Swans, Debaser Slussen
25 november 2012
Betyg: 3
Swans trotsade alla fysiska lagar när de tidigare i år, otroliga trettio år in i sin karriär, gav ut sitt kanske starkaste album hittills – The Seer. Titelspåret klockade in på 32 minuter och albumet som helhet sträckte sig över två timmar. Musiken var tung, experimentell och fullständigt kompromisslös. Omslaget pryddes av en varg som visade tänderna. Antagligen symboliserar det musikens transcendentala natur – genom att släppa lös din inre best kan du hitta någon form av frigörelse.
Sedan de bildades i början av 80-talet har Michael Giras mannar alltid varit svårplacerade – no wave är den luddiga genre som de kommit att representera – men tankarna förs även till hårdrockens tyngd och post rockens progressiva låtuppbyggnader. Med en släng av frijazz, gotik och country.
Det första jag möts av när jag kommer till Debaser är att det delas ut gratis öronproppar. Dessa kommer visa sig behövas – för maskineriet Swans spelar så högt att hela kroppen börjar skaka.
Vid merch-ståndet säljs tröjor med texten ”you fucking people make me sick”. Men Swans är knappast så nihilistiska som de vill verka – för Michael Gira har även lagt dit en lapp full av hjärtan där det står att han ska komma dit för att signera skivor och prata med fansen efter spelningen.
Det krävs tålamod med stort t för att kunna uthärda konserten som ibland nästan känns som ett uthållighetstest. Inledande To Be Kind är förvisso hypnotisk, men när gitarren kommer in har man inte lång tid på sig att sätta på öronpropparna. Så håller det på i över två timmar, utan att det egentligen händer så mycket. Det är stundtals mäktigt – framför allt i crescendona – men provocerande långt. Hade de bara skrapat bort lite av dödtiden hade det genast blivit mycket, mycket bättre och koncentrerat. När de går av scenen en bit efter tolvslaget har folk redan börjat lämna lokalen.