• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Swans

Swans släpper nytt album, gästas av St. Vincent

27 januari, 2014 by Jonatan Södergren

swans

Swans har gått ut med detaljer kring uppföljaren till 2012 års The Seer. Albumet — som blir deras trettonde — heter To Be Kind och släpps den 13 maj. To Be Kind gästas bland annat av St. Vincent, eller Annie Clark som hon egentligen heter, samt Cold Specks. Albumet spelades in i El Paso mellan oktober och december ifjol. För produktionen står Michael Gira själv.

Michael Gira passar samtidigt på att åka på en soloturné som bland annat har vägarna förbi Oslo och Köpenhamn följande datum:

14 mars – Hofteatret, Köpenhamn
15 mars – Blå, Oslo
16 mars – Emanuel Vigeland Mausoleum Museum, Oslo

Nedan kan du se en inspelning från Swans uppträdande på Primavera Sound i somras:

Arkiverad under: Musik Taggad som: Michael Gira, St Vincent, Swans, To Be Kind

Swans på Debaser Slussen

26 november, 2012 by Jonatan Södergren

Swans, Debaser Slussen
25 november 2012
Betyg: 3

Swans trotsade alla fysiska lagar när de tidigare i år, otroliga trettio år in i sin karriär, gav ut sitt kanske starkaste album hittills – The Seer. Titelspåret klockade in på 32 minuter och albumet som helhet sträckte sig över två timmar. Musiken var tung, experimentell och fullständigt kompromisslös. Omslaget pryddes av en varg som visade tänderna. Antagligen symboliserar det musikens transcendentala natur – genom att släppa lös din inre best kan du hitta någon form av frigörelse.

Sedan de bildades i början av 80-talet har Michael Giras mannar alltid varit svårplacerade – no wave är den luddiga genre som de kommit att representera – men tankarna förs även till hårdrockens tyngd och post rockens progressiva låtuppbyggnader. Med en släng av frijazz, gotik och country.

Det första jag möts av när jag kommer till Debaser är att det delas ut gratis öronproppar. Dessa kommer visa sig behövas – för maskineriet Swans spelar så högt att hela kroppen börjar skaka.

Vid merch-ståndet säljs tröjor med texten ”you fucking people make me sick”. Men Swans är knappast så nihilistiska som de vill verka – för Michael Gira har även lagt dit en lapp full av hjärtan där det står att han ska komma dit för att signera skivor och prata med fansen efter spelningen.

Det krävs tålamod med stort t för att kunna uthärda konserten som ibland nästan känns som ett uthållighetstest. Inledande To Be Kind är förvisso hypnotisk, men när gitarren kommer in har man inte lång tid på sig att sätta på öronpropparna. Så håller det på i över två timmar, utan att det egentligen händer så mycket. Det är stundtals mäktigt – framför allt i crescendona – men provocerande långt. Hade de bara skrapat bort lite av dödtiden hade det genast blivit mycket, mycket bättre och koncentrerat. När de går av scenen en bit efter tolvslaget har folk redan börjat lämna lokalen.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Michael Gira, Swans, The Seer

Iceland Airwaves – en creddig måstefestival ute på en stormig kobbe i Nordatlanten

12 november, 2012 by Jonatan Södergren

En vecka efter att stormen har mojnat och intrycken har fått smälta en aning så är det dags att summera årets upplaga av Islands flaggskepp till festival, nämligen Iceland Airwaves. Festivalen som bara tar emot runt 6000 besökare är ändå en riktig pärla som varje år lockar både de stora namnen från olika håll av Atlanten samt tämligen svämmar över av inhemska ädelstenar.
I år så headlineade bland annat postrock-hjältarna Sigur Rós, förföriska Purity Ring, brittrockarna The Vaccines, geniet Patrick Wolf, lovande Django Django och visa Daughter men på grund av stormen Sandy så var det både ett och annat band som fick ställa in.

