Cyrano de Bergerac
Regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi och kostym Jenny Ljungberg
Ljus Tobias Hagström-Ståhl
Ljud Kristian Oscarsson
Regiassistent Catharina Allvin
Dramaturg Sofia Fredén
Rekvisitör Torulf Wetterrot
Premiär på Kulturhuset Stockholms stadsteater, Stora scenen den 17 september 2021
Originalmanuset, med samma namn, grundar sig på en pjäs skriven i slutet av 1800-talet (Edmond Rostand), i ett försök att återinför grunderna för 1600-talets franska klassicism med undertoner, satir och rim. Därmed vet man i kvällens uppsättning, att det kommer att behöva tas en massa medvetna val kring hur föreställningen ska levereras. Blir det alexandrin? Blir det förklädd kritik eller enbart ironi och sarkasm? Vilka val har regissören tagit och vad kan skådespelarna leverera?
Föreställningen startar i samma ögonblick du sätter din fot innanför entrédörren. Det tar mig några sekunder att förstå att det är så, när en av skådespelarna hälsar och pratar vid min sittplats, som om vi känner varandra. Lätt kallsvettig letar jag i minnet efter om jag verkligen känner honom eller om han enbart är trevlig. Det visar sig att jag 20 sekunder senare inser att han bejakat sin rollkaraktär utanför scen och att närheten mellan skådespel och publik genom detta ska bli kortare och mer intimt. Det var en trevlig effekt, men förstår jag inte syftet, även om metoden med överraskningsmoment vanligtvis tilltalar min personlighet.
På scen försöker man inledningsvis ersätta ordvitsar, undertoner och skarpa ord med ”fuck you”, sexuella höftrullningar och lite prålighet. Jag tror de försöker vara roliga och att de vill chocka med ohyfsade anspelningar på att bryta mot det s.k. normativa. Tyvärr är det inget nytt, inget som biter i nyfikenheten eller som man inte sett förut. Jag blir bara matt på anspelningarna som i sig inte är unika. Dessutom att tro att ”roasting”, beatboxning, hip hop och förolämpningar kan ge satiren ett nytt populärt ansikte, har man inte riktigt förstått vilken kraft det finns i ett skämt som är mer en enbart ekivokt, bullrigt och anspelande.
Det gläder mig mycket att föreställningen växer mer och mer med tiden och att karaktärerna i stort får mer och mer nyanser med hjälp av en blandning av vanligt tal och fraser med rim (ibland alexandrin). Framförallt ger huvudrollsinnehavare Cyrano de Bergerac (Alexander Lycke) indikationer på att kunna gestalta både hjälten, antihjälten, desperationen, romantikern och vara ordets tjänare. Det är nästan så man blir lite betuttat i honom och vill rädda honom från den olyckliga kärleken. Jag har dessutom alltid haft så svårt för att förstå hans blinda kärlek till Roxane som i mina ögon inte förtjänar hans totala hängivenhet. Dock ger uppsättningens tolkning av henne (Josefin Asplund) inte enbart ett vackert utseende, utan även intelligens, egenhet och personlighet som gör det mer rimligt att förstå hans trofasthet. Kanske är det också så att Cyrano inte är tillräckligt motbjudande i denna uppsättning för att jag ska förstå varför hon inte blir förälskad i honom. Han är underbar och då bortser jag från det faktum att de är kusiner och att det i Sverige inte är socialt accepterar på 2000-talet att vara förälskad i en så nära släkting.
I min värld skulle vilken smart kvinna (eller man) kunna bli oerhört förälskad i denna Cyrano de Bergerac. Han har det lilla extra bortom den fejkade stora näsan som ständigt läggs i blöt. Dessutom är han, ” en hjälte måste alltid få det sista…”
Rollista Josefin Asplund (Roxane), Alexander Lycke (Cyrano), Shebly Niavarani (Lignière), Lancelot Ncube (Christian), Kayo Shekoni (Leila), Leif Andrée (Le Bret) och Gerald Hoberstorfer (De Guiche) m.fl.