• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Lotta Altner

Dylansällskapet – rolig men också tragisk, komisk och tragikomisk

25 september, 2016 by Lotta Altner

Dylan

Dylansällskapet
Av Dennis Magnusson
Regi Dennis Sandin
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym och mask Patricia Svajger
Ljus Ulf Englund
Ljud Lisa Norman
Musik Mikael Svanevik
– premiär på Lilla scenen, Stadsteatern 24 september 2016

Vänskap mellan män är något som jag tror både män och kvinnor ibland funderar över. Inte för att vi inte tror att den finns, utan för att kvinnors vänskap (med både män och kvinnor) på något vis verkar vara självklarare än mäns relationer med varandra. Jag har ingen statistik som är säkerställd på något vis, men det jag hör från både män och kvinnor i min vänskapskrets är att kvinnor har både fler vänner och pratar djupare med sina vänner. De sociala koderna, anser många män är svåra om man inte har ett stort gemensamt intresse. Männen i ”Dylansällskapet” har definitivt Bob Dylan gemensamt, men därutöver inte samma plattform att stå på.

Därför är det väldigt spännande och intressant att se ett drama som baserar sig på dessa mäns vänskaper. För vad pratar män om? Vad bekymrar dem i deras relationer till världen och andra? Har de hemligheter som vi inte vet om och skulle förundras över? Manlig vänskap mellan heterosexuella borde ju vara mer än ryggdunkningar.

dylanallskapet2Jag ska villigt erkänna att mina kunskaper om Bob Dylan inte är de djupaste.När jag hör flera av hans låtar före föreställningen (spelades bl.a. på damernas toalett) så blir det dock aha-upplevelser och jag känner igen många av dem. Kan till och med sjunga med i refrängerna. Men jag får väl försvarar mig med att Dylan inte tillhör min generation. När föreställningen börjar och många Dylan skämt dras och kvinnorna bredvid mig, som tydligen kan sin Dylan, skrattar åt många fler skämt än jag. Då funderar jag över om hela manuset/föreställningen kommer att kräva att man kan ingående mycket om Bob. Kommer jag känna ett utanförskap? Min egen humor ifrågasatte jag tack och lov inte – det får bli en annan gång.

Efter en stund inser jag tack och lov att jag att faktiskt har en fördel av att inte kunna allt om musikern. För det publiken gör som kan något om Dylan, är att skapa sig en subgrupp av inbördes beundran på plats och det är precis det som männen på scen också återspeglar. De tittar på varann och nickar ”eller hur!?”och skrattar ikapp när de hör ett skämt där de vet antingen början eller slutet. Det är naturligtvis inte fel och kan vara ganska skönt, men man missar eventuellt en och annan nyans till kanske. Jag skrattar dock åt det som en utomstående skrattar åt och åt fenomenet ”Dylan” som sammankomst för att slippa visa sina känslor och säga som det är( …”att man ska visa sina känslor är en myt”).

Männen träffas var fjärde månad, äter samma middag varje årstid, pratar om Dylan, flyr världen tillsammans och berättar om vilka tankar de har/har haft om ikonen sedan sist. Sakta men säkert sipprar otroheten, sjukdomar, ensamhet, livskriser och existensiella tankar fram genom musiklegenden. Man låter ångest krypa fram, för att sedan sätta Dylans hatten på, och distansera sig själv genom hans musik. Inget kan ju sägas bättre än genom Bob.
Tempot i föreställningen var ganska långsamt och det kanske är nödvändigt i det samtalsforumet som gestaltades. Dock tror jag att frågor och svar dem emellan kommer att spetsas till efter dagens premiär, vilket kommer att ge mer näring och energi åt hela föreställningen. Kvällen var lite för melodisk för dess innehåll.

Det är skådespelare med stor rutin som spelar i föreställningen. Med jämna mellanrum funderar jag över om det är för att rollerna är ungefär lika stora, som ingen av dem utmärker sig eller om det är att karaktärerna inte tillåts ta mer plats i sina homogena möten med varandra? Det är dock väldigt ovanligt att 4 manliga skådespelare, allihop skulle kunna vara huvudrollsinnehavaren i en och samma pjäs. Det ger faktiskt rättvisan ett balanserat- och solidariskt ansikte . Det är vackert med manlig vänskap på ömsesidig nivå där hela gruppen ger alla ett mervärde.

