Little Jinder

Little Jinder, Katalin
19 februari 2016
Betyg: 4

Sittandes vid ett bord sipprandes på en kall cider snett framför scenen kollar jag nervöst omkring mig. Bara några yngre tjejer och en gubbe befann sig i lokalen (utöver mig och min vän jag bjudit med som födelsedagspresent) och det är mindre än en timme tills Josefine ska gå på scenen. Nervositeten kickar in; tänk om vi inte blir fler än såhär, tänk om hon blir besviken på det svala intresset och går av scenen efter halva första låten? Sådana tankar hinner snurra i mitt huvud innan jag sköljer bort dem med en shot och ytterligare nån cider. Sedan börjar publikhavet fyllas på, säkert men inte så sakta alls faktiskt. Från några trogna fans längst fram vid kravallstaketet till fylld lokal på nolltid. Faktum var att det inte gjorde något att många kom till utsatt konsertstart, att de kanske var något sena. Det var nämligen Jossan också. Men så är ju den akademiska kvarten någonting givet i studentstaden Uppsala så det är ingenting som någon håller emot henne alls.

Hon hinner inte ens på scenen innan hon börjar sjunga. Med micken som vapen vrålar hon redan halvvägs ut ur logen, och publiken som redan hunnit värma upp med att skrika ”Little” och ”Jinder” om vartannat och dessutom hunnit sjunga några verser (med refräng) ur Vita bergens klockor är verkligen på hugget. De hurrar vid första anblick av henne, hon är kvällens drottning. Helt klart.

Med sitt andra album Allting suger och nya singeln Super 8 vars musikvideo fick världspremiär tidigare under dagen i ryggen hade hon inga problem att fylla repertoaren med mestadels nya låtar, men även några gamla hits som Ful och tråkig tjej (låten som fick mig att börja lyssna på henne på allvar) och just Vita bergens klockor. Den senare avslutar konsertens första omgång med en slags medelhavstonremix som gungade fint.

Någonting som slog mig var att utöver de flertalet unga tjejer som lyssnar på henne, eftersom de uppenbarligen kan relatera till hennes låtar på grund av Jinders allmänna storstadstjejsporträtt, så var även många killar och äldre män där. Redan nu har hon alltså lyckats bryta sig ur sin ursprungliga fanbase – vilket är väldigt roligt och spännande att se så här tidigt in i hennes karriär. Resultatet? En högljudd publik som ibland gör att jag får svårt att höra vad det är hon sjunger själv. Det enda som får mig att mysrysa mer är den kraftiga basen som kittlade lika mycket i öronen som i min själ.

Identifikation, medsång och festivaldans sammanfattar kvällen väl. Faktum är att det påminner lite väl mycket av en festivalspelning – speciellt på speltiden. Hon är inte bara sen, utan försvinner snabbt igen. Totalt 45 minuters speltid, men det känns som 20. Vad hände? känner jag efteråt. Att hon uppmärksammat att jag är här med min kamrat som fyllt år och nu firas har hon tydligen snappat upp då hon börjar sjunga ”Ja må han leva” (vilket publiken såklart snappar upp och fyller i med) men ändå känns det som hon hade kunnat spela längre med sina två album i ryggen. För om något framstod som klart och tydligt igår kväll var det att de som kommit för att se henne inte bara kan sjunga med i refrängen till hitsen utan även de mer tillbakalutade tracksen. Vilket är lite unikt!

Trots allt är betyget ett starkt sådant, på snudd till fulländning, men eftersom hon proklamerat att det alltid är speciellt för henne att spela i just Uppsala (och att hon gjort det flera gånger tidigare, men att det aldrig varit så många i publiken som nu) så hade hon kunnat spela lite längre och bjuda på någonting unikt. Att hennes medmusikant sjunger med i vissa låtar istället för Mauro Scocco kan jag förstå och leva med – men någon överraskning hade hon kunnat dra till med för att verkligen bevisa hur speciell kvällen är för henne. Men utöver det finns ingenting att anmärka på; såväl kraften som energin i hennes framträdande är påtaglig och det känns att hon är pepp, att det här inte är ytterligare en kväll på jobbet bara. Vilket smittar av sig på publiken helt klart. Men det är klart, att vara nära fulländning är ändå en bit ifrån just det. Nästa gång jag ser henne vill jag se henne ta just det klivet. Då kan hon på allvar slå sig för bröstet och förklara sig en av våra bästa artister. Men tills dess får hon fortsätta kämpa i periferin med andra tjejer med liknande tilltal.