Mats Hallberg

Ulla Skoog stagar upp svajig sjukhusfars – Var god dröj på Göteborgs Stadsteater

10 december, 2016 by Mats Hallberg

Sverigepremiär 9/12 2016

Av John Chapman

Regi och bearbetning: Adde Malmberg

Scenograf: Hansson Sjöberg

Kostym: Susan Salomonson

Medverkande: Ulla Skoog, Thomas Nystedt, Fredrik Evers, Victoria Olmarker, Melina Tranulis, Carina Boberg, Misagh Sharifian, Sven-Åke Gustavsson, Hampus Hallberg, Tove Wiréen samt Ulla Holm (statist)

Foto Ola Kjelbye

När en känner sig förolämpad av vad man sett för dyra pengar, då ligger beteckningen fiasko nära till hands. Det brutala omdömet stämmer in på Adde Malmbergs Panik på klinik sedd på privatteater i Stockholm för cirka sex år sedan. Har däremot uppskattat en kaxig och självironisk Malmberg solo på S.U.C.K i Göteborg. Att humor är vanskligt är en truism, kan inte nog understrykas. Vi skrattar åt olika saker, har skiftande preferenser. Hur mycket skämtande kan framgångsrikt utvinnas ur missförstånd? Publiken serveras en uppsjö av incidenter att garva åt i denna ursprungligen engelska pjäs (Nil By Mouth). Men anrättningen är tryfferad med på tok för många billiga poänger.

I öppningsscenen möter vi en förvirrad skröplig dam (Ulla Skoog) i rullstol som tvingats byta avdelning under helg då låg bemanning råder. Nyanländ till avdelningen Ferlin eskorteras hon av sin make teologie doktor Gerd Bellman (Thomas Nystedt), döpt av tyska föräldrar. Utan tillgång till alla adekvata uppgifter skrivs hon in av en rekorderlig, men superstressad sköterska (Melina Tranulis). Och sedan är den cirkus som brukar kallas vårdkarusell i rullning. Kaos utbryter när personer förväxlas, vilket är standard i situationskomedier som drar åt det farsartade. Måste ha varit evigheter sedan stora scen inskränkte sig till ett konstant sceneri bestående av vitt rum med fyra uppradade sängplatser flankerade av svängdörr och expeditionslucka. På golvet framför några ouppackade kartonger med stödstrumpor. Snubbelrisk föreligger givetvis. Ljuset är – som någon påpekar – extra starkt.

En teori som lanseras i Var god dröj kan er recensent vidimera, nämligen den att sjukvårdens problem handlar lika mycket om bristfällig organisering som bristande resurser. När jag låg inlagd några dygn 2013 var mycket påfallande rörigt och oklart, något jag observerade trots mitt sjukliga tillstånd. Hela tiden fick man dra sin historia för förbipasserande läkare. Typiskt att talesättet ena handen vet inte vad den andra gör (inte oväntat en replik i pjäsen), kunde bli en rubrik för min korta tid som patient. Mest tragikomiskt: när jag blev utskriven hade jag kvar kanyl i armvecket. Att sjukhus trots slitande personal och avancerad teknik inte bara hjälper, utan i värsta fall stjälper mer än antyds i Chapmans nålstick till manus. Vill dock foga in en brasklapp. Orsaken till att denna slapstickanfrätta pjäs bara spelats någon enstaka gång i professionella sammanhang, bör rimligtvis bero på att texten saknar tillräcklig substans.

Försonande drag finns! Ulla Skoog i huvudrollen, vars bitska formuleringar och tajming alltid varit hennes styrka, är den största behållningen. Hon spelar lakonisk gumma med värdighet, en före detta svensklärare med handväska och hatt som vägrar tappa ansiktet. Trivsamt när hon apropå sjukhusets litterära anspelningar reciterar svenska författare. Det medvetet sävliga samspelet med servile Thomas Nystedt sitter som det ska. Arbetsplatsen präglas av uppenbar hierarki, pågående ”konflikt” gällande kunskapsöverföring och dess motsats samt underskott på tid och förtroendeskapande åtgärder, vilket alltihop tematiseras i uppsättningen. Några få fattar många avgörande beslut. Mest makt tror självfallet läkaren att hon har, ända tills en oannonserad tjänsteman avslöjar sin identitet. Mötena emellan Victoria Olmarker och Fredrik Evers rollfigurer ångar av rasande positionering, orsakar många uppspärrade ögon. Det är kul och ganska minnesvärt.

