• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Ghost

Andra dagen på Roskilde var för vild

1 juli, 2016 by Redaktionen

Banner_JM

Om första festivaldagen var ganska ljummen – med några få höjdpunkter – var den andra betydligt festligare. Kvart över fyra drog festligheterna igång med det nya isländska stjärnskottet Junius Meyvant i Pavilion-tältet. Hans starka melodidrivna pop med något vaga texter väckte publiken till liv. Mer än väl! Att han efter blott tio minuter sa att de skulle spela sin sista låt – för att sen riva av ytterligare tio eller så – bevittnar om hans något bohemiska stil och humor – som går hand i hand! Vare sig det handlar om mellanprat eller texter så tycks väldigt lite tas på allvar. Exempelvis så presenterar han en låt om att handla om sina två barn och svårigheterna att vara ifrån dem – för att kort därefter förtydliga; ”Nej, juste, det var ju nästa låt. Sorry. Ni får hålla ut ett tag till”. En låt hit eller dit gör mycket litet för en artist som välkomnar mänskliga faktorn istället för att oroa sig för att göra fel. Vilket känns väldigt avslappnat och roligt. Precis som de ofta trumpetdrivna melodierna från det band som ackompenjerar Junius på ett minst lika avslappnat men likväl festliga spelsätt. Med sitt relativt nyskapade debutalbum i ryggen har de mycket att bjuda på – men även Junius själv. När han ironiserar över Isländska ”thugs” som på ett ganska skrattretande sätt anammar amerikansk gansgerstil på Island (vars land har en väldigt välbetald befolkning – mycket tack vare att majoriteten jobbar så länge per dag) låter han ändå allvaret ta vid när han helt alena sjunger en hymn om sin vän som suttit i fängelse tre gånger och rent allmänt lever rätt dekis. Det blir en lika stark som känslomässig upplevelse när han med blott en gitarr och sin sköra röst sjunger om hur svårt det är att skratta åt honom – liksom gråta.

grimez

Tyvärr missar jag den näst hetaste nya Australienskan efter Lorde – Courtney Barnett – för att se Grimes i Arena-tältet. Men så är det ju att vara på festival; en får antingen se lite av varje, eller prioritera bort sådant en gärna vill se. Tyvärr kunde jag inte riktigt slita mig från Grimes hypnotiska klubbspelning för att återigen se Courtney – sist var på Stay Out West för lite mindre än ett år sedan. Eller tyvärr och tyvärr – det var ju ett väldigt bra betyg för Grimes som bjöd på en minst sagt explosiv spelning som fick sitt järngrepp om publiken från första stund. Hennes gälla röst kunde emellanåt spricka lite lite i den maxade ljudbilden – vilket också är det enda som står mellan spelningen och ett perfekt betyg. För sång, dans och låtval finns generellt ingenting att klaga på.
Inte ens när hon ber om ursäkt för att hon inte kan sjunga på Mandarin (kinesiska) och istället drar en hel låt på ryska – drar det ner på helhetsintrycket. Det blir en minst lika medryckande och nära religiös upplevelse. Inte minst när hon kör den låt som fick mig att upptäcka henne (vilket säkerligen gäller för rätt många); Go. Det blir en symbiosisk festupplevelse som står rätt omatchad. Det snabba festljusshowen hade passat lika bra på Debaser Medis som Globen. Men allra helst i Arena-tältet!

Om det något mindre tältet bjöd på gårdagens största upplevelser så var den största scenen Orange Stage mest något av en comic relief. Först ut var ironiska hiphop-bandet Maclemore och Ryan Lewis som bjöd på skämtsamma låtar som Light Tunnels och Same Love (som ändå sattes in i en allvarligare samhällskontext där budskapet lät att alla har rätt till sin upplevelse av kärlek och att vi bör ta tillvara på det istället för att kriga och bråka då vi trots allt delar planet att leva på) men ändå är det svårt att skaka av sig upplevelsen att deras starkaste hits som alla kommmit för att få höra; Trift Shop (som presenterades med att vara det första hans barn sagt, istället för pappa eller mamma som föräldrarna siat om) och Can’t Hold Us. Om publiken är ljumna inför uppträdandet är det just dessa två som väcker dem till liv på riktigt. Liksom undertecknad. För dessa två hits har ändå fått mig intresserad nog att bege mig till den största scenen. Men ändå känns det som något saknas för att vara en helintressant upplevelse för ungefär 80.000 människor i över en timme. