En uppstoppad hund
Av Staffan Göthe
Regi Olof Hanson
Biträdande regi Malena Hallerdt
Scenografi Anna Heymowska
Kostym Zofi Nilsson
Ljus Johan Sundén
Mask Maria Lindstedt
Musik Stefan Johansson
Premiär lördag 12 december 2016 på Klarascenen, Stockholms stadsteater
Föreställning som recenseras: 16 december 2015
När man är hundälskare är det svårt att tänka sig att ens bästa vän någon gång ska tas ifrån en. Även om man vet att hundens år är räknade 7/1 år, så är tanken att stoppa upp honom för att på så vis ha kvar honom i ens liv, inte bara morbid utan också hycklande falskt mot det han en gång varit. Tidens gång skapar viss nostalgi, men också en förskönad bild av det som en gång varit eller kanske kunde ha blivit. Det som är här och nu kan inte ersättas på annat sätt än med de inre minnena. Fast även de inre bilderna av det som varit, blir både vackrare och skönare än de en gång var. Därför är nuet för oss alla en färskvara som inte kan frysas ner.
Kvällens föreställning inleds med en tunn duk framför våra ögon, en påminnelse om att det är mycket som är dunkelt för oss, men ändå finns där. Vissa delar av det vi vill se, eller man vill visa kommer att presenteras för oss, annat inte. På samma sätt som man inte kan tro på allt man får höra, kan man inte heller tro på all yttre glans som ges.
Det är ett illamående från magen som stötvis växer under föreställningens gång. För det är något påsmygande otäckt med människor som försöker vara något som det inte är och gång på gång avslöjas de med brallorna nere. De ljuger inte alltid medvetet för sig själva, utan också för alla runt omkring. Kanske är det närheten till det psykiska sjukhuset som gör folket lite mer spända!? Eller är det faktum att de bor för nära inpå varandra för att slippa ensamhet som lockar fram det hopplösaste i dem!? För precis som alla dessa julmiddagar vi har framför oss, så är det en del möten som kan vara ganska påtvingade. Några hade de nog kunnat vara utan om de hade vågat stå ut med sin egen ensamhet ibland.
Replikerna var långsamt berättande och stundvis drypande sarkastiska och/eller satiriska. Varje personlighet fick alla sina sidor framlagda ur hela sitt mänskliga perspektiv. Ibland visste man inte om man vågade skratta, för det var ju så hemskt. Samtidigt kunde man inte heller låta bli.
Scenens trapphus mitt på scen, skapade många spännande utrymmen för skådespelarna. De gick både ut i allmänna utrymmen och in i egna rum. Det tog dock en stund innan man helt förstod att det var hela husets olika våningar och rum som gestaltades. Att trapphuset också sjönk utmed tidens gång gav en bra återblick över tidens gång och dess förändringar.
Kärlek, glöd och passion var något som karaktärerna följde, förnekade eller längtade efter, drivkrafter vi alla har. Generellt var alla intima scener på ett eller annat sätt väldigt enkla, raka och självklara. Ibland var det till och med vackert gjort. Egentligen var det enbart den homosexuella kärleken som inte kändes genomarbetad och hade landat. Den upplevdes lite klyschig och obekväm för skådespelarna. Jag såg ingen botten och inga genuina känslor på någon nivå. Kanske kommer den att växa till sig med tiden?
Jag saknade också en historia kring Stures bortgång och dess omständigheter. Plötsligt var han inte där och jag hade nästan missat att han gått vidare samtidigt som jag uppfattade att hunden dog. När Tyrone dyker upp i andra akten letar jag först efter en röd tråd. Jag finner dock inget större anledning för den karaktären. Jag finner inte något tillräckligt starkt syfte. Hans elakheter, äckligheter och försök till att vara chockerande hade jag lika gärna ha kunnat vara utan.
Nattbiträdet gjorde kvällens mest intressanta tolkning, genom ett genuint kroppsspråk, utstrålning och förmågan att snabbt ändra riktning känslomässigt. Hon var dessutom oerhört rolig, men också tidvis tragisk och patetisk. Att en kvinna kan utstråla så mycket sensualitet med så mycket kläder på, är en bedrift i vårt avklädda samhälle. Hade jag varit man och träffat den karaktären i verkligheten, då hade jag tänkt ”Wow vilken läckerbit!”. Hon gestaltades som den femme fatale hon skulle vara.
Mest plågsamt var det att under kvällen lära känna Bengt-Teddy Lampa. Bohemen och läraren som blir blint förälskad i en hjärtekrossad kvinna. Han gestaltas mycket trovärdigt som en man som nöjer sig med att älska någon, men inte få något tillbaka. En situation som jag själv skulle se som en dödsdom och mådde därmed därefter. För det finns ju ingen vettig människa med livslust och integritet som skulle finna sig i att vara i en sådan relation, eller hur? Det gjorde oerhört ont i mig att se hur han försökte tvinga fram känslor genom utpressning. Ju mer han försökte överösa henne med ömhet desto stelare, blekare och kallare blev hon. Hon blev ju nästan levande begravd i sin egen kropp, trots puls och hjärtslag. Kanske önskade hon då att hon hade kunnat fejka ett leende och i den posen fått bli uppstoppad, som den där hunden.
I rollerna:
Sture Cervieng Niklas Hjulström
Linnéa Cervieng Lena B Eriksson
Morgan Cervieng Kristofer Kamiyasu
Nelly Kirsti Stubø
Per-Erik Ljungh Jakob Fahlstedt
Gunnel Ljungh Eva Rexed
Irene Ljungh Angelika Prick
Mormor Lena-Pia Bernhardsson
Nattbiträdet Katharina Cohen
Beng-Teddy Lampa Jörgen Thorsson
Lady, Blandras Jan Mybrand
Frankie Boy Mina Azarian
Marcel* André Christenson
Tyrone Peter Viitanen
Foto: Petra Hellberg