Mats Hallberg

Tartuffe – Göteborgs Stadsteater: Charmerande moralitet lika med teatergodis

13 december, 2014 by Mats Hallberg

tartuffe_gbg

Tartuffe
Av Molière
Översättning Allan Bergstrand
Regi Tobias Theorell
Scenografi Magdalena Åberg
Kostym Alex Tarragüel Rubio
Ljus Ellen Ruge
Musikarrangör Gustav Nordmark
Mask Maria Agaton
Dramaturgi Cecilia Ölveczky (text) Lucas Svensson (föreställning)
Premiär Göteborgs Stadsteater 12 december 2014

Molière var en mångsysslande scenkonstnär och pseudonym verksam på 1600-talet. Av honom har jag i Göteborg sett Hustruskolan, Don Juan och Den inbillingssjuke; fast pjäsen sist i uppräkningen var så usel att jag gick i paus. Störst intryck gjorde en teveinspelning av Den girige från Dramaten med en formidabel Johan Rabeus. Detta är tredje gången Tartuffe sätts upp på Göteborgs Stadsteater, en uppsättning där regissör Tobias Theorell behållit de rimmade alexandrinerna samtidigt som han gör diverse blinkningar till vår samtid.

Tartuffe är en sedelärande komedi om att ur ett underifrånperspektiv vara en bedragare, genomskådad av alla utom Orgon och hans än mer förblindade mor. Att bedragaren av Orgon erbjuds dottern men åtrår hustrun är ett bevis på dramats originella struktur. Talesättet synden straffar sig själv, blir efter diverse lustiga och listiga situationer en självuppfyllande profetia. Talesättet utgör denna klassikers sensmoral. Naturligtvis förbjöd kyrkan att man uppförde Moliéres skandalösa manus, då de ansåg att författaren hädat genom att visa upp en förslagen narr som gömmer sig bakom påstådd fromhet. Tartuffe tar varje tillfälle han kan att hänvisa till en gudomlig makt, vilket ger honom extra framgång hos de redan frälsta. Noterar att Göran Greider i programhäftet uttrycker sympati för anti-hjälten i fråga: ”Han är en rutinerad fattiglapp som nästlar sig in i en ganska självgod och statusfixerad borgarfamilj.”

Pjäsens fem akter serveras i ett tilltalande format, ity att uppsättningen endast är 2 ½ timma inlusive paus. Allt börjar med några sekunders barockmusik som abrupt avbryts av pumpande techno när ridån går upp. I öppningsscenen befinner vi oss alltså i nutid, i övrigt är det mer diffust. Klädsel och maner verkar förhållandevis tidstroget. Ett stort undantag utgör David Rangborg som gör den hetsige sonen som blir förvisad ut ur fadershuset. Mest karaktäristiska samtidsmarkörer en portabel dj-utrustning med hörlurar, en orange luftfylld soffa samt en mobilkamera. All rekvisita och spektakulär intrig inramas av brunaktig scenografi. Vridbara höga blänkande väggar med ingångar, vars konstruktion har likheter med en labyrint. Det ärCléante och hans syskonbarn som festar loss i första scenen, fast ihärdigt argumenterande svärmor är på besök.

Inger Hayman har uppvisning när hon läxar upp sin omgivning. Utmaningen för skådespelarna består i att kunna nå ut, trots att repliker ska förmedlas i form av rimmade alexandriner. Är helt avgörande med rätt tajming, att våga vila lagom länge i pjäsens gyllene ögonblick. Alla i ensemblen förmår inte hela vägen att undvika att rabbla sina verser, även om de är beundransvärt skickliga i att memorera otympliga textmassor. Fredrik Evers är något ojämn i sin roll präglad av resonemang, men han övertygar i längden. Carina M Johansson i sin bärande biroll är exemplariskt giftig. Verkar älska att göra sådana här näbbiga figurer vars sarkasmer hon levererar med strålande frasering. Thomas Nystedt kommer bli svår att ersätta när han går i pension, äger alltid scenen med sitt förföriska spel. I Tartuffe gör han två imponerande rollgestaltningar i slutskedet. Tova Magnusson är för mig mest känd från filmens värld. Hennes starka och levande hustruporträtt har en tydlig satirisk udd, något som särskilt märks i hennes subtila kroppsspråk. Hon känns betydligt mer modern än sin hopplöse make.

