After Work
Göteborgs Stadsteater, Nya Studion
Premiär den 28 november 2014
Av Sofia Fredén har jag sett Lilla livet och Profeten i Västra Götaland, två civilisationskritiska pjäser garnerade med absurda inslag. Denna gång tacklar hon likt Gertrud Larsson i Blåvingar ett tacksamt tema: karriärkvinnors rivalitet och oro. Fyra handläggare konkurrerar om att få behålla sin anställning, då platschefen Michelle fått direktiv om att ytterligare krympa personalstyrkan. När striden för att behålla jobbet pågår som värst, fungerar tidiga fredagkvällars AW som ett sammanhållande kitt, en falsk illusion av trygghet. Trots begäret att inrätta livet efter igenkännbara behagliga vanor – kollegornas samlingspunkt after work fungerar som pjäsens cirkelrörelse – förmår karriärkvinnorna inte att hålla sin ångest stången. Ett fönster som alltför lätt kan öppnas blir själva motorn för mycket av det märkliga och otäcka som händer på scen.
Regissör Nora Nilsson känner jag som den som fogade ihop såväl Krossad som Intelligenta homots guide…till särpräglade uppsättningar på Göteborgs Stadsteater. Denna gång kände jag mig ganska tom och halvt besviken efteråt. Men jag tror att historien om de sköra karaktärerna kommer växa efterhand, även om jag inte anser att det var något helgjutet verk. Scenografin tycktes mig i snålaste laget. De fem svarta stolarna var kvar som interiör när miljön skiftade från baren till arbetsplatsen, vilket var en underlig scenlösning. Den återkommande svävande sång vi hörde var passande nog Floating med Julee Cruise, känd från Twin Peaks. Vad som händer på scen och varför är relativt dunkelt och öppet för tolkningar. För publiken står det ändock klart att rollfigurerna saknar tillit till andra och att de förtvivlat försöker hålla tag i sina inrutade levnadsmönster. Man rör sig helst i välbekant terräng som parmiddag med grannarna, tankar på helgresor till Barcelona och två ölflaskor i händerna jämte snacks. Ändå trillar rollfigurerna i gropar, några i avgrundsdjupa sådana.
Att se Lisa Lindgren göra en hypernervös kringskuren despot, som svassar runt i svart dress, ger upphov till åskilliga fniss. I det sociala spelet med sin hierarki och sina konventioner är det Josefin Neldéns höggravida Cissi som mest vill vara till lags. Neldén tillför ensemblen friskt blod och hennes skådespeleri är lätt att uppskatta. Carina Boberg förekommer frekvent i samma sorts roller, där hennes karaktärer är nippriga och beskäftiga utan att ha riktig koll. I en harang är hon underbart giftig när hon fördömer den asociala Irena, vars vägran att berätta om sig själv läggs henne till last. Mimiken hos skådespelarna är utstuderat elegant och lagom överdriven, vilket frambringar ofrånkomliga skratt. Samspelet sitter som det ska i detta spänningsladdat drama som skaver. En lärdom jag tror Fredén vill förmedla är att håll inte uppe fasaden, vid personlig kris sök hjälp. Finns mycket mer att grunna på, fast jag inte hade lika stor behållning av detta nyskrivna stycke som helkvinnliga Crime Scenes i samma salong för några år sedan.