Gasljus
Av Patrick Hamilton
Översättning Eva Sköld
Regi Melody Parker
Scenografi och kostym Erika Sjödin
Dramaturg Marc Matthiesen
Rekvisitör Petra Jansson
Sufflös Ida Dåverstam
Nypremiär på Kulturhuset stadsteatern, Lilla scenen den 18 mars 2022
Rollista Helena af Sandeberg (Bella Manningham), Henrik Norlén (Jack Manningham), Bahador Foladi (Rough) och Eva Rexed (Elisabeth, Nancy)
I en thriller ska de hela tiden ligga en obehaglig känsla av ångest i luften. Någonting ska upplevas krypande ruskigt, växande obehag som kan dyka upp när som helst och de minsta fjunen på armarna är redo för givakt; ståpäls när vi kanske minst anar det. Ordet ”gaslightning” har efter detta manuskript fått sin egen psykologiska benämning d.v.s. det är en form av manipulation där situationer/information förvrängs och utelämnas med avsikt att få offret att tvivla på sina egna minnen, uppfattningar och försämrar hälsan. Att någon leker med ens psyke på det viset kan få mycket förödande följder och påminner om hjärntvätt som kan förekomma i exempelvis vissa sekter. I den här uppsättningen är det maken som försöker knäcka hustrun.
Föreställningens handling utspelar sig i ett stort vardagsrum, där ljuset, lamporna och källan till värme är centralt i berättelsens form. Vad ska tändas, vad ska släckas och vem kan bevisa att hen har sanningen på sin sida? Om man läst originalmanuset av Patrick Hamilton är man fullt medveten om det engelska språkets underton av elakheter som kan låt trevligare än de är om man inte förstår det finstilta. Har man dessutom sett den amerikanska thrillerfilmen från 1944 (med bl.a. Ingrid Bergman) så har man med hjälp av musik och zoomning fått till det där speciella obehaget som manipulation kan ge, men som kräver just stillbilder och större närhet än i en teaterföreställning. Att på en stor scen skapa en thrillerkänsla är mycket svårt och uppsättningens försök är god även om jag inte känner att de till sin fullhet kommer i mål. Jag hade önskat kraftigare undertoner av obehag, mer trängda situationer och ett tydligare syfte med att maken vill driva sin hustru till vanvett.
Maken (Henrik Norlén) i uppsättningen är en slusk, lycksökare och tjuv som helt klart vill skrämmas och leva på sina egna villkor. Däremot är han inte tillräckligt manipulerande eller tillräckligt utstuderad i sina metoder, för att jag ska uppleva det som att han medvetet gör det han gör – vilket jag uppfattar att manuset ger utrymme för. Det känns tråkigt att säga men karaktären är intentillräckligt osympatisk för att jag ska känna den där rysningen. Manipulation kräver en klyftighet som jag inte känner av i Jack. Däremot ger han den vanliga skitstöveln ett gott ansikte och att spexigt drygt spela teater i teatern och tro sig vara bättre än han är, gör Jack med bravur.
Hustrun Bella (Helena af Sandeberg) ger ett bräckligt intryck även om jag aldrig riktigt känner att hon helt håller på att tappa förståndet. Kanske är det rollkaraktärens skönhet, balans och förtroende som gör att hon inte helt känns som ett förlorat offer. Däremot är det något obehagligt hur hon inte står på sig eller bara går därifrån. Hon är dock allt för hel för att det ska kännas trovärdigt att hon skulle ha stannat kvar.
En bra metod för att knäcka en annan människa psykiskt, är att hela tiden ifrågasätta saker med fler och fler frågor. Man gör det samtidigt som man tillrättavisar kring de mest banala saker. Det är viktigt var du sitter, hur du sitter och vad du har på dig mm. Bagateller påvisas som stora problem, vilket därmed leder till att dina proportioner på vad som är viktigt och mindre viktigt totalt rubbas. Jack ”hackar” på sin Bella som en korp som vill sticka hål på en halvdöd kropp och han verkar enbart kunna känna sig mättad när hon går sönder. Här finns en rimlig balans karaktärerna emellan.
Uppsättningen har en underbar ”twist” på slutet som ger insikt i hur psyket på en manipulerad kan behöva utvecklas och rusta sig. Fantastiska scener som ger oss chansen att tänka ”åh ena sidan” skulle det kunna vara så här men ”åh andra sidan” är det nog mest troligt att verkligheten trots allt är såhär. För var går egentligen gränsen för det som är skapat i oss som ett minne och det som är den yttersta sanningen?
