Iceland Airwaves – en creddig måstefestival ute på en stormig kobbe i Nordatlanten

En vecka efter att stormen har mojnat och intrycken har fått smälta en aning så är det dags att summera årets upplaga av Islands flaggskepp till festival, nämligen Iceland Airwaves. Festivalen som bara tar emot runt 6000 besökare är ändå en riktig pärla som varje år lockar både de stora namnen från olika håll av Atlanten samt tämligen svämmar över av inhemska ädelstenar.
I år så headlineade bland annat postrock-hjältarna Sigur Rós, förföriska Purity Ring, brittrockarna The Vaccines, geniet Patrick Wolf, lovande Django Django och visa Daughter men på grund av stormen Sandy så var det både ett och annat band som fick ställa in.

Både Poliça och Swans fick ställa in sin tripp till ön efter att stormen slog till och estländska Ewert and the Two Dragons blev en dag försenade innan de till slut tog sig till festivalen. Som att dessa avbräck inte vore nog så ställer också efterlängtade elektroskottarna Django Django in sin spelning och helt plötsligt så känns spelschemat lite som en schweizerost. Och precis där så skulle man kanske kunna hänga lite med huvudet men då slår denna festival till med just det som gör den så speciell – dess fantastiska bredd. När festivalen väl drar igång och orkanvindarna från Sandys syrra som bäst håller på att ställa till mayhem i den lilla hamnstaden som utsetts till Nordens partyhuvudstad så finns det så mycket ny musik att upptäcka och så lite tid.

Vi börjar med att gå igenom några av festivalens höjdpunkter utan inbördes ordning:

Bandet Boy från Tyskland och Schweiz, som lite motsägelsefullt består av två tjejer, och vars publik består till stor del av en trogen skara tjejer som sjunger med i varje rad. Och med all rätta, Boy sjunger så klart och vackert, men framförallt klokt och vist, om unga kvinnors liv och frågor. Med singeln Little Numbers som är en fint slipad popdiamant så är det svårt att inte sjunga med men det är kanske i låten Waitress som Boy verkligen slår till. Låten tillägnas alla unga kvinnor i publiken som har ett jobb som de inte trivs med. Alla som väntar på något annat, något större. Alla unga kvinnor som väntar på att livet ska ta fart.

”Well daylight is fadin’
While traders are tradin’
While players are playin’
And lovers are datin’,
The waitress is waitin’…”

Boy lyckas förena charmen hos Feist och de rätta popingredienserna hos Phoenix och det är så enkelt men snyggt. De 40 minuterna som Valeska Steiner & Sonja Glass har till förfogande passerar alldeles för snabbt inne i en av konserthallarna på Hárpa som är Reykjavíks nya skrytbygge. Men för er som vill, eller måste, ha mer av denna förstklassiga och tänkvärda pop så misströsta inte, redan den 21 november så kommer Boy till Stockholm där de är förband för Katie Melua. Helt klart sevärt. Dessutom så har dessa powerbrudar precis släppt sin första platta Mutual Friends. Jag har en känsla av att vi kommer få se och höra mer av Boy i framtiden.

Vi går vidare till norska Lykke Li-imitatörerna Highasakite som inte bara låter som Lykke i stor utsträckning, sångerskan Ingrid Helene Håvik ser faktiskt ut som Lykke Li när hon står på scenen under bandets enda spelning på festivalen. Det är en liten, mörk bar med lågt i tak precis som det ska vara och stället är packat med folk som försöker få en skymt av norrmännen.

Bandmedlemmarna är krigsmålade och längst fram på scenen hänger en girland av fjädrar och precis någonstans där så känns det lite tillgjort. Men allt är snabbt förlåtet för här är dem, Highasakite med all sin elegans i en liten skabbig bar på en liten trång scen på Island som förvandlats till ett gudförgätet blåshål och alla i publiken enas om att göra det mesta och bästa av det.

Debutplattan All That Floats Will Rain kom ut i våras och det är trots alla Lykke-liknelser en förbaskat bra samling låtar. Förutom singeln Indian Summer så är Winners Don’t Come Easy en riktig höjdpunkt. När Highasakite har rivit av de låtar de har att erbjuda sin hungriga publik så snubblar vi alla ut i den kalla natten och undrar hur detta ska matchas, vad som egentligen hände och om vi ska berätta om det för någon eller behålla det som vår hemlighet. Men det är bra, trots brist på finlir i ljudmixen, och ordet om Highasakite förtjänas att spridas.

