Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Teaterkritik: Sånger ur skogen – om lantbrukaren Selma Lagerlöf – vackert, finstämt och drabbande

by

Sånger ur skogen – om lantbrukaren Selma Lagerlöf
Texter av Selma Lagerlöf
Regi och bearbetning Embla Hane
Musik Vegard Rubach Ese
Ljus Gustave Lund
Koreografi-öga Madeleine Karlsson
Medverkande Embla Hane, Vegard Rubach Ese, Tiril Eirunn Einarsdotter
Premiär på Kilen, Kulturhuset stadsteatern 8 februari 2024

Klimatförändringar plågar vår tid. Stora delar av världens drabbats av gigantiska, förödande skogsbränder och 2023 var vädret varmare än någonsin, glaciärer smälter med mera, med mera. Men det som orsakar förändringar började redan för mer än hundra år sedan och varningar framfördes redan av Selma Lagerlöf, den svenska Nobelpristagaren och medlemmen i Svenska Akademien. Hon varnade bland annat för hur gruvdriften förstörde skogen. När skogen skövlas och träd bränns ner drabbar det djur, växter och insekter som måste söka sig nya hem. Detta påverkar allt liv.

I en vacker, finstämd och starkt drabbande föreställning får vi lära känna Selma Lagerlöf som klimataktivist. En skådespelare och två musiker väver samman texter av Selma Lagerlöf men nyskriven musik som är en blandning av folkmusik och experimentell, musik som ger en röst åt naturen och skogen. De tre på scen går in och ut i rollen som Selma.

På flera sätt går föreställningen i eftertänksam moll. Skådespelaren och de två musikerna bär svarta rockar och har en krage som påminner om prästernas kragar. Det bildar en estetik som ger känslan av profetiska varningar.

Föreställningen utgår visserligen från Selma Lagerlöf och är självklart intressant för alla som vill veta mer om Selma Lagerlöf men den berättar lika mycket om vår värld idag. Selma Lagerlöf talar om de stora problemen med gruvdriften under sin livstid, vad miljön fick betala för att ekonomiska krafter skulle bli tillfredsställda av gruvdriften och det gäller om möjligt ännu mer idag.

Trots det allvarliga budskapet sipprar det ändå fram lite ljus och lite hopp. När jag går hem efter föreställningen känner jag att redan genom att detta berättas finns det ännu tid att påverka. Genom molltonerna och mörkret sipprar ett hoppfullt ljus fram.

Fakta:
Selma Lagerlöf tilldelades Nobelpriset i litteratur 1909.
År 1914 blev Lagerlöf som första kvinna invald i Svenska Akademien. Hjalmar Gullberg sade i sitt inträdestal när han 1940 efterträdde henne i akademin att hon var ”drottningen i vår litteratur, den mest berömda av svenska kvinnor i världen sedan Heliga Birgitta” . (Från Wikipedia)

Filmrecension: Je´vida – en berättelse om att bli fråntagen sitt språk och sin kultur

by

Je´vida
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 februari 2024
Regi Katja Gauriloff

En berättelse om hur människor påverkas av att bli fråntagna sitt språk, sin kultur och sin tillhörighet. I filmen handlar det om samer i Finland men det är en berättelse som upprepats världens över, om och igen, där majoriteten i ett samhälle inte accepterar minoriteter.

Iida är en tvär och sur, överviktig, storrökande, äldre kvinna som blir uppsökt av en systerdotter, som hon inte visste existerade. Iida inte hennes riktiga namn. Hennes namn var Je’vida innan det togs från henne då hon som barn skulle assimileras i det finska samhället och tvångs-placerades på skolinternat.

Den finska assimileringspolitiken startade efter världskrigen och innebar att alla samebarn skulle växa upp på skol-internat. De skulle tas ifrån sina familjer, lära sig tala finska och fick inte tala sitt språk. Detta pågick till 1980-talet

Innan Je’vida flyttades till internatet bodde hon med mormor, morfar, mamma och syster i en stuga nära fiskevatten i norra Finland. Je’vida var redan som liten envis och rätt jobbig att ha att göra med. Hennes syster var mycket smidigare. När de bodde på internat fick hennes syster flytta till en finsk familj och systrarna förlorade helt kontakten med varandra.