I övrigt är jag inte lika road. I sin bearbetning är Adde Malmberg för yvig, saknar finess. Visst ger oförmågan att kommunicera jämte driften med minimalt närminne, uppslag till massvis av skojiga situationer; om än de i sin dråplighet leder till fatala misstag. Men det blir för mycket omtuggande och intet överlämnas till åskådaren att fylla i. Oöverstigliga svårigheter att uppfatta namn och titlar görs till en för stor sak. Bruket av dialekter överdrivs kopiöst, tillför inte intrigen något av värde. Blir bara roligt till en viss gräns, en gräns som med råge överskrids, ett praktexempel är den skräcködla som Tove Wiréen lustfyllt gestaltar. Man ska kanske inte efterlysa logik och realistiska karaktärer i en fars, men hon är bara för mycket. Anser att Stadsteatern genom att anlita denne komiker också som regissör hamnat snett. Hans handlag tycks mig för grovt och enkelspårigt. Min spontana reaktion efteråt, var att Var god dröj hör hemma på privatteatrar där flams och garv ofta står högst i kurs.

Jullåtar i många varianter med superproffsigt gäng – X-mas with my friends i Lerum

29 november, 2016 by Mats Hallberg

26/11 2016 på Dergårdsteatern i Lerum

Arrangör: Jazz i Lerum

Musikalisk ledare: Nils Landgren

Med: Nils Landgren, Johan Norberg, Jonas Knutsson, Eva Kruse, Ida Sand, Jessica Pilnäs, Jasmine Köhn och Sharon Dyall

Foton Christer Åkerlund

Mycket försiggår, kan vara till och med en stor företeelse inom ens domäner, utan att man känner till det. Så är det med Nils Landgrens återkommande projekt X-mas with my friends, där han samlat sångare från olika genrer. Man har hållit på i cirka tio år, spelat in fem skivor på ansedda bolaget ACT och ska i december på turné för tjugofem(!) spelningar i Tyskland. Flera ur ”turnépaketet” har jag lyssnat på, i några fall recenserat, i andra sammanhang. Men som sagt, detta julcelebrerande har pågått utan min vetskap. I år blir det på hemmaplan exklusiva konserter endast i Lerum utanför Göteborg och i Stockholm.

En av de toppkonserter vars kammarjazziga jullåtar svepte in mig i ett fridfullt rus för några år sedan, anfördes av eminenta Jan Lundgren och Rigmor Gustafsson. Landgrens koncept bygger på motsatsen till den sammanhållna stämningen. Istället är ambitionen att servera lika varierat och innehållsrikt utbud som ett smörgåsbord. Jag är normalt en tillskyndare av nya annorlunda. arrangemang och skiftande stilar, ska därför inte klaga på att musiken spretade i olika riktningar. Jag tyckte om när de utmanade med udda arr , att de hade appeal gentemot alla åldersgrupper. Dergårdsteaterns fyrahundra platser var så gott som helt slutsålda. När det nu var festligt på teatern, delades inte bara lokalt kulturpris ut, utan också välförtjänt stipendium till Ida Sand.

