• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Roskilde Festival 2016

Andra dagen på Roskilde var för vild

1 juli, 2016 by Redaktionen

Banner_JM

Om första festivaldagen var ganska ljummen – med några få höjdpunkter – var den andra betydligt festligare. Kvart över fyra drog festligheterna igång med det nya isländska stjärnskottet Junius Meyvant i Pavilion-tältet. Hans starka melodidrivna pop med något vaga texter väckte publiken till liv. Mer än väl! Att han efter blott tio minuter sa att de skulle spela sin sista låt – för att sen riva av ytterligare tio eller så – bevittnar om hans något bohemiska stil och humor – som går hand i hand! Vare sig det handlar om mellanprat eller texter så tycks väldigt lite tas på allvar. Exempelvis så presenterar han en låt om att handla om sina två barn och svårigheterna att vara ifrån dem – för att kort därefter förtydliga; ”Nej, juste, det var ju nästa låt. Sorry. Ni får hålla ut ett tag till”. En låt hit eller dit gör mycket litet för en artist som välkomnar mänskliga faktorn istället för att oroa sig för att göra fel. Vilket känns väldigt avslappnat och roligt. Precis som de ofta trumpetdrivna melodierna från det band som ackompenjerar Junius på ett minst lika avslappnat men likväl festliga spelsätt. Med sitt relativt nyskapade debutalbum i ryggen har de mycket att bjuda på – men även Junius själv. När han ironiserar över Isländska ”thugs” som på ett ganska skrattretande sätt anammar amerikansk gansgerstil på Island (vars land har en väldigt välbetald befolkning – mycket tack vare att majoriteten jobbar så länge per dag) låter han ändå allvaret ta vid när han helt alena sjunger en hymn om sin vän som suttit i fängelse tre gånger och rent allmänt lever rätt dekis. Det blir en lika stark som känslomässig upplevelse när han med blott en gitarr och sin sköra röst sjunger om hur svårt det är att skratta åt honom – liksom gråta.

grimez

Tyvärr missar jag den näst hetaste nya Australienskan efter Lorde – Courtney Barnett – för att se Grimes i Arena-tältet. Men så är det ju att vara på festival; en får antingen se lite av varje, eller prioritera bort sådant en gärna vill se. Tyvärr kunde jag inte riktigt slita mig från Grimes hypnotiska klubbspelning för att återigen se Courtney – sist var på Stay Out West för lite mindre än ett år sedan. Eller tyvärr och tyvärr – det var ju ett väldigt bra betyg för Grimes som bjöd på en minst sagt explosiv spelning som fick sitt järngrepp om publiken från första stund. Hennes gälla röst kunde emellanåt spricka lite lite i den maxade ljudbilden – vilket också är det enda som står mellan spelningen och ett perfekt betyg. För sång, dans och låtval finns generellt ingenting att klaga på.
Inte ens när hon ber om ursäkt för att hon inte kan sjunga på Mandarin (kinesiska) och istället drar en hel låt på ryska – drar det ner på helhetsintrycket. Det blir en minst lika medryckande och nära religiös upplevelse. Inte minst när hon kör den låt som fick mig att upptäcka henne (vilket säkerligen gäller för rätt många); Go. Det blir en symbiosisk festupplevelse som står rätt omatchad. Det snabba festljusshowen hade passat lika bra på Debaser Medis som Globen. Men allra helst i Arena-tältet!

Om det något mindre tältet bjöd på gårdagens största upplevelser så var den största scenen Orange Stage mest något av en comic relief. Först ut var ironiska hiphop-bandet Maclemore och Ryan Lewis som bjöd på skämtsamma låtar som Light Tunnels och Same Love (som ändå sattes in i en allvarligare samhällskontext där budskapet lät att alla har rätt till sin upplevelse av kärlek och att vi bör ta tillvara på det istället för att kriga och bråka då vi trots allt delar planet att leva på) men ändå är det svårt att skaka av sig upplevelsen att deras starkaste hits som alla kommmit för att få höra; Trift Shop (som presenterades med att vara det första hans barn sagt, istället för pappa eller mamma som föräldrarna siat om) och Can’t Hold Us. Om publiken är ljumna inför uppträdandet är det just dessa två som väcker dem till liv på riktigt. Liksom undertecknad. För dessa två hits har ändå fått mig intresserad nog att bege mig till den största scenen. Men ändå känns det som något saknas för att vara en helintressant upplevelse för ungefär 80.000 människor i över en timme. Just därför var det smart av dem att sprida ut dessa två låtar mot slutskedet så ångan ändå hölls uppe någorlunda genom hela konserten.