Eric Ericsson har varit otroligt produktiv senaste åren. Han kan verkligen hantverket och synes njuta lika mycket av att fånga publiken som Carina M Johansson. Han har fått erbjudanden som passat honom, ofta ganska kyliga och mekaniska roller med mycket driv och dominans i sig. Han är lika säker i Tartuffe som han var i Pygmalion och Sylvi. Antar att han och regissören samarbetat om utformandet av hans sanslöst roliga simulering av självskadebeteende. Ändå måste jag medge att jag väldigt sällan blir gripen av denne aktör, snarare uppskattar jag honom som yrkesman. Dragplåstret Johan Ulveson, från Lorry och mycket annat, tillhör också den ganska stora skara som har sin nisch. I hans fall till sätt och rörelser opålitliga vingliga figurer vare sig de bfinner sig i under- eller överläge. Orgons förvandling från familjetyrann till ömklig stackare gör Ulveson på ett sätt som lockar till flera skrattanfall. Ingen i publiken kommer bli besviken. Hans scennärvaro firar de truimfer en på förhand förmodat. Måste vara en ynnest för honom att få göra succé efter en lång period av svår sjukdom.

Hade stora förväntningar som kanske inte överkreds, men de infriades vilket är gott nog. Skådespelarna, även det yngre gardet med Nina Haber i spetsen, gör samtliga utmärkta insatser. Därutöver ges som framgått kraftiga överbetyg till några av uppsättningens mest lyskraftiga skådespelare. Möjligen är det på plats med en marginell braslapp. Emellanåt blir det lite stillastående när sjok av Allan Bergstrands finurliga översättning ska tröskas igenom. Annars håller jag med min teaterkunniga mor att vi bevittnade riktig teater. Teater som inte bara gav oss munterhet och professionellt agerande, utan dessutom värdefulla insikter i hyckleriets natur vars konsekvenser vi dagligen tvingas brottas med.
Text: Mats Hallberg

Med:
Johan Ulveson (Orgon)
Eric Ericsson (Tartuffe)
Tova Magnusson (Elmire)
Carina M Johansson (Dorine)
Nina Haber (Mariane)
David Rangborg (Damis)
Fredrik Evers (Cléante)
Adam Lundgren (Valère)
Inger Hayman (Madame Pernelle)
Thomas Nystedt (Loyal/polisofficer)
Foto: Ola Kjelbye

Älskaren med Play Teaterkonst: Igenkännbar svartsyn tolkad med feminin finess

7 december, 2014 by Mats Hallberg

Älskaren
Av Harold Pinter
Play Teaterkonst, Göteborg
Premiär 5 december 2014

Vad jag kan erinra mig är det första gången, förutom en teaser på Pustervik, som jag ser något med Play teaterkonst. Premiären tvingades frigruppen – som i denna uppsättning stöds av såväl Statens Kulturråd som regionen och kulturnämnden – skjuta upp fyra dagar på grund av sjukdom. Innan Pinters korta kammarspel kan ta sin början, leds vi en exklusiv skara på 55 personer, längst upp till det vindsutrymme som kallas Stora baletten. Vi anvisas sittplatser längs någon av rummets väggar, vilket sker till Ry Cooder-doftande musik framförd av ljudkonstnären Zofia William Åsenlöf. På den kompakta ytan i mitten stirrar två kontrahenter mot varandra . De har placerats i fåtöljer som tillsammans med övrig scenografi i form av bland annat ett antal olikformade lampskärmar, runda soffbord och duralexglas andas tidigt 60-tal. Hilda Fürst och regissören Johanna Larsson har antagligen velat återskapa en interiör från den tidsepok då dramat skrevs.