Den förväntade, avancerat rena dekadensen som den påläste säkert kan förvänta sig av Cabaret, uteblev till min förtjusning i kvällens föreställning. Nattklubbsmöten, dubbelliv och sexualitet måste ju inte alltid serveras chockande ”kladdigt” – utan kan få vara så mycket mer, vilket den också var denna lördagskväll. Jag skulle vilja påstå att homosexualitet, trekanter och eventuellt vilda partnersbyten levererades på ett mer nyanserat, tillåtande och inte på liknande burlesk nivå som jag tidigare har sett i skilda sammanhang av just Cabaret. Kanske den avskalade scenen med enbart stora symboliska kulisser hjälpte till? Varje enskild dansare och skådespelare i sig fick därmed mycket plats att få leva ut kropp och rörelse utan att det blev närgånget eller påträngande. Man fick en tydlig inblick i hur det kunde ha varit i Berlin innan andra världskriget. Det stilrena och det tydliga antydanden, tilltalade mycket min kreativitet, fantasi och känsla. Det är skönt när man inte alltid får saker direkt nerkörda i halsen.
Rollkaraktären Sally Bowells (Ana Gil de Melo Nascimento) hade ett mycket lättsamt kroppsspråk på scen. Karaktären var barnsligt mjuk, följsam, lätt tragisk och hade nog allt för behagliga drag enligt mina önskemål. Jag hade behövt bli mycket mer berörd av hennes livsstil, oplanerade graviditet, alkoholism och längtan efter att till varje pris slå igenom på scen. Jag blev inte så betuttad, eller så förargad av henne som jag hade önskat. Under hela föreställningen satt jag dessutom på nålar och längtade efter Sallys stora sång, ”Life is a cabaret, min vän”. När den väl kom var det enbart fin skönsång och inget mer. Det var en vacker kvinna och en fin bild, men inget mer.
Föreställningen startar i samma ögonblick du sätter din fot innanför entrédörren. Det tar mig några sekunder att förstå att det är så, när en av skådespelarna hälsar och pratar vid min sittplats, som om vi känner varandra. Lätt kallsvettig letar jag i minnet efter om jag verkligen känner honom eller om han enbart är trevlig. Det visar sig att jag 20 sekunder senare inser att han bejakat sin rollkaraktär utanför scen och att närheten mellan skådespel och publik genom detta ska bli kortare och mer intimt. Det var en trevlig effekt, men förstår jag inte syftet, även om metoden med överraskningsmoment vanligtvis tilltalar min personlighet.
Det gläder mig mycket att föreställningen växer mer och mer med tiden och att karaktärerna i stort får mer och mer nyanser med hjälp av en blandning av vanligt tal och fraser med rim (ibland alexandrin). Framförallt ger huvudrollsinnehavare Cyrano de Bergerac (Alexander Lycke) indikationer på att kunna gestalta både hjälten, antihjälten, desperationen, romantikern och vara ordets tjänare. Det är nästan så man blir lite betuttat i honom och vill rädda honom från den olyckliga kärleken. Jag har dessutom alltid haft så svårt för att förstå hans blinda kärlek till Roxane som i mina ögon inte förtjänar hans totala hängivenhet. Dock ger uppsättningens tolkning av henne (Josefin Asplund) inte enbart ett vackert utseende, utan även intelligens, egenhet och personlighet som gör det mer rimligt att förstå hans trofasthet. Kanske är det också så att Cyrano inte är tillräckligt motbjudande i denna uppsättning för att jag ska förstå varför hon inte blir förälskad i honom. Han är underbar och då bortser jag från det faktum att de är kusiner och att det i Sverige inte är socialt accepterar på 2000-talet att vara förälskad i en så nära släkting.
Trots min enorma hunger och glädje att äntligen få lov att befinna mig vid scenen, blev jag snabbt påmind om hur svårt det är att spela musikal. Ännu svårare blir det också om den ska göras i skuggan av en tidigare världsberömd musikalisk film och/eller en bok/bestseller/sann historia. Inte nog med att man går i någras fotspår, det är inte heller möjligt att återge så många bilder och ord som ens föregångare har kunnat använda sig utav. Man kan inte bli jämförd utan att förlora något.
Föreställningens förvåning i kväll var att man hade lagt till en sång som inte fanns med i originalupplagan av musikalen. Sången blev ett tydligare ställningstagande för Elsa Schräder att inte ta så hårt på brytningen med kapten von Trapp, eftersom en tydlig meningsskillnad fanns. Jag tycker nog att originaltanken kring deras relation var bättre.