De medverkande iförda högtidskläder framförde i två avdelningar, en låtlista från julstandards och nyskrivet eget till gospels och psalmer. Beträffande instrumentering är det smart att trummor exkluderats, blir fördelaktigt i framtagandet av melodiers nyanser. I duon Norrland ägnar sig saxofonisten Jonas Knutsson och gitarristen Johan Norberg åt ljuvliga molltoner. Deras sound påminner till viss del om det i X-mas with my friends, vilket var angenämt. Underskattade Norberg (ni hör väl på hans krönikor i radion) har drag av Ry Cooder i sitt eleganta broderande, fyllig resonans förstärkte välljudet. Ytterst stimulerande att Knutsson alternerade mellan olika saxofoner, skapade på så vis ett eggande spektrum diskant – bas. Framför allt efter paus kom drivet från basisten Eva Kruse (tyska bosatt på Brännö, ingår i Baltica Jazz All Stars) i förgrunden. Tillsammans med Nils Landgrens röda trombon fick hon aftonens längsta applåder för en frifräsig Santa Claus Is Coming To Town. Riktigt kul också när Landgren några gånger körde brassband-stuk i par med Jonas Knutsson.

För en recensent måste målet vara trovärdighet och god formuleringsförmåga. Uppriktighet, entusiasm, noggrannhet och gångbara argument bör vara ledstjärnor. Gör denna möjligen onödiga utvikning för att flagga för två invändningar. Har ganska svårt för lusten att hotta upp psalmer, vilket skedde i exempelvis Bereden väg för Herran. Nils Landgren är outstanding som konstnärlig ledare, kan göra allt upptänkligt och mer därtill med sitt instrument. MEN jag tycker inte att hans vokala förmåga håller, anser att stämman stundom skär sig, att avståndet till de ypperliga sångarna av motsatt kön är avsevärt. Var således inte förtjust i att han var benägen att befinna sig vid en sångmikrofon, nu när han själv fick bestämma. I övrigt trivsamt skämtande från hans sida om vem som var boss.

I konserten uppstod en mängd höjdpunkter. Låt mig lista några, sådana som sannerligen förtjänar komma på pränt. Första takterna från Knutsson på barytonsax. Kommer in rätt, tillför exakt vad respektive melodi behöver, behåller greppet om oss rakt igenom. Ida Sand kompar sig själv vid pianot i Go Tell It On The Mountain, assisteras av Johan Norberg, som spelar skön slide. Kompositionen Who Would Imagine A King (från soundtrack med Whitney Houston), är en utsökt ballad framförd av Pilnäs och Sand, med Knutssons sopransax snyggt inflätad. Sugande sväng och bluesfeeling i ett fint arr av Let The Stars Come Out Tonight. Sharon Dyall sjunger friskt övertygande. En låt jag föll för men tappat titeln på, går i New Orleans-style, bas och blås firar triumfer. Romanssångerskan Jeanette Khön i en hovsam version av Gläns över sjö och strand. Hade gärna sett att Khön fått mer solistutrymme. Dyall öser på med soulig attack i Everyday Is Christmas. Efter introduktion framför en glimrande Ida Sand egen låt med ackuratess. Hennes Now The Time Is Near har hitpotential.. Slutligen måste självfallet stämsången i den mer förväntade repertoaren framhållas. Se där ett knippe fullgoda alster ur en väldoftande bukett julsånger. En mycket nöjd publik tackade och tog emot, var med på noterna, i finalen genom att på begäran sjunga en vers på Stilla Natt.

Varsam vistelse i souligt Boyeland – Stjärnornas tröst på Göteborgs Stadsteater

27 november, 2016 by Mats Hallberg

Premiär 26/11 2016 Lilla scenen

Regi, bearbetning & urval: Olof Runsten

Tonsättningar, bearbetning & urval: Fredrik Jonsson

Sång och gitarr: Daniel Lemma

Musiker: Henrik Cederblom och Gunnar Frick

Skådespelare: Marie Delleskog och Mia Eriksson

Scenografi: Linda Spåman

Foto Ola Kjelbye

Någon gång emellanåt inträffar en exceptionellt positiv händelse. Något som får kulturkonsumenten i mig att stanna upp. Flera gånger bildas en klump i halsen, ögonen fuktas. Du vill i det läget helst inte verbalt peta i en sällsynt upplevelse. I källaren på Stadsteatern, i samma lokal som Ordverkstaden huserat, invigs med denna produktion en intim scen. För några år sedan på natten, upptäckte Fredrik Jonsson Karin Boyes dikter, vilket omgående resulterade i ett antal tonsättningar. Han fick snilleblixten att inviga Daniel Lemma i sina planer, en man som aldrig tidigare sjungit på svenska. En skiva har spelats in i Stockholm, är på väg att släppas. Vad som var tänkt att bli konserter, blev istället ett collage av texter i ord och ton. Och som jag mer än antytt, Stjärnornas tröst är en osannolikt bra komponerad timme. Får inte missas! Uppmanar er att redan nu boka biljett. Kan bli likadan publikrusning som till Sven Wollter i Driving Miles.

