången jag överhuvudtaget hörde namnet var under en föreläsning i klinisk psykologi på psykologutbildningen i Göte­borg 1985. Den som nämnde honom var Mats Mogren, på den tiden an­svarig för klinisk psykologi-delen på PEG (de två sista åren av psykolog­utbildningen). Mats hade tillsammans med andra psykologstudenter i mitten av 1970-talet startat Göteborgs Psykoterapiinstitut (GPI). Inspi­ratörer och medgrundare var de argentinska psykoanalytikerna Angel och Dora Fiasché, vilka bägge var tidigare disciplar till Pichon-Rivière. Det var på det här sättet den argentinska psykoanalysen med sin mer socialpsykologiskt influerade filosofi kom till Sverige.”

Pichon-Riviére var själv invandrare, som så många i landet, och kom till Argentina med sin familj från det fransktalande Schweiz. Den mångkulturella miljön var hans vardag. Men med sin klassbakgrund och utbildning kunde han uträtta mycket. Som psykiatriker såg han ensamma och övergivna patienter på avdelningarna där han arbetade. Med utgångspunkt i positiva minnen från barndomen bland landsbygdsbefolkningen i Argentina började han fundera. Det han kom fram till var inte helt okontroversiellt. Han kom att spela fotboll med sina patienter, besöka bordeller, dricka en hel del… och älska tango och stökiga stadskvarter.

Den till formatet lite större boken – som består av rikt illustrerade 192 sidor och nio kapitel i serieform – presenteras hans liv och verk ur olika aspekter. Här finns såväl historiken bakom metoderna och hans biografi. Boken ger definitioner av begreppen men berättar även om verklig praktik och ger vidare referenser. Pichon-Rivière beskrev den argentinska socialpsykologin med egna ord som ”vetenskapen om interaktioner som syftar till samhällsförändring”. Karaktäristiskt för hans modell är också att den tvingar fram ständig teoretisk förnyelse. Det som i dag kalas aktionsforskning, vars syfte är att genomföra en förändring på en viss geografisk plats bland en viss grupp människor i tid och rum, skulle jag säga ligger nära. Syftet var att skapa ett mer jämlikt samhälle. Och precis som Freud sa att drömmar ”är kungsvägen till det omedvetna” talade han för att vardagslivet är nyckeln till vår förändring. Sören Lander beskriver den operativa psykoanalysens särdrag så här:

”Den används i vanliga mänskliga vardagssituationer och i olika slags aktiviteter, göromål eller institutioner där människor är verksamma (i konkreta situationer såsom undervisning, arbete, lek, fritid etc); vidare i de normala krissituationer som människan nödvändigtvis går igenom (förändring av boendeort, civilstånd, arbete, faders- eller moderskap; närståendes död; normala utvecklingskriser etc)”. (hämtat från www.pichon.se)

Jag kan varmt rekommendera boken som är tillgänglig och inramande, men ändå omfattande. Den presenterar Pichon-Riviéres gärning översiktligt. Här beskrivs konkret om hur individen kan få stöd i ett mångkulturellt samhälle, inte minst i sökandet efter mening. Även om tiden utspelar sig kring då socialpsykologin var ung i Argentina, blir de målande exemplen på konkreta aktioner en påminnelse om något – i verklig mening sunt. De utgör en tydlig kontrast till det kontaktlösa digital-samhälle vi byggt upp idag. Pichon-Riviére sätter särskilt behovet av social kontakt i centrum. Samma idéer hade förmodligen i dag stannat som en skrivbordsprodukt på ett universitet. Kanske hade de blivit kortlivade och kvävts av institutioner hukande under New Public Management, och korttänkta kostnadskalkyler. Boken är en ögonöppnare som sätter fokus på mänskliga grundläggande behov. Den är också en efterlängtad översättning från spanskan som många socialarbetare, psykoterapeuter, socialpsykologer väntat på.

Utöver boken ovan har Sören Lander även översatt tre andra böcker som beskriver delar av Pichon-Riviéres livsverk. Samtliga gavs ut under pandemin och går också att beställa via www.pichon.se. En omfattar en lång närintervju med honom kring konst och vansinne (2022), en är en antologi med texter (2021) sammanställd av Lander, som (återger även föreläsningar), en presenterar hans Förbindelseteori (2022).

