Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Lotta Altner

Teaterkritik: Revisorn – en härlig tragisk komedi

by

Revisorn
Av Nikolaj Gogol
Bearbetning Magnus Lindman
Översättning Staffan Skott
Regi Frida Röhl
Scenografi och ljus Carina Backman
Kostym Linda Gonçalves
Regiassistent Elin Löfman och Loran Batti
Dramaturg Sofia Fredén
Ljudtekniker Camilla Näsström
Rollista Pablo Leiva Wenger (Alex Tornfalk-Barbar), Björn Kjellman (Lennart Föhn), Katarina Ewerlöf (Pia Föhn Hunsing), Emma Mehonic (Selma Hunsing), Peter Andersson (Steve Binjuré), Linus Troedsson (Dick Abloy), Lisa Lindgren (Irene Stissig), Tove Wahlberg (Personal) och Jacob Broberg (Personal)
Premiär Stockholms stadsteater den 10 februari 2023

Scenen står öppen utan förhänge, med full insyn, när vi sätter oss i salongen på Klarascenen denna premiärkväll. Av någon ofrånkomlig anledning upplever jag scenen hämtad från en annan tidsålder, traditioner med genomskinliga förhängen, bländande speglar i rörelse och glitterljus. Min första tanke är att danska författaren Karin Blixten ska kliva in i handlingen genom ”den afrikanska farmen” och påminna oss om mänsklig bräcklighet. Kanske blåser det starka vindar med sand rakt genom rummet?

Handlingen utspelar sig i en liten stad, med ett flertal högt uppsatta personer som av olika anledningar oroar sig för att bli upptäckta och avslöjade privat och i sina arbetsroller. De har skot sig på andras elände, utsatthet och roffat åt sig mer än vad som är rimligt. De ursäktar sina beteenden för att de nog är lite finare, bättre och mer framgångsrika än de flesta. Fast som ett brev på posten, får kommunstyrelsens ordförande, prästen i byn, överläkaren, säkerhetschefen och skolstyrelsens ordförande reda på att en kontrollant från staten, någon form av revisor ska komma på besök och inspektera dem. De får höra att han bor på staden hotell. Sakta men säkert växer rädsla, frustration och utspel fram. Vad kan man göra innan man blir brutalt avslöjad?

Föreställningen är en härlig tragisk komedi i mina ögon. Vi skrattar mycket åt karaktärerna som är klockrent fasta i sina strukturer, rutiner och samtidigt som det är något i en som gör ont. För att se någon göra samma misstag hela tiden utan att lära sig något är smärtsamt. Är verkligen vi människor så korkat genomruttna och måste vara så syniska för att överleva? Antagligen, för det är ju det jag själv är i mina bedömningar just nu. Mänskligheten kan man inte lita på.

Det finns mycket i föreställningen att tydligt och direkt skratta åt, när det gäller lyteskomiska beteenden. Man snubblar, man har den där senapsgula offerkofta på sig, man darrar som ett asplöv och blir neurotisk. Varje karaktär är helt klockren i sin framtoning, följer klara mönster och beskrivningar. Det är mycket bekvämt och lättsamt att de är som det är. Jag kostar på mig att sitta där och verka smart, för man vet med stor säkerhet hur den röda tråden kommer att framställas, vad som komma skall. Skådespelarinsatserna är generellt höga och det är kanske därför som jag förgäves väntade på någon nyare, mer spännande intriger och brytande dragning åt ett annat håll, i allt det tramsigt roliga. För hur länge kan man skratta åt samma sak? Jag längtade efter en ”twist” som skulle rufsa till mig lite, bortom den där fantastiskt vidriga noppiga koftan som jag ville slita av karaktären. Det enda jag skrattade åt, om och om igen, var säkerhetschefens vidrigt gråa och överdimensionella stödstrumpor som inte räddade honom från hans personliga perversiteter.

