Jag hörde för inte så länge sedan regerande mästaren i Poetry slam. Hen kallar sig Nino Mick vars framågångsrecept är att hårt diisekera definitioner och andras betraktande. Denna mästerlige estradpoet vägrar att inordna sig i något kön, kräver att ses som varken eller; fast hen bekänner ideligen sin erotiska dragning till kvinnor. Precis samma förhållningssätt som huvudpersonen har i uppmärksammade Isabel Cruz Liljegrens nya pjäs. Slutscenen i DIAGNOS. BABY, vars monolog om att vilja anpassa samhället efter egna värderingar liknade en agiterande föreläsning alltför mycket; lät som om den skulle kunna ha framförts av just nämnda Nino Mick.
Det är ett drama med påtagligt dystert buskap som spelas på Göteborgs dramatiska teater. Gästspelar gör frigruppen Anstalten. För regin står Johan Paus som jag får möjlighet att samtala med innan föreställningen. Han berättar att ämnet och dramatikern lockat publiken, föreställningarna är nästan fullbokade. Ansvarig för scenografi och koreografi heter Stina Fors. Hon har skapat en oformlig hög av plast och vita sängtäcken som omges av roterande speglar och den på två sidor tätt intill sittande publiken. Aktörerna bäddar in sig, viker ihop och kastar sängtäckena omkring sig. Emelie Sterner Müller gör med bravur huvudrollen, en ung kvinna som revolterar mot könsmaktstrukturer. Med ett kollosalt driv gestaltar hon en person på väg att gå sönder, i sin iver att i tre steg skala bort sin kvinnliga attribut. Att hon hamnat på psyket beror på att hon försökt operera bort brösten.
Utbrotten av förtvivlan, flackande orolig blick och sällsynta stunder av lycka är sammantagna god skådespelarkonst. Sterner Müller flankeras på scen av Tove Hindström. Henne kände jag igen bland annat från uppsättning för barn med teater Alvar. Hon bottnar så självklart i sina fragmenterade rollfigurer, blir något av en dynamo vare sig hon är baby eller terapeut. En annan avgörande beståndsdel är de avbrott som förekommer i form av fyra mäns röster. Fyra män som egentligen inte vill störa, fast de i all välmening utreder sin syn på olika aspekter av det kvinnliga. Kvinnor förefaller för dem vara gåtfulla väsen som ska uppmuntras till egna beslut, oavsett om det gäller rakning eller lesbisk läggning. Dessa betydelsefulla ”störningsmoment” är oavbrutet komiska.
En för mig, som flitig teaterbesökare, inte helt ovanlig känsla tog mig i besittning efteråt. Skådespelarna överträffade pjäsen. Kanske har Isabel Cruz Liljegren fogat samman ett stycke innehållande för många av sina käpphästar, utan att upprätthålla nödvändig distans. Tycker hon gör det lite för enkelt för sig när hon på ett didaktiskt sätt förmedlar sina teser om att vara underordnad.
Jag kommer ändå minnas den käftsmäll som levererades av två skådespelare. De kunde pendla mellan att vara sköra och sårbara, starka och smarta. En underbar illustration på sist nämnda egenskaper gjordes av en discodansande Hindström, när hon i uppskruvat tempo talade om om hur en tjej – medveten om att hon blir sedd – kan agera som subjekt och styra det subtila sexuella spelet. Flertalet ur publiken stannade kvar efter föreställningen för att vara med på panelsamtal mellan regissör, scenograf och dramatiker. Då fick man veta mer om drivkrafter och om karaktären BABY.