Klockan halv tolv på natten hålls ändå den bästa konsertupplevelsen; mycket väl här som någon annanstans. Då intog nämligen Chvrches Arena-tältet med en retrofuturistisk ljus/bildskärmsshow som tillsammans med musiken och dess ljudbild bjöd på den mest innovativa och skärpta electropop-upplevelse som finns att uppleva just nu. Trots sångerskans timida storlek är hennnes röst och självsäkra stil något av hennes styrka. Hon hade lika gärna kunnat vara en gitarrist/sångerska i ett Heavy Metal-band med sitt starka headbangande och explosiva scennärvaro som mycket väl smittar av sig på publiken. Det var något av en ynnest att stå så nära scenen under denna starka konsertupplevelse – att få komma nära detta söta geni. Att hon är prestigelös nog att överlämna sången till sin manliga kollega erkänner bara hennes självsäkerhet och musikaliska integritet. Hon gör alltid det som är bäst för musiken och dess inramning utan att tänka på om det är ett feministiskt ställningstagande eller inte. Men hennes klädstil, med svart t-shirt och ännu svartare läderkjol, blir lite av ett sådant då hon varken använder sin mage eller rumpa för att ”lyfta” dansupplevelsen. Hon är så självsäker så hon vet att hennes starka scennärvaro räcker utan vidare sexistisk flickestetik som de flesta andra kör på. Hon försöker således inte vara någon modern Madonna utan går sin egen väg för att erbjuda något av den bästa musiken i hela världen just nu. Sång, dans och musik (liksom dess inramning) tyder också på det. Vilket gör det till festivalens enda femma hittills. Så klockren är hon – och de. Inte att missa om chansen ges således.

Efteråt var jag tillbaka till Orange Stage – denna gång för att blidka mitt tonårsjag. Jack Black i Tenacius D som var något av det roligaste en upplevt under tidiga tonåren där flertalet LAN ackompenjerandes med deras skämtsamma låtskatt. Om en nu verkligen kan använda det ordet här. För det blir minst lika ljummet som under Maclemore där det egentligen bara är Tribute som vi i publiken vill höra. Vilket de tycktes medvetna om, då de hela tiden hintade om den men drog ut med att spela den in i det sista. Så det var ytterligare en timme bortslösad på ett dåligt skämt. Men ändå ganska underhållande i sitt format. Men det är ingenting som kan mäta sig med vad som sker i Arena-tälet.

På tal om, så avslutar jag även kvällen där. Med Ghost. Från två på natten till nästan halv fyra. Liksom som under Chvrches så passade mörkret dem och den show som det bjöds på. Och deras Antichrist-estetik ackompenjerad av stark hårdrock var perfekt att runda av natten med. Innan festen fortsätter in på förmiddagen på campingområdet. För tystnar gör det riktigt aldrig. Festen fortsätter alltid någonstans. Som tur är. För annars vore det ju inte mycket till festival liksom.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Chvrches, Ghost, Grimes, Roskilde Festival 2016, Tenacious D

Mjuk uppladdning av Roskilde Festival 2016

30 juni, 2016 by Redaktionen

red-hot-chili-peppers-dark-necessities-single-new-mp3

Gårdagens inledning av musikdagarna på Roskilde Festival var om än inte explosiv så ändå mjukt behaglig. Det mesta drog igång först femtiden på kvällen – lagom tills vädret ordnat upp sig också. Från regn och tvetydigt uppklarnande till strålande sol. Inte illa för festivalstämningen. Att Damon Albarn introducerade festivaldagarna på festivalens största scen Orange Stage gjorde ingenting sämre. Speciellt inte såsom han knappt stod i centrum utan lät en syrisk orkester ta huvudrollen på scenen, liksom på de skärmar som lät intresserade ta del av vad som händer däruppe. Det var inspirerande att inte bara se en vit man med gitarr ta upp hela scenen utan syriska flyktingar som fick chansen att sprida sin kultur och påvisa att deras musikscen består mer av kärlek, inspiration och musikalisk utforskande och inte bara ekonomiskt snyltande som illasinnade rasister vill få det till. På så vis var det helt klart gårdagens viktigaste händelse. Såväl musikaliskt som kulturellt!

Efter att ha intagit en bit måltid och vandrat omkring på festivalområdet för att insupa stämningen på plats hamnade jag vid Action Bronson vid Avalon-tältet. Det var en solid spelning med reell tyngd i såväl beatsen som sången. En rejäl artist att följa framöver.