I mitt eget lilla fack av inbördes beundran (vi kulturnördar) skulle jag vilja utmana den framtida publiken till att se mer än enbart haha-skämten. Jag tror att många tänker att föreställningen var rolig. Den var rolig. Men den var inte bara rolig. Den var också tragisk, komisk och tragikomisk. Det är inget farligt att känna efter lite. Godispåsen innehåller inte bara en karamellsort. Våga lägg på en annan lins än Dylans nyanser på föreställningen. Det finns fler klanger att njuta av, än tonerna av de självklaraste.
Slutligen kan jag konstatera att självbedrägeriet och illusionen om meningen med våra liv må vara olika men ändå utbrett i oss all. Vi människor vaggar in oss själva i drömmar som inte är rimliga och då är besvikelsen helt klart en självklarhet (”Forever young”).

Foto: Petra Hellberg

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dylansällskapet, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Doktor Glas – rapport från nypremiären

19 september, 2016 by Lotta Altner

doktorglas_450

Doktor Glas
Bearbetning Allan Edwall
Regi Peder Bjurman och Krister Henriksson
Scenbild Peder Bjurman
Ljus Linus Fellbom
Musik Leif Jordansson
Peruk och mask Sofia Ranow Boix-Vives
Nypremiär, Dramaten 17 september 2016

Det krävs ganska mycket av en publik för att hålla koncentrationen på scenen i 75 minuter i sträck, även om det är på Dramatens stora scen. När det dessutom visar sig att det är en ensam skådespelare som ska driva handlingen framåt,kan man bli lite tveksam. Däremot är det ju så att om man kan sin Hjalmar Söderberg (1869-1941) så borde det inte bli ett större problem. Dramat kräver dessutom inga förkunskaper i den här uppsättningen.
Henriksson kommer in på scen och är enastående avslappnad. Man blir harmonisk bara av att titta på honom. Han går sådär lagom nära kanten och jag vet inte om han ska hälsa på någon han känner eller om han behöver tillägga något till scriptan innan startskott. Med en behaglig paus säger han något om pjäsen och sig själv, samtidigt som överlappningen till rollkaraktären kommer direkt i samma mening, ”det här är ingen bikt”. Efteråt vet jag inte om det var han själv Krister Henriksson eller om det var doktor Glas som talade till oss. Oavsett vilket det var, så var överlappningen dem emellan exceptionell. Jag måste erkänna att jag inte var förberedd på sådan briljans.

Doktor Glas ger dig ett antal dilemman i en tid där män kunde ”ta sig en hustru” och i äktenskapet heliga säng också kunde våldföra sig på henne, vare sig hon hade lust eller inte, eftersom det var hans äktenskapliga rätt. Många kvinnor kände nog att deras könstillhörighet inte skyddades av svensk lag och att de enbart fanns till för ”att trampas på”. Det var inte förrän 1965 som våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades i Sverige.

doktorglas2_450Den stora frågan blir således att om en man våldtar sin fru, har du då rätt att döda honom för att skona henne? Mord är också ett brott och i mångas ögon en synd, framförallt om våldtäktsmannen är en präst. För han är väl moralens väktare om någon, inför Gud och församling? Om hustrun dessutom har en älskare och därmed begår äktenskapsbrott, är det då mer eller mindre rätt för doktorn att vilja hjälpa henne?

Det är med en underton av bitter äldre man som söker kärlek och beslutsam medicinman som Henriksson sätter sina spår i dramat. Ena stunden funderar han på det ena, andra stunden något annat och när han sedan återvänder till sin grundtanke så har den trots allt förändrats. I en
spiralkraft växer beslut på beslut fram som nog enbart i slutändan är för hans egen skull. Men det låter möjligen fint i egen monolog, eller om man tvingas berätta för St:Per vid porten till himmelriket. Konstiga sanningar som mestadels faller på eget grepp.

Krister Henriksson gör en enastående tolkning av Söderbergs drama och lyckas ge Glas lite behövlig satirisk humor även i vår egen tid, trots tyngdpunkten på den personliga bitterheten. Ibland lyckas doktorn till och med bjuda på en och annan självkritik, vilket gör karaktären någorlunda sympatisk trots de brott han väljer att begå. Kärleken gör varje människa blind och det är mänskligt på något sätt.