Både Poliça och Swans fick ställa in sin tripp till ön efter att stormen slog till och estländska Ewert and the Two Dragons blev en dag försenade innan de till slut tog sig till festivalen. Som att dessa avbräck inte vore nog så ställer också efterlängtade elektroskottarna Django Django in sin spelning och helt plötsligt så känns spelschemat lite som en schweizerost. Och precis där så skulle man kanske kunna hänga lite med huvudet men då slår denna festival till med just det som gör den så speciell – dess fantastiska bredd. När festivalen väl drar igång och orkanvindarna från Sandys syrra som bäst håller på att ställa till mayhem i den lilla hamnstaden som utsetts till Nordens partyhuvudstad så finns det så mycket ny musik att upptäcka och så lite tid.

Vi börjar med att gå igenom några av festivalens höjdpunkter utan inbördes ordning:

Bandet Boy från Tyskland och Schweiz, som lite motsägelsefullt består av två tjejer, och vars publik består till stor del av en trogen skara tjejer som sjunger med i varje rad. Och med all rätta, Boy sjunger så klart och vackert, men framförallt klokt och vist, om unga kvinnors liv och frågor. Med singeln Little Numbers som är en fint slipad popdiamant så är det svårt att inte sjunga med men det är kanske i låten Waitress som Boy verkligen slår till. Låten tillägnas alla unga kvinnor i publiken som har ett jobb som de inte trivs med. Alla som väntar på något annat, något större. Alla unga kvinnor som väntar på att livet ska ta fart.

”Well daylight is fadin’
While traders are tradin’
While players are playin’
And lovers are datin’,
The waitress is waitin’…”

Boy lyckas förena charmen hos Feist och de rätta popingredienserna hos Phoenix och det är så enkelt men snyggt. De 40 minuterna som Valeska Steiner & Sonja Glass har till förfogande passerar alldeles för snabbt inne i en av konserthallarna på Hárpa som är Reykjavíks nya skrytbygge. Men för er som vill, eller måste, ha mer av denna förstklassiga och tänkvärda pop så misströsta inte, redan den 21 november så kommer Boy till Stockholm där de är förband för Katie Melua. Helt klart sevärt. Dessutom så har dessa powerbrudar precis släppt sin första platta Mutual Friends. Jag har en känsla av att vi kommer få se och höra mer av Boy i framtiden.

Vi går vidare till norska Lykke Li-imitatörerna Highasakite som inte bara låter som Lykke i stor utsträckning, sångerskan Ingrid Helene Håvik ser faktiskt ut som Lykke Li när hon står på scenen under bandets enda spelning på festivalen. Det är en liten, mörk bar med lågt i tak precis som det ska vara och stället är packat med folk som försöker få en skymt av norrmännen.

Bandmedlemmarna är krigsmålade och längst fram på scenen hänger en girland av fjädrar och precis någonstans där så känns det lite tillgjort. Men allt är snabbt förlåtet för här är dem, Highasakite med all sin elegans i en liten skabbig bar på en liten trång scen på Island som förvandlats till ett gudförgätet blåshål och alla i publiken enas om att göra det mesta och bästa av det.

Debutplattan All That Floats Will Rain kom ut i våras och det är trots alla Lykke-liknelser en förbaskat bra samling låtar. Förutom singeln Indian Summer så är Winners Don’t Come Easy en riktig höjdpunkt. När Highasakite har rivit av de låtar de har att erbjuda sin hungriga publik så snubblar vi alla ut i den kalla natten och undrar hur detta ska matchas, vad som egentligen hände och om vi ska berätta om det för någon eller behålla det som vår hemlighet. Men det är bra, trots brist på finlir i ljudmixen, och ordet om Highasakite förtjänas att spridas.

