Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: Argylle – överraskande rolig

by

Argylle
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 februari 2024
Regi Matthew Vaughn
I rollerna Henry Cavill, Samuel L. Jackson, Bryce Dallas Howard, John Cena, Dua Lipa m.fl.

Agentfilmer och serier finns det en hel del av. En del bra och en del sämre. Argylle är en rolig parodi på spionfilmer. Jag fick en hel del goda skratt då jag såg den. Jag fick på en biosalong där vi bara var fyra personer och ändå hade filmen premiär på bio dagen före. Anledningen till att så få biobesökare valde den filmen kanske beror på att den fått dåligt betyg av en lång rad filmkritiker. Mitt betyg 3 på filmen blir nästan det högsta. Jag har hittills bara hittat en filmkritiker (på Göteborgsposten) som gett högre, betyg 4. Annars är det mest betyg 2 och någon betyg 1.

Vad gör filmen värd att se, värd att hänga två timmar och nitton minuter? Den ger en hel del skratt och den är spännande av och till. Den har flera oväntade vändningar som inte är förutsägbara. Den är riktigt överraskande emellanåt. Den har haft stora resurser, det märks.

Huvudpersonen, Elly Conway (spelas av Bryce Dallas Howard) är hyllad författare till spionromaner som blivit storsäljare. Huvudpersonen i hennes romaner är den hemliga agenten Argylle. Själv lever hon en mycket lugnt liv som helst sitter hemma i lugn och ro med sin katt, Alfie. I slutet på hennes senaste bok har hennes hemliga agent Argylle hittat dokument som visar att den globala spionorganisationen han jobbar för är kriminell, den är mycket skum. Argylle ska nu hämta dokumenten. Då exploderar allt. Plötsligt blir Elly attackerad av skumma personer när hon sitter på tåget för att hälsa på sina föräldrar. En främmande man på tåget blir hennes räddning.

Mannen som räddar henne från alla attackerande personer på tåget kallar sig Aiden (spelas av Oscar®-belönade Sam Rockwell). Aiden berättar att det hon skrivit i sina romaner är verklighet och nu måste hon tillsammans med honom bege sig till London för att leta reda på dokumenten som kan avslöja spionorganisationens skumma affärer.

Om det verkar skruvat så lovar jag dig att det är ännu fler vändningar och oväntade utvecklingar av gåtan. Det är väldigt snyggt förpackat och saker som verkar hänga i luften får alltid en uppföljning och en förklaring.

En lång rad stjärnor är i med i filmen: Henry Cavill (The Witcher), John Cena (Fast X), Oscar®belönade Ariana DeBose (West Side Story), Grammy-belönade popsuperstjärnan Dua Lipa (Barbie), Emmy-belönade och Oscar®-nominerade Bryan Cranston (Breaking Bad), Emmy-belönade komediikonen Catherine O’Hara (Schitt’s Creek), Sofia Boutella (Kingsman: The Secret Service) och den legendariske Samuel L. Jackson. Alfie spelas av Chip, en katt som egentligen tillhör supermodellen Claudia Vaughn (född Schiffer).

En är rolig, emellanåt helgalen, nästan barnsligt löjlig ibland. Det är några slagsmålsscener som är väldigt snyggt koreograferade, speciellt en scen där hjältinnan åker skridskor på olja. Ofta kan jag känna lite avsmak för att våld och slagsmål blir underhållning, men i dessa fall fungerar de ändå bra och slagsmåls-scenerna dominerar ändå inte filmen.

Jag och de övriga tre i publiken skrattade i alla fall och hade en rolig kväll på bio.

Filmrecension: När Sophia mötte Sylvain – kul om kärlek och passion men bygger en del på fördomar

by

När Sophia mötte Sylvain
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 februari 2o24
Regi Monia Chokri

En intressant film om en kvinna från den intellektuella eliten i Kanada som möter en supersnygg hantverkare och inleder en framför allt sexuell relation. Filmen undersöker om det är möjligt för två människor från olika samhällsklasser att verkligen mötas och ha en djup relation. Duktiga skådespelare räcker inte, filmen bygger alldeles för mycket på fördomar och klichéer. Filmen förutsätter att högutbildade akademiker inte kan ha bra sex, att män från den kulturella eliten kan prata och kommunicera men inte kan tillfredsställa en kvinna medan hantverkare är ursexiga och kan tillfredsställa en kvinnas sexuella lust om och om igen, men de kan inte ge en intellektuell kvinna den gemenskap hon behöver rent intellektuellt. De högutbildade männen är jämställda medan hantverkarna vill bestämma och äga kvinnan och dessutom ofta har högerextrema värderingar.

Fast trots min kritik av de fördomar filmen bygger på är den ändå skickligt berättad. Sophia är en snart 40-årig filosofiprofessor som lever ett stabilt och förutsägbart liv tillsammans med Xavier sedan tio år tillbaka. När hon åker ut till ett hus hon och Xavier köpt på landet för att träffa en hantverkare som ska renovera huset träffar hon Sylvain. Sophia faller pladask för Sylvains sexuella utstrålning. Till den väninnan hon anförtror sig åt påstår hon att det bara är en tillfällig flirt, inte tänkt att vara långvarigt. Hon vet att hon är van vid ett helt annat liv där hon och Xavier har en djup gemenskap och umgås med andra intellektuella, går på galleri-vernissage och äter fina middagar med intellektuella samtal. Men efter ett tag blir Sophia mer och mer fäst vid det liv hon kan ha med Sylvain: sex, sex, sex och däremellan vistelser i naturen. Sylvain börjar prata om att han vill att de ska gifta sig. Det blir dags för henne att träffa hans familj.

Alla människor är unika och alla familjekonstellationer därför också. Förstås. Det blir lite för gulligt när Sylvains familj skildras som oerhört naturnära och öppna och välkomnande i förhållande till Sophias familj för att inte prata om Xaviers föräldrar som är inne i en djup kris då hans pappa börjar bli mer och mer senil och mamman alltmer desperat och tjatar om att Xavier och Sophia måste skaffa barn snart, innan det blir för sent.

Kärlek kan vara så mycket. I dagens samhälle har det blivit extremt stort fokus på sex-delen. En rolig del i filmen är när Sophia har föreläsningar för äldre människor. När hon är nyförälskad i Sylvain tar hon upp principer från filosofer som menar att kärlek alltid handlar om sexuell dragning till varandra. När hon börjar märka att hon saknar den djupa vänskapen och respekten som gör henne likvärdig med mannen som hon har med Xavier men inte med Sylvain börjar hon föreläsa om filosofer som talar om balans mellan erotik och vänskap/respekt och gemenskap på fler plan än det sexuella.

Trots att filmen bygger på en hel del förutfattade meningar om människor från olika samhällsklasser har den en del att säga. Den är välgjord, med duktiga skådespelare, fint foto med djup.

Kärlek mellan två älskande kan bygga på vänskap eller passion – men mest stabilt blir den nog ändå om kärleken kan förena dessa två och både består av vänskap och passion. Det tycker jag är filmens tema.

Om regissören:
Monia Chokri långfilmsdebuterade 2019 med Jag och min bror, som premiärvisades i Un Certain Regard-sektionen i Cannes. Slog igenom som skådespelare för sin roll som Marie i Xavier Dolans Hjärtslag. Medverkade även i Dolans Laurence Anyways. Hennes andra långfilm, Babysitter hade premiär på Sundance Film Festival 2022. När Sophia mötte Sylvain (The Nature of Love, Simple comme Sylvain), var utvald till sektionen Un Certain Regard, Cannes 2023.

När Sophia mötte Sylvain – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Teaterkritik: Lille Eyolf – om kärlekens väsen och frånvaro

by

Lille Eyolf av Henrik Ibsen
Dramaten 2024
Regi och bearbetning: Stefan Larsson
Scenografi: Sven Haraldsson
Kostym: Nina Sandström

Lille Eyolf
av Hernik Ibsen
Regi Stefan Larsson
Bearbetning och översättning Stefan Larsson
Scenografi Sven Haraldsson
Kostym Nina Sandström
Ljus Torben Lendorph

LJUD JAKOB WILHELMSON
FILMFOTOGRAF ANDREA GRETTVE
I rollerna Erik Ehn, Karin Franz Körlof, Irene Lindh, Hannes Meidal, Livia Millhagen, Lars Adsten
Premiär på Lilla scenen, Dramaten 31 januari 2024

En föreställning som känns djupt in i hjärtat om ett par som förlorar sitt barn. Fast egentligen handlar den inte om förlusten av ett barn utan om vilken bild vi har av kärlek. Rita, Eyolfs mamma, är svartsjuk på allt som tar bort hennes man Alfreds fokus på henne. Hon är svartsjuk på hans nära relation till sin syster Asta och på hans engagemang för sitt skrivande och hon är till och med svartsjuk på sonen Eyolf.

När Alfred kommer hem efter att ha varit bortrest några veckor för att kunna skriva i lugn och ro visar det sig att han inte har skrivit utan funderat på livet och sin situation och bestämt sig för att ta hand om sin son bättre. Sonen Eyolf blev skadad då han var ett spädbarn. Eyolf låg på skötbordet och hade somnat där och föräldrarna passade på att ha sex och då trillade han ner och fick en skada för livet som gjorde att han inte kunde springa och hoppa och skutta och leka som andra barn. Alfred har under sina reflektioner kommit fram till att han vill tillbringa mer tid med sin son och hjälpa honom på olika sätt. Rita blir arg, sur och får raseriutbrott på Alfred och säger hemska saker som att Eyolf står emellan dem och deras kärlek och att hon önskar att Eyolf vore död. Och då, inte länge efteråt drunknar Eyolf i en damm som inte alls är djup och helt friska barn ska inte ens kunna drunkna där.

Att förlora ett barn är en av de absolut svåraste tragedier en förälder kan uppleva. Föräldrar som förlorat ett får ofta skuldkänslor. Inte alltid för något som föräldrarna egentligen har någon skuld till. Det är en del i sorgeprocesser att känna skuld. Men den skuld Rita måste känna är väl näst intill outhärdlig.

Livia Millhagen och Erik Ehn som föräldraparet, Rita och Alfred, gör båda starka, enastående roller. Alla skådespelare får mina applåder: Karin Franz Körlof som Asta imponerar. Karin Franz Körlof gör aldrig en dålig roll, tror jag. Irene Lindh som mormor och Hannes Medial som vännen och ingenjören Per ger som alltid liv i sina roller och Lars Adsten som Eyolf var duktig. Lars Adsten delar på rollen med två andra pojkar.

Scenlösningen med en vridscen där ena sidan är vardagsrum och andra sidan badrum fungerar perfekt. När det är nära, täta scener är skådespelarna i scenen på baksidan av vridscenen och filmas live som visas på den scen som är vänd mot publiken. Mycket bra, då kommer man nära skådespelarna också om man sitter längre bak i salongen. De nära, täta scenerna är viktiga för helheten.

Lille Eyolf av Henrik Ibsen
Dramaten 2024
Regi och bearbetning: Stefan Larsson

Pjäsen är inte så lång, uppsättningen är bara en och en halv timme. Det är väldigt komprimerat. Regissören Stefan Larsson säger i en intervju:
– Det är en ganska liten pjäs, men med stort innehåll. Man skulle till och med kunna säga att den är överlastad. Den har så många teman att ett av dem räcker för en hel pjäs egentligen. Det är en komplikationsnivå i texten. Sen tror jag att den alltid betraktats som gåtfull, den har ett nästan Fosse mellanrum i någon mening. Den ger utrymme för tolkningar och skriver oss inte på näsan. Hedda Gabler, Ett dockhem, Vildanden är tydliga pjäser, där är det ingen tvekan om vad som skall hända. Här blandar han korten.