Filmen började i nutid och den äldre Iida/Je’vida har blivit uppsökt av sin systerdotter Sanna, som ärvt stugan där Je’vida med syster växte upp. Sanna övertalar henne att följa med dit för att tömma huset eftersom det ska säljas. Innan Sannas mamma dog visste Sanna inte att Iida/Je’vida existerade. Sanna hade ingen aning om att hon hade en moster och hon visste inte att hennes mamma som barn bott där uppe i norr, i samernas område. Det verkar som att systerdottern inte ens visste att de var samer. Systerdottern har många frågor och vill att Iida/Je’vida ska berätta om sin barndom. Iida/Je’vida bara surar och svarar knappt. Om hon svarar är det korthugget och otrevligt. Det är inte lätt att känna sympati för denna buttra, argsinta kvinna.

Sakta börjar föremål i huset sätta fart på minnena inom Iida/Je’vida. Filmen hoppar mellan nutid och 1950-talet och också någon tid däremellan. Allt är mycket vackert filmat i svartvitt med skog, sjö och djur från norra Finland och från samernas träffar. Tidshoppen ger en känsla av att alla tider finns samtidigt, att tid bara är en illusion. Sakta börjar vi förståIida/Je’vida och känna med henne då vi får se övergreppen på skolinternatet och vi får uppleva hennes starka band till morfar och fisket, vi får se hennes drömmar då hon var nära att dö under flykten från internatet. Iida börjar sakta tina upp och Je’vida får komma fram.

Je’vida ska vara världens första långfilm på skoltsamiska, det språk som hon talade som barn. Ett språk som i dag talas av ungefär 300 personer.

Filmrecension: The Zone of Interest – årets och kanske decenniets mest drabbande film

by

The Zone of Interest
Betyg 5
Svensk biopremiär 9 februari 2024
Regi Jonathan Glazer
I rollerna Christian Friedel, Sandra Hüller, Freya Kreutzkam med flera

Årets och kanske decenniets mest drabbande film som skär rakt igenom alla känslor och gör mig nästan förlamad, jag är helt knockad. Knockad av sorg över mänskligheten och samtidigt drabbad av hur knivskarpt tydligt den skildrar den vanliga människans likgiltighet eller bekvämlighet som möjliggör våld, mord, förintelse. Både då och idag, i stora sammanhang, i små sammanhang.

Hur kunde nazisterna genomföra projektet Förintelsen? Hur kunde turkarna genomföra förintelsen av armenier? Hur kunde IS genomför massmördandet av yazidier? Hur kunde Hamas döda mer än 2.000 på en musikfestival för några månader sedan? Denna femfaldigt Oscarnominerade film undersöker vilket ansvar den vanliga människan har.

Året är 1943 och lägerkommendanten Rudolf Höss (Christian Friedel) bor bredvid koncentrationslägret i Auschwitz tillsammans med sin fru Hedwig (Sandra Hüller) och deras fem barn. Frun fixar i trädgården med blommor och grönsaker, hon sköter ett växthus. Familjen badar och Rudolf fiskar med barnen. De har gäster på besök. De lever ett vanligt familjeliv och för att göra muren mellan koncentrationslägret och familjens trädgård vackrare planterar Hedwig klängväxter.

Vad som pågår på andra muren visas aldrig i bild, det hör vi bara. Vi hör ljud från vapen, vi kan höra en människa skrika av ångest. Men familjerna som bor runt om reagerar inte, det har blivit så vana. För dem är det vardagsliv. Hedwig tillsammans med andra fruar i området kan prova klänningen och pälsar från de fångar som mördats. Hur kan människor bli så avtrubbade? Ja det är den fråga filmen undersöker.

Filmen är inspelad med kameran på avstånd. Vi kommer aldrig riktigt nära någon av människorna och kan inte identifiera oss med dem. Vi ser dem alla på lite avstånd. Kanske är det så vi ser på det mesta. Hur många vi möter släpper vi riktigt nära?

