Rosemari Södergren

Filmrecension: Fungi – njae

30 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

Fungi
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 november 2023
Regi Björn Engström, Ove Valeskog, Sofia Brattvall och Lottie Johansson

En thriller om ett hot från naturen som har potential att bli tankeväckande men som faller på stor brist på realism, usel dialog och inte särskilt trovärdig handling.

Mänskligheten står inför ett fruktansvärt hot: sporer från en svamp sprids och tar sig in i människor där de växer och ger människor en plågsam död. Forskare bedömer att minst 80 procent av alla människor kommer att dö innan ett botemedel hunnit hittas och framställas.

Regeringen har utsett ett specialteam som ska finna botemedlet. Detta team håller till i en topphemlig bunker. Men nja, om världen stod inför ett sådant här gigantiskt hot skulle ett team inte bestå av några få människor i en bunker i Sverige. Det skulle finnas massor av forskare som både fanns i ett stort laboratorium och troligen också i flera utspridda forskningsstationer. Redan där faller trovärdigheten för berättelsen. Även när det är en påhittad historia måste grunden vara något så när realistisk.

Forskarna kämpar mot tiden, för att försöka rädda så många människor som möjligt. Inte bara svampen och dess sporer är farliga. Människor är våldsamma och rädda och det är med fara för livet de ger sig ut för att leta botemedel.

Det finns aspekter i filmen som är intressanta men alldeles för mycket känns som förutsägbart och inte direkt överraskande. Alldeles för stor del av komplotten bygger på situationer och reaktioner som inte är trovärdiga. Ett exempel är slutjakten där en man jagar forskarna för att döda dem fast han vet att enda chansen att överleva är att hålla forskarna vid liv.

Fungi har skapat genom ett samarbete mellan fyra regissörer: Björn Engström (Tangent Room, kortfilmen Enhälligt beslut) , Ove Valeskog (Mareld, Huldra – Lady of the Forest), Sofia Brattvall (Sammankomst, En Hjälpande Hand och Hopp) och Lottie Johansson (Andra Åket, Inga Lindström och Drugdealer). De har skrivit manus, regisserat och producerat tillsammans. Kanske det är för många kockar för soppan? Jag vet inte, men helt klart skulle denna berättelse kunnat bli mycket bättre om den bearbetades mer.

Tankar om The Society of the Spectacle – den gör mig kluven

29 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

The Society of the Spectacle
Svensk biopremiär 3 november 2023
Regi Roxy Farhat och Göran Hugo Olsson
Medverkande Frida Beckman, Mikkel Bolt Rasmussen, Valerie Kyeyune Backström, Jyoti Mistry, Andreas Malm, Stellan Vinthagen

Klimatet havererar, demokratin är på nedgång och glappet mellan de fattiga och rika bara ökar. Varför gör vi inte uppror? Det är temat för frågan som denna film tar upp. Den väcker otroligt många tankar men den är också i hög grad en predikan, ja en order om vad vi ska tycka och tänka och göra. Den är så långt ifrån en öppen diskussion det går att komma.

Ett huvudtema genom filmen är att dagens religion, eller som jag vill uttrycka det: dagens styrande ideologi, är kapitalismens nästa steg, att konsumtionen är ideologin och vi alla, var och är handelsvaror. En riktigt nattsvart, skrämmande scen är kvinnan som först blivit känd på sociala medier genom bilder där hon filtrerat sitt utseende men nu gör kosmetiska operationer där hon får precis det utseende hon marknadsfört sig med, uppbyggt på filtrering. Det gör ont i mig denna fixering vid utseende. Men när då programledaren och flera av de andra experterna ser lika tillrättalagda ut får jag en besk bismak i såväl mun som i hela mig.

Att det finns problem, stora problem i vår värld och vårt samhälle, det tror jag många håller ed både filmskaparna och mig om. Filmskaparna har utgått från Guy Debords profetiska kultbok La Société du Spectacle för att visa upp tragiska och sorgliga situationer och människor i dagens värld. Bland annat har de hittar extremt skrämmande klipp från Youtube.

Filmens budskap är att idag är det viktigare hur vi presenterar oss, hur vi framstället oss med bilder och filmklipp är vad som är verkligheten. Ett talande klipp är där de visar en protestmarsch med världens makthavare som demonstrerar för Charles Hebdo och mot förtrycket av yttrandefrihet. Det smaklösa är ju att bland alla dessa makthavare går representanter för nationer som Saudiarabien som inte har yttrandefrihet och ingen fri press.

Det är många olika scener, starka scenen som sätter igång många tankar. Den starkaste scenen som får mig att gråta är när vi ser miljoner kycklingar kläckas på en fabrik och de lever en helt syntetisk värld, aldrig utomhus, bara ihopklämda i industrin och sedan mördas på löpande band, Kan vi inte förbjuda och stoppa industriell massdödande av kycklingar? NU.

Svaret filmen ger är: Sluta vara en individ – Organisera dig. Det enda sättet att förändra världen enligt filmens skapare, är att organisera sig. Men det finns en stor fallgrop i det svaret. Det blir alltid några ledare för de som är organiserade. En organisation är människor som organiserat sig. Varje organisation har ledare av något slag, annars skulle de inte kunna samverka mot något mål utan springa åt olika håll. Någon måste alltid sätta schema, datum, se till att saker genomförs. Och dessa ledare är människor. Och människor är kapabla till mycket, speciellt när alla ska följa en bestämt tolkning av vad som är rätt och fel. Hur det kan gå finns många exempel på genom mänsklighetens historia.

Regissörerna har valt att laborera med bilderna, att leka med fotot och utmana oss. De har i nästan alla intervju-delar (och de är många) valt att ha närbild på ansiktet på Roxy Farhat. Varför? Vill de provocera? Eller vill de visa hur vacker hon är? Intervjudelarna är väldigt många och det består av att det är några som är experter ska förklara allt för oss. De skriver oss på näsan allt, det är rena föreläsningen. Ja ännu mer: det är predikningar.

Ja filmen har ett gott syfte. Och den stör oss i vår bekvämlighet. Det är givetvis vad filmskaparna vill. I dagens samhälle, eller rättare sagt: i de länder som styrs av den västerländska konsumtions-ideologin, har vi blivit passiviserade genom välfärd. Som en romersk kejsare sade redan för flera tusen år sedan: Ge folket bröd och skådespel och du kan styra.
Så är det. Till viss del. Problemet är att lösningen aldrig är enkel och frågan är om det ens finns någon lösning.

Hur som helst: filmen sätter igång många tankar och bör ge upphov till många diskussioner. Det är ett gott syfte. Det jag misstänker är att just de personer som själva har mer makt kommer att hylla filmen, för de ser en väg att behålla eller öka makten.

Filmrecension: Miraklet i Gullspång – stående ovationer

25 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

Miraklet i Gullspång
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 oktober 2023
Regi Maria Fredriksson

Wow. Stående ovationer. Vilken debutfilm regissör Maria Fredriksson har åstadkommit. En dokumentär som är som en thriller, en nagelbitare, en betraktelse över livets gåtor. En film om hemligheter och om tillhörighet och familjeliv. Och hur har regissören fått alla dessa äldre kvinnor att medverka?

Två äldre kvinnor som är systrar var på nöjesfältet Skara sommarland och förlustade sig. Den ena bor i Nordnorge och den andra i Sverige, i Gullspång. Systern från Norge skadade sig på nöjesfältet och måste stanna kvar ett tag i Gullspång. Då systrarna är religiösa på ett speciellt vis tolkade det händelserna som att systern som bor i Norge kanske skulle köpa en lägenhet eller ett hus i Gullspång.

När de tittade på en lägenhet som var till salu fanns där tre tavlor i köket som de två systrarna tolkade som ett tecken att det var just den lägenheten de skulle köpa. När de var hos mäklaren för att göra klar köpet och träffade kvinnan som sålde lägenheten fick de en chock. Kvinnan var en exakt kopia av deras äldre syster som dött trettio år tidigare i något som sades vara ett självmord. Hur kan den döda systern har en exakt kopia?