Det är också mycket fascinerande hur karaktären faktiskt uttalar både smicker och avsky inför andra män, utan att för den skull vara homosexuella. Han sympatiserar med kvinnors val av äkta män och älskare. Att en heterosexuell man ger andra män komplimanger för deras utseende eller avsky inför deras bleka fetma, känns väldigt vågat och befriande för den tid då dramat faktiskt skrevs.

Henriksson ger oss de berömda raderna om att alla människor verkligen vill bli älskade i första hand. Men om vi inte kan få kärlek så är det åtminstone någon typ av känsla vi behöver uppfatta, att vi ger. För ingen människa kan känna att deras liv är helt meningslöst, ”…mig gick livet förbi”. För det är avtrycken i människors prioriteringar som har den avgörande betydelsen för ens livskvalitet. Trots den kärlek han visar en kvinna i moralisk nöd, får han ändå inte den kärlek som var hans drivkraft. Rannsakande konstaterar han, utan ånger ”… aldrig blir hon min”.

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människor någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst”.

doktorglas3_450

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Tankar om ”Gräs” på Marionetteatern

17 september, 2016 by Lotta Altner

Foto: Petra Hellberg
Foto: Petra Hellberg

Gräs
Koreografi och iscensättning Claire Parsons
Scenografi Anna Nyberg
Kostym Bitte Palm
Mask Gunilla Pettersson
Ljus Olof Carlsson
Kompositör Mikael Svanevik
Dockor Kay Tinbäck Du Rées
Dockteaterinstruktion Helena Nilsson
Marionetteatern, Stadsteatern i Stockholm, premiär 16 september 2016

Jag är uppvuxen med talesättet ”gräset är alltid är grönare på andra sidan” det vill säga att man aldrig är nöjd och belåten med det man har närmast sig. Därmed är det alltid bättre någon annanstans än där du står. Det är en väldigt cynisk och tråkig inställning kan man tycka, men helt fysiskt är det hållbart. Det gröna närmast dig (där du står) får den mörka marken som bakgrund, medan gräset på andra sidan ses från sidan och därmed enbart har gräs som bakgrund. Det ser helt klart grönare ut där borta. Om nu det kan anses som bättre eller inte, är nog den större frågan. Men det största problemet kvartår dock, när du väl kommer till andra sidan så är det inte lika grönt längre.

Därför är det så fantastiskt underbart att komma in på en liten intim scen i Kulturhuset och konstatera att gräset är ljuvligt grönt överallt. Det är inte heller slitage eller ojämnt klippt, utan skönt grönt för alla och en var hela tiden.

GräsTrädgården har lekande barn, som inledningsvis hälsar på barnen på ett sådant sätt att den s.k. isen bryts och avståndet mellan skådespelarna och barnen blir mycket litet, på ett behagligt och naturligt vis. Skådespelarna skojar också med sig själva och låter barnen skratta åt dem och inte enbart åt deras rollkaraktär, vilket är en mycket bra inledning för att öppna upp för barnen att vara naturliga i sina reaktioner för det som är på scen.
En liten marionettdocka tittar in genom staketet. Hon är rödhårig och lockig som en av skådespelarna, som spelar ett barn. Jag tänker att den marionettdockan kanske är den ena skådespelarens ”inre lilla jag”. För dockan är väldigt lik henne. Flickan har också en rödhårig vän som hon leker med. Eftersom han också är rödhårig känns det naturligt att det nog är två syskon. De kopierar och förlänger varandras kroppsspråk som enbart barn gör om de lever i nära kontakt med varandra. Precis som äkta par ibland kostar på sig att avsluta varandras meningar.
Skådespelarna rör sig och leker som små barn gör d.v.s att ena stunden är det snabbt och intensivt och nästa litet och långsamt. De går på impulser och det finns inte självklara avslut, innan något annat påbörjas. Min blick blir avslappnad och harmonisk.

Danserna som visas på scen görs på ett barnsligt vis och de försöker inte glänsande att de faktiskt är vuxna och några av dem professionella dansare. Det är pedagogiskt viktigare att barnen i publiken följer med i rörelserna och fascineras av dem. Jag uppskattar alltid när vuxna spelar teater för barn, för barnens skull och inte för föräldrarna i första hand.