Karin Boye står staty utanför Stadsbiblioteket, cirka hundra meter från där vi befinner oss. Jag märkte efteråt att en hel del kändes igen, men att jag oförklarligt försummat hennes litteratur. Oj, vilken stark laddning det fanns i denna högspänningsledning, utbrister jag inombords. Dikter och prosa från en tidvis djupt olycklig kvinna, görs fullkomlig rättvisa. Har mycket att säga, vilar på angelägen tidlös klangbotten, på samma gång tyngd och lätthet. Som litteraturintresserad gläds jag mycket, blir oändligt tacksam för noggrant urval. I stoffet finns mycket ömhet och förundran, men också ilska och frustration. Teamet Jonsson & Runsten har till slut vetat precis hur de ska ta sig an materialet, på vilka strängar de ska slå för att undvika känslopjunk. Utgångspunkten lika med fokus på texter om tillägnan och längtan, skrudade i ett nattligt tillstånd. Linda Spåman har skapat den annorlunda scenografin med skelett och bebyggelse i dockskåpsformat. Blått sken, platåer, fyrkantiga gluggar och levande ljus inramar. Resultatet: Vackert, poetiskt och meningsfullt. Ett berömt brev reciterat av Mia Eriksson, ger oss en sorgsen utifrånblick på huvudpersonens öde. Som ganska obevandrad saknar jag i övrigt en förteckning i programmet, över varifrån texterna är hämtade.

Delleskog och Eriksson kompletterar varandra på ett förstklassigt sätt. Liksom Lemma behärskar aktörerna manus fullständigt. Gör sålunda något annat än att läsa utantill. Med metoder såsom vaggande kroppar och subtila gester, betoningar och viskningar, tillför de ytterligare dimensioner. Delleskog med sin strävhet är riktigt bra, medan hennes yngre partner från Göteborgs Dramatiska teater ska ha högsta möjliga betyg. Eriksson fick full pott av undertecknad när hon gestaltade Valerie Solanas. Vare sig hon deklamerar i samtalston eller väser fram Karin Boyes rader, fångar hon fullkomligt publiken med sin hypersensibla teknik. Några gånger reciterar de till ackompanjemang, vilket var effektfullt. Vid ett tillfälle levererar de orden samtidigt, kanske för att bryta en magisk stämning, släppa in en pust av kakafoni. Visorna i Daniel Lemmas soulfärgade tappning, låter otroligt nog självklara i hans mun. En suverän prestation! Rösten vibrerar och skälver. Han textar väl. Hur kunde han så smidigt transformera nyligen tonsatta svenska dikter till sitt idiom? Karin Boye och Daniel Lemma har korsbefruktat varann, kommer locka olika målgrupper.

Arrangemangen har överlag naturligtvis stöpts varligt. Vid ett par tillfällen har man emellertid övermannats av leklust, utmanar då lyssnaren med fräckt sväng. Henrik Cederblom är till vardags producent samt musicerar på diverse stränginstrument. Har hört honom live sedan 90-talet. Gunnar Frick har jag hört nästan lika länge, mest live. Gunnar berättar för mig att han kom in sent i detta allkonstverk. I Hjärtats tröst trakterar min vän orgel och dragspel på ett elegant sparsmakat sätt. Musikerna passar utmärkt ihop, kladdar aldrig, behärskar till fullo konsten att få fram rena uttrycksfulla sound.