Utbudet av briljant isländsk musik som går att uppleva under festivalen är bara löjligt stort men något som verkligen fastnade i mitt hjärta och minne var bandet Samaris. Bandet består av tre studenter som inte ser ut att vara en dag över 17 men som ändå producerar spöklikt bra och mörk electropop. Som en oskyldig flört med häxhouse så lyckas Samaris flyta iväg och det är bara så bra att jag inte vet vad jag ska göra av det. Att isländska popband har en fallenhet för att blanda klassiska element är ingen nyhet men att en tjej som spelar klarinett (Áslaug Rún Magnúsdóttir) och en kille med en mac (Þórður Kári Steinþórsson) tillsammans skulle kunna producera något så djupt och klart på sammagång var inget jag hade väntat mig.

Singeln Góða Tungl får gärna gå på repeat och det spelar ingen roll att vi inte vet vad Jófríður Ákadóttir sjunger, bara vi får mermermer och precis där så är det bara att vifta med den vita flaggan. Samaris är tänkta att bli Islands nya musikexport, trots att de bara har spelat 1,5 år tillsammans och saknar ett skivbolag i ryggen. Vem behöver det egentligen? I dagarna kom bandets nya EP Stofnar Falla som utlovar mer mörker. Och som vi gillar det.

I en liten enkel kyrka vid stadens damm så bänkade sig hundratals förväntansfulla fans i raderna för att se Daughteroch ta skydd från stormen. Daughter, eller Elena Tonra, från London har redan vunnit över publiken innan hon ens börjar. Hom hämtar material från sina två EP:s på lika många år. Redan halvvägs in i första låten så är publiken stilla och nästan tårögda och det är precis en sådan spelning som gör sig så bra i en kyrka.

Utanför de immiga kyrkfönstren står lojala beundrare i den iskalla natten och försöker få sig en skymt av den blyga stjärnan som är Daughter. Gömd bakom sin lugg och försiktigt trevande skämt så vinner hon över oss igen och igen. Men kanske allra mest är det med sina slående låtar och texter. Ni som hört Daughter vet precis vad jag syftar på, ni andra får bakläxa. Det är precis så vackert och drabbande som på skiva fast det blir så mycket mer personligt och inkluderande när Elena Tonra står där längst fram i kyrkan och sjunger om hur det brinner och det är att bara försöka känna något. Att älska någon man verkligen hatar. Spelningen inleds med hur hon försöker rädda någon och vi får följa med henne på hennes resa att bli fri och våga leva sitt egna liv. Vi är så tacksamma att vi får följa med. Att se Daughter är en upplevelse, det räcker så.

Om Daughter var en stilla resa in oss själva så är The Vaccines det rakt motsatta. Men det är så vansinnigt enkelt och djuriskt roligt att studsa som naiva ungdomar framför scenen med festivalens alla influgna anglofiler. Helt plötsligt så förvandlas den smått ängsligt creddiga festivalen till vilken pub som helst, vilken vräkig sommarfestival som helst. Det är så barnsligt enkelt med de bröliga vokalerna och den stadiga rytmen. Det är galet, vilt och roligt redan för spelningens början och på något vis så lyckas The Vaccines bara stegra och stegra extasen för varje låt och när de river av singeln Post Break-Up Sex så tror publiken att det är den stora finalen men det visar sig att denna anglosaxiska mermermer-fest bara har hunnit halvvägs. Vad som kommer efter det spelar inte så stor roll, vad The Vaccines sjunger som blir plötsligt helt oväsentligt bara det är ett bra tempo och tillräckligt med vokaler som går att skråla med i. Dessa engelsmän vet hur man underhåller sin publik och följer en fin tradition av engelska band som har gjort precis det i decennier. Och trots att jag inte riktigt kommer ihåg någon textrad som gjorde ett intryck så känns det så logiskt att The Vaccines fortsätter att sälja ut allt större arenor på sin turné. Det är underhållning på toppnivå, det är svett och det är lycka.

När lyssnade du på folk-inspirerad popmusik från Estland senast? Om du inte lyssnat på Ewert and the Two Dragons nyligen sedan deras andra platta Good Man Down släpptes så är risken att du inte lyssnar på estländsk folkpop särskilt ofta. Men när Ewert and the Two Dragons ska spela i Reykjavíks nya, storslagna konserthus är kön så löjligt lång och det är smockfullt av förväntansfulla fans i publiken.