Detta blev starten på en lång kedja av händelser, DNA-prover, polisutredningar och släktträffar och gräl och mycket, mycket mer.

Dokumentären är helt fantastisk. Välgjort foto. Berättelsen är spännande, fascinerande och tankeväckande. Och överraskande. Jag kan inte skriva på mycket om handlingen för den måste ses. Filmen väcker många frågor kring vad som är viktigast: blodsband eller miljö och vem är ärlig och vem ljuger? Under ytan bubblar också teman som klassfrågor, religion och hur polisen undersöker dödsfall. En del svar får vi nog hitta på själva.

Hur kunde regissören få alla dessa kvinnor i sjuttio års-åldern och uppåt och alla deras släktingar att ställa upp och avslöja så mycket om sig själva? Starkt, skickligt.

Filmrecension: Ingeborg Bachmann: Resa genom öknen – förförande vackert om språk och passion

25 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

Ingeborg Bachmann: Resa genom öknen
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 oktober 2023
Regi Margarethe von Trotta

En förförande vacker film om språk, om kultur och vad det är att skriva. Det är också en film om svårigheterna, utmaningarna, med att följa sin övertygelse. Om de olika krafter som drar åt olika håll inom en människa, om kampen mellan frihet och trygghet. Det är också en film om en omöjlig passion.

Filmens handling startar i Paris, sommaren 1958. Den österrikiska poeten Ingeborg Bachman (spelas av Vicky Krieps) står på toppen av sin karriär. Hennes rebelliska poesi lockar många läsare och hon samlar många åhörare när hon har uppläsningar. Hon är en föregångare till och banar väg för mycket av den sexuella frihet som blommade ut under 1960-talet. Hon tror inte på äktenskap, egentligen. Hon vill inte gifta sig och hon vill utveckla sitt skrivande. Så möter hon den schweiziske dramatikern Max Frisch och de faller pladask för varandra. Ingeborg som älskar staden Rom går ändå med på att lämna den vackra staden Rom och flytta till Frisch i Wien.

Ingeborg är en sådan levande människa, spontan och fylld av kärlek till att skriva och till människor att det blir outhärdligt för henne att sättas i fast relation. Inom Max Frisch växer misstänksamhet och svartsjuka. Dessutom är hans världsbild målad av övertygelsen att hans jobb och hans skrivande är det viktigaste och även om han dras till Ingeborgs självständighet vill han ändå egentligen helst att hon ska stanna hemma och sköta köket. Det blir, förstås, en svår situation för Ingeborg. Hon slits mellan sin passion för Max och den hon är. Hon vill skriva men skrivlusten försvinner då hon är i relationen med Max. Hon vill vara en fri människa som kan umgås med vänner och också ha andra sexuella relationer men samtidigt är det något inom henne som dras till tvåsamheten, till trygghet och en långvarig relation. Jag tror många som varit i en relation som är nedbrytande kan känna igen sig i Ingeborgs kluvenhet.

Filmen följer två tidslinjer: relationen med Max Frisch och en resa genom Egypten tillsammans med en yngre man, Adolf Opel. Adolf är en friare själ än Max Frisch och är öppen både för att ha sex med kvinnor och män. Resan genom öknen öppnar ögonen för Ingeborg på flera sätt och hon börjar hitta tillbaka till sig själv och vågar vara den hon är.

Filmen bygger på biografiskt material om Ingeborg Bachmann. Hon är född 1926 och dog 1973 i sitt älskade Rom. Hon var en österrikisk författare, poet och översättare, även känd under pseudonymen Ruth Keller. Hennes mest spridda verk är romanen Malina från 1971. Det är fascinerande att se en film om henne och efter att ha sett den måste jag läsa något hon skrivit. Wikipedia berättat att hon 1953 beslutade sig för att leva på sitt författarskap och flyttade till Rom, där hon under följande år skrev dikter, essäer, operalibretton och noveller vilka snart gav henne berömmelse och flera priser.

Skådespelerskan Vicky Krieps är så bra i rollen som Ingeborg Bachmann. Men små medel kan hon säga otroligt mycket om vad som far runt inom Ingeborg. Vicky Krieps har redan tidigare imponerat i filmer som Phantom Thread och Korsett. Nu tar hon ytterligare ett stort steg framåt och är helt enastående.

Filmen har dessutom ett imponerande foto. Ökenbilderna talar till mig på flera nivåer. Ljud och musik samverkar till denna filmiska helhet som är en av de mest imponerande filmer jag sett på länge. Och som skrivande person blir jag helt tagen av tankarna och dialogerna om skrivkonsten, om poesi, om dramatik, om språket.

Regissören Margarethe von Trotta är en av Tysklands ledande regissörer och också en av de mest intressanta filmregissörerna i nutid. Hon är född i 1942 i Berlin och är filmregissör, manusförfattare och skådespelare. Från wikipedia:
Hon var en av de regissörer som förde fram den tyska filmen som en av Europas mest spännande under 1970-talet. Tillsammans med regissörer som Werner Herzog och Rainer Werner Fassbinder var hon delaktig i ”Den nya tyska filmen”, das neue Kino, i Västtyskland på 1960- och 1970-talet.
Några av hennes filmer:
1975 – Katharina Blums förlorade heder, tillsammans med Volker Schlöndorff) (regi och manus)
1976 – Nådaskottet (manus med Jutta Brückner och Geneviève Dormann)
1978 – Christa Klages stora förtvivlan (regi och manus)
1986 – Rosa Luxemburg (regi och manus)
2013 – Hannah Arendt (regi och manus)

Teaterkritik: Hamlet på Stadsteatern – en sprakande premiär som Shakespeare skulle älska

21 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

Hamlet
Av William Shakespeare
Översättning Sture Pyk
Bearbetning, regi, scenografi Sunil Munshi
Scenografi och ljus Tobias Hallgren
Kostym Siri Areyuna Wilhelmsson
Koreografi Sacha Jean-Baptiste
Komposition Silvana Imam
Komposition och ljud Jonas Redig
Musik Nisj
Mask Susanne von Platen
Urpremiär 20 oktober 2023 på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm, kl. på Stora scenen

Stående ovationer. Ja premiärpubliken reste sig som en man och applåderade. Faktum är att redan inledningen av Hamlet (fantastiska Silvana Imam gör en imponerande, enastående rollprestation) fick applåder. En sak är jag säker på: Om William Shakespeare själv var med på något sätt, andligt eller från någon himmelsk dimension, då var han jättenöjd med denna föreställning. Detta var en sjusärdeles sprakande helhetsupplevelse som Shakespeare skulle älska.

Regissören har fått med en lång rad duktiga skådespelare, artisten, rapparen Silvana Imam är helt rätt som Hamlet, Peter Andersson som Claudius är precis så lysande som han alltid är på scen. Faderns vålnad, en black metal-karaktär, av Manuela Gotskozik Bjelke har fått ett ljud med eko så det känns utomjordiskt. Annika Hallin gör en beräknande känslokall drottning Gertrud, Hamlets mamma. Hela ensemblen är så BRA.

Föreställningens storhet bygger på flera starka pelare. Scenlösningen är enkel och ren när det gäller scenografin men samtidigt fantasifull med dimma och ljussättning – allt blir skrämmande magiskt. Att skådespelarna ofta hissas upp underifrån är både smart och uttrycksfullt. Den säger något om de låga ursinniga krafter inom människor som kan leda till en katastrof. Musikeoch ljud förstärker handlingen. Ett extra plus för föreställningen för den perfekta balansen med tal och språk som är en mix av ålderdomliga traditionella Shakespeare-verser, rap-texter från idag och vanlig normal samtalston – denna blandning fungerar helt perfekt.