Den gröna sommar ängen som inbjuder till sommaräventyr och kullerbyttor, ger också utrymme för vila och picknick. När flickan öppnar termosen för att dricka det som är gott däri, undrar jag dock varför hon inte blåser på drycken. Varje barn/vuxen vet att i en termos ska man vara försiktig när man dricker. Både mycket varm och mycket kallt, ska man vara förberedd på och visa.

GräsDet fina vädret på scen påvisar ett fint litet moln, som i sig också har ett litet moln. Barnen skrattar när flickan på scen rullar ut och in molnet, som om vi själva skulle kunna bestämma över vädret.

Gång på gång försöker den lilla röda marionettdockan få vara med. Hon utger sig för att inte riktigt förstå lekens regler, hänga med eller veta hur hon ska bidrag. Gång på gång stannar de lekande barnen upp och hjälper henne på traven. Hon får alltid vara med trots att hon är lite orolig och bortkommen.

Barnen i publiken skrattar åt den överdimensionerade saxen och jättestora foten, som barnen på scen jämför sig med. Med igenkännande kan barnen i publiken konstatera att det kan vara lite jobbigt ibland att vara liten och hur blir det egentligen när man blir stor?

Utan att tveka skulle jag vilja påstå att publiken var mer än nöjda och belåtna där de satt vid det gröna gräset. Det var inte bättre någon annanstans och det fanns ingen annan plats jag ville vara på heller. Gräset kan inte alls ha varit grönare någon annanstans.

Medverkande
Magnus Erenius
Emelie Garmén
Viktor Gyllenberg

Foto: Petra Hellberg

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Gräs, Marionetteatern, Scenkonst, Teaterkritik

Tankar om Satyagraha på Folkoperan

15 september, 2016 by Lotta Altner

Foto: Markus Gårder
Foto: Markus Gårder

Satyagraha
– en opera i tre akter av Philip Glass
Musik: Philip Glass
Sångtext: Constance De Jong (efter Bhagavad-Gita), libretto: Philip Glass och Constance de Jong. ©1980 Dunvagen Music Publishers Inc. Används med tillstånd. Orkesterarrangemang: Anders Högstedt, regi: Tilde Björfors, musikalisk ledare: Matthew Wood, dirigenter: Matthew Wood, Alice Farnham och Marit Strindlund, scenografi & kostym: Dan Potra, ljus: Patrik Bogårdh, videoscenografi: Visual Relief, koreografi: Cecilia Roos, mask & peruk: Therésia Frisk, dramaturg: Magnus Lindman.

Kvällens premiär gav inledningsvis klara besked om handlingen. Man valde att drapera ett budskap som var tydligt d.v.s förvänta dig inte en röd tråd i handlingen, den har inte en text som driver handlingen framåt, replikerna kommer inte att karakteriserar rollerna och librettot baseras enbart på Bhagavad Gita (ett diktverk på sanskrit med hinduiska lovsånger till Gudar). Kanske lite svårt, men enda inte omöjligt att kunna förlika sig med. Doften av rökelse gav mig drömmar om Indien. Det kändes rättvis och smart att man gjorde klart för den ovane vad man kunde förvänta sig.

Att musiken i librettot skulle vara av modern minimalistisk natur, hade jag naturligtvis förväntat mig. Initialt uppskattade jag musikens upprepningar i långa toner, som självklar andningsteknik i yoga. Dock ska jag erkänna att scenrummets dåliga syretillgång gjorde det svårare att uppskatta musiken i sin helhet. Personligen blev det ett kippande efter anda som en fisk på land. Dessutom hade jag inte förväntat mig att orkestern skulle vara mitt i blickfånget på scen. Att orkester inledningsvis upplevdes som inrullad i vacker svart spets gav någon typ av dämpning vilket jag nog trodde skulle räcka. Men i långa loppet blev till och med det för mycket. Ur ett sceniskt och dramatiskt perspektiv kändes deras synliga närvaro inte nödvändig i den redan stora mängd av aktörer på scen. Jag hade kunnat lyssna mer aktivt om jag hade sett dem mindre.