Kolossal njutning för öron och ögon – Carmen på Göteborgsoperan

27 november, 2016 by Mats Hallberg

Premiär på Göteborgsoperans stora scen 25/11 2016

Dirigent: Karen Kamensek

Regi nyuppsättning: Marie Lambert

Scenografi: Michael Vale

Kostymdesign: Susan Blane

Koreografi nyuppsättning: Sirena Tocco

Ljusdesign nyuppsättning: Clare O´Donoghue

Carmen: Katarina Giotas

Don José: Joachim Bäckström

Escamillo: Daniel Hällström

Micaéla: Julia Sporsén

Zuniga: Anders Lorentzsson

Göteborgsoperans orkester och kör, dansare, barnkör samt statister.

OBS: Flera av de medverkande har ersättare angivna i programmet

Foto Mats Bäcker

Finns mycket anmärkningsvärt med operavärldens mest spelade verk. Ta bara en sådan sak som att de hundratals flinka fingrarna i tobaksfabriken tillhör arbetande kvinnor, måste ha varit revolutionerande när operan uruppfördes 1875. Och att romer och deras livsstil finns med som ett spår. Vidare har vi Bizet, en aktad kompositör, fast han näppeligen skrev annat som på allvar matchade Carmen. Ännu mer one-hit-wonder måste Prosper Mérimée vara, författaren till den långnovell som librettot bygger på. Definitivt en doldis i litteraturhistorien! Musiken blev jag förtrollad av redan i tonåren. Växlingarna i styrka, ett otroligt förföriskt tema, rik instrumentering och inte minst underbar rytmik var ingredienser jag gick igång på. Såg en stor uppsättning med svenska stjärnor i Scandinavium 1988. Annars är det två filmade versioner jag bär med mig, vars närbilder säkerligen bidragit till att de etsat sig fast De råkar ha flamencodansande instruktören Christina Hoyos som gemensam nämnare. Syftar på en spansk film av Carlos Saura och isdansversionen med sensuella Katarina Witt i huvudrollen.

Göteborgsoperan framför en uppsättning hämtad från Glyndebourne Festival Opera, vilket innebär att ansvariga för engelska originaluppsättningen finns listade i programmet. Ska också noteras att föreställningen jag såg innehåller ursprungliga talade dialogen. Märkligt nog kallas Carmen för komisk opera i fyra akter, varav två av det ljusare slaget. Ett ödesmättat triangeldrama där våldsamma erotiska krafter styr, där svartsjukan ideligen riskerar att brisera; kan givetvis aldrig sluta lyckligt. Utvecklade min tes till en kvinna vid garderoben innan föreställning: Trist att vi beträffande kvinnosyn får Strindbergs uppfattning serverad, inte Ibsens. Efter andra pausen fick vi reda på att Julia Sporsén hade tappat rösten. Ingen inhoppare fanns tillhanda. Beslutades då i all hast att dirigenten skulle framföra kvarstående aria. Hade föredragit att de strukit helt, eftersom hennes röst var i tunnaste laget. Men det olyckliga intermezzot påverkade inte lystern, av en älskad opera gjord i Göteborg senast för sjutton år sedan.

I likhet med HAIR i samma byggnad, är det i stjärnors frånvaro orkestern och kollektivets insatser som gör störst avtryck. Göteborgsoperan har mutat in en framgångsrik fåra, kramar ur toppklassiga prestationer från ett samstämmigt kollektiv. Formidabel teknik gifter sig med känsligt handlag, vilket regissören bör ta åt sig en del av äran för. Ett hänförande handlag! Framstår som om Västsveriges stolthet har haft obegränsade resurser. Vi kan bara häpna över prakten, registrera otroligt vackra, alternativt kongenialt utformade kostymeringar. Läcker ljussättning och omsorgsfulla scenerier – militärförläggning / torg i Sevilla, turbulent krogmiljö, resande romer med gigantisk vagn av varor samt område utanför tjurfäktningsarena – gör sitt till för att dra in oss i vibrerande musikteater av yppersta kvalitet. Har sett ett antal operor här tidigare, men inte recenserat. Vill understryka att masscenerna är fantastiskt koreograferade.

Både gemensamt och uppdelat på kön är körinslagen genomförda med bravur, precis vad man förväntat. Roligast är den uppstudsiga gosskören, en av mina favoritsekvenser. Genom skratt och skrik, enskilda gester och flockbeteende, accentuerar körmedlemmarna därtill själva framåtrörelsen. Stolta självgoda Escamillo, är en ståtlig uppenbarelse som dignar av flärd. Daniel Hällström är mer än godkänd i de faktiskt ganska få scener han har till sitt förfogande. Vad beträffar sång och distinkt agerande vill jag slå på den större trumman för en oldtimer ur ensemblen. Anders Lorentzsson gör på ett lysande sätt ortens högsta officer, ytterligare en kärlekskrank försmådd man. Micaélas uttolkare har duktigt handlag med repliker, förutom en minnesvärd aria där hennes kollaratur firar triumfer. Läser mig till att Joachim Bäckström hunnit med mycket sedan han examinerades i Köpenhamn för drygt sex år sedan. För en novis som undertecknad var han okänd. Har antagligen gestaltat tillräckligt många roller och framträtt som konsertsolist tillräckligt ofta, för att ha kunnat inkassera ett ordentligt genombrott. Genom sin vokala förmåga och sitt emotionella patos når han ut i hela salongen. Utan tillgång till jämförelser, påstår jag därför att han med sin plågade, destruktiva – typiskt nog mammafixerade karaktär – gör sitt livs roll. Bäckström överträffar till och med sin kvinnliga motpart, vilket märks på trycket i applåder. Katarina Giotas slutligen har, vad jag kunde bedöma, tonträffen och det passionerade sinnelag som krävs för att beröra.

Foto Mats Bäcker

Varje akts inleddes som en ouvertyr med ridån nere. Lät lite klent var allra första tanken. Justerade omgående till en ståndpunkt som motsvarade mitt totala omdöme. Stråksektionen, spröda uttrycksfulla blåsinstrument, slagverk och övrig sättning, dominerade i processen mot konstnärlig obestridlig framgång. Allsköns varianter på operans musikaliska teman var en sällsam fröjd att lyssna på. (En utvikning: när storyn förtätas och det hintas upprepade gånger om ond bråd död, då associerade jag till hur Hitchcock använde sig av musik.) Hur som helst, under ledning av sin mångsidiga dirigent gjorde dessa anonyma proffs ett lysande jobb.

Magnifik revolutionskomedi om människovärde – Marie Antoinette på Folkteatern

21 november, 2016 by Mats Hallberg

19/11 2016

Folkteaterns stora scen Göteborg

Regi och manus: Jens Ohlin

Scenografi/ Ljusdesign: kollektivet SUTODA

Kostymdesign: Jenny Linhart

Mask- och perukdesign: Susanne Åberg

Ljuddesign: Christian Brieba

Foto Mats Bäcker

Inte lätt att pricka rätt i rubriker. Länge hade jag tänkt ha med kostymdrama, rimligt när en pjäs med uppifrånperspektiv avhandlar upptakten till franska revolutionen, en period med massavrättningar Ångrade mig dock på grund av den narraktiga tonen, den som inte drar in oss i spänningsmoment. Ehuru en mycket välkänd konflikt obevekligt driver handlingen, sker framåtrörelsen på ett gycklande lekfullt sätt. I denna anda kryddad med instoppad slang och nutidstugg, problematiserar Ohlin begreppet alla människors lika värde. Trots att jag är en flitig teaterbesökare i våra två största städer, har jag nog inte tidigare stött på honom.Utifrån Marie Antoinette ligger det nära till hands att kalla denna auteur (för att använda ett epitet från filmens värld) för snille. Fullkomligt fantastiskt hur han komponerat ett intelligent konstverk. Manus, skådespeleri och fernissan som kringgärdar, är pelarna i ett bygge som håller högsta klass. Byggmästare Ohlin ska ha oerhört mycket kredd.