Tommy Berggren vars husgud är just Pinter, applåderade när den radikale engelsmannen fick nobelpriset eftersom hans pjäser är drabbande och mystiska. Jag har läst originalet och sett Berggrens teveversion av klassikern Fastighetsskötaren. På Stockholms Stadsteater såg jag 2008 samme regissör göra en oförglömlig uppsättning av Hemkomsten. Den svarta humorn samt oviljan att ge raka svar är beståndsdelar i författarens estetik som märks också i Älskaren. Men jag hade förväntat mig än mer konstant oberäknelighet, ett större inslag av latent hot. Det hotfulla och oberäkenliga pyr visserligen hela tiden i den närmast perverterade parrelationen mellan kvinnorna. Men det blir inte lika läskigt att skåda som jag föreställt mig. Antingen har regissören valt ett relativt subtilt tillvägagångssätt, eller så har hon inte lyckats krypa åskådarna in på skinnet. Jag är som sagt kluven till vilket intryck detta maktspel gjorde på mig, var lite tveksam mitt i, blev till slut rätt nöjd vid betraktrandet av detta allkonstverk. Måste vara sällsynt att i princip alla involverade är kvinnor, inte minst för att Pinter anses ha en problematisk kvinnosyn.

Har ingen aning om Karin de Frumerie tidigare delat scen med AnnaRuna Kax. Samspelet dem emellan är hur som helst oantastligt, varje åtbörd har en motsvarighet hos den andre. Blir ganska förvirrande några gånger innan man begriper hur raffinerat oannonserat nya karaktärer och andra miljöer introduceras. De multibegåvade aktriserna behärskar utmärkt sina roller, skiftningarna mellan att befinna sig i över- respektive underläge. Nobelpristagaren är säkerligen tacksam att ta sig an, eftersom han verkar besatt av att skildra dominans, egenkära rollfigurer som segrar om de tillskansar sig momentum. Skådespelarnas blixtsnabba vassa replikskiften, uppblandade med närmast malplacerad ömhet, är den täta pjäsens största tillgång. En annan plusfaktor var sjävfallet den ödesmättade musiken av Åsenlöf, vars sound skapade en förhöjande osäkerhetskänsla. Ett riktigt gott hantverk, även om jag trodde det skulle ge mer feel bad-vibbar.

Gåtfull hal rysare med kvinnliga förtecken

29 november, 2014 by Mats Hallberg

After Work
Göteborgs Stadsteater, Nya Studion
Premiär den 28 november 2014

Av Sofia Fredén har jag sett Lilla livet och Profeten i Västra Götaland, två civilisationskritiska pjäser garnerade med absurda inslag. Denna gång tacklar hon likt Gertrud Larsson i Blåvingar ett tacksamt tema: karriärkvinnors rivalitet och oro. Fyra handläggare konkurrerar om att få behålla sin anställning, då platschefen Michelle fått direktiv om att ytterligare krympa personalstyrkan. När striden för att behålla jobbet pågår som värst, fungerar tidiga fredagkvällars AW som ett sammanhållande kitt, en falsk illusion av trygghet. Trots begäret att inrätta livet efter igenkännbara behagliga vanor – kollegornas samlingspunkt after work fungerar som pjäsens cirkelrörelse – förmår karriärkvinnorna inte att hålla sin ångest stången. Ett fönster som alltför lätt kan öppnas blir själva motorn för mycket av det märkliga och otäcka som händer på scen.

Regissör Nora Nilsson känner jag som den som fogade ihop såväl Krossad som Intelligenta homots guide…till särpräglade uppsättningar på Göteborgs Stadsteater. Denna gång kände jag mig ganska tom och halvt besviken efteråt. Men jag tror att historien om de sköra karaktärerna kommer växa efterhand, även om jag inte anser att det var något helgjutet verk. Scenografin tycktes mig i snålaste laget. De fem svarta stolarna var kvar som interiör när miljön skiftade från baren till arbetsplatsen, vilket var en underlig scenlösning. Den återkommande svävande sång vi hörde var passande nog Floating med Julee Cruise, känd från Twin Peaks. Vad som händer på scen och varför är relativt dunkelt och öppet för tolkningar. För publiken står det ändock klart att rollfigurerna saknar tillit till andra och att de förtvivlat försöker hålla tag i sina inrutade levnadsmönster. Man rör sig helst i välbekant terräng som parmiddag med grannarna, tankar på helgresor till Barcelona och två ölflaskor i händerna jämte snacks. Ändå trillar rollfigurerna i gropar, några i avgrundsdjupa sådana.