Avslutningsvis begav jag mig tillsammans med några vänner som anlänt till festivalens campingområde några dagar tidigare för att delta i de förinledande festdagarna ut till samma scen som vi började dagen vid: Orange Stage, denna gången för att se Red Hot Chilli Peppers, ett band jag mest lyssnade på som ung tonåring men aldrig sett live. Att få kryssa av dem nu kändes obligatoriskt, men tyvärr fick jag känslan av att de var några jag borde sett för minst tio år sedan. De var, milt sagt, ganska tama igår. Såväl ljudmässigt som musikaliskt. Visst hörde en vad de spelade och sjöng, men det fanns inget tryck i deras framträdande. Det kändes som en dag på jobbet för dem, inte att det var någonting speciellt varken för dem eller för fansen. Lite lyfte det under Carlifornication såklart, men inte så mycket som hade behövts för att göra kvällens framträdande minnesvärt på något sätt. Flera låtar direkt slaktas och lät mest att vara framförda i en liten idrottshall på en lokal skola där ljuddesign inte är någonting som tagits med i beräkningarna. Och när de spelar Under the Bridge känns det faktiskt som en perfekt avslutning. (även om beslutet att komma in på scenen igen genom att gå på händer kändes konstigt random) Men de stannar inte där. Istället fortsätter de med ytterligare en låt – som inte alls medför samma engagemang varken från bandet eller publiken. De vet sannerligen inte när de ska sluta. Varken precist igår kväll där de istället fortsatte med Give it Away eller allmänt – för sisodär femton-tjugo år sedan.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Action Bronson, Damon Albarn, Red Hot Chilli Peppers, Roskilde Festival 2016

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Wasteman

Wasteman Betyg 3 Svensk biopremiär 5 … Läs mer om Filmrecension: Wasteman

Recension: Terra bjöd in halva indie-Sverige – och bjöd på årets bästa konsert

Terra med Vänner på Orionteatern - Betyg … Läs mer om Recension: Terra bjöd in halva indie-Sverige – och bjöd på årets bästa konsert

Recension: Markus Krunegård – Två kvällar på Orionteatern, två helt olika upplevelser

Markus Krunegård på Orionteatern 28 och … Läs mer om Recension: Markus Krunegård – Två kvällar på Orionteatern, två helt olika upplevelser

Filmrecension: Backrooms

Backrooms Betyg 4 Svensk biopremiär 29 … Läs mer om Filmrecension: Backrooms

Hyfsad tribut låter oss ana den hyllades storhet – En kväll till Tottas minne på Stora Teatern

24/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Hyfsad tribut låter oss ana den hyllades storhet – En kväll till Tottas minne på Stora Teatern

Tal R på Millesgården väcker trötta sinnen med lekfull skaparglädje och mystik

Millesgården Tal R - Elefanten i … Läs mer om Tal R på Millesgården väcker trötta sinnen med lekfull skaparglädje och mystik

Debuterar med sinnrik estetik om mödosam process – Chiasmus av August Björn

August … Läs mer om Debuterar med sinnrik estetik om mödosam process – Chiasmus av August Björn

Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

Eurotrash (sedd 25 maj 2026) Scen … Läs mer om Teaterkritik: Galeasens Eurotrash träffar mitt i prick som en aktuell spegel. Våra psykiska besvär i Europa, vår flykt från skuld, men också hur band skadas i en nutida schweizisk överklassfamilj – drabbad av världskrig och nazism – blir kännbara.

Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

Manus & regi: Emilie … Läs mer om Drömska förflyttningar med fransk klang – Ship Song på Kinesiska Muren

Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

/ Lebohang Kganye - Le Sale ka … Läs mer om Kganye på Fotografiska iscensätter folkliga myter och berättelser som fortlever i demokratiprojektets moderna RDP-bostäder i Sydafrika.

Enastående samarbete och uppdatering av sound – Nordan med Lena Willemark & Ale Möller på Stora Teatern

21/5 2026 Stora Teatern i … Läs mer om Enastående samarbete och uppdatering av sound – Nordan med Lena Willemark & Ale Möller på Stora Teatern

Lotta Antonsson på Fotografiska – Vaneseendets trygga objekt för begär biter tillbaka som lockande mysterium

Lotta Antonsson - I Am … Läs mer om Lotta Antonsson på Fotografiska – Vaneseendets trygga objekt för begär biter tillbaka som lockande mysterium

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in