Ibsens drama Lille Eyolf publicerades 1894. Pjäsen spelades första gången 12 januari 1895 på Deutsches Theater i Berlin. I originaluppsättningen finns några skillnader. I originalet:
En kvinna, som kan locka med sig gnagare till vattnet för att få dem att drunkna, kommer dit, men får veta att de inte behöver hennes tjänster. Alfred, Rita och Asta märker inte att Eyolf följer med henne, och drunknar.

I Dramatens uppsättning är Eyolf vid dammen med sin mormor för att leka. Jag tänker att originalet hade en fördjupad klassaspekt i slutet när en kvinnan som lockar gnagare erbjuder sina tjänster men får avslag. Å andra sidan finns det väl ingen som gör sådana jobb idag då det är Anticimex som kommer och placerar ut råttgift istället.

Denna uppsättning är tajt, tät och som Stefan Larsson säger tar den upp flera teman. Vilket tema som är starkast beror nog på betraktarens ögon. För mig visar den framför allt hur förödande farlig den tanken är som säger att kärlek betyder att äga någon helt och fullt. Rita vill inte dela Alfred ens med sitt barn. I dagens samhälle, i många filmer och i många sammanhang framställs kärlek som samma sak som sex och som handlar om en relation mellan två vuxna. Kärlek har väl många former. Kärlek till barn, kärlek till en hund, kärlek till ett intresse, till ett jobb, med mera, med mera. Den som älskar har plats för mycket kärlek av olika slag men det som Rita vill ha av Alfred är ägande. Att vilja äga någon och hindra den från att leva fullt.

Uppsättningen handlar också om klassskillnader fast inte lika starkt som iscensättandet av känslor kring kärlek och relationer. Ritas och Alfreds relation speglas i Astas och Pers som får ett annat slut: att Per följer med Asta. Att kvinnan blir mer jämställd med mannen. Men hos Rita och Alfred är det inte heller mannen som har mest inflytande eftersom Rita är den rika av dem.

Att Rita och Alfred förlorat sitt barn är förstås centralt i handlingen men för mig är det inte specifikt en föreställning jag främst rekommenderar till de många jag känner som har förlorat barn. Att förlora ett barn handlar om mycket mer och annat än det som tas upp i denna föreställning.

Stefan Larsson har själv förlorat ett barn för mer än tjugo år sedan. Han berättar i en intervju med Irena Kraus:
Irena Kraus:
– Det finns en privat erfarenhet hos dig av att förlora ett barn. Var det dags att ta tag i det här nu?

Stefan Larsson:
– Ja, det var dags utifrån att jag kan använda den erfarenheten och konvertera den till något konstnärligt. Nu är jag beredd att förmedla den erfarenheten till skådespelare och en publik, utan att på något sätt vara privat eller terapeutisk. Jag tror att jag kan fylla problematiken med min erfarenhet på ett riktigt sätt när man jobbar med sådana här saker. Så i den bemärkelsen tycker jag att det var dags för det. Det är inget akut sår i mig längre som det en gång var, även om det finns där hela tiden.

Föreställningen är mycket stark och sätter igång många tankar och känslor inom publiken, tänker jag. I alla fall jag fick mycket att tänka på. Men inte så mycket det jag trodde före. I min tolkning handlar denna föreställning mycket om den förljugna bilden av kärlek som florerar, den myt som gör att många tror att kärlek endast handlar om sex. Kärlek har många former och den handlar inte om att vara självisk. Skådespelarna är storartade och får mina applåder.