Att se Lisa Lindgren göra en hypernervös kringskuren despot, som svassar runt i svart dress, ger upphov till åskilliga fniss. I det sociala spelet med sin hierarki och sina konventioner är det Josefin Neldéns höggravida Cissi som mest vill vara till lags. Neldén tillför ensemblen friskt blod och hennes skådespeleri är lätt att uppskatta. Carina Boberg förekommer frekvent i samma sorts roller, där hennes karaktärer är nippriga och beskäftiga utan att ha riktig koll. I en harang är hon underbart giftig när hon fördömer den asociala Irena, vars vägran att berätta om sig själv läggs henne till last. Mimiken hos skådespelarna är utstuderat elegant och lagom överdriven, vilket frambringar ofrånkomliga skratt. Samspelet sitter som det ska i detta spänningsladdat drama som skaver. En lärdom jag tror Fredén vill förmedla är att håll inte uppe fasaden, vid personlig kris sök hjälp. Finns mycket mer att grunna på, fast jag inte hade lika stor behållning av detta nyskrivna stycke som helkvinnliga Crime Scenes i samma salong för några år sedan.

Filmrecension: Jag är inte beredd att dö än – Vackert och inkännande porträtt

22 november, 2014 by Mats Hallberg

Jag är inte beredd att dö än
Betyg 4

Spårvagnslinje 4 från mitt Mölndal har sedan ett antal år slutdestination Angereds Centrum, via exempelvis den förort vars namn fick bli titel på en bångstyrig teveserie av Peter Birro. Det är nog närmare fyrtio år sedan jag senast gick av I detta Hammarkullen. Det var här Laleh formades som person och konstnär under uppväxten, vilket hade fått PR-ansvariga att förlägga världspremiären till den rymliga fina fritidgården i Hammarkullen där en musiker från Andra Generationen är föreståndare. Som intro får vi lyssna på skönt sjungande tonårstjejer som framför låtar ur Lalehs repertoar. Männen bakom dokumentären, Fredrik Egerstrand , Kalle Gustafsson Jennerholm är på plats. Men de som pratar om Laleh är den jury, som denna dag passande nog, offentliggjort att hon utsetts till Årets Göteborgare.

Dokumentären inleds med ett klipp från karriärens början där Laleh säger att hon vill göra sin grej, men framför allt tjäna pengar så att hon kan köpa mamma ett hus. Sedan följer kameran henne på scener och i studio, på betydelsefulla platser och vid några speciella möten (till exepel med Jens Stoltenberg). Något som slog mig är att det endast är en skivbolagsboss som uttalar sig om huvudpersonen. Kanske skulle fler röster hörts, har ingen absolut uppfattning. Kan rent av bero på att kvinnan med megastor integritet själv vill förklara för sina fans vilka drivkrafter hon har och vem hon är innerst inne.

Angående begäret att själv få bestämma sina uttryck och följaktligen vägra att inordna sig, vill jag göra en parallell till teatergeniet Kent Andersson som jag nyss läst biografi om. Dramaturgiskt är jag nyfiken på om den artist, som charmade ett knökfullt Götaplatsen under årets Kulturkalas, fick frågor av filmmakarna. Vad jag iakttar på duken är att hon utan stickord delger åskådarna sina tankar. Tankar om musikskapande, föräldrarna och sin plats på jorden. Oerhört fascinerande att höra henne filosofera om att leta efter en bild och att försöka förverkliga den.

Vare sig teamet befinner sig med sin berättare i någon nordisk huvudstad, i snöig ödemark eller i miljonprogramområdet Hammarkullen; är fotot så blänkande snyggt att man vill tro att det gjorts efter önskemål från 32-åringen . På minst två av de stora konserter Jag är inte beredd att dö än återger höjdpunkter ur var jag på plats. Och har man upplevt Laeh (vi får veta att namnet betyder tulpan) live, blir man antagligen extra berörd. Dokumentären är musiksatt på ett smakfullt sätt, förstärker känslan av att hon är en raritet. Trots att föräldrarna var politiska flyktingar från Iran blev hon älskad pop-prinsessa och inte revolutionär rappare.

Några gånger får jag näranog gåshud. Allsången på WOW, vokalinsatsen och gråten vid Benny Anderssons piano och den flaggviftande kören som klämde i med refräng var tre sådana scener. Tycker att jag fått lära känna en enligt sin egen utsago ständigt skapande artist som kräver att få vara chef därför att hon vet bäst.

Diagnos Baby – Starkt skådespeleri i rasande uppgörelse som problematiserar objektifiering

9 november, 2014 by Mats Hallberg

Jag hörde för inte så länge sedan regerande mästaren i Poetry slam. Hen kallar sig Nino Mick vars framågångsrecept är att hårt diisekera definitioner och andras betraktande. Denna mästerlige estradpoet vägrar att inordna sig i något kön, kräver att ses som varken eller; fast hen bekänner ideligen sin erotiska dragning till kvinnor. Precis samma förhållningssätt som huvudpersonen har i uppmärksammade Isabel Cruz Liljegrens nya pjäs. Slutscenen i DIAGNOS. BABY, vars monolog om att vilja anpassa samhället efter egna värderingar liknade en agiterande föreläsning alltför mycket; lät som om den skulle kunna ha framförts av just nämnda Nino Mick.

Det är ett drama med påtagligt dystert buskap som spelas på Göteborgs dramatiska teater. Gästspelar gör frigruppen Anstalten. För regin står Johan Paus som jag får möjlighet att samtala med innan föreställningen. Han berättar att ämnet och dramatikern lockat publiken, föreställningarna är nästan fullbokade. Ansvarig för scenografi och koreografi heter Stina Fors. Hon har skapat en oformlig hög av plast och vita sängtäcken som omges av roterande speglar och den på två sidor tätt intill sittande publiken. Aktörerna bäddar in sig, viker ihop och kastar sängtäckena omkring sig. Emelie Sterner Müller gör med bravur huvudrollen, en ung kvinna som revolterar mot könsmaktstrukturer. Med ett kollosalt driv gestaltar hon en person på väg att gå sönder, i sin iver att i tre steg skala bort sin kvinnliga attribut. Att hon hamnat på psyket beror på att hon försökt operera bort brösten.

Utbrotten av förtvivlan, flackande orolig blick och sällsynta stunder av lycka är sammantagna god skådespelarkonst. Sterner Müller flankeras på scen av Tove Hindström. Henne kände jag igen bland annat från uppsättning för barn med teater Alvar. Hon bottnar så självklart i sina fragmenterade rollfigurer, blir något av en dynamo vare sig hon är baby eller terapeut. En annan avgörande beståndsdel är de avbrott som förekommer i form av fyra mäns röster. Fyra män som egentligen inte vill störa, fast de i all välmening utreder sin syn på olika aspekter av det kvinnliga. Kvinnor förefaller för dem vara gåtfulla väsen som ska uppmuntras till egna beslut, oavsett om det gäller rakning eller lesbisk läggning. Dessa betydelsefulla ”störningsmoment” är oavbrutet komiska.

En för mig, som flitig teaterbesökare, inte helt ovanlig känsla tog mig i besittning efteråt. Skådespelarna överträffade pjäsen. Kanske har Isabel Cruz Liljegren fogat samman ett stycke innehållande för många av sina käpphästar, utan att upprätthålla nödvändig distans. Tycker hon gör det lite för enkelt för sig när hon på ett didaktiskt sätt förmedlar sina teser om att vara underordnad.

Jag kommer ändå minnas den käftsmäll som levererades av två skådespelare. De kunde pendla mellan att vara sköra och sårbara, starka och smarta. En underbar illustration på sist nämnda egenskaper gjordes av en discodansande Hindström, när hon i uppskruvat tempo talade om om hur en tjej – medveten om att hon blir sedd – kan agera som subjekt och styra det subtila sexuella spelet. Flertalet ur publiken stannade kvar efter föreställningen för att vara med på panelsamtal mellan regissör, scenograf och dramatiker. Då fick man veta mer om drivkrafter och om karaktären BABY.

Mats Hallberg

Footer

Om oss