• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Sydney

Bråvalla: Jagwar Ma väcker de primala känslorna

29 juni, 2014 by Jonatan Södergren

jagwar1

Jagwar Ma, Pacific
26 juni 2014
Betyg: 4

Klockan hade passerat midnatt för mer än en timme sedan när australienska Jagwar Ma, en av förra årets bästa nykomlingar, klev på Bråvallas tältscen för att avrunda en intensiv första festivaldag. Förutsättningarna var med andra ord lysande för deras psykedeliska och dansanta musik. Jagwar Ma borde egentligen avsluta varje dag på varenda festival, när mörkret lagt sig är det helt omöjlig att värja sig mot deras Hacienda-doftande ljudbild. Förra årets spelning på Hultsfredsfestivalen i Stoxa drog kanske ingen jättepublik, men det var en fingervisning på vart bandet var på väg. Nu är de en självklar festivalbokning, publiken har hittat dem, och precis som på debutalbumet Howlin inleds spelningen med What Love och Uncertainty. Därefter kommer briljant medryckande singeln Man I Need. Sångaren Gabriel Winterfield och basisten Jono Ma backas upp av en DJ, men höjdpunkten är den förlängda versionen av The Throw vilken de avslutar spelningen med.

– Jag och Jono försökte imponera på varandra i studion, vår musiksmak täcker det mesta och dessutom kommer vi ju båda från DJ-bakgrunder. Vi kunde ta en lunch eller något och lyssna på en låt för att sedan gå tillbaka in i studion och göra den exakta motsatsen till låten vi precis lyssnat på — vid andra tillfällen kunde vi säga ’vi gör ett gitarrsolo som påminner om den där James Brown-låten’. ’Uncertainty’ handlade till exempel helt och hållet om att göra någonting funky med staccato-gitarrer. Vi kände — och dansade oss — fram genom hela albumet. Dans är en konstform som jag verkligen gillar, att använda kroppen som ett instrument — jag är nog mer primal av mig — jag gillar att känna, sjunga och dansa medan Jono är mer insatt i techno-biten, så han gillar att programmera elektroniska ljud. Det är lite som människa möter maskin, vi rör oss fram och tillbaka hela tiden, berättade Gabriel Winterfield när jag intervjuade honom för ett år sedan (du kan läsa hela intervjun här). Beskrivningen stämmer även bra in på deras liveshower, som aldrig misslyckas med att väcka de primala känslorna.

jagwar2

Foto: Emma Andersson

Arkiverad under: Musik Taggad som: Bråvalla, Jagwar Ma, Pacific, Sydney

Kulturbloggen möter Jagwar Ma

2 juli, 2013 by Jonatan Södergren

jagwar

Jagwar Ma – en ur Sydney sprungen duo som utgörs av Gabriel Winterfield och Jono Ma – debuterade redan 2011 med singeln Come Save Me. När debutalbumet Howlin landade tidigare i år kändes det lika mycket som ett rymdskepp som en tidsmaskin, ett kalejdoskop av retro-futuristiskt sprakande färger som förenade dansmusik med rockinstrument på ett sätt världen inte skådat sedan början av 90-talet. Liksom bara av farten tycks alltifrån 60-talspop (Let Her Go) till chillwave (Backwards Berlin) och sockersöta Beach Boys-melodier (That Loneliness) ha smugit sig in i deras DNA. I samband med att Hultsfredsfestivalen ägde rum i Sigtuna utanför Stockholm mötte Kulturbloggen, strax innan det var dags för soundcheck, upp ledsångaren Gabriel Winterfield i ett av alla de tält som fanns uppställda i festivalens backstageområde.

Kan du berätta lite om hur ni bildades och hur ert debutalbum tog form?

Gabriel: Jono och jag spelade i andra band tidigare, vi började bara göra musik tillsammans på skoj men upptäckte snart att vi tyckte om det. I början hade vi egentligen inte några visioner – vi gjorde bara musik som vi själva tyckte om – sedan spelades albumet in under det gångna året.

