Gasljus
Av Patrick Hamilton
Översättning Eva Sköld
Regi Melody Parker
Scenografi och kostym Erika Sjödin
Dramaturg Marc Matthiesen
Rekvisitör Petra Jansson
Sufflös Ida Dåverstam
Nypremiär på Kulturhuset stadsteatern, Lilla scenen den 18 mars 2022
Rollista Helena af Sandeberg (Bella Manningham), Henrik Norlén (Jack Manningham), Bahador Foladi (Rough) och Eva Rexed (Elisabeth, Nancy)
I en thriller ska de hela tiden ligga en obehaglig känsla av ångest i luften. Någonting ska upplevas krypande ruskigt, växande obehag som kan dyka upp när som helst och de minsta fjunen på armarna är redo för givakt; ståpäls när vi kanske minst anar det. Ordet ”gaslightning” har efter detta manuskript fått sin egen psykologiska benämning d.v.s. det är en form av manipulation där situationer/information förvrängs och utelämnas med avsikt att få offret att tvivla på sina egna minnen, uppfattningar och försämrar hälsan. Att någon leker med ens psyke på det viset kan få mycket förödande följder och påminner om hjärntvätt som kan förekomma i exempelvis vissa sekter. I den här uppsättningen är det maken som försöker knäcka hustrun.
Föreställningens handling utspelar sig i ett stort vardagsrum, där ljuset, lamporna och källan till värme är centralt i berättelsens form. Vad ska tändas, vad ska släckas och vem kan bevisa att hen har sanningen på sin sida? Om man läst originalmanuset av Patrick Hamilton är man fullt medveten om det engelska språkets underton av elakheter som kan låt trevligare än de är om man inte förstår det finstilta. Har man dessutom sett den amerikanska thrillerfilmen från 1944 (med bl.a. Ingrid Bergman) så har man med hjälp av musik och zoomning fått till det där speciella obehaget som manipulation kan ge, men som kräver just stillbilder och större närhet än i en teaterföreställning. Att på en stor scen skapa en thrillerkänsla är mycket svårt och uppsättningens försök är god även om jag inte känner att de till sin fullhet kommer i mål. Jag hade önskat kraftigare undertoner av obehag, mer trängda situationer och ett tydligare syfte med att maken vill driva sin hustru till vanvett.
Maken (Henrik Norlén) i uppsättningen är en slusk, lycksökare och tjuv som helt klart vill skrämmas och leva på sina egna villkor. Däremot är han inte tillräckligt manipulerande eller tillräckligt utstuderad i sina metoder, för att jag ska uppleva det som att han medvetet gör det han gör – vilket jag uppfattar att manuset ger utrymme för. Det känns tråkigt att säga men karaktären är intentillräckligt osympatisk för att jag ska känna den där rysningen. Manipulation kräver en klyftighet som jag inte känner av i Jack. Däremot ger han den vanliga skitstöveln ett gott ansikte och att spexigt drygt spela teater i teatern och tro sig vara bättre än han är, gör Jack med bravur.
Hustrun Bella (Helena af Sandeberg) ger ett bräckligt intryck även om jag aldrig riktigt känner att hon helt håller på att tappa förståndet. Kanske är det rollkaraktärens skönhet, balans och förtroende som gör att hon inte helt känns som ett förlorat offer. Däremot är det något obehagligt hur hon inte står på sig eller bara går därifrån. Hon är dock allt för hel för att det ska kännas trovärdigt att hon skulle ha stannat kvar.
En bra metod för att knäcka en annan människa psykiskt, är att hela tiden ifrågasätta saker med fler och fler frågor. Man gör det samtidigt som man tillrättavisar kring de mest banala saker. Det är viktigt var du sitter, hur du sitter och vad du har på dig mm. Bagateller påvisas som stora problem, vilket därmed leder till att dina proportioner på vad som är viktigt och mindre viktigt totalt rubbas. Jack ”hackar” på sin Bella som en korp som vill sticka hål på en halvdöd kropp och han verkar enbart kunna känna sig mättad när hon går sönder. Här finns en rimlig balans karaktärerna emellan.
Uppsättningen har en underbar ”twist” på slutet som ger insikt i hur psyket på en manipulerad kan behöva utvecklas och rusta sig. Fantastiska scener som ger oss chansen att tänka ”åh ena sidan” skulle det kunna vara så här men ”åh andra sidan” är det nog mest troligt att verkligheten trots allt är såhär. För var går egentligen gränsen för det som är skapat i oss som ett minne och det som är den yttersta sanningen?