• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Lotta Altner

Tankar om Riksteaterns uppsättning av En druva i solen

6 februari, 2016 by Lotta Altner

endruvaisolen_fotourbanjoren

En druva i solen
Regi: Josette Bushell-Mingo
Översättning: Lisbeth Grönlund
Scenografi-kostym: Lotta Nilsson
Riksteatern i Hallunda den 5 februari 2016

I den här Broadway klassikern möter vi i Chicago den afroamerikanska familjen Younger som lever trångbott, men långt bort ifrån varandras drömmar. Morfadern lever som en förebild moraliskt, trots sin bortgång, och stoltserar genom ett heroiskt fotografi i scencentrum. Mormodern (Lena) är familjens överhuvud med ett stort arv på lut. Trots att hon är mest lämpad att driva familjens önskemål framåt så lämnar hon, i enligt 50-talets norm, över ansvaret till sonen. Hon skulle vara den ultimata ledaren eftersom hon försöker se till hela familjens önskemål. Sonen Walter drömmer naivt om det stora klippet och tror att pengar och position är det enda som är viktigt. Inget annat kan väl leda till lycka!? Dottern däremot vill rädda världen och bli läkare, mot alla normer, medan svägerskan Ruth gärna nöjer sig med större hus och hem.

I varje kamp vi tar för att kunna få till det vi drömmer om, önskar vi nog alla att någon annans förhoppningar i livet ska vara lite mindre. För hur många människodrömmar kan förverkligas i en och samma familj? En klase druvor behöver mer ljus och energi, än en druva.

Den afroamerikanska historien om det värdiga livet, är inte lätt att på en liten scen återspeglas. Den har så många nyanser, skuggor och ljus. Det handlar om så mycket mer än att svenska skådespelare bör se ut på ett visst vis, för att lättare passa in i sin roll. Historien är ju inte amerikansk och den är inte afrikansk. Utan den är just afroamerikansk och kan inte ersättas med svensk peppar för att kryddas till. Ibland blev det för mycket ”swenglish” över det hela. Det handlar ju om att vara delaktig i tre kulturer och förstå dem jämlikt. Det var endå mycket som kändes övertygande på scen, men det fanns en stelhet i många av kroppsspråken. Dessutom var upprepandet i många känslouttryck kategoriskt monotona och gav en hämmande effekt till skådespelets djup. Det kändes i viss mån som de var stöpta i samma grunda formar.

endruvaisolenDet bästa med föreställningen var att det stundvis fanns en rapphet i ordbytena. Det gjorde att handlingen, trots det låga tempot, ändå hade rimliga höjdpunkter och kraftigt ironiska djup.

Det mest skrämmande var att jag kunde identifiera, att trots uppsättningens genuina bakgrund, ett klassiskt mansförtryck. Trots att kvinnorna hade bättre idéer och sundare förslag för deras framtid, så fick mannen makten för att han behövde det. I varje samhällsstruktur, oavsett uppbyggnad, så är det ofta så att kvinnor låter sina drömmar få falla åt sidan för mannens skull. Mannens drömmar förknippas ständigt med hans manlighet och ingen kvinna vill någonsin låta en man bli avmaskuliniserad.

Mäns och kvinnors jämlika frihet är därmed en hägring. En kränkt man är ju alltid farlig för sig själv, men mer för kvinnor och barn. Då är det bara att som kvinna att svälja den bittra medicinen och låta karln få bli man i huset, ”En man behöver en kvinna som backar upp honom”.

Många av föreställningens konflikter är härligt mänskliga och består i det faktum att vi människor har svårt för att prata och lyssna på varandra. Att höra en massa ord ur sin medmänniskas mun, är inte samma sak som att gå vägen med dem och bry sig om hur deras hjärta slå. Det här är en allmän och generell betraktelse, men gör den inte mindre sann. Gång på gång behöver vi bli påminda om att ”folk förstår varandra sämre än vi tror”. Skämtsamt skulle vi kunna säga att, låt oss ”sitta ned i kristen god anda och hata varandra”

I rollerna:
Lena Younger: Kayode Kayo Shekoni
Walter Younger: David Lenneman
Ruth Younger: Anna Thiam
Travis Younger: Adam Högblom
Beneatha Younger: Asha Ali
Asagai: John-Alexander Eriksson
George Murchison: Måns Clausen
Mr Lindner: Carl Jacobson
Bobo: Måns Clausen