Lille Eyolf av Henrik Ibsen
Dramaten 2024
Regi och bearbetning: Stefan Larsson
Scenografi: Sven Haraldsson
Kostym: Nina Sandström

Filmrecension: Hantering av odöda – förmedlar hopplöshet och färglöshet

by

Hantering av odöda
Betyg 3
Öppningsfilm på Göteborgs filmfestival 26 januari 2024
Svensk biopremiär i februari 2024
Regi Thea Hvistendahl
Manus Thea Hvistendahl och John Ajvide Lindqvist

En mörk film om sorg som bygger på John Ajvide Lindqvists roman med samma namn från 2005. Romanen kategoriseras ofta som en skräckroman och filmen omtalas som en zombie-film och skräckfilm. Denna film passar inte riktigt in under dessa kategorier. I vilket fall som helst är det inte någon traditionell zombie- eller skräckfilm. Skrämmande är den på sätt vis men mer smygande sorglig och tragisk.

Vi får följa tre familjer som drabbats av en stor sorg, vi hålls på avstånd från de olika karaktärerna och personerna säger nästan ingenting, filmen är nästan en stumfilm. Det gör att det är svår att identifiera sig med någon av karaktärerna. Det är förstås meningen. Fotot i filmen går i en murrig brun ton. Allt tillsammans gör att det känns som att befinna sig i ett glädjelöst tillstånd utan ljus och utan sol och värme. Dessutom ser flera av de som är levande lika döda ut som de döda, speciellt den äldre kvinnan som förlorat sin livspartner och morfadern som förlorat sin dotterson. Den som säger mest är kaninen son skriker när den dödas. Jag hoppas verkligen att ingen kanin dödades på riktigt för att spela in den scenen.

Plötsligt slås elnätet ut i staden och de avlidna börjar röra på sig. Den avlidna partnern kommer hem till sin sörjande partner. Morfar bär hem barnbarnet och familjen där mamman dött samlas hos den uppvaknade mamman på sjukhuset. Fast är de egentligen levande? De är livlösa, känslolösa zombier.

Vad vill regissören Thea Hvistendahl säga med filmen? Den som har förlorat någon som står en mycket nära, som att förlora ett barn eller ett barnbarn, kan förtäras av sorg. Att förlora ett barn är bland det värsta som kan hända någon människa. Den saknaden är oändlig och djup. Och den närmaste tiden efter en sådan förlust kommer livet att vara lika färglöst och hopplöst som filmen. Så rent konstnärligt har filmen träffat exakt. Ett budskap från filmen är att det är meningslöst att vilja ha en avliden tillbaka. Men det gäller ju bara om de förlorat själva själen eller vad det är som gör att de har liv och karaktär. Det är bara i ett av de tre fallen som det är ett barn som dött. I det ena fallet är det en åldrad person som gått ur tiden och det är mer en sorg över livets gång och inte tragiskt på samma naturvidriga sätt som att förlora ett barn eller barnbarn.

Filmen är delvis lika luddig som dess färgsättning. Jag undrar: Väcks alla döda till liv? Också de som kremerats? Vad rapporteras om detta uppvaknande i medier? Ibland undrar jag vad som är så lockande med skräck- och zombiefilmer där människor dör, ibland i mängder. Har publiken inga riktiga sorger i livet? Har de aldrig förlorat någon som var bland de viktigaste i livet? Jag känner att filmen är rätt meningslös.

Regissören Thea Hvistendahl har regisserat flertalet kortfilmer tidigare och hon långfilmsdebuterade 2017 med Adjø Montebello. Hanteringen av odöda är hennes andra långfilm. Att hon är suveränt duktig, det är tydligt. Filmen är mycket konsekvent genomförd. Men för någon som liksom jag gått igenom riktigt stora sorger ger filmen mest ångest. Visserligen snyggt genomförd men räcker det för att spendera tid framför bioduken?