Cirkusartisterna från Cirkus Cirkör var fantastiska i det de gjorde. Vilken enorm spänst de hade och vilka avancerade konster vi fick se. Spänning och överraskningsmoment överlappade också varandra. Däremot förstod jag inte deras syfte föreställningen. De blev separerade från dikterna, sångerna och musiken. Någon gång gick de in och scentekniskt förstärkte något, men då inte som cirkusartister utan snarare som statister eller objekt av något slag. Jag kände inte heller att de hade fått rimlig regi för känslouttryck/ansiktsuttryck. De blev artisteri utanför, en form av pausmusik där man gärna kunde följa sina egna trådar och enbart gör ”sin grej”. Därför applåderade också publiken på en del konstiga ställen och gjorde därmed avbrott i librettot på ett sätt som förstörde.

Videoscenografin/scenografin i stort upplevdes delvis som rörig. Ofta blev det ljus och djup i flera olika nivåer och vinklar samtidigt, vilket inte gav någon annan effekt än att man inte visst vilken bild man skulle se först (ibland såg man ingen bild alls). Däremot fick sångarna på scenen vanligtvis det ljus som behövdes för att deras mimik skulle kunna berätta något för oss.

Rekvisitan på scen hade stor potential som berättande kraft under hela kvällens upplevelse. Ständigt var det något i rörelse som påverkade eller upplystes. Tekniken för hela det maskineriet var mycket påkostat och avancerat. Dock tyckte jag att diktverkens ord blev mer banala med svulstiga objekt på scen och hade gärna sett mindre rörelsemoment som en balans till den minimalistiska musiken. Budskapen blev därför inte riktigt så riktade och självklara som jag hade hoppats på.

”Om en handling görs för att den måste göras och du övergett alla tankar på egen vinning kan den anses som god och sann”

Arkiverad under: Scen Taggad som: Satyagraha

Tankar om Othello på Orionteatern

12 september, 2016 by Lotta Altner

othello_orionteatern

Othello
Regi Oskar Thunberg
Scenografi/Kostym Hanna Cecilia Lindkvist
Orionteatern premiär den 11 september 2016

Att förstå sig på Shakespeare om man inte är kulturbiten är inte en lätt match. Har man dessutom valt att utgå från en översättning med liten modernisering, kanske språket skräms endel. Att föreställningen med paus dessutom tar 3 timmar, kanske fördriver den som är van vid mer lättsmälta kulturaktiviteter. Känner man dessutom inte till grundhistorien, så kanske man blir lite vilsen och förvirrad ibland – för det är inte alltid helt lätt att förstå mängden av karaktärer som springer in och ut för att skapa laddningen i ”Othello”.
Men om man kostar på sig att faktiskt strunta i dessa detaljer som i det stora hela är underdånigt helheten, så får varje besökare en föreställnings som är värd sin tid, sin plats, sin tolkning och skådespeleri. Ni kommer inte att ångra er.

Inledningens scenografi ger en känsla av riter, offer och kroppsdelar är överdimensionerade och skriker tyst om det typiskt manliga/kvinnliga. Att någon eller några ska offras, känns som självklart i bilderna som ger sken av moderna runor för eftervärlden att fasas över. Därutöver bjuder scenografin på stora utmaningar, när man blandar det super moderna med Shakespeares 1500-tals kläder. Helt fantastiska är de manliga karaktärernas puffiga kortbyxor som har inslag av slipsar för att skapa de rätta djupet i dem. Jag skulle vilja ha ett par själv.

Jag gläder mig mycket snabbt åt det faktum att skådespelarna spelar både manliga och kvinnliga roller, d.v.s. helt enligt Shakespeares tradition ( OBS! Män spelade alla roller. Kvinnor fick inte spela alls!). Det kan väldigt lätt bli komiskt för dagens teater när män spelar kvinnor, eftersom våra traditioner mestadels ger män rollen som kvinnor i ”dragshows”. Vanliga kvinnor spelar de sällan. Alla män (2st) i föreställningen gjorde en bra insatser att spela trovärdiga kvinnor, även om deras kroppsspråk naturligtvis avslöjade dem. Men istället för att göra sig löjlig över oförmågan, gav de den kvinnlighet de kunde bjuda på, en värdig chans.
När de gäller skådespelerskorna (2st), var jag väldigt betagen över deras förmåga att spela mycket trovärdiga män. De var både roliga och kraftfulla i sina utövningar. Eva Johansson som spelade både man (b.l.a Roderigo) och kvinna (Desdemona) hade dock svårt att kunna skifta fokus och hållning från det ena till det andra. Det manliga och det kvinnliga, gick ibland in i ett neutrum som någon form av helgardering (säkert kommer det att sitta tightare längre fram). Hennes byten var väldig ofta och frågan är om det regimässigt kan anses som hållbart? Kanske finns det också en känslomässig krock i att försöka spela sin egen beundrare? Dessutom var Cilla Thorell helt enastående som Jago (hade enbart den rollen) och det är inte ofta som jag har upplevt att en kvinna utger så mycket manlig sex-appeal på en så liten scen. Trots Jagos hemskhet och genomtänkta manipulationer, kunde jag förstå att vilken kvinna som helst skulle kunna uppslukas av honom.