Hamlet som musikteater fungerar för alla åldrar. Stadsteatern i Stockholm har i flera år nu haft ett program som lockar alla åldrar till teatern. Det kan finnas en risk att föreställningar förlorar sitt djup och blir utslätade och ytliga om de ska bli moderniserade, men den fällan hamnar inte regissören Sunil Munshis tolkning av Hamlet i. Här finns djup i denna mörka och tragiska skildring av en ung man som förlorat sin far och hans mamma gifter snabbt om sig med hans farbror. Mitt i sorgen möter Hamlet sin pappas vålnad som berättar att döden inte var naturlig. Pappans bror, Hamlets farbror, som nu gift sig med Hamlets mamma och tagit över kungakronan, mördade pappan. Hamlets pappa kräver att Hamlet ska hämnas. En blodig hämnd, kräver pappan. Hamlet är en symbol för unga som tvingas in i konservativa värderingar och uppgifter. Det är en urgammal berättelse, redan i äldre grekiska dramer, till exempel finns flera dramer med Orestes som hämnas mordet på sin far, Agamemnon.

I dagens Sverige är det kanske lite tvärtom när det gäller de gängkriminella. Där är det den yngsta generationen som blivit som mest förgiftad av hämnd. Regissören Sunil Munshi säger om sina tankar om Hamlet:
– Jag vill skapa ett dystopiskt rike av glam och dekadens där sårbara ungdomar kämpar för att överleva i en värld som styrs av vuxnas maktfullkomlighet och skoningslösa samhällsordningar. Publiken får följa Hamlets frihetskamp som havererar i tragik – där nyskriven kaxig musik pumpar i maffiga shownummer à la arenakonsert varvat med tät dialog och mustiga scenbilder.

Utan tvekan har regissören och hela teamet lyckats skapa en mustig, magisk, mystisk och samtidigt berörande skildring av en ung man som går vilse mellan alla känslor och krav han känner inifrån och utifrån. Jag hoppas att många, många lärare på gymnasier går på Hamlet med sina elever. Det finns mycket att fundera över och prata om kring denna version av Shakespeares Hamlet.

Shakespeare var alltid mån om att hans dramer skulle både vara tragiska och samtidigt ha komiska inslag. Också här har regissören förvaltat Shakespeares arv helt rätt. Ett exempel är hur Leif Andrées ganska mänskliga Polonius försöker vara en bra pappa som skyddar in sin dotter Ofelia och samtidigt vara en klok rådgivare åt kungen, men hans råd verkar snarare förvärra situationen och dessutom blir han av misstag skjuten av Hamlet. Senare återkommer Andrée som en lustig dödgrävare som sjunger ”Staten och kapitalet”.

Denna Hamlet har så många detaljer och balanserar mellan tragik och komedi och samhällskritik på ett imponerande sätt. Jag ska absolut se den fler gången.

Om regissören:
Sunil Kader Martin Munshi, född 9 maj 1972 i Danderyd, är en svensk skådespelare. Han var även med i bandet Sissy Prozac tillsammans med Ola Rapace. Munshi var regissör av Melodifestivalen 2018.

Om Silvana Imam:
Silvana Imam (tidigare under artistnamnet Silvana Solo), född 19 september 1986 i Klaipėda, Litauen, är en svensk rappare. Hon skivdebuterade i maj 2013 med albumet Rekviem och har därefter släppt albumet Naturkraft (2016) och Helig moder, som släpptes i februari 2019. Imam fick en Grammis som årets artist 2016 och tilldelades priset för årets liveakt vid Manifestgalan 2015 och 2017. Hon har medverkar i filmerna Väck mig när ni vaknat och Dogborn.

På scen
Hamlet Silvana Imam
Claudius Peter Andersson
Gertrud Annika Hallin
Vålnaden Manuela Gotskozik Bjelke
Polonius Leif Andrée
Laertes:Shebly Niavarani
Ofelia Isabelle Kyed
Horatio Carlos Romero Cruz
Rosencrantz Angelika Prick
Gyldenstern Emil Hedayat

Rosemari Södergren

Footer

Om oss