Men ni startade upp bandet 2011, eller hur?

Gabriel: Då släppte vi Come Save Me. Vi spelade in låten i september vilket är sommar i Australien, sedan klippte Jono ihop en video som vi lade ut på YouTube. Klippet drog till sig uppmärksamhet från skivbolagsfolk i Europa. Då tänkte vi att vi kunde göra ett större släpp, så vi tog ner videon och gömde oss i ett år för att sedan komma tillbaka återuppstådda med ett helt album.

Hur kom ni i kontakt med européerna?

Gabriel: De kontaktade oss genom YouTube. De skickade ett meddelande och sedan ledde det enda till det andra. Vi hade skrivit ut våra e-postadresser ifall någon skulle visa sitt intresse, vilket de gjorde.

Ni tycks hämta inspiration från flera olika genrer. Hade ni några särskilda ljudbilder i åtanke när ni skrev låtarna?

Gabriel: Jag och Jono försökte imponera på varandra i studion, vår musiksmak täcker det mesta och dessutom kommer vi ju båda från DJ-bakgrunder. Vi kunde ta en lunch eller något och lyssna på en låt för att sedan gå tillbaka in i studion och göra den exakta motsatsen till låten vi precis lyssnat på – vid andra tillfällen kunde vi säga ”vi gör ett gitarrsolo som påminner om den där James Brown-låten”. Uncertainty handlade till exempel helt och hållet om att göra någonting funky med staccato-gitarrer. Vi kände – och dansade oss – fram genom hela albumet. Dans är en konstform som jag verkligen gillar, att använda kroppen som ett instrument – jag är nog mer primal av mig – jag gillar att känna, sjunga och dansa medan Jono är mer insatt i techno-biten, så han gillar att programmera elektroniska ljud. Det är lite som människa möter maskin, vi rör oss fram och tillbaka hela tiden. När det kommer till inspiration finns det nog ett antal band vi skulle överväga att kalla våra förfäder, vi älskar till exempel Chemical Brothers och Aphex Twin, men även band som Portishead – att få spela med såväl dem som My Bloody Valentine idag är en ära.

Vissa element i er musik påminner mycket om 90-talet då dans och rock möttes på ett sätt som världen inte hade skådat tidigare.

Gabriel: Jag känner mig definitivt hemmastadd i vissa delar av 90-talet – men jag är tjugotre år så jag är för ung för att egentligen kunna minnas något. Jono är visserligen ett par år äldre än vad jag är, men han är också för ung. Vi älskar 90-talet, men jag tror att vi blickar tillbaka på samma sätt som folk i mina föräldrars ålder som precis missade 60-talet, men som älskar det just därav. De som faktiskt upplevde 60-talet säger snarare ”det var häftigt, men inte så häftigt”. Känner du till uttrycket ”rose-tinted glasses”? Att du bara ser det positiva i något. Så är det nog för mig när det gäller 90-talet. Jag älskar slutet av 90-talet då allting skulle vara så futuristiskt.

Jag upplever er musik som både futuristisk och retro på samma gång.

Gabriel: Jag tror bara att vi gillar väldigt mycket olika typer av musik, jag kan inte härleda det till någonting annat – samtidigt lyssnar jag egentligen inte längre på lika mycket musik som jag brukade. Det är lite ironiskt att i intervjuer så ofta bli tillfrågad vilken slags musik man lyssnar på – jag skapar musik, om jag vill höra något skriver jag det själv. Man I Need är definitivt en låt som handlar om att göra slut med någon. Min flickvän som jag hade då sa ordagrant ”you’re not the man I need” eftersom jag aldrig var hemma, jag var bara iväg och gjorde musik hela tiden, så det blev vår version av The Supremes Respect. Hela tiden sa jag till henne att det skulle lösa sig, att jag en dag skulle komma hem med skörden, men jag antar att hon inte kunde vänta. Hela den perioden var ganska rolig faktiskt. Jag och Jono levde i isolation medan våra privatliv höll på att rasa samman – vi är ganska nöjda nu, men det är mycket sorg på albumet – Come Save Me är vår version av The Beatles Help!.