Tanken var att det bandet skulle göra två spelningar under den stormiga festivalen Iceland Airwaves men det satte Sandy stopp för då Ewert and the Two Dragons fastnade i New York efter en rad spelningar i USA. Så det faktum att detta efterlängtade, och något ovanliga estländska folkpopband, till slut trotsade stormen och tog sig till den ensliga utpost i Atlanten som är Island får ses som ett smärre mirakel.

Många spelningar under festivalens första dagar har lidit av en och samma åkomma, dåligt ljud, men det verkar estländarna slippa och hela spelningen är riktigt snygg. Det är eftertanke, känslor, något skratt och en rejäl dos hjärteknip inblandat när Ewert and the Two Dragons hänför sin publik.

Bandet består av sångaren Ewert Sundja, gitarristen Erki Pärnoja, trummisen Kristjan Kallas och så basisten, gitarristen och mångsysslaren Ivo Etti och tillsammans har de kammat hem en rad priser hemma i Estland och jobbar nu på ta sig ut i Europa och vidare ut i världen och det verkar gå vägen. Med klassiska folkinfluenser och charm så kan man tydligen ta sig långt. Hela vägen ut till en galen liten festival på Island och det lär inte stanna där. Det verkar vara samma universella folkkärlek som driver Ewert and the Two Dragons framåt som fick Mumfords and Sons att slå igenom, eller Laura Marling. För även om den nya folkvågen redan gjort sitt genomslag i England så verkar det precis vara på gång i Esland. Och mer lär det bli för dessa grabbar.

Hedersomnämnande här förtjänar också galna FM Belfast som inte går att hejda, den positiva och förföriska överraskningen i franska Cercueil och de isländska trotjänarna Olafur Arnalds och For a Minor Reflection som alla levererade vad de skulle på sin kant.

Och så vidare till festivalens besvikelse: Purity Ring.

Det är snyggt, det är efterlängtat och det är en överdos av höga förväntningar inne på Reykjavík Art Museum när Purity Ring spelar på Iceland Airwaves. Men trots att det kanadensiska bandet som består av duon Megan James och Corin Roddick har riktigt bra material att presentera så lyfter aldrig spelningen så där som publiken hade hoppats på. Som den borde. Istället så är det glest framför en av festivalens större scener och halva publiken bryr sig mer om billig öl och sina mobiler. Vilket är synd för Purity Ring har så mycket mer att ge.

Det är först när de river av de tre sista låtarna som något händer och publiken till slut hajar till. När deras mest kända singel Obedear drar igång så spelar Purity Ring riktigt tight och det enda som kvarstår är frågan varför inte James och Roddick körde på såhär från början.

Plattan Shrines som släpptes i juli är en smärre guldgruva med drömsk electro och melankoli i en snygg mix men någonstans på flyget över Atlanten så verkar Purity Ring tappat bort både det drömska och det melankoliska och kvar blir en galet snygg ljusshow och en rutinspelning. En dag på jobbet. Den kanadensiska electrofrälsningen som landsmännen Young Galaxy bjöd på förra året på samma scen uteblev.

För att sammanfatta så kan jag bara säga att Megan James har en bra sångröst som står ut på ett eget vis och Corin Roddick vet vad han håller på med när han samplar, loopar, förvränger och spelar på våra känslor med sina beats. Trots allt detta, trots all potential och alla förhoppningar så är Purity Ring bättre på skiva – vilket aldrig är ett bra betyg för ett band.

Sammanfattningsvis så var det en otroligt maxad festival som avslutades med Sigur Rós på söndagen. Bakissöndagen för de allra festivalbesökarna som ändå hade lyckats ta sig ut till landets största arena för att få se något extra. Och även om vi var för trötta och slitna för att stå på våra ben så bjöd Sigur Rós på något som bara är i en helt egen division. De är konstnärer och smärre genier och så är det med det. Eftersom det rådde fotoförbud under spelningen, allt för att inte förstöra den omfattande ljusshowen/videokonsten, hänvisar jag er till YouTubes guldgruva (här kan ni se dem framföra en helt ny låt för första gången).

Iceland Airwaves är den perfekta festivalen för dig som tycker det är hett med skägg och yllesockar. Gillar tvära kast mellan snygg electronica och folkpop. För dig som tycker att festivalsäsongen är lite väl kort och borde förlängas till början på november. För dig som behöver en energikick i höstrusket. Iceland Airwaves går inte riktigt att likna med något annat än ett maratonlopp i spelningskrockar. Det finns så mycket att upptäcka i skydd från vinden.

Text och foto: Maja Sigfeldt