Utbudet av briljant isländsk musik som går att uppleva under festivalen är bara löjligt stort men något som verkligen fastnade i mitt hjärta och minne var bandet Samaris. Bandet består av tre studenter som inte ser ut att vara en dag över 17 men som ändå producerar spöklikt bra och mörk electropop. Som en oskyldig flört med häxhouse så lyckas Samaris flyta iväg och det är bara så bra att jag inte vet vad jag ska göra av det. Att isländska popband har en fallenhet för att blanda klassiska element är ingen nyhet men att en tjej som spelar klarinett (Áslaug Rún Magnúsdóttir) och en kille med en mac (Þórður Kári Steinþórsson) tillsammans skulle kunna producera något så djupt och klart på sammagång var inget jag hade väntat mig.

Singeln Góða Tungl får gärna gå på repeat och det spelar ingen roll att vi inte vet vad Jófríður Ákadóttir sjunger, bara vi får mermermer och precis där så är det bara att vifta med den vita flaggan. Samaris är tänkta att bli Islands nya musikexport, trots att de bara har spelat 1,5 år tillsammans och saknar ett skivbolag i ryggen. Vem behöver det egentligen? I dagarna kom bandets nya EP Stofnar Falla som utlovar mer mörker. Och som vi gillar det.

I en liten enkel kyrka vid stadens damm så bänkade sig hundratals förväntansfulla fans i raderna för att se Daughteroch ta skydd från stormen. Daughter, eller Elena Tonra, från London har redan vunnit över publiken innan hon ens börjar. Hom hämtar material från sina två EP:s på lika många år. Redan halvvägs in i första låten så är publiken stilla och nästan tårögda och det är precis en sådan spelning som gör sig så bra i en kyrka.

Utanför de immiga kyrkfönstren står lojala beundrare i den iskalla natten och försöker få sig en skymt av den blyga stjärnan som är Daughter. Gömd bakom sin lugg och försiktigt trevande skämt så vinner hon över oss igen och igen. Men kanske allra mest är det med sina slående låtar och texter. Ni som hört Daughter vet precis vad jag syftar på, ni andra får bakläxa. Det är precis så vackert och drabbande som på skiva fast det blir så mycket mer personligt och inkluderande när Elena Tonra står där längst fram i kyrkan och sjunger om hur det brinner och det är att bara försöka känna något. Att älska någon man verkligen hatar. Spelningen inleds med hur hon försöker rädda någon och vi får följa med henne på hennes resa att bli fri och våga leva sitt egna liv. Vi är så tacksamma att vi får följa med. Att se Daughter är en upplevelse, det räcker så.

Om Daughter var en stilla resa in oss själva så är The Vaccines det rakt motsatta. Men det är så vansinnigt enkelt och djuriskt roligt att studsa som naiva ungdomar framför scenen med festivalens alla influgna anglofiler. Helt plötsligt så förvandlas den smått ängsligt creddiga festivalen till vilken pub som helst, vilken vräkig sommarfestival som helst. Det är så barnsligt enkelt med de bröliga vokalerna och den stadiga rytmen. Det är galet, vilt och roligt redan för spelningens början och på något vis så lyckas The Vaccines bara stegra och stegra extasen för varje låt och när de river av singeln Post Break-Up Sex så tror publiken att det är den stora finalen men det visar sig att denna anglosaxiska mermermer-fest bara har hunnit halvvägs. Vad som kommer efter det spelar inte så stor roll, vad The Vaccines sjunger som blir plötsligt helt oväsentligt bara det är ett bra tempo och tillräckligt med vokaler som går att skråla med i. Dessa engelsmän vet hur man underhåller sin publik och följer en fin tradition av engelska band som har gjort precis det i decennier. Och trots att jag inte riktigt kommer ihåg någon textrad som gjorde ett intryck så känns det så logiskt att The Vaccines fortsätter att sälja ut allt större arenor på sin turné. Det är underhållning på toppnivå, det är svett och det är lycka.

När lyssnade du på folk-inspirerad popmusik från Estland senast? Om du inte lyssnat på Ewert and the Two Dragons nyligen sedan deras andra platta Good Man Down släpptes så är risken att du inte lyssnar på estländsk folkpop särskilt ofta. Men när Ewert and the Two Dragons ska spela i Reykjavíks nya, storslagna konserthus är kön så löjligt lång och det är smockfullt av förväntansfulla fans i publiken.