Det är mycket intressant för avslutet, att de allihop håller fast vid att, ”ärlighet och transparens inte lönar sig” oavsett om man har rent mjöl i påsen eller inte. Det är att stoppa huvudet i sanden, trots anklagningar som är lösningen. I deras fall spelar det dock inte någon roll eftersom de ”vet att du vet att de vet att du vet” och det underlättar ju allt i en värld av spekulationer utan säkerhet.

Teaterkritik: Red Speedo levererar slapstick med säljande övertygelse

by

Jonathan Silén, Philip Oros, Björn Lönner i Red Speedo.
Foto: Ola Gäverth

Red Speedo
Av Lucas Hnath
Regi Stefan Marling
Översättning Bengt Ohlsson
Scenografi Paul Garbers
Ljusdesign Kevin Wyn-Jones
Rekvisitör Ditte Edin
Regiassistent Ellinor Olinder
Konstnärlig ledare Elisabeth Klason
Teaterchef Björn Lönner
Premiär 28 september 2022 på Playhouse Teater i Stockholm
Föreställning som recenseras: 29 september 2022
På scen: Ray (Philip Oros), Peter (Jonathan Silén), Lydia (Martina Hemmingsson och Tränaren (Björn Lönner).

Hela föreställningen utspelar sig vid en simbassängs kant där Ray, simmaren tillbringar sin största tid med träning och tävling. Hans tränare övervakar och tillrättavisar, samtidigt som Rays bror tittar förbi med jämna mellanrum som Rays advokat och företrädare. Rays ”intressen” behöver övervakas från både tränarens och broderns perspektiv på skilda vis. Alla vill de få och tycker de förtjänar en del av Rays framgångar och vill ha sin del av kakan. Ray själv tycker också att han förtjänar framgång. Simmarens före detta flickvän Lydia besöker honom också, efter att han krampaktigt försöker finna nya lösningar, vid bassängen för att reda ut varför deras relation gick i kras. Ray upplever en tomhet, rädsla inför framtiden och någonstans utmed vägen har han förlorat en del av sitt eget människovärde bortom resultaten som simmare.

Manuset baserar sig på ett dilemma, det vill säga skillnaden mellan etik och moral, när det gäller att använda eller inte missbruka olagliga preparat, dopning i samband med tävlanden. Vad är det vi intalar oss själva när vi tillåter eller förväntas ta ut svängarna för vår egen fördel? Hur gör vi när vi ljuger för oss själva när det ger oss fördelar eller tar för oss av på andras bekostnad? Ray är satt i en ordentlig knippa där han gärna vill prestera och där hans s.k. testosteron nivå bedöms som orättvist lågt och där lite hjälpmedel skulle kunna bli ”positiv särbehandling” (rättvist således).

Uppsättningen går i ett enormt högt tempo från allra första stund. Det är munhugg, debatter och upp till bevis till både höger, vänster, fram och tillbaka. Det är aktion på hög nivå. Replikerna är inte bara snabba i hela föreställningen utan manusets inledning och avslutning är mycket korta och climaxet/handlingens huvudsyften, mycket långt. Det kräver därmed av publiken att ständigt vara öppen för hårda verbala slag och ordväxlingar, fullt fokus framåt. Ingen diskussion är någonsin över, får alltid en ny vändning tillbaka i volley. En känsla av en hård tennismatch i mitt inre gör sig gällande. Ibland missar jag tyvärr några bollar och orkar inte ta emot en ny vändning, när den kommer tillbaka. Att skådespelarna orkar hålla energin upp så länge ska de ha en stor eloge för. Ibland föll dock Rays rollgestalt något i sin inlevelse och det kändes som tomma plattityder, ord utan mening. Kanske hade innehållet inte riktigt satt sig eller så brast energin just ikväll.

I slutscenen bjuds vi på en brutal urladdning av de frustrationer som byggt upp, av så skilda åsikter, drömmar och förhoppningar av samtliga parter. Jag känner och ser våldet dem emellan men det är också enda gången som scenen känns i minsta laget. Allt får kroppsligen inte riktigt plats som man hade velat få se när aggressionerna blir handfasta. Jag längtar också efter en tydligare lösning på situationerna som inte manuset innehåller. Man lämnas självklart med nyttiga frågor att fundera vidare på. Kanske är det till och med bra med öppna tolkningar/förklaringar och det enbart är jag som längtar efter ett tydlig lösning på åtminstone ett problem denna dag. Kraftiga meningsskiljaktigheter och energiska försök till en enhetliga beslut skulle må bra av få landa om än i vetskapen, att vi kan vara överens om att vi inte är överens.

