Protestopera – Satyagraha – utan musik, men ändå en intressant föreställning tack vare Skills Ensemble och sånginsatserna.

 

Satyagraha opera av Philip Glass, libretto  Constance DeJong

Biograf Spegeln Malmö

Reprissändningen den 20 november

Varaktighet: c:a fyra timmar och fem minuter

Philip Glass är en amerikansk kompositör man kan nästan kalla honom för minimalismens fader. Som operakompositör har han komponerat ett tjugotal verk och av dessa är det nog de s.k porträttoperorna som är mest kända och där ”Satyagraha” ingår. För egen del  är jag bekant med Philip Glass som kompositör av filmmusik till exempel till ”Timmarna” från 2002, men också Woody Allens ”Cassandra” från 2007. Dessutom brukar jag blanda ihop honom med en annan amerikansk operakomponist nämligen John Adams, även det en företrädare för den minimalistiska stilen, som jag betecknar som suggestiv men ändå ganska enahanda och utdragen.

Satyagraha komponerades 1980 och är löst baserad på Mahatma Gandhis liv, eller rättare sagt från hans vistelse i Indien, under ett tjugotal år, och har fått sitt namn från Gandhis icke-våldsfilosofi satyagraha, som betyder ”att handla utifrån rena bevekelsegrunder”.

Det är en märklig musikalisk upplevelse, frågan är om detta kan betraktas som musik och det är definitivt alldeles för långt, men ändå intressant på ett märkligt sätt och scenografiskt är det en stor upplevelse, ja faktiskt en mycket stor upplevelse. Till detta bidrar ju i hög grad Skills ensemble som består av tolv medlemmar vilka styr skådespelet runtomkring sångarna och körens olika grupperingar.

Till svårigheten att ta till sig verket hör ju att sångare och kör sjunger på sanskrit och det är ju ett språk som inte tillhör allmängodset om man så får uttrycka det. Men även om det inte går att förstå språket så är det inte svårt att ta till sig den ordlösa sången till exempel i andra akten där en grupp män misshandlar Gandhi och där sopranen med all önskvärd tydlighet visar sitt förakt för gruppen.

Till höjdpunkterna räknar jag sånginsatserna och främst då Richard Croft särskilt med tanke på att han befinner sig på scen i mer än fyra timmar. Det är dock alldeles utmärkta solist-insatser rakt igenom, och här vill jag särskilt nämna den amerikanska basbarytonen Alfred Walker som sjöng Parsi Rustomjis parti, men också sopranen Rachelle Durkin och mezzosopranen Mary Phillips imponerade stort i sina respektive rolltolkningar.

Allra mest imponerad är jag nog av körens insatser om nu sanningen skall fram och i kombination med Skills Ensemble lyfter de hela föreställningen tillsammans med sina dockor i alla storlekar och formationer.

Det finns också ett intressant budskap i operan nämligen det med antivåld temat, som ju kännetecknade Mahatma Gandhis liv och verksamhet och som han grundlade under sin vistelse i Sydafrika. Speciellt intressant är ju tredje akten med rubriken King och som för oss rakt in i vår egen verklighet och modern tid, nämligen Martin Luthers kamp för allas likaberättigande i USA. Tredje akten blev för mig den mest gripande delen och den delen som gjorde operan aktuell och intressant. Protester skall vara fredliga och våld skall inte tillgripas i något läge hur provocerad du än blir. Det anser jag är operans huvudbudskap, men samtidigt är det ju intressant att få den historiska bakgrunden illustrerat på det sätt som skedde i föreställningen.

Produktionsteam

Dirigent:Dante Anzolini
Regissör:Phelim McDermott
Biträdande regissör: Julian Crouch
Scenografi: Julian Crouch
Kostymdesigner: Kevin Pollard
Ljusdesigner: Paule Constable
Video Design:Leo Warner, Mark Grimmer of Fifty Nine Productions
TV Director: Barbara Willis Sweete

I rollerna:
M. K. Gandhi: Richard Croft
Prince Arjuna: Bradley Garvin
Lord Krishna: Richard Bernstein
Miss Schlesen: Rachelle Durkin
Mrs. Naidoo: Molly Fillmore
Kasturbai: Maria Zifchak
Mr. Kallenbach: Kim Josephson
Parsi Rustomji: Alfred Walker
Mrs. Alexander: Mary Phillips