Tanken var att det bandet skulle göra två spelningar under den stormiga festivalen Iceland Airwaves men det satte Sandy stopp för då Ewert and the Two Dragons fastnade i New York efter en rad spelningar i USA. Så det faktum att detta efterlängtade, och något ovanliga estländska folkpopband, till slut trotsade stormen och tog sig till den ensliga utpost i Atlanten som är Island får ses som ett smärre mirakel.

Många spelningar under festivalens första dagar har lidit av en och samma åkomma, dåligt ljud, men det verkar estländarna slippa och hela spelningen är riktigt snygg. Det är eftertanke, känslor, något skratt och en rejäl dos hjärteknip inblandat när Ewert and the Two Dragons hänför sin publik.

Bandet består av sångaren Ewert Sundja, gitarristen Erki Pärnoja, trummisen Kristjan Kallas och så basisten, gitarristen och mångsysslaren Ivo Etti och tillsammans har de kammat hem en rad priser hemma i Estland och jobbar nu på ta sig ut i Europa och vidare ut i världen och det verkar gå vägen. Med klassiska folkinfluenser och charm så kan man tydligen ta sig långt. Hela vägen ut till en galen liten festival på Island och det lär inte stanna där. Det verkar vara samma universella folkkärlek som driver Ewert and the Two Dragons framåt som fick Mumfords and Sons att slå igenom, eller Laura Marling. För även om den nya folkvågen redan gjort sitt genomslag i England så verkar det precis vara på gång i Esland. Och mer lär det bli för dessa grabbar.

Hedersomnämnande här förtjänar också galna FM Belfast som inte går att hejda, den positiva och förföriska överraskningen i franska Cercueil och de isländska trotjänarna Olafur Arnalds och For a Minor Reflection som alla levererade vad de skulle på sin kant.

Och så vidare till festivalens besvikelse: Purity Ring.

Det är snyggt, det är efterlängtat och det är en överdos av höga förväntningar inne på Reykjavík Art Museum när Purity Ring spelar på Iceland Airwaves. Men trots att det kanadensiska bandet som består av duon Megan James och Corin Roddick har riktigt bra material att presentera så lyfter aldrig spelningen så där som publiken hade hoppats på. Som den borde. Istället så är det glest framför en av festivalens större scener och halva publiken bryr sig mer om billig öl och sina mobiler. Vilket är synd för Purity Ring har så mycket mer att ge.

Det är först när de river av de tre sista låtarna som något händer och publiken till slut hajar till. När deras mest kända singel Obedear drar igång så spelar Purity Ring riktigt tight och det enda som kvarstår är frågan varför inte James och Roddick körde på såhär från början.

Plattan Shrines som släpptes i juli är en smärre guldgruva med drömsk electro och melankoli i en snygg mix men någonstans på flyget över Atlanten så verkar Purity Ring tappat bort både det drömska och det melankoliska och kvar blir en galet snygg ljusshow och en rutinspelning. En dag på jobbet. Den kanadensiska electrofrälsningen som landsmännen Young Galaxy bjöd på förra året på samma scen uteblev.

För att sammanfatta så kan jag bara säga att Megan James har en bra sångröst som står ut på ett eget vis och Corin Roddick vet vad han håller på med när han samplar, loopar, förvränger och spelar på våra känslor med sina beats. Trots allt detta, trots all potential och alla förhoppningar så är Purity Ring bättre på skiva – vilket aldrig är ett bra betyg för ett band.

Sammanfattningsvis så var det en otroligt maxad festival som avslutades med Sigur Rós på söndagen. Bakissöndagen för de allra festivalbesökarna som ändå hade lyckats ta sig ut till landets största arena för att få se något extra. Och även om vi var för trötta och slitna för att stå på våra ben så bjöd Sigur Rós på något som bara är i en helt egen division. De är konstnärer och smärre genier och så är det med det. Eftersom det rådde fotoförbud under spelningen, allt för att inte förstöra den omfattande ljusshowen/videokonsten, hänvisar jag er till YouTubes guldgruva (här kan ni se dem framföra en helt ny låt för första gången).