Det är mycket 60-tal över albumet, utöver redan nämnda The Beatles förs tankarna ofta till The Beach Boys.

Gabriel: Definitivt, sakerna de gjorde var riktigt häftiga. Hela grejen med 60-talet är att inspelningarna från den tiden låter så ärofulla, förstår du vad jag menar? Väldigt runda och varma – de låter bokstavligen talat gyllene – och jag tror det är svårt att återskapa det soundet idag även om det helt klart var något vi eftersträvade, speciellt genom att lägga flera olika lager av harmonier på varandra.

Det dyker alltid upp massa australienska band som slår igenom internationellt. Tycker du att Australien är en mer inspirerande plats för musiker än andra platser i världen?

Gabriel: I vissa fall, men det beror på vad du vill göra, jag skulle köpa ett album även om det var tolv låtar inspelade akustiskt på en öde ö – bara låtskrivandet var tillräckligt intressant – och hur mycket skulle det kosta? Ingenting, det är något du kan göra i ditt eget sovrum, så jag tror att det i slutändan bara har att göra med hur kreativ du kan vara. Jag gillar begränsningar. Ikutaro Kakehashi som grundade Roland-företaget skrev en bok för inte så länge sedan som heter I Believe in Music där han ur en väldigt filosofisk ståndpunkt beskriver hur begränsningar kan fostra kreativitet. Istället för att köpa en synth som kan göra allting åt dig köper du en synth som enbart har en ljudinställning och en uppsättning parametrar – det driver faktiskt kreativiteten, så för att återknyta till det du sa tror jag på sätt och vis – eftersom Australien är så isolerat – att vi lärt oss att hushålla med begränsade resurser. Fast vi spelade in det mesta av albumet i Frankrike ändå.

Varför döpte ni albumet till Howlin?

Gariel: I början var det namnet på Uncertainty, den andra låten på skivan, sedan tyckte vi att det var en passande titel för hela albumet. Det är en referens till Howlin’ Wolf – såklart – men också till det faktum att det på gården i Frankrike där vi spelade in majoriteten av albumet bodde en hund som hette Whiskey. På morgnarna brukade vi yla åt henne så svarade hon. Det tyckte jag om, det kändes lite som att återvända till naturen.

Vilka är Jagwar Mas ambitioner för den närmsta framtiden?

Gabriel: Jag vill bara att det ska bli större och större – inga reservationer, jag vill spela inför så många människor som möjligt – sedan är ambitionen att få alla som kommer och ser oss att känna att de är del av någonting. Självklart ska vi göra ett till album, men det blir om ett tag. När en film går bra och om handlingen tillåter vill du ju att det ska komma en uppföljare. Kanske det här är som den första Terminator-filmen, kanske nästa album blir som tvåan – den ena är lite råare – men det är två av mina favoritfilmer så det kanske kan bli en cool mall.

Foto: Emma Andersson

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Australien, Howlin, Hultsfred, Jagwar Ma, Man I Need, Sydney

Skivrecension: Jagwar Ma – Howlin

19 juni, 2013 by Jonatan Södergren

howlin

Artist: Jagwar Ma
Titel: Howlin
Betyg: 4

Det brukar talas om Primal Screams Screamadelica som ett av 90-talets mästerverk. Ett album som när den kom ut 1991 förenade dansmusik med rockens estetik på ett sätt som aldrig riktigt gjorts varken tidigare eller senare. Så här i efterhand kan det kännas märkligt att inte Madchester-scenen höll i sig, eller att fler mini-Screamadelicas poppade upp – men nu, efter band som Happy Mondays och The Stone Roses mer eller mindre lyckade återkomster, verkar intresset börjat komma tillbaka.