Ljudet är en av filmen viktigaste pelare. Vi får aldrig se bilder från lägret bakom taggtråden. Det är ljuden som berättar vad som händer: pistolskott, tåg eller bildar som anländer, skrik från fångar, order från soldater. Också när familjen är vid badstranden och hittar bärbuskar kan vi tillsammans med fåglarnas kvitter höra ljud från lägret.

Vad gör att familjen Höss kunde vara lyckliga i sitt hus när de bodde granne med en mordmassaker på miljoner judar? Frågan är kanske inte svår att besvara, det är kanske mer att den gör ont och blir ganska träffande. Jag såg en dokumentär om klädindustrin där unga indier jobbade med att färga t-tröjor för bland annat svenska företag. Indierna går runt barfota med bara ben i stora kärl med färg som är giftig. På så sätt kan klädindustrin hålla låga priser för våra kläder medan arbetarna riskerar sina liv med giftiga kemikalier. Det är inte ren avrättning som i koncentrationslägren, det är ett mer långsamt dödande.

Vad filmen inte skildrar är resan fram till att förintelsen satte igång. Hur kunde människor bli så avtrubbade att det blev helt normalt att ett folkslag kunde avlivas, att ett folkslag inte hade samma rättigheter som andra? Den frågan bränns. Vågar vi uttala den och se oss omkring?

Filmen är ett mästerverk både i hur den är filmad och ihopklippt och ljudet är värd ett stort pris. Den är skarpsynt, slående, tydlig, frätande, drabbande.

The Zone of Interest är femfaldigt Oscarnominerad, bl a ”Bästa film”, ”Bästa regi” och ”Bästa Internationella film” och har även nominerats till nio BAFTA. Filmen premiärvisades i Cannes 2023 och belönades med Grand Prix och FIPRESCI. Filmen är skriven och regisserad av Jonathan Glazer och är löst baserad på Martin Amis bok med samma namn.

Filmrecension: Ombord på Adamant – om kulturens kraft

by


Ombord på Adamant
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 februari 2024
Regi Nicolas Philibert

Välkommen till en värld där alla människor räknas. Där de människor som ofta göms undan också får tillgång till kultur. Denna dokumentär ger hopp och jag hoppas den ska ge inspiration till samhällen världen över och öppna ögonen för alla människors värde. Det är en dokumentär som gör mig glad, fast också sorgsen då jag vet att det som sker på båten tyvärr hör till ovanligheterna runt om i världen.

L’Adamant är en stor husbåt som ligger förankrad på floden Seine i Paris. Till båten välkomnas vuxna men olika mentala funktionshinder eller mentala sjukdomar. På båten har de tillgång till massor av olika kultur. Där kan de måla, där kan de spela musik, se på film, skriva och lyssna på poesi och de får är delaktiga i stormöten om verksamheten och får vara med och kontrollräkna kassan till caféet. Ja det är väl egentligen naturligt. Varför ska människor mer eller mindre tas ifrån sin rätt att räknas som vuxen för att den har något funktionshinder?

Filmen skrällvann mot spelfilmerna i Berlin och plockade hem Guldbjörnen, vilket ju hör till ovanligheterna att en dokumentär vinner.

Många av de människor som kommer till husbåten och deltar i verksamheten porträtteras och berättar om sig själva, om sina drömmar och förhoppningar, om sina rädslor. En del berättar om sin bakgrund. De får tala utan att bli avbrutna och får vara sig själva, får vara den de är. Filmarna gör ett fantastiskt arbete som låter kameran vila på deras ansikten, nära och utan stress eller hets. Som tittare kommer jag nära och känner det som att jag är med på plats.

Visst, jag kan mycket väl tänka att det finns dagar då allt inte är så lugnt och att några ryker ihop. Vi får följa lugna dagar och sammanhållning. Men jag ser ingen anledning att dessa människor ska behöva visa sina sämre dagar. Vi har alla sämre dagar och det är inte något för den stora publiken, vi har alla rätt till integritet.