Iceland Airwaves är den perfekta festivalen för dig som tycker det är hett med skägg och yllesockar. Gillar tvära kast mellan snygg electronica och folkpop. För dig som tycker att festivalsäsongen är lite väl kort och borde förlängas till början på november. För dig som behöver en energikick i höstrusket. Iceland Airwaves går inte riktigt att likna med något annat än ett maratonlopp i spelningskrockar. Det finns så mycket att upptäcka i skydd från vinden.

Text och foto: Maja Sigfeldt

Arkiverad under: Musik Taggad som: Boy, Cercueil, Daughter, Django Django, Ewert and the Two Dragons", FM Belfast, For a Minor Reflection, Highasakite, Iceland Airwaves, Olafur Arnalds, Poliça, Purity Ring, Samaris, Sigur Rós, Swans, The Vaccines

Skivnytt på gång: Firewater, Woven Hand, Darkness, Deerhof, Wax Poetic, Swans, Alerta Cross, Hugh Cornwell, Los Lobos

24 augusti, 2012 by Rosemari Södergren

Flera intressanta skivor är på väg att släppas. Exempelvis:

(texterna från pressutskick)

FIREWATER – INTERNATIONAL ORANGE!
Cop Shoot Cop-frontmannen Tod A och hans Firewater har denna gång samarbetat med Tamir Muskat från Balkan Beat Box på albumet som spelats in i Istanbul.
I Firewaters stolta tradition av kulturell och stilistisk blandning gör de här melodisk öst-europeiskt färgad (punk) rock med inslag av bhangra och ska.

WAX POETIC – ON A RIDE
New York trip-hop bandets (där Norah Jones var med innan hennes solo-karriär) sjunde album.
Albumet är en pop-version av improvisatorisk Americana. Norah Jones gör ett gästframträdande på låten ”Fall Away”.

DEERHOOF – BREAKUP SONG
Det är mer än ett och ett halvt år sedan Deerhoof släppte sitt senaste patenterade pop-weird-rock album, det elfte på 15 år.
Bandet beskriver ”Breakup Song” som: ”Cuban-flavored party-noise-energy music”.

SWANS – SEER

Michael Rolfe Gira och hans Swans breder ut en kosmisk lyftning av salighet, kärlek, blod och ljus för sanna sökare.
Denna gång med gäster som: Jarboe, Alan Sparhawk och Mimi Parker (Low), Karen O, Akron / Family, Big Blood …

HUGH CORNWELL – Totem & Taboo
En av Englands bästa låtskrivare är han ju, Hugh Cornwell. Han är ju sedan starten den självklare ledaren för ett av brittisk rocks viktigaste band – The Stranglers – men har under åren även släppt lite soloplattor. Här är det dags igen, och denna gång åkte han till Chicago för att spela in med Steve Albini.
Resultatet är magiskt – detta är kanske det bästa Hugh släppt, i eget namn åtminstone!

LOS LOBOS – Kiko live…Plus
1992 släppte Los Lobos plattan Kiko – och the rest is history som det heter! 2006 turnérade dom och och spelade hela succéplatta inför en hyllande publik i San Diego – och detta är vad detta dubbelpack innehåller CD med Kiko live, DVD med hela konserten (alltså Kiko + mer) plus extramaterial i form av intervjuer, Making of Kiko-film etc!