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt

Teaterkritik: Det har aldrig funnits en kvinna som Anna Karenina – visuellt vacker med nerv och förlåtande komik

3 mars, 2023 by Pernilla Wiechel

Foto Christopher Backholm

Det har aldrig funnits en kvinna som Anna Karenina
Manus Tone Schunnesson
Regi Ragna Wei
Koreografi Lidia Wos
Musik Cristopher Langcaster
Ljuddesign Maz-Måns Wikman
Ljusdesign Marta Khomenko
Medverkande Emma Broomé, Martin Luuk, Freddy Åsblom, Rafael Pettersson, Karin Li Körsbärsdal och Nadja Rosenberg
Premiär på Orionteatern 2 mars 2023, samproduktion med Riksteatern.

Tone Schunnesson och Ragna Wei gjorde nyss en hyllad tolkning av Charlotte Brontës Jane Eyre på Folkteatern i Göteborg. Här fick ”den galna kvinnan på vinden” kliva ner på scenen och ta stor plats. Nu är de aktuella i en tolkning av Lev Tolstoys ikoniska realistiska roman Anna Karenina. Här är det Annas psyke och de drivkrafter som tillskrevs hennes gestalt i romanen som zoomas in av duon. Romanen, som ursprungligen gavs som följetong i tidskriften Ryske Budbäraren 1873 -1877, översattes till svenska 1885. Därefter har den satts upp och även filmats flera gånger, varav Linus Tunströms starka version på Uppsala stadsteater är en.

Inför kvällen läser jag att Schunnesson (pressmeddelande) frågade sig vad som gör texten så evig, konflikterna så dagsaktuella, då som nu:
– Passionen, såklart, och att förlora sig själv i åtrå. Konsekvenserna av att dyrka romantisk kärlek som en slags gud, svarar hon på sin egen fråga.

Handlingen i korta drag kretsar kring den vackra Anna Karenina som tillhör den högre societeten i kejsardömets Ryssland på 1870-talet. Hon lever i ett glädjelöst äktenskap med karriäristen Karenin i Sankt Petersburg. Paret har en son. Men så möter hon en elegant greve, Vronskij. Först stretar hon emot men passionen driver henne in i ett förhållande. Även han, som bara tänkt sig en parentes i tillvaron, rycks med och satsar allt på deras kärlek. De får en dotter, som dock föds medan Anna ännu inte är skild från sin tidigare man. Det blir trassligt. Allt kulminerar i Anna Kareninas självmord. Bland annat saknar hon svårt sin son från första äktenskapet som hon inte får träffa.

Flera sidohistorier i romanen har Schunnessons valt bort till förmån för Annas perspektiv. Språkbruket är härligt omvandlat till nutid och textmassor minimerade. Vid sidan om paret Karenin/Karenina finns ursprungligen en parallellberättelse där Tolstoys alterego Levin beskrivs. Han lever i ett betydligt lyckligare äktenskap med sin fru Kitty. Regissören Ragna Wei säger att de i sin version (pressmeddelande) ”fokuserar vi på trekantrelationen mellan Anna, älskaren Vronskij och maken Karenin, som alla upplever att underlaget för deras sätt att leva rycks bort när passionen uppstår mellan Anna och Vronksij. Anna vill uppleva gränslöshet, frihet, total samhörighet. När det drabbar får det kosta allt, känner hon, men har ingen aning om vad det faktiskt kommer att kosta”.

Föreställningen inleds av att en arbetare står och slår hårt och olycksbådande mot ett städ – eller en räls – med en hammare så att järnet ekar och skär igenom hela lokalen. På den annars tomma scenen agerar skådespelarna mot en fond av några flyttbara höga speglar. Vi ser oss själva i publiken, då och då vilket också utnyttjas i handlingen. Emellanåt skjuts som en pil stolar över golvet, eller kanske ett bord, glatt mot den polerade dansvänliga golvytan.

Scenerna byts som i en stiliserad mim- eller dansföreställning effektivt som iscensatta stillbilder. Koreografin – både i danserna och i tal-scenerna – är imponerande. Allt sker till den främst levande musiken från en enda cello högt upp i lokalen. Enkla stråklastare markerar det utrymme skådespelarna har att agera i på den annars mörka scenen.