Teaterkritik: Mandomsprovet – laddad men smakfull attraktion

by

Foto: Sören Vilks

Mandomsprovet
Dramatisering Pamela Jaskoviak
Regi och scenografi Suni Munshi
Manus efter Charles Webbs roman och Calder Willinghams uruppförande (originaltitel The Graduate)
Ljud och scenografi Linus Fellbom
Kostym Ann Bolander Loof
Ljud Johan Ehn
Mask Susanne von Platen
Regiassistent Julia Hackman
Rollista Rasmus Luthander (Benjamin Braddock), Marie Richardson (Mrs Robinson), Nina Rashid (Elaine Robinson), Göran Ragnerstam (Mr Robinson), Leif Andre (Mr Braddock), Lena Nilsson (Mrs Braddock) och Carlos Romero Cruz (Miranda la Magia, Hotellportier, Psykolog, Präst)
Premiär Stockholms stadsteater den 16 september 2022

När en uppsättning baserar sin tolkning på en Oscars nominerad film och en klassisk bok, blir det naturligt att det finns utrymme för jämförelser från båda håll. Fast den allra största frågan kvarstår, d.v.s finns det utrymme för kraftig attraktion, förförelsen och är den trovärdig/möjlig mellan Mrs Robinson och Benjamin. Det har nog inte undgått någon som sett filmen från 1967 att ålderskillnaden dem emellan till och med kan få en liberal att höja något på ögonbrynen. Både karaktärerna i föreställningen och skådespelarna på scen har en ålderskillnad på ca 30 år. Mystiken måste därmed grunda sig på att vi blir övertygade om handlingens drivkraft, den förbjudna sexuella relationen och följderna av detta.

Marie Richardson, foto Sören Vilks

Tolkningen av manuset uttrycker att Ben måste vara tillräckligt vuxet förvirrad, uttråkad, pressad kring sina framtidsplaner och familjens förväntningar, för att kunna förföras av en kvinna som är mycket målmedveten, vacker, olycklig och är desperat i behov att bli bekräftad som kvinna. Båda skådespelarna lever upp till dessa förväntningar och det blir inte svårt att förstå att de på någon nivå behöver varandra, om än tillfälligt. Attraktionen mellan karaktärerna ska vara chockerande men trovärdig – det är den också. Kärleksscenerna dem emellan är passionerade, smart genomtänkta och gör ingen av oss åhörare obekväma. Luthander och Richardson är dessutom mycket vackra tillsammans och lever upp till alla förväntningar kring karaktärernas möjlighet till samvaro.

Men tanke på hur djärvt temat ändå är, kändes det något förvirrat över att både Mrs Braddock- och Elaine Robinsons rolltolkningar upplevdes väldigt platta, ointressanta och ibland lätt fördomsfulla. Bens mamma är allt för hysterisk, gnällig och för tantig för sin ålder. Vid varje konflikt är hon enbart högljudd och kategorisk – varför måste hon enbart vara det och varför är det så roligt med neurotiska kvinnor? Många i publiken skrattade och jag blev enbart beklämd. Dessutom är Elaine Robinson mestadels bara liten och söt. Även om Bens relation med Mrs Robinson kanske inte kan anses som ”normal”, är det svårt att förstå varför Ben blir så enormt förälskad i Elaine, när hennes personlighet knappt gör något avtryck alls. Även om Mrs Robinsons karaktär är den som står ut i mängden, så hade jämförelsen med henne ändå klarat av, att övriga kvinnliga karaktärer fått mer kött på benen. Det skulle ha varit bra om uppsättningen som ville förtydliga transsexualitet/transvestism genom rollkaraktären Miranda la Magia, också hade kunna kosta på sig mer nyanserade kvinnliga rollkaraktärer i just Bens mamma och hans förälskelse. Jag blir personligen ointresserad av kvinnliga karikatyrer på scen. Manuset gör dessa två rollkaraktärer en björntjänst.