Ett band som helt klart tagit Screamadelica till sig är Jagwar Ma, en Sydneyduo bestående av Gabriel Winterfield och Jono Ma som egentligen är för unga för att ha upplevt Madchester-vågen när det begav sig, men likt folk som precis missade 60-talet minns det som ett fantastiskt decennium vårdar Jagwar Ma sitt 90-tal med en slags storögd kärlek. Deras första singel Come Save Me dök upp på nätet redan för ett par år sedan, och i samband med att de på Hultsfredsfestivalen gjorde sin första spelning på svensk mark såg även Howlin – ett av 2013 års starkaste debutalbum – dagens ljus.

Att de ofta hamnar i samma fack som landsmännen i Tame Impala – trots att det nästan är lika långt mellan Sydney och Perth som det är mellan Stockholm och Moskva – är väl något de får leva med. De har trots allt båda en fallenhet för trippigt sockersöta melodier. Den smittsamma kakofonin i The Throw, Beach Boys-stämsången i That Loneliness, 60-talsvibbarna i Let Her Go, de dansanta electro-influenserna i Four och den smått sedativa känslan i Backwards Berlin i all ära, men det är Man I Need som med sitt psykedeliska reverb är albumets givna höjdpunkt. En singel så direkt att jag redan nu kan konstatera att det blir soundtracket för min sommar.

Bästa spår: Man I Need

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Howlin, Hultsfred, Jagwar Ma, Madchester, Man I Need, Sydney

En tidslös tillbakablick på mästerverk som alltid kommer förbli angelägna – Kulturbloggen rapporterar från The Cures spelning i Operahuset i Sydney

31 maj, 2011 by Jonatan Södergren

Vad: The Cure
Var: Operahuset i Sydney
Nar: 31 maj 2011

Festivalsommaren har äntligen dragit igång. Kulturbloggens skribent åkte till Vivid Live i Sydney för att se The Cure framföra sina tre första album i sin helhet.

The Cure slog igenom i en tid då musikvärlden fortfarande var under utveckling – deras debutalbum Three Imaginary Boys släpptes 1979 – och med facit i hand kan man konstatera att det är få band som betytt lika mycket för musikens utveckling. När The Cure återupplivade sina över trettio år gamla mästerverk var det extra intressant att se hur ett av historiens mest inflytelserika band fann sitt uttryck.

Vad som börjar i rytmisk Buzzcocks-inspirerad punk mynnar ut i minimalistisk new wave – och bandet har lyckats behålla en skrpa och en fokus som gör dem aktuella än idag.

Three Imaginary Boys balanserar ständigt mellan allvar och nonsens – det mest spännande var att höra So What vars text är tagen från baksidan av ett mjölkpaket.

Bandets andra skiva, Seventeen Seconds, är desto mer nedstämd – det atmosfäriska ljudlandskapet är som taget frpn Low, eller något annat av David Bowies finaste stunder. A Forest är dessutom, om inte tidernas bästa låt, en av bandets viktigaste singlar.

På Faith besöker bandet mer spöklika, ödesmättade och monotona territorier. Förutom titelspåret är den hopplöst sorgsna The Funeral Pary skivans höjdpunkt.

Den nästan fyra timmar långa konserten – som filmades in och ska ges ut på dvd med titeln The Cure: Reflections – visade att bandets karriär bestått av betydligt mer än hårspray och make-up. Det var egentligen bara de tre sista extranumren som antydde vilket fantastiskt popband The Cure skulle bli.