Anna Kareninas magnifika 1800-tals-klänning är i hela första akten svart, värdig med inslag av glitter. I akt två byts den ut till en festligare helt i guld. Hon har aktning och är beundrad, vilket framgår av de komplimanger hon får av medspelarna vid pjäsens början. Emma Broomés Anna har en varm dialekt som ger henne en folkligare framtoning än vad man tänker sig en societetsdam borde ha. Hennes person kommer närmare, kanske är hon som en nutida kvinna, vem som helst. En elogé till hur levande hon gestaltar Anna. Med mikrofonen nära läpparna hör vi hennes häftiga andning som ökar nerven föreställningen igenom.

Äkta mannen Karenins gestalt blir i Martin Luuks klockrena tragikomiska tolkning en tydlig karaktär som bär och utlöser flera skratt. Sympatierna för hans gestalt växer under föreställningens gång. När han förlåter och beskriver relationstriangeln han hamnat i som en ”triangel av ljus” – framstår han som vis och blir en motvikt till all fokuserad destruktiv åtrå. Han är till en början den torre maken uppslukad av sin egen karriär. Hur Anna glömts bort i äktenskapet blir initialt inte svårt att fatta. Däremot blir älskaren Vronskij tydligare i andra akten, där Freddy Åsblom får fler repliker – och inte enbart fungerar som en visuellt skön ung man – som svarar an på huvudkaraktären Annas utspel. Men den passionerade dansen de utför i första akten vibrerar förföriskt. Över lag är koreografin väldigt njutbar och särskilt händernas rörelser så väl uttänkta och talande i flera scener.

I pjäsen hörs repliker som ”du fanns inte, sedan blev du förälskad”. Anna Karenina själv säger sig vilja bli ”född ur en åtrå” och önskar nästan in i slutet helst att förbli sin ”älskares älskarinna” istället för att gifta om sig till ännu ett tråkigt äktenskap. Ur all nerv och puls är det främst det njutbart visuella som stannar kvar. Den poetiska, vackra gestaltningen och medmänskliga komiken är där. Schunnessons manus i Weis regi blir en omsorg om samtliga gestalter i dramat.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Kristin – genialiskt

10 februari, 2023 by Pernilla Wiechel

Kristin
Scen: Stadsteatern Kilen, sedd 9 feb (nypremiär 8 feb)
Medverkande och medskapare: Anna-Maria Käll
Idé, text och regi: Hanna Adolfsson (fritt efter August Strindbergs text)                                          Koreograf och dramaturg: Emma Krafft
Ljus och ljud: Gustave Lund
Grafisk design: Moa Pettersson Lund                                                                                                   Foto: Kevin Chang

Det retoriska greppet och perspektivet är genialiskt i debuterande Hanna Adolfssons dramaturgi och text. Hon låter kokerskan som vi – via Strindbergs scenhänvisningar till Fröken Julie från 1888 – får veta ”sover”, är ”slö”, ”trög” och på grund av sin ”alldaglighet har en mer abstrakt karaktär” – en utfyllnad – äntligen få tala ut! Istället får vi ta del av allt genom Kristins ögon, som är allt annat än slö. Sover gör hon verkligen inte heller.

Vår nutida feministiska författare bell hooks skulle kalla Adolfssons text ett moment av ”talking back”. Klassmotsättningarna (även könsmotsättningarna) känns in i benmärgen, redan i början av föreställningen. Initialt skildras motsättningarna/ gapet mellan herr författare Strindberg själv – gestaltad på scen i form av en pappersdocka i mitten – i sin trångsynthet från 1888 – och en verklig effektivt arbetande köksa Kristin av kött och blod. Författaren hörs därefter svagt, som en inspelad röst, i korta inhopp. Men vartefter spelet tar vid är det motsättningarna/gapet mellan gestalterna i originalpjäsen det handlar om. Pigan/kokerskan/städerskan Kristin själv och Greven, betjänten Jean och unga fröken Julie. Alla roller blir effektivt tolkade av den enda skådespelaren Anna-Maria Käll som finns på scenen, närvarande och självklar.