Scenografin i föreställningen var mycket enkel och barskrapad men tillsammans med ljuset, genomtänkt rekvisita, så fyllde den full funktion för scenbytena. Att scenerna blev trovärdiga berodde också på att skådespelarna var mycket duktiga på att återge mer rymd och detaljer i sig själva.
Ett intressant perspektiv i föreställningen är att Ben mestadels får skulden för den s.k. ”otrohetsaffären” med Mrs Robinson från samtliga andra karaktärer. Det är han som får bära hundhuvud trots att det är han som är ung, oerfaren och ogift. Min uppfattning är ju dessutom att det är han som blir förförd. Det skulle kanske i en föreställning 2022 ha kunnat få smyga in en mer nyanserad och bredare tolkning av det hela, där män inte alltid automatiskt är drivkraften till skamligheter enbart för att de är just män. Det känns väldigt förlegat. Det är inte enbart män som förför kvinnor. Sexuell utsatthet berör alla människor.

Teaterkritik: Korus – tydliga kroppsspråk när akrobatik gör volter med ditt undermedvetna

by

Korus
Musik: Mischa Gring
Kompositör: Mischa Gring
Ljusdesign: Vilhelm Montán Lindberg
Urpremiären den 9 april 2022 på Klarascenen, Kulturhuset stadsteatern
Artister (koncept och framförande): Axel Ahl, Sara Runsten, Klara Sköldulf Philipp, Lukas Ivanow

Urpremiären av ”Korus” med Below Zero cirkuskompani talar sina tydliga kroppsspråk när akrobatiken får göra svåra volter med ditt undermedvetna.

Nog är det flesta av oss vana vid att se på cirkus som något lättsamt och färgstarkt för ögonen. Cirkus är något du, utan egen investering, kan gå på, bli underhållen – och få en energikick av när din lust faller på. Kvällens urpremiär öppnar vägen för en ny typ av talang inom begreppet cirkus, d.v.s. cirkus med djupa syften, dramatiska rörelser, konstnärliga syften, avancerad akrobatik och artistisk konstellation.

Inledningsvis möts vi av känslan av en vacker vårdag vid en bäck, där fåglar sjunger och det finns harmoni och balans i varje steg som tas. Det är vackert, det är lugnt och man förstår elementens möjligheter i varje enskild rörelse. Det ser så oförskämt lätt ut även fast jag vet att det är skickligheten som spökar. Artisterna balanserar varandra i kraft, smidighet i de olika rörelserna och de bli skilda strängar i maskineriet. Man testar gränser med hjälp av varandra och stödjer varandra för att mäta ut varandras gemensamma nämnare i volym och tyngd. Vackrast är när de tillsammans flätar ihop sig med varandra för att ett par fötter ska kunna stå på en liten platta och bära dem alla fyra. Tänk hur alla kan få plats när man skapar den bästa konstruktionen och delar på den plats som finns att få.

Hela första akten är uppdelad i sektioner där varje del inleds med en serie rörelser som byggs på och sedan avancerar. Ibland blir det en tävling i rörelser som i ett flipperspel där man stutsar från den ena till den andra och därefter plockas en ny känsla upp genom en liten förändring i rörelsen. Mitt i all denna härliga tvetydighet, blir det ett avsteg och stopp, och ett konstverk växer fram eller du bjuds på ren och mycket avancerad akrobatik.

I andra akten upplever vi krigets vindar och stämningen går över till en mörkare synbild. Det kommer fram konflikter i rörelserna och även om man ser att det är inövat med brutal precision så berörs jag alltid av fysiskt våld mellan människor. Det är i dagsläget inte heller något som lämnar en oberörd, framförallt inte när scenbilden skulle kunna vara en angripen bakgata i krigets Ukraina. Det sprider sig en oro och ledsamhet över oss, som inte är vanligt med cirkusunderhållning. Men det är ju så att det onda måste få bearbetas och att då få göra det utan ord upplevs som bästa sättet. Jag blir lättad över att vi inte behöver prata om det eller att andras ord måste sägas i känslan. Den får bara vara där med sitt elände.

