Revisorn
Av Nikolaj Gogol
Bearbetning Magnus Lindman
Översättning Staffan Skott
Regi Frida Röhl
Scenografi och ljus Carina Backman
Kostym Linda Gonçalves
Regiassistent Elin Löfman och Loran Batti
Dramaturg Sofia Fredén
Ljudtekniker Camilla Näsström
Rollista Pablo Leiva Wenger (Alex Tornfalk-Barbar), Björn Kjellman (Lennart Föhn), Katarina Ewerlöf (Pia Föhn Hunsing), Emma Mehonic (Selma Hunsing), Peter Andersson (Steve Binjuré), Linus Troedsson (Dick Abloy), Lisa Lindgren (Irene Stissig), Tove Wahlberg (Personal) och Jacob Broberg (Personal)
Premiär Stockholms stadsteater den 10 februari 2023
Scenen står öppen utan förhänge, med full insyn, när vi sätter oss i salongen på Klarascenen denna premiärkväll. Av någon ofrånkomlig anledning upplever jag scenen hämtad från en annan tidsålder, traditioner med genomskinliga förhängen, bländande speglar i rörelse och glitterljus. Min första tanke är att danska författaren Karin Blixten ska kliva in i handlingen genom ”den afrikanska farmen” och påminna oss om mänsklig bräcklighet. Kanske blåser det starka vindar med sand rakt genom rummet?
Handlingen utspelar sig i en liten stad, med ett flertal högt uppsatta personer som av olika anledningar oroar sig för att bli upptäckta och avslöjade privat och i sina arbetsroller. De har skot sig på andras elände, utsatthet och roffat åt sig mer än vad som är rimligt. De ursäktar sina beteenden för att de nog är lite finare, bättre och mer framgångsrika än de flesta. Fast som ett brev på posten, får kommunstyrelsens ordförande, prästen i byn, överläkaren, säkerhetschefen och skolstyrelsens ordförande reda på att en kontrollant från staten, någon form av revisor ska komma på besök och inspektera dem. De får höra att han bor på staden hotell. Sakta men säkert växer rädsla, frustration och utspel fram. Vad kan man göra innan man blir brutalt avslöjad?
Föreställningen är en härlig tragisk komedi i mina ögon. Vi skrattar mycket åt karaktärerna som är klockrent fasta i sina strukturer, rutiner och samtidigt som det är något i en som gör ont. För att se någon göra samma misstag hela tiden utan att lära sig något är smärtsamt. Är verkligen vi människor så korkat genomruttna och måste vara så syniska för att överleva? Antagligen, för det är ju det jag själv är i mina bedömningar just nu. Mänskligheten kan man inte lita på.
Det finns mycket i föreställningen att tydligt och direkt skratta åt, när det gäller lyteskomiska beteenden. Man snubblar, man har den där senapsgula offerkofta på sig, man darrar som ett asplöv och blir neurotisk. Varje karaktär är helt klockren i sin framtoning, följer klara mönster och beskrivningar. Det är mycket bekvämt och lättsamt att de är som det är. Jag kostar på mig att sitta där och verka smart, för man vet med stor säkerhet hur den röda tråden kommer att framställas, vad som komma skall. Skådespelarinsatserna är generellt höga och det är kanske därför som jag förgäves väntade på någon nyare, mer spännande intriger och brytande dragning åt ett annat håll, i allt det tramsigt roliga. För hur länge kan man skratta åt samma sak? Jag längtade efter en ”twist” som skulle rufsa till mig lite, bortom den där fantastiskt vidriga noppiga koftan som jag ville slita av karaktären. Det enda jag skrattade åt, om och om igen, var säkerhetschefens vidrigt gråa och överdimensionella stödstrumpor som inte räddade honom från hans personliga perversiteter.
Det är mycket intressant för avslutet, att de allihop håller fast vid att, ”ärlighet och transparens inte lönar sig” oavsett om man har rent mjöl i påsen eller inte. Det är att stoppa huvudet i sanden, trots anklagningar som är lösningen. I deras fall spelar det dock inte någon roll eftersom de ”vet att du vet att de vet att du vet” och det underlättar ju allt i en värld av spekulationer utan säkerhet.