En av filmens stora styrkor är hyllningen till kulturens kraft. Det är något som bör lyftas fram oftare, i synnerhet i dessa dagar där kulturen står under attack. Musik, film, litteratur, teater, konst – allt behövs för alla människor, med eller utan mentala funktionshinder så är kultur ett fundament i vår tillvaro där vi kan upptäcka oss själva och andra, få se andra synvinklar, uppleva andra världar, andras tankar och känna igen våra egna tankar och upplevelser.

Mer kultur åt alla. Det är vad denna film ropar ut. En stark och berörande film om kulturens läkande kraft.

Teaterkritik: Above All This, I Wish … personligt men inte privat

by

Above All This, I Wish …
Regi Kajsa Isakson
Manus, text och musik Frida Modén Treichl och Nils-Petter Ankarblom
Regi och manus Kajsa Isakson
Koreografi Sofia Södergård
Ljusdesign Patrik Nystrand
Ljuddesign Michael Andersson
Stockholmspremiär 5 februari 2024 på Lilla scenen på Kulturhuset Stadsteatern

En helt underbar föreställning där musikalstjärnan Frida Modén Treichl bjuder in oss till en mini-musikal med rosa fluff, enhörningar, berg-och-dalbanor – allt omväxlande kryddat med berättelser från verkligheten om både stor glädje, eufori och om mörka perioder och depression. En öppen och ärlig skildring av livet för en flicka/kvinna med ADHD där Frida Modén Treichl berättar om sitt liv.

Det är helt mästerligt. Föreställningen är en timme, men jag skulle gärna höra mer. Den fick gärna pågå i två timmar. Fast å andra är det bara de duktigaste som förstår att sluta när det är som bäst. En sak är saker: jag ska hålla utkik efter när Frida Modén Treichl är med i något sammanhang. Jag vill höra och se henne igen. Hon är så duktig både på att sjunga och att agera på scen. Hon är som född på scen. Vilken scennärvaro. Jag tror hela publiken, både män och kvinnor, blev förälskade. Hon är rolig, duktig och helt enastående. Föreställningen är personlig men hon lyckas undvika att falla i fällan att göra det för privat.

Hon inledde med ett nummer där hon ställde sig själv mellan de två stora stjärnorna Whitney Houston och Dolly Parton – två stora musiker som hon fick som förebilder redan som liten flicka. Det märks då hon verkligen sjunger och agerar på ett sätt som helt klart påminner om dessa två. Hon passar in där, mellan dessa två.

Frida Modén Treichl har skrivit ny originalmusik till föreställningen tillsammans med Nils-Petter Ankarblom, som är med på scen som pianist och kapellmästare. Men på scen är också en stråktrio bestående av Malin-My Wall/Isabelle Andö, Victoria Nilsdotter och Tove Törnberg Brun. Föreställningen har varit på turné vilket märks. Musikerna och Frida Modén Treichl har ett tryggt samarbete, väl tajmade.

ADHD har varit i fokus ett bra tag nu. Flera kändisar har på olika sätt berättar om sin ADHD. Det Frida Modén Treichl på ett bra sätt tog upp är att det inte är en enda diagnos utan ett spektrum där de som stämplas så sinsemellan kan vara väldigt olika. Alla människor är unika och jag tänker att tendensen att sätta bokstavskombinationer ofta bygger på att vi lever i ett samhälle där människor måste passa i en särskild mall. En mall som begränsar människors originalitet och låter oss vara mindre unika. Alla barn i svenska skolan måste till exempel gå gymnasiet och läsa en del teoretiska ämnen som inte passar allas temperament och personlighet.

Ett plus för föreställningen är att Frida Modén Treichl inte ger en bild av sig själv som något offer även om hon berättar om hur hon fått kämpa många gånger.

Något som förstås inte togs upp och som jag aldrig sett någon ta upp är att de barn och ungdomar som är superaktiva och får diagnos ADHD inte alltid är snälla mot alla andra barn. Jag känner barn som blivit mobbade av ADHD-barn. Jag tror att det skulle kunna undvikas om det var mer tillåtet att vara olika. Här ser vi ett viktigt resultat av denna föreställning: Den är inte bara musikaliskt och konstnärligt imponerande, den får oss att fundera vidare efteråt.