Bortsett från De Skyddsbehövande har inte mycket levt kvar i mig från Folkteaterns stora scen under senaste åren. Nu blir jag emellertid uppfylld av en briljant text med många bottnar, retoriska grepp, samtidsmarkörer och ideliga blinkningar. Intrigerandet går på högvarv. Begreppen frihet, jämlikhet och broderskap slungas ut, prövas likt testballonger. Den ”stackars” huvudpersonen förmår inte se diskrepansen mellan teori och praktik. Hjälper föga att hon storsint förbarmar sig över en utvald behövande. Som ett utdraget tillägg kommer Axel von Fersen in från sidan, bestämmer sig för att styra upp och addera begreppet medkänsla, samtidigt som en giljotin konstrueras av fyra kvinnliga scenarbetare. Likt ett moderator i en yxig debatt ifrågasätter han, utmanar och fördelar ordet. Varför säger vi att demokrati är något heligt? (I programhäftet står att läsa om politiker som tragiskt nog går på tvärs, fattat beslut som inte respekterar demokratin.) Min enda egentliga invändning rör utdragna slutklämmen, hade tjänat på att stramas åt en smula. Nu blir det lite tomgång i väntan på färdigställandet av giljotinen.

Roliga tacksamma roller är de tre chefer/ rådgivare som tjänstgör vid hovet, vilka växlar blixtsnabbt mellan förskrämda kuvade personer och upprorsmakare på folkets sida. Skickligt gjort av firma Nilsson, Wenger och Österlöf. Mest humoristisk är ändå kungen, vars veliga långsamhet lånat drag från en verksam monark i vår närhet. Onekligen stor humor! Jonas Sjöqvist njuter för fullt, liksom vi åskådare.

Ensemblen motsvarar till stora delar den i i Folkbokförarna, vilket märks på hur intrimmade de är. Den ordentligt tilltagna enaktaren känns inte alls seg, sprudlar istället av infall och vändningar, toppas med synkad robotdans i en pastisch på Kraftwerk. Riktigt kul! Evin Ahmad visar med skiftande tonfall och tilltal hur galant hon hittat sin naiva drottning. Överbetyg för tajming och diktion av en skådespelare som raskt blivit ett nytt affischnamn. Jonas Sjöqvist frossar som sagt hängivet i sitt lustmord på kungen, hans metod att in absurdum förlänga varje replik. Rekryteringen från teaterhuset vid Götaplatsen, Eric Ericson, har som sliskig herre på täppan en bärande biroll. Agerar med medvetet överdrivna gester och tillgjort patos. Ett agerande som fast det mycket påminner om annat han gjort, är lika stimulerande att beskåda varje gång. Pablo Leiva Wenger var den jag hade svårast att identifiera, något som ska ses som en styrka. Han är en ganska ny röst på arbetarrörelsens fristående teater. Wenger lyckas förträffligt med dubbelheten hos sin figur, matchar genialiskt förslagenhet med ömkliga tendenser. Vill slutligen lyfta fram Emma Österlöf, i vars gestaltande det inte går att skönja en ännu ej färdigutbildad skådespelare. Antagligen sin spirande karriärs främsta prestation.

Mycket ansträngningar har lagts på överdådiga kostymer och peruker, avsevärt mindre på dekor och rekvisita. Fokus ligger på storstilade entréer och bländande vit inramning. Ett hundratal spotlights finns till förfogande. Videoprojektioner används inte, ett grepp som annars under höstsäsongen varit frekvent på Göteborgs Stadsteater. Utan att riktigt kunna sätta fingret på vad ansvariga för ramverket gjort, vill jag hävda att SUTODA och Linhart – som har jobbat med regissören tidigare – medverkat framgångsrikt till förverkligandet en vision. Har tyvärr inga tillgängliga uppgifter om vem som satt samman musiken som ibland påminner om Kronos-kvartetten, tillför hur som helst exakt rätt sinnesstämning.

Hoppas det blir rusning efter biljetter samt att tematiken diskuteras, till exempel frågeställningarna om klassklyftor och empati. Ensemblen levererar energifylld dramatik med knorr. Lika glädjande, fast inte lika väntat, var upptäckten av en oerhört intressant scenisk berättare.

Mats Hallberg

Footer

Om oss