Foto: Urban Jörén

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: En druva i solen, Riksteatern, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Tankar om föreställningen: April i Anhörigsverige

28 januari, 2016 by Lotta Altner

April i anhörigsverige. Urpremiär 23 januari 2016, Lilla scenen, Kulturhuset Stadsteatern MEDVERKANDE PÅ SCENEN Medverkande Anna Wallander Medverkande Annika Hallin Medverkande Emil Ljungestig Medverkande Ulf Eklund Medverkande Kalle Westerdahl PRODUKTION Av
Susanna Alakoski

Regi och dramatisering
Monica Wilderoth

Kostym
Monica Wilderoth

Scenografi
Lars Östbergh

Ljus
Patrik Bogårdh

Mask
Maria Reis


April i Anhörigsverige
Urpremiär 23 januari på Lilla scenen
Av Susanna Alakoski
Regi och dramatisering Monica Wilderoth
Kostym Monica Wilderoth
Föreställning som recenseras: den 27 januari 2016, på Lilla scenen Stockholms stadsteater

Det är ofta i dagens samhälle som vi får höra om disfunktionella familjer på ett sådant sätt att man nästan inte känner sig berörd. Man diskuterar det alltid statiskt på ett sådant vis, att det känns väldigt avlägset och nästan knappast sker. Man får det att låta som om det enbart är narkomaners barn som egentligen far illa.

I den här uppsättningen blir man drabbad av den ångest, rädsla och påverkan som 5 rollkaraktärer bär med sig genom livet, p.g.a. den erfarenhet de har haft av att vuxit upp med föräldrar som inte tagit sitt vuxenansvar för dem
Rollkaraktärerna kommer in i ett blåvitt väntrum. De sätter sig i varsin stol och inväntar att få göra sina röster hörda som hos en psykiatriker. Det är vi i publiken som får höra alla deras historier och frågor. Alla i publiken skrattar lite tyst, för de sitter så svenskt dvs. med största möjliga avstånd från varandra och låtsar nästan att de inte ser varandra. De nickar möjligen neutralt vid ingång och kastar sedan sin blick ned mot golvet. En stor känsla av inbördes skam fyller rummet. I tur och ordning börjar de berätta sakligt om de problem som påverkat dem hemifrån. Mammor som supit, pappor som slagits och rädslor man haft för att inte kunna hantera de bekymmer som de medfört.

April i anhörigsverigeJag fascineras av alla de ursäkter de fått höra genom åren och hur villig man är att ursäkta sina nära och kära med nästan vad som helst. För om man inte ursäktar dem så kommer ju skammen och oron (skammen är alltid värst!). Slutligen landar de ju i ett faktum och en sanning dvs. ”Men räknas inte jag då!?”. Det kanske låter som en självklar fråga och man vill naturligtvis ge ett jakande svar. Men alla som någon gång kostat på sig att verka stark och bära alla andra, vet ju att man anses som elak och förfärlig när man till slut inte orkar och måste välja sig själv först.

En fråga som genomskär hela föreställningen är, ”vad gjorde att du klarade dig!?”. Gång på gång ställs den frågan och flera gånger svarar man på skilda sätt ”jag vet inte”. Slutligen konstaterar en av skådespelarna, att vem är det som påstår att jag har klarat mig!?
Bara för att man står upp, andas och är i ett stycke, innebär ju inte att man klarat sig. Därefter belyser man mycket sakligt de men som överförs till den som tvingas växa upp för fort, dvs. grundtilliten är spräckt, klarar inte av besvikelser, ljuger för sig själv om nivån av bördan och ständigt är man på sin vakt för att rädda situationer.

Fantastiskt var det att kvällens föreställning kunde innehålla så vackra scener med dans och musik, och genom det lyfta oron till en annan nivå. I det tragikomiska finns en sådan fantastisk kraft som gör att vi vänder på det hemska för att se om det kan finnas något kraftfullt att plocka med oss. I ett annat sammanhang kan det sedan få gro vidare till någon beundransvärt.
Mot slutet rensar skådespelet upp bland alla de klyschor som finns mellan oss och våra närstående. För inte är det rimligt att vi måste sakna en mamma som aldrig varit som en mamma för oss. Istället har vi fått vaka över att de inte tagit livet av sig, flippat ut och själva fått bli morsor som fått väcka syskon på morgonen så de kommit till skolan. Detta tunga vittnesbörd levereras sanningsenligt med känslan och legitimt från scenen. Samtidigt meddelar man att förlåtelsen sitter på en fantastisk kraft för all de som verkligen vill gå vidare med sina egna liv. Du behöver kunna släppa det. Man vill någonstans förmedla att föräldrar vanligtvis inte vill sina barn illa. Jag skulle snarare vilja trycka på att de flesta föräldrar som gör sina barn illa saknar empati och inlevelseförmåga för någon annan än sig själv.

