Det är 2008: Glasvegas har just släppt ifrån sig sitt självbetitlade debutalbum och över en natt blivit ett av Glasgows på senare års mest sensationella band; från storslagna, nästan sju minuter långa öppningsspåret Flowers and Football Tops — där bandets sångare och textförfattare James Allan med förtvivlad röst skildrar det uppmärksammade mordet på femtonåriga Kriss Donald utifrån moderns perspektiv — till efterföljande Geraldine, som redogör för socialarbetaren Geraldines tillvaro. Kanske var det just ekot av deras rötter i stadens hårdnackade arbetarklass — som återkom hela albumet igenom — som var anledningen till att de direkt togs emot med såpass öppna armar, i synnerhet här i Sverige. Men vi vrider fram tiden, det är tidig höst 2013 och när Kulturbloggen möter upp kvartetten som nyligen släppt sitt tredje album Later… When the TV Turns to Static rider de inte längre på någon våg av förbehållslös kärlek, de är snarare här för att bevisa att de fortfarande är angelägna.
Skulle ni säga att Later… When the TV Turns to Static är en slags återgång till soundet på ert debutalbum?
James: Det finns vissa uppenbara likheter, som att jag kan höra mig själv sjunga, men det är svårt att beskriva sig själv. Det var ingenting vi medvetet försökte göra — vi gick inte in i studion med det i åtanke — det hade ju varit rätt endimensionellt. Jag antar att vi inte behöver försöka vara Glasvegas eftersom vi redan är det. Jag tror att det finns en viss stabilitet inom bandet. Jag, Paul och Rab har varit med från början och det är något speciellt med hur våra personligheter kommer fram i musiken. Det här är första albumet som Jonna är med och spelar på, så det är en av de största skillnaderna — trummorna är helt annorlunda.
Jonna, vilket inflytande skulle du säga att du haft på albumet?
Jonna: När jag får en idé vill jag bara testa det, ibland fungerar det. Jag tror att vi alla känner oss tillräckligt bekväma för att pröva på olika idéer och se om de fungerar. På det sättet har jag nog bidragit med mitt tankesätt. Ibland har James en tydlig vision hur han vill att trummorna ska låta, men ibland spelar han bara upp en låt på akustisk gitarr och ber mig komma på något. Så det är en kombination av hur vi arbetar tillsammans och alla de bitar som var och en medför, ingen kan spela bas som Paul och det är likadant med alla instrument. De idéer som James har för trummorna skulle jag aldrig kunna komma på. Det är skönt att ha med båda sidorna och försöka få dem att passa ihop.
James: Mycket av det jag kommer på är färgat av att jag inte kan spela trummor. Ibland är det bra att vara naiv, det blir mindre konventionellt. När det gäller konst och kreativitet har vi ju vanligtvis positiva associationer till erfarenhet och kunskap, men med kunskap kommer även annat — det blir mer svartvitt och man förväntas göra saker på ett visst sätt. Ju mindre du vet, desto mer går du på instinkt och intuition. Men det är bra att ha med båda sidorna. För mycket naivitet kan göra låtarna fallfärdiga.
Var det något ni medvetet försökte göra annorlunda den här gången jämfört med Euphoric Heartbreak?
James: Det var nog ingenting vi försökte göra som reaktion mot det andra albumet, mer än att vi på det här albumet tyckte att låtarna krävde en rå, ärlig och mänsklig ljudbild. Flera av låtarna hade vi spelat i replokalen innan vi ens gick in i studion, så sett till arrangemang visste vi redan hur albumet skulle se ut från början till slut. Vi ställde bara en mikrofon mot förstärkarna och började spela. Så enkelt var det.
Ni spelade ju in albumet i Glasgow, vilken inverkan skulle ni säga att inspelningsmiljöerna har haft på albumets sound?
James: Det är svårt att peka ut ett ljud eller en liten detalj och säga att det är en effekt av att vi spelade in i Glasgow. Det är snarare en energi, en atmosfär och en känsla som uppstår mellan instrumenten. När jag lyssnar på albumet kastas jag tillbaka till tiden vi spenderade i Glasgow. Jag minns hur himlen kunde se ut, promenaderna hem från studion och gatlyktorna sent på natten. Självklart ser jag bestämda kopplingar, som möjligen ingen annan uppfattar, eftersom jag var inblandad i skapandet. Men när jag hör det — jag vet inte om det bara är i mitt huvud — så kan jag känna Glasgow, precis som jag kan känna Kalifornien och Santa Monica när jag lyssnar på andra albumet och Brooklyn på den första skivan.
Vilka tankar hade ni när ni påbörjade arbetet med albumet?
James: Det brukar börja med en färg, det här albumet började med urtvättad, grå denim. Det låter som att jag motsäger mig själv eftersom flera av låtarna fick armar och ben av sig själva, att de bara var ämnade att finnas till, och det menar jag inte på ett självupptaget sätt, jag menar det på ett riktigt ödmjukt sätt. Jag vaknar inte upp på morgonen och tänker att jag sa skriva en låt om någonting särskilt ämne. Det är snarare någonting naturligt och hypnotiskt. Det är så nära någonting andligt jag kommer.
Så ni följde bara de riktningar låtarna tog av sig själva?
James: Ja, vi kan ta åt oss äran för det — eller tvärtom, ta kritik för det, men det är de jävla låtarnas fel.
Skulle ni kunna berätta om vad ni försökte uttrycka med öppningsspåret? Hur kommer det sig att ni döpte albumet efter just den låten?
James: Själva låten handlar om fysiska och mentala begränsningar när det är dags att gå vidare från ett kapitel som just passerat in i ett nytt. Mellanlandet, en ny gryning och det okända var några av nyckelorden jag hade i åtanke när jag skrev låten. Det kanske låter vagt. Later… When the TV Turns to Static fick mig att tänka på en situation, någon kanske hade vaknat mitt i natten, var ensam hemma och tv:n var statisk. Något står inte helt rätt till, det dysfunktionella återkommer genom flera av låtarna på albumet.
På If vrider ni ju på refrängen i Talking Heads Road to Nowhere. Hur fick ni den idéen?
James: Såvitt jag minns hörde jag låten på radio. Jag satt med en gitarr och spelade min låt, medan jag spelade den började jag sjunga melodin i Road to Nowhere. Så jag skrev If och tog med det partiet som en hyllning — nästan som en tillägnan. Det fanns egentligen inte någon plats, så jag har slängde bara in det mitt i låten. Men som jag sade tidigare, ofta vet jag själv inte anledningen till att en låt blir som den blir. I slutändan är det någonting instinktivt.
På vilka sätt skiljer sig sättet du angriper ditt låtskrivande idag från när ni startade bandet?
James: Det är nog den sak som förblivit densamma. Det finns ingen plan, det är det som är planen. Låtskrivandet ger mig en känsla av mening, det är någonting trevligt att förlora sig själv i. Det är inte så många saker i livet som jag kan bli så hypnotiserad av — som kan förflytta mig från där jag befinner mig just nu — men att skriva låtar kan göra det för mig, så jag hoppas att jag även i fortsättningen kommer hitta den där gnistan av inspiration. Men jag skulle inte säga att någonting har förändrats, ingenting jag är medveten om.
Foto: Emma Andersson