Och gamla bandmedlemmar, som Lol Tolhurst som inte spelat med bandet sedan 1989, var med på scen för att markera att det var trettio år sedan de släppte Faith-skivan

Följande latar spelades:

10:15 Saturday Night
Accuracy
Grinding Halt
Another Day
Object
Subway Song
Foxy Lady (Jimi Hendrix-cover)
Meathook
So What
Fire in Cairo
It’s Not You
Three Imaginary Boys
A Reflection
Play for Today
Secrets
In Your House
Forever (Three)
The Final Sound
A Forest
M
At Night
Seventeen Seconds
Holy Hour
Primary
Other Voices
All Cats Are Grey
The Funeral Pary
Doubt
The Drowning Man
Faith
World War
I’m Cold
Plastic Passion
Boys Don’t Cry
Killing an Arab
Jumping Someone Else’s Train
Another Journey by Train
Descent
Splintered in Her Head
Charlotte Sometimes
The Hanging Garden
Let’s Go to Bed
The Walk
The Lovecats

Här kan du se bilder från konserten

SMH.com

The Music Network

Arkiverad under: Recension Taggad som: Sydney, The Cure

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: The Legend of Ochi – ett monstruöst och pretentiöst skrotupplag

The Legend of Ochi Betyg 1 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Legend of Ochi – ett monstruöst och pretentiöst skrotupplag

Efter sju år – [ingenting] släpper nytt album och åker på turné

I höst, 2025, släpper[ingenting] ett … Läs mer om Efter sju år – [ingenting] släpper nytt album och åker på turné

Fulländning av skenbart enkel formel – Slottsskogen av Anders Boson Jazz Ensemble

Anders Boson Jazz … Läs mer om Fulländning av skenbart enkel formel – Slottsskogen av Anders Boson Jazz Ensemble

Tre äpplen föll från himlen av Narine Abgarjan – en stillsam hyllning till berättandets kraft.

Titel: Tre äpplen föll från … Läs mer om Tre äpplen föll från himlen av Narine Abgarjan – en stillsam hyllning till berättandets kraft.

Virtuos och vacker salsajazz attraherar med sina pendlingar – Roberto Fonseca Quartet på Kungsbacka Teater

8/5 2025 Kungsbacka Teater Hade … Läs mer om Virtuos och vacker salsajazz attraherar med sina pendlingar – Roberto Fonseca Quartet på Kungsbacka Teater

Stockholms Internationella Seriefestival är tillbaka i maj

Årets festivalbild, tecknad av Ditte … Läs mer om Stockholms Internationella Seriefestival är tillbaka i maj

I juni öppnar den första stora Bridgertonutställningen på Skoklosters slott

– Målet är att alla besökare, inte minst … Läs mer om I juni öppnar den första stora Bridgertonutställningen på Skoklosters slott

Kuvandet av hormoner skildras med enorm emfas i maxad musikalutlevelse – Spring Awakening på Göteborgs Stadsteater

Manus och sångtexter: Steven Sater … Läs mer om Kuvandet av hormoner skildras med enorm emfas i maxad musikalutlevelse – Spring Awakening på Göteborgs Stadsteater

Annika Norlin & Jonas Teglund kommer till Vintervikens Trädgård för att spela albumet En tid att riva sönder

Den 22 & 23 maj 2025 kommer Annika … Läs mer om Annika Norlin & Jonas Teglund kommer till Vintervikens Trädgård för att spela albumet En tid att riva sönder

Hjord av marionettdjur flyr 20.000 km till Sverige för att varna om klimatkrisen

THE HERDS i Lagos, Nigeria den 19 april … Läs mer om Hjord av marionettdjur flyr 20.000 km till Sverige för att varna om klimatkrisen

Vi är inte maskiner – och det vet Kjell Rautio mycket väl

Titel: Vi är inte … Läs mer om Vi är inte maskiner – och det vet Kjell Rautio mycket väl

Eggande och exotiskt tonspråk förädlas av kreativ kombo – House Of Wu Fei på Dergårdsteatern

7/5 2025 Dergårdsteatern i … Läs mer om Eggande och exotiskt tonspråk förädlas av kreativ kombo – House Of Wu Fei på Dergårdsteatern

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Hos sajten Casinodealen hittar ni alla svenska casinobonusar som nya spelare kan ta del av.
Engelska casinon
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in