ALBERTA CROSS – Songs of patience
För tre år sedan slog deras platta Broken side of time ner som en bomb i musikvärlden, framförallt i USA blev debuten en succé som tog dom runt USA och resten av världen på en turné som varade i nästan 18 månader! Nu har dom vilat upp sig och sedan spelat in uppföljaren, och ingen vän av deras genombrott lär bli besviken! Svenskättade Petter Ericson Stakee sjunger fortfarande magiskt bra och hela produktionen är bättre denna gång, och klassen på sångerna är helgjuten! I USA, där plattan släpptes för en månad sedan, har tidningar som New York Times och Rolling Stone jämfört soundet på plattan med t.ex. Kings of Leon, Verve, Neil Young & Crazy Horse… Det har även kallats appalachian blues… Men, det viktigaste är att det är bra – och det är det! Bandet spelade på 2012 års Way Out West – gissa om det var uppskattat?!! Och denna version har två extralåtar jämfört med den amerikanska.

WOVENHAND – Laughing stalk
Allt sedan David Eugene Edwards startade Wovenhand (Woven hand i starten) efter att 16 Horsepower var historia, har hans popularitet ökat!
Skivorna säljer konstant, turnéerna oftast utsålda. Nu och här är det dags för ett nytt studioalbum, ett album som givetvis följs upp av en stor turné!
Nya plattan – 9 låtar stark – är lite tyngre än vanligt, lite mer högljud – men detta är årets version på hur Wovenhand ser på sin musik, och vi bara jublar!
Turnéen sätter igång 7e september – och dom kommer hit till Sverige dagen efter – spelar den 8e på Strand i Stockolm och dagen efter är det Pustervik i Göteborg som får finbesök!

DARKNESS – Hot Cakes
Storstilad comeback av Norfolks finest! I början av sommaren gjorde de succé på Sweden Rock och singeln Everybody Have A Good Time gick direkt in på P4s spellista. I USA och England är intresset lika stort och albumet har redan fått strålande recensioner i bl.a Uncut och Mojo. Med på nya plattan finns också den omtalade och rosade covern av Radioheads Street Spirit (Fade Out).
Den 30 och 31/8 spelar de förband till Lady Gaga på Globen i Stockholm.

Läs även andra bloggares åsikter om Firewater, Woven Hand, Darkness, Deerhof, Wax Poetic, Swans, Alerta Cross, Hugh Cornwell, Los Lobos

Arkiverad under: Musik Taggad som: Alerta Cross, Darkness, Deerhof, Firewater, Hugh Cornwell, Los Lobos, Swans, Wax Poetic, Woven Hand

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
casino med svensk licens

Nytt

Lysande tribut till kultartist och formidabel låtskrivare – Dom som aldrig ger upp/ en hyllning till Magnus Lindberg

En hyllning till Magnus Lindberg Dom … Läs mer om Lysande tribut till kultartist och formidabel låtskrivare – Dom som aldrig ger upp/ en hyllning till Magnus Lindberg

Sen debut med välkomponerade låtar och spetskvalitet – Visitor av Carl Bagge

Carl Bagge Visitor 4 Inspelad … Läs mer om Sen debut med välkomponerade låtar och spetskvalitet – Visitor av Carl Bagge

Förbered dig för Stranger Things 4 med sammanfattningar från säsong 1-3 – här finns sammanfattningar

Säsong 4 av Stranger Things släpps i två … Läs mer om Förbered dig för Stranger Things 4 med sammanfattningar från säsong 1-3 – här finns sammanfattningar

Stora namn till Internationell författarscen och ny satsning på facklitteratur i Kulturhuset Stockholm

Stora namn till Internationell … Läs mer om Stora namn till Internationell författarscen och ny satsning på facklitteratur i Kulturhuset Stockholm

Eggande originallåtar framförda i intuitivt samförstånd – Agnas Bros på Valand/ Nefertiti

19/5 2022 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Eggande originallåtar framförda i intuitivt samförstånd – Agnas Bros på Valand/ Nefertiti

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Casino utan spelpaus
Casinogringos
Jämför casino utan licens och ta reda på mer om den svenska regleringen kring spel.
Jämför olika nätcasino och hitta de bästa alternativen.

Att spela på casinon blir mer vanligt, läs recensioner på casinon.com
Spela casino utan svensk licens på casinoorbit.com
Svenska casinobonusar

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2022 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in