Förhållandena beskrivs vara sådana i originalet att Kristin är förlovad med Jean men de är båda anställda hos Greven och hans dotter Julie – och lyder under dem. I Adolfssons text upplever vi hur Kristin tvingas till underkastelse men också till slut säger ifrån, och hur hon känner sig när hon hör Jean förföra Julie (och hon visst är vaken och hör allt!), men hur hon i kvinnoallians tar på sig att därtill även trösta Julie efteråt – samt också städa upp spåren efter den tragedi som därefter utspelar sig.

I Adolfssons föreställning talar Kristin till publiken om sitt stora ansvar och uttrycker precis sådan underkastelse hennes klasstillhörighet och kvinnoroll inpräntat. Här blandas vår samtid med dåtiden i pjäsen. Trots sin ställning har även hon en längtan som tar form av ett liv med Jean i en nutida tvåa på Kungsholmen med gröna växter i fönstret och vaser från Svenskt Tenn. I scenen där Kristin tar emot otaliga telefonsamtal från vänner och andra håll blir också orimliga krav – som samhället i dag, och även då, lägger i kvinnorollen – genialt skildrade. Tröst och allehanda tjänster – alltifrån sex-samtal till nödhjälp till barn som fått andnöd – delar hon ut, i stor hastighet utan paus. Hon har en vilja att ta ansvar och gränslöst räcka till. Här märks att texten delvis bygger på intervjuer med olika nutida kvinnor. Igenkänning uppstår också när jag hör att ”glutenfri mat” önskas i de orimliga beställningar hon får (i en annan scen), och de specifika ”laxkroketter” som ska levereras parallellt med självklart ”känslomässigt ansvar”.

I dagarna kom resultatet från en undersökning från TCO som sa att kvinnor spenderar mer tid hemma med barn än tidigare. Detta får följder för löner och pensioner för kvinnor, jämställdheten backar. Livspusslet är förmodligen fortfarande ett kvinnoansvar i alla samhällsklasser. Och för vem är det inte mest kännbart, om inte för dem varpå samhället vilar, de som utför fotarbetet och inte kan betala sig fria.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Gå till sida 4
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 11
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Teaterkritik: Romantiken – träffsäker och uppdaterad med ödesmättade frågor

Romantiken Av Johanna Malm och Olof … Läs mer om Teaterkritik: Romantiken – träffsäker och uppdaterad med ödesmättade frågor

Filmrecension: Expend4bles

Expend4bles Betyg 1 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Expend4bles

Lyssna: Lars Winnerbäck i samarbete med Joakim Berg och Martik Sköld – Neutronstjärnan

Lars Winnerbäck har släppt ett nytt … Läs mer om Lyssna: Lars Winnerbäck i samarbete med Joakim Berg och Martik Sköld – Neutronstjärnan

Lyssna: Ane Brun – Rarities 2

Ane Brun har släppt samlingen ”Rarities … Läs mer om Lyssna: Ane Brun – Rarities 2

Filmrecension: Fritt Fall

Fritt Fall Betyg 3 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Fritt Fall

Teaterkritik: Folkoperans premiär av Askungen lockade till fler skratt än man kan tänka sig

Askungen Musik Gioacchino … Läs mer om Teaterkritik: Folkoperans premiär av Askungen lockade till fler skratt än man kan tänka sig

Recension av tv-serie: Taelgia – spännande, mänsklig och förenklar inte problemen

Taelgia Betyg 4 Premiär 22 september … Läs mer om Recension av tv-serie: Taelgia – spännande, mänsklig och förenklar inte problemen

Milad Alamis film Motståndaren utsedd till Sveriges Oscarbidrag 2023

Vid en pressträff i Filmhuset i … Läs mer om Milad Alamis film Motståndaren utsedd till Sveriges Oscarbidrag 2023

Vertikalt expanderande sång möter duktig jazzkvartett från Portugal – Sou Anna av Anna Lundqvist Lisboa Cinco

Anna Lundqvist Lisboa Cinco Sou … Läs mer om Vertikalt expanderande sång möter duktig jazzkvartett från Portugal – Sou Anna av Anna Lundqvist Lisboa Cinco

Filmrecension: Past Lives – en av årets mest medryckande filmupplevelser

Past Lives Betyg 4 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Past Lives – en av årets mest medryckande filmupplevelser

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
    • Kulturdebatt
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/
nya casinon utan svensk licens
Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar
Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in