När tacken från rollkaraktärerna till de fiktiva föräldrarna gavs, var det nog få av oss som inte hade en tår på kind. För i allt elände till närstående finns det ändå alltid saker som vi är glada och tacksamma för i vår relation till dem. Inte en enda av oss hade varit det vi är i denna stund utan en hel del motstånd.

I rollerna: Anna Wallander, Annika Hallin, Ulf Eklund, Kalle Westerdahl, Emil Ljungestig
Foto: Petra Hellberg

April i anhörigsverige.  Urpremiär 23 januari 2016, Lilla scenen, Kulturhuset Stadsteatern MEDVERKANDE PÅ SCENEN Medverkande Anna Wallander Medverkande Annika Hallin Medverkande Emil Ljungestig Medverkande Ulf Eklund Medverkande Kalle Westerdahl PRODUKTION 		Av
Susanna Alakoski

Regi och dramatisering
Monica Wilderoth

Kostym
Monica Wilderoth

Scenografi
Lars Östbergh

Ljus
Patrik Bogårdh

Mask
Maria Reis

April i anhörigsverige.
Urpremiär 23 januari 2016, Lilla scenen, Kulturhuset Stadsteatern
MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Medverkande
Anna Wallander
Medverkande
Annika Hallin
Medverkande
Emil Ljungestig
Medverkande
Ulf Eklund
Medverkande
Kalle Westerdahl
PRODUKTION
Av
Susanna Alakoski

Regi och dramatisering
Monica Wilderoth

Kostym
Monica Wilderoth

Scenografi
Lars Östbergh

Ljus
Patrik Bogårdh

Mask
Maria Reis


Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Allakoski, anhörigsverige, Lotta Altner, Scenkonst, Stockholms stadsteater, Teaterkritik

Tankar om Medea på Operan

24 januari, 2016 by Lotta Altner

Urpremiär av Daniel Börtz nyskrivna opera Medea 2016 Kungliga Operan. Medea/Emma Vetter och Jason/Karl-Magnus Fredriksson.
Urpremiär av Daniel Börtz nyskrivna opera Medea 2016 Kungliga Operan. Medea/Emma Vetter och Jason/Karl-Magnus Fredriksson.

Medea
Text Euripides
Musik Daniel Börtz
Svensk tolkning Agneta Pleijel/Jan Stolpe
Regi Stefan Larsson
Scenografi Rufus Didwiszus
Kostym Nina Sandström
Kungliga Operan, premiär den 23 januari 2016

Varje drama måste ha en drivkraft för att berättelsen ska kännas meningsfull. I Euripides Medea är det svartsjuka och hat som ska var de största krafterna. En kvinna blir lämnad av sin man för att han hellre vill gifta sig med någon annan och detta trots att hon har lämnat sitt land och sin familj bakom sig, för hans skull. Medea har dessutom givit Jason två söner, som det så fint hette på den tiden. Hon har således uppfyllt varje kvinnas skyldighet. Medea kan inte förstå hur han kan gifta om sig när han redan nu har två barn.

medea7Operans uppsättning befinner sig i en vit marmorlåda, någonstans i Korint. Det grekiska ursprunget gör sig gällande och gör oss redo för kvällens tragedi. Inledningsvis skulle nog den ovana åhöraren kunna blanda ihop Amman med Media, eftersom de påminner mycket om varandra. Men när Media väl gör sin entré bär hon tydligt upp sin starka rollkaraktär. Medea verkar vara en försmådd kvinna, men ändå sansad. Hon måste lämna landet och inser vad hon försakat i livet. ”Jag vill inte mera. Jag vill dö.”

