Satyagraha
– en opera i tre akter av Philip Glass
Musik: Philip Glass
Sångtext: Constance De Jong (efter Bhagavad-Gita), libretto: Philip Glass och Constance de Jong. ©1980 Dunvagen Music Publishers Inc. Används med tillstånd. Orkesterarrangemang: Anders Högstedt, regi: Tilde Björfors, musikalisk ledare: Matthew Wood, dirigenter: Matthew Wood, Alice Farnham och Marit Strindlund, scenografi & kostym: Dan Potra, ljus: Patrik Bogårdh, videoscenografi: Visual Relief, koreografi: Cecilia Roos, mask & peruk: Therésia Frisk, dramaturg: Magnus Lindman.
Kvällens premiär gav inledningsvis klara besked om handlingen. Man valde att drapera ett budskap som var tydligt d.v.s förvänta dig inte en röd tråd i handlingen, den har inte en text som driver handlingen framåt, replikerna kommer inte att karakteriserar rollerna och librettot baseras enbart på Bhagavad Gita (ett diktverk på sanskrit med hinduiska lovsånger till Gudar). Kanske lite svårt, men enda inte omöjligt att kunna förlika sig med. Doften av rökelse gav mig drömmar om Indien. Det kändes rättvis och smart att man gjorde klart för den ovane vad man kunde förvänta sig.
Att musiken i librettot skulle vara av modern minimalistisk natur, hade jag naturligtvis förväntat mig. Initialt uppskattade jag musikens upprepningar i långa toner, som självklar andningsteknik i yoga. Dock ska jag erkänna att scenrummets dåliga syretillgång gjorde det svårare att uppskatta musiken i sin helhet. Personligen blev det ett kippande efter anda som en fisk på land. Dessutom hade jag inte förväntat mig att orkestern skulle vara mitt i blickfånget på scen. Att orkester inledningsvis upplevdes som inrullad i vacker svart spets gav någon typ av dämpning vilket jag nog trodde skulle räcka. Men i långa loppet blev till och med det för mycket. Ur ett sceniskt och dramatiskt perspektiv kändes deras synliga närvaro inte nödvändig i den redan stora mängd av aktörer på scen. Jag hade kunnat lyssna mer aktivt om jag hade sett dem mindre.
Cirkusartisterna från Cirkus Cirkör var fantastiska i det de gjorde. Vilken enorm spänst de hade och vilka avancerade konster vi fick se. Spänning och överraskningsmoment överlappade också varandra. Däremot förstod jag inte deras syfte föreställningen. De blev separerade från dikterna, sångerna och musiken. Någon gång gick de in och scentekniskt förstärkte något, men då inte som cirkusartister utan snarare som statister eller objekt av något slag. Jag kände inte heller att de hade fått rimlig regi för känslouttryck/ansiktsuttryck. De blev artisteri utanför, en form av pausmusik där man gärna kunde följa sina egna trådar och enbart gör ”sin grej”. Därför applåderade också publiken på en del konstiga ställen och gjorde därmed avbrott i librettot på ett sätt som förstörde.
Videoscenografin/scenografin i stort upplevdes delvis som rörig. Ofta blev det ljus och djup i flera olika nivåer och vinklar samtidigt, vilket inte gav någon annan effekt än att man inte visst vilken bild man skulle se först (ibland såg man ingen bild alls). Däremot fick sångarna på scenen vanligtvis det ljus som behövdes för att deras mimik skulle kunna berätta något för oss.
Rekvisitan på scen hade stor potential som berättande kraft under hela kvällens upplevelse. Ständigt var det något i rörelse som påverkade eller upplystes. Tekniken för hela det maskineriet var mycket påkostat och avancerat. Dock tyckte jag att diktverkens ord blev mer banala med svulstiga objekt på scen och hade gärna sett mindre rörelsemoment som en balans till den minimalistiska musiken. Budskapen blev därför inte riktigt så riktade och självklara som jag hade hoppats på.
”Om en handling görs för att den måste göras och du övergett alla tankar på egen vinning kan den anses som god och sann”