Tobias Aspelins tolkning av Othello gav mig inledningsvis inte mycket att gå på. Det var svårt att se varför Desdemona gjort sig ovän med sin far, för hans skull. Även om deras inledande förälskelse scen är bedårande, kunde jag inte se någon direkt passion. Ingen kvinna skulle göra sig ovän med sin familj om det inte var värt det. Däremot växer Othello som karaktär utmed kvällen, och när hans svartsjuka börjar växa fram och hans hat får fäste, ser jag det passionerade hatet istället. Hoppas Othello lite mer förälskade framöver det behöver Desdemona.
Men jag saknade dimensionen kring att Othello ska komma från en annan kultur än övriga. Jago borde få spela på ”främlingsfientligheten” för att vinna sympatier. Kvällens Othello ser dessutom väldigt sympatisk ut och såg inledningsvis mycket ofarlig ut.

Lars Bringås gör sin bästa insats som Jagos hustru Emilia. Han ger den karaktären en mild och undergiven kvinna, som slutligen säger hur hon resonerar om sitt samliv, d.v.s. att om en man inte är dig trogen, finns det ingen anledning för dig att vara det heller. Emilia har lärt sig spelreglerna i en värld där män bestämmer och kvinnor ska lyda. Därmed kan Jago haft rätt i sina misstankar, även om kvällens tolkning inte ger utrymme för att tro att Emilia (om hon varit otrogen) varit det med just Othello.

Tempot i föreställningen drogs p.g.a. de scenbyten som skådespelarna själva behövde göra med viss rekvisita. Ibland var det svårt att avgöra om de fyllde fler funktioner än enbart ställa ordning scenen. Kanske andra lösningar hade varit bättre, så att man tydligare hade förstått varför just skådespelarna själva var tvungna att göra det? Däremot var de utklädda skyltdockorna och tyngdpåsarna väldigt effektfulla. De gav viktiga rollkaraktärer med enbart kropp och ansikten som kändes dramatiskt nödvändigt i en ensemble med enbart 4 skådespelare.

Kvällens Othello föreställning påminner oss om skvallrets- och lögnernas möjligheter. Finns det hemska krafter igång kan det få oss att se vad som helst, bara för att någon annan vill förgöra oss. Därmed borde vi vara försiktiga med vem vi väljer som våra vänner och glöm inte att tänka efter före du gör något du vet att du inte borde. I slutändan bär vi alla ansvar för våra egna tolkningar av verkligheten.

På scenen
Cilla Thorell, Lars Bringås, Eva Johansson & Tobias Aspelin.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Orionteatern, Othello

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 22
  • Sida 23
  • Sida 24
  • Sida 25
  • Sida 26
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 37
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Poetiskt tema pendlar mellan det lågmälda och framsvepande – ”Blir det inte mer så är det nog” av Lovisa Jennervall

Lovisa Jennervall blir det inte mer … Läs mer om Poetiskt tema pendlar mellan det lågmälda och framsvepande – ”Blir det inte mer så är det nog” av Lovisa Jennervall

Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Djävulen bär Prada 2 Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Medelklassen betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

24/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Isabel Rumble Hold Everything … Läs mer om Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Det finns kvällar som inte riktigt går … Läs mer om Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset … Läs mer om Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Av Monika Isakstuen Regi, … Läs mer om Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Örjan Hultén Peaceful … Läs mer om Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Avantgardet - United States of Sverige - … Läs mer om Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Unchosen Betyg 2 Premiär på Netflix 21 … Läs mer om Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Left-handed girl Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in