När Jason och Medea möts för första gången på scen, känner jag en viss besvikelse. Jag upplever ingen passion eller före detta kärlek som gör det möjligt för mig att förstå att hon skulle ha kunnat offra hemland, släkt och vänner. Hur kan hon ens vara svartsjuk!? Om nu Medea aldrig riktigt älskat Jason, eller han aldrig henne, så blir ju inte heller hans svek så stort, eller hennes vansinne ens troligt. Genom båda akterna försöker jag känna med dem och förstå dem, men jag kommer aldrig fram till att det någonsin funnits kärlek mellan dem. Jag finner inte den där livsavgörande drivkraften. Musiken och scenografin, är pampig och dramatisk. Sångerna har vackra ord och fiffiga lösningar. Men kärlekens grund mellan Medea och Jason, övertygar aldrig någonsin. Hans nya äktenskap blir mer förståligt och hennes vrede mer obegripligt.

medea2Uppsättningen ger dock ett klart och viktigt politiskt budskap till publiken, när de första gången både talar och sjunger till oss. Kvinnorna i Korint stirrar rakt ut långt fram på scen och säger, ”Av alla bördor är nog ingen så stor som den att lämna sitt hemland”. De betonar också att var och en som vill stänga en gräns för en flykting inte är mycket värd och att de förtjänar att själva sättas på flykt.

När budbäraren kommer in i andra akten, lyfter han hela handlingen och passionen i dramat genom sin talmonolog. Det är först då jag på riktigt kan se Medeas vansinne i sina mord, eftersom hon hånler och sedan blir alldeles paralyserad. Vi får veta hur Jasons nya blivande hustru dör av den förgiftade kransen. Detaljerna är väldigt morbida och ger tydliga bilder om Medeas förmågor till hämnd, ” … ditt straff kommer att kännas in i märgen …”.

Mest fascinerad blev jag av de blodscener som trots sin fasansfullhet ändå förblev så konstnärligt strikta och vackra, trots dess vidrighet. Det är enbart vår opera som kan gör det så snyggt i all sin hemskhet.

Kvällens stora fråga är dock om det ligger mig i fatet att ha läst Euripides tragedi innan man ser Daniel Börtz tolkning? I det här fallet tror jag att det hade varit bättre att man hade varit oerhört förtjust och kunnig i avancerad operasång, snarare än att vara påläst och kunnig i tragedins fantastiska poesi.

 

Urpremiär av Daniel Börtz nyskrivna opera Medea 2016 Kungliga Operan. I rollerna; Medea/Emma Vetter, Kung Kreon/John Erik Eleby.
Urpremiär av Daniel Börtz nyskrivna opera Medea 2016 Kungliga Operan. I rollerna; Medea/Emma Vetter, Kung Kreon/John Erik Eleby.

Foto: Carl Thorborg

Arkiverad under: Scen Taggad som: drama, Medea, Opera, Scenkonst, Teaterkritik, tragedi

Kongo – En pjäs om Sverige: Scenografin gav en väldigt intressant och unik tolkning kring hur vår vardag kan rasa samman

15 januari, 2016 by Lotta Altner

kongoenpjasomsverige

Kongo – en pjäs om Sverige
Av: Johanna Emanuelsson
Regi: Oskar Thunberg
Scenografi: Sören Brunes
Ljus: Lina Benneth
Kostym: Ulrika van Gelder
Musik: Dror Feiler
Lumor och Teater Tribunalen
Föreställningen den 14 januari 2016

Att en svensk ska kriga i ett annat land eller ens råka ut för en olycka utomlands är något vi varit ganska ovana vid. Svensken lever i en falsk skyddad såpbubbla som dock sällan spruckit. Åtminstone är det så för dem av oss som enbart levt med den svenska lumpen, där män och få kvinnor fått lekt krig. Men med FN och bland annat Kongo, fick våra landsmän för första gången möta krigens fasor. Den naiva tryggheten sprack. Svensken var inte redo till kropp och själ.

Uppsättningen börjar med att tre skådespelare med hjälp av olika collageramar i enhalvcirkel, påvisar en tidsram kring Kongos nutidshistoria. Man inser snabbt landet splittringar och komplexitet. ”Nu…” får vi veta varför det ena eller andra händer inom en beräknad tidsram. Till en början var det väldigt spännande och intressant, men blev mot slutet svårt att följa, eftersom detaljerna var allt för djupgående men inte tillräckligt berörande. Jag är ändå mer påläst om Kongos historia än de flesta, på grund av min fördetta pojkvän som var född där.