De sista minuterna av föreställningen, så kom det plötsligt in musik med svensk text och plötsligt bröts någon typ av förtrollning kring möjligheten kring egen tolkning. Jag hade önskat att jag hade sluppit få dessa ord prackade på mig, när hela föreställningen i övrigt hade varit helt utan ordens vägledning i handlingen (förutom den äldre kvinnan bakom mig som satt och kommenterade föreställningen högt under föreställningen som om hon satt i sitt eget vardagsrum).

I jordfärgade kläder av skilda slag blir de tillsammans en liten del av skapelsen och synen på hur vi fungerar i ett samarbete med varandra, där bilden av varandra beror på hur vi stöder och balanserar tillvaron. Uppsättningen blir inte längre rörelse och happening enbart för sin egen skull, utan det fanns en djupgående möjlighet till egna berättelser för dig att ta med dig hem. För det är din personliga tolkning som ger dig ditt egna mervärde.

Teaterkritik: Red på SvT play ger insikter om en konstnärs temperament på gott och ont

by

Red
Manus John Logan
Regi Michael Grandage
Visas på SVT Play
På scen: Alfred Molina, Alfred Enoch

Den amerikanska teaterföreställningen Red på SvT play ger insikter om en konstnärs temperament på gott och ont. I den här versionen ser vi ett gästspel i Londons West End från 2018 (belönats med ett Tony-pris).

I den inspelade föreställningen får vi möta den mycket självupptagna och vresiga Rothko och hans tillmötesgående och kunskapstörstande assisten. Handlingen utspelar sig i konstnärens studio.

Mark Rothko, var ursprungligen Markus Yakovlevich (1903-1970) en Lettisk-amerikanska målare av judisk härkomst. Många anser att han var ledande inom den s.k. abstrakta expressionismen.

Det mest spännande och intressanta med hela föreställningen är verkligen den stor röda tavlan som står i bakgrunden och den ingående insynen i hur ett verk blir till och skapas. Man kan tycka vad man vill om konstnärens verk, men man får verkligen möjligheten att bli en del av processen. Vid flera tillfällen kändes de nästan som jag var en del av blandandet av färger och oroade mig för om jag fått några färger på mig.

Att säga att Rothko ”kör” med sin assistent är det minsta man kan säga. Jag frågar mig om det är så att alla riktigt begåvade människor verkligen måste vara sådär dryga, eller kanske är det så att jag har råkat träffa allt för många framgångsrika kulturpersonligheter som är just precis som konstnären, plågsamt självcentrerade och grundligt otrevlig. Molina spelar så övertygande att jag blir oerhört provocerad och på gränsen till förbannad. För hur tröttsamt är det inte att en del tror att de är guds gåva till mänskligheten enbart för att de är duktiga på en viss sak här livet.

Alfred är just sådär oförstörd och entusiastisk som en universitets student som påbörjat sin första kurs. Han lyser av möjligheten att få utbilda sig och suger åt sig kunskapen som en svamp. Med tiden lyckas han dock genomskåda Rothko som med sina syniska och provocerande kommentarer kan få vem som helst att tappa sugen. En liten parantes för mig är också att jag inte heller kan se den enorma begåvningen i konstnären. Jag förstår inte helt och fullt den abstrakta expressionismen. Det innebär att jag enbart får betala en energikrävande man som är totalt uppfylld av sig själv. Efter föreställningen är jag bara arg och trött.

Tempot i förställningen är något långsamt för att man i 94 minuter ska orka se på liknande scenarion upprepa sig. Diskussionerna är lite för lika varandra och det är konstnären som med sin personlighet spyr ut sin galla och pratar sönder det mest. Jag hade önskat att man kunde ha fått en lite mer nyanserad syn på konstnären, även om man inte gör anspråk på att vara helt biografisk.