Åre Sessions är hipster-festivalen Way Out Wests ettriga lillasyster med tillhåll på hotell Holliday Club i Åre by med en fantastiskt utsikt över snöklädda berg. Initiativet ska få skäggiga Stockholms-hipsters från Söderort att vallfärda till fjällbyn för att avnjuta svenskproducerad pop när den är som bäst. Med artister som Veroica Maggio, Little Jinder och The Hives är målgruppen först och främst en yngre publik. Något som påverkar mitt omdöme.
Erik Lundin inleder med en käftsmäll. Hans frenetiska förortslyrik hypnotiserar en förväntansfull publik. På en rökfylld scen ser vi Erik Lundin, klädd i svart hoodie och baggy-jeans. Dold i mörker blir han en symbol för utanförskapet. Som en svart man, född och uppväxt i Rinkeby, platsen som politikerna glömde, för Erik Ortens talan. Hans berättelser om svåra förhållanden i ett segregerat Rinkeby berör på djupet. Men musiken kommer aldrig till sin rätt. I en oskarp och grötig ljudbild kan Eriks ordlekar och språkliga strapatser lätt missas. Hans moderna hip hop kräver nästan en snygg skivproduktion för att alla nyanser ska få komma fram.
Hurula med sin punkiga attityd väcker revoltären i mig. Men festivalens okrönta rockkungar är tveklöst The Hives, Sverige svar på Franz Ferdinand. Stiligt uppklädda i svart-och vit-randiga kavajer och välstrukna chinos levererar de en elegant show. Hits som Hate to Say I Told You So, Wait a Minute och Walk Idiot Walk är självklara ingredienser i kompotten. Howlin Pelle, bandets huvudman och sångare, svingar likt ett otåligt barn med mikrofonstativet och springer fram och tillbaks på scen. Engagemanget är satt på max.
Dag två bjuder på Little Jinders sötsliskiga synt, Maggios P3-pop samt Joys explosiva rap. Samtliga akter ger ett halvljummet intryck. Little Jinder spelar hits som Super 8, När Vita bergets klockor ringer och förstås Tommy Nilsson-covern Sex med mig. Ett gäng testeronstinna killar sjunger i kör mot Jinder: “Jag vill ha sex med dig”. Jinders klädval, en cheer leader-overall och tight kort-kort kjol förstärker känslan av pubertal tuggummipop och ungdomlig kitsch. Not my cup of tea. Men som artist är hon rolig. Jinder gillar att dela med sig och berättar om en tidigare konsert då hon inför publik gjorde “sälen”. Det är ett misstag vi aldrig lär se upprepas. Som helhet är konserten charmig, men föga minnesvärd.
Joy är sen. Efter trettio minuters väntan kommer hon instamplande i hotellfoajen och möts av en taggad publik. I högt tempo avverkar hon sina sju låtar. Repertoaren är kort och räcker inte för att fylla en show. Men Joys energi och dansanta läggning smittar av sig på oss åskådare. Veronica Maggios ungdomliga popmusik får avsluta vårens upplaga av Åre Sessions. I jämförelse med Joy har Maggio en arsenal av låtar att peppra oss med. Hela huset, Jag kommer och Sergelstorg är bara några av de popdängor Maggio smäller av. Men konserten saknar överraskningar. Varför inte en housig variant av Jag kommer eller en tillskruvad Håkan Hellström-cover? Jag förväntar mig faktiskt mera av Sveriges okrönta popdrottning.
Tills nästa Åre Sessions önskar jag se fler djärva bokningar av Luger, företaget som gjort sig ett namn på att testa obeprövade kort. Jag tror på iden att sätta variation och kvalitet i främsta rummet och oavsett målgrupp inte sänka ribban. Den varierade kvalitén kan bero på personligt oflyt och dåliga prioriteringar. Men jag vill påstå mig veta att Luger, festivalbokarnas bokare, kan bättre.
Petter Stjernstedt