Dramat baserar sig på några fältstudier/intervjuer av dem som genomgick svensk FN-tjänst i Kongo eller möt svenska soldater då. På scen berättas dessa intervjuer genom 4 skilda scener. Bytena mellan att vara den ena eller andra rollen, gjorde skådespelarna mycket skickligt. Det fanns aldrig en tveka över vem de spelade eller vilken typ av personlighet de försökte återspegla. Mest intresserad var jag över Chimbairas kroppsspråk som hanterade många skilda handikapp, åldrar och könstillhörigheter. Tyvärr var hennes svenska stundtals svår att förstå, vilket påverkade sinnesintrycken.

Berättelserna var tyvärr i flataste laget. Någon riktig beröring gav de inte. Man kände inte någon fasa eller förtvivlan över den posttraumatiska stress som kriget ledde till för svenskarna efteråt. Jag upplevde varken empati för krigets offer eller de svenskar som tjänstgjorde. Dock blev jag påmind om den stympningshistorik som Afrika har. Hade gärna sett att man gett en förklaring eller tolkning kring varför den förekommer. Tyvärr uteblev den.

Scenografin gav en väldigt intressant och unik tolkning kring hur vår vardag kan rasa samman, baserat på det vi varit med om. Varje möbel på scen hade sin egen anordning och flyttades med hjälp av rep runt i rummen. Det gav ett intryck av en stjälpnings-möjlighet för dem alla. Trots att deras vardag efter kriget sannerligen praktiskt skulle ha kunnat gå tillbaka till det vanliga, så spökade deras undermedvetna på ett sådant vis att de när som helst skulle kunna rubbas. Vi vet alla hur det är när det känns som om något sparkar undan våra ben.

Med stor längtan drömde jag mig tillbaka till Afrika, när jag såg deras rödbruna kläder under kvällens gång. Färgen som påminner om den jordmån som just Kongo och Kenya har. Jorden som betyder så mycket för den enskilda afrikanen och som är helt omöjlig att själv blanda på sin palett.

Medverkande: Kudzai Chimbaira, Hanna Edh, Harry Friedländer

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Kongo, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Tankar kring föreställningen av ”En uppstoppad hund” på Klarascenen

17 december, 2015 by Lotta Altner

enuppstoppadhund

En uppstoppad hund
Av Staffan Göthe
Regi Olof Hanson
Biträdande regi Malena Hallerdt
Scenografi Anna Heymowska
Kostym Zofi Nilsson
Ljus Johan Sundén
Mask Maria Lindstedt
Musik Stefan Johansson
Premiär lördag 12 december 2016 på Klarascenen, Stockholms stadsteater
Föreställning som recenseras: 16 december 2015

När man är hundälskare är det svårt att tänka sig att ens bästa vän någon gång ska tas ifrån en. Även om man vet att hundens år är räknade 7/1 år, så är tanken att stoppa upp honom för att på så vis ha kvar honom i ens liv, inte bara morbid utan också hycklande falskt mot det han en gång varit. Tidens gång skapar viss nostalgi, men också en förskönad bild av det som en gång varit eller kanske kunde ha blivit. Det som är här och nu kan inte ersättas på annat sätt än med de inre minnena. Fast även de inre bilderna av det som varit, blir både vackrare och skönare än de en gång var. Därför är nuet för oss alla en färskvara som inte kan frysas ner.

Kvällens föreställning inleds med en tunn duk framför våra ögon, en påminnelse om att det är mycket som är dunkelt för oss, men ändå finns där. Vissa delar av det vi vill se, eller man vill visa kommer att presenteras för oss, annat inte. På samma sätt som man inte kan tro på allt man får höra, kan man inte heller tro på all yttre glans som ges.

Det är ett illamående från magen som stötvis växer under föreställningens gång. För det är något påsmygande otäckt med människor som försöker vara något som det inte är och gång på gång avslöjas de med brallorna nere. De ljuger inte alltid medvetet för sig själva, utan också för alla runt omkring. Kanske är det närheten till det psykiska sjukhuset som gör folket lite mer spända!? Eller är det faktum att de bor för nära inpå varandra för att slippa ensamhet som lockar fram det hopplösaste i dem!? För precis som alla dessa julmiddagar vi har framför oss, så är det en del möten som kan vara ganska påtvingade. Några hade de nog kunnat vara utan om de hade vågat stå ut med sin egen ensamhet ibland.

Replikerna var långsamt berättande och stundvis drypande sarkastiska och/eller satiriska. Varje personlighet fick alla sina sidor framlagda ur hela sitt mänskliga perspektiv. Ibland visste man inte om man vågade skratta, för det var ju så hemskt. Samtidigt kunde man inte heller låta bli.

Scenens trapphus mitt på scen, skapade många spännande utrymmen för skådespelarna. De gick både ut i allmänna utrymmen och in i egna rum. Det tog dock en stund innan man helt förstod att det var hela husets olika våningar och rum som gestaltades. Att trapphuset också sjönk utmed tidens gång gav en bra återblick över tidens gång och dess förändringar.

Kärlek, glöd och passion var något som karaktärerna följde, förnekade eller längtade efter, drivkrafter vi alla har. Generellt var alla intima scener på ett eller annat sätt väldigt enkla, raka och självklara. Ibland var det till och med vackert gjort. Egentligen var det enbart den homosexuella kärleken som inte kändes genomarbetad och hade landat. Den upplevdes lite klyschig och obekväm för skådespelarna. Jag såg ingen botten och inga genuina känslor på någon nivå. Kanske kommer den att växa till sig med tiden?
Jag saknade också en historia kring Stures bortgång och dess omständigheter. Plötsligt var han inte där och jag hade nästan missat att han gått vidare samtidigt som jag uppfattade att hunden dog. När Tyrone dyker upp i andra akten letar jag först efter en röd tråd. Jag finner dock inget större anledning för den karaktären. Jag finner inte något tillräckligt starkt syfte. Hans elakheter, äckligheter och försök till att vara chockerande hade jag lika gärna ha kunnat vara utan.
Nattbiträdet gjorde kvällens mest intressanta tolkning, genom ett genuint kroppsspråk, utstrålning och förmågan att snabbt ändra riktning känslomässigt. Hon var dessutom oerhört rolig, men också tidvis tragisk och patetisk. Att en kvinna kan utstråla så mycket sensualitet med så mycket kläder på, är en bedrift i vårt avklädda samhälle. Hade jag varit man och träffat den karaktären i verkligheten, då hade jag tänkt ”Wow vilken läckerbit!”. Hon gestaltades som den femme fatale hon skulle vara.

Mest plågsamt var det att under kvällen lära känna Bengt-Teddy Lampa. Bohemen och läraren som blir blint förälskad i en hjärtekrossad kvinna. Han gestaltas mycket trovärdigt som en man som nöjer sig med att älska någon, men inte få något tillbaka. En situation som jag själv skulle se som en dödsdom och mådde därmed därefter. För det finns ju ingen vettig människa med livslust och integritet som skulle finna sig i att vara i en sådan relation, eller hur? Det gjorde oerhört ont i mig att se hur han försökte tvinga fram känslor genom utpressning. Ju mer han försökte överösa henne med ömhet desto stelare, blekare och kallare blev hon. Hon blev ju nästan levande begravd i sin egen kropp, trots puls och hjärtslag. Kanske önskade hon då att hon hade kunnat fejka ett leende och i den posen fått bli uppstoppad, som den där hunden.

I rollerna:
Sture Cervieng Niklas Hjulström
Linnéa Cervieng Lena B Eriksson
Morgan Cervieng Kristofer Kamiyasu
Nelly Kirsti Stubø
Per-Erik Ljungh Jakob Fahlstedt
Gunnel Ljungh Eva Rexed
Irene Ljungh Angelika Prick
Mormor Lena-Pia Bernhardsson
Nattbiträdet Katharina Cohen
Beng-Teddy Lampa Jörgen Thorsson
Lady, Blandras Jan Mybrand
Frankie Boy Mina Azarian
Marcel* André Christenson
Tyrone Peter Viitanen

Foto: Petra Hellberg

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 26
  • Sida 27
  • Sida 28
  • Sida 29
  • Sida 30
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 37
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Poetiskt tema pendlar mellan det lågmälda och framsvepande – ”Blir det inte mer så är det nog” av Lovisa Jennervall

Lovisa Jennervall blir det inte mer … Läs mer om Poetiskt tema pendlar mellan det lågmälda och framsvepande – ”Blir det inte mer så är det nog” av Lovisa Jennervall

Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Djävulen bär Prada 2 Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Medelklassen betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

24/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Isabel Rumble Hold Everything … Läs mer om Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Det finns kvällar som inte riktigt går … Läs mer om Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset … Läs mer om Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Av Monika Isakstuen Regi, … Läs mer om Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Örjan Hultén Peaceful … Läs mer om Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Avantgardet - United States of Sverige - … Läs mer om Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Unchosen Betyg 2 Premiär på Netflix 21 … Läs mer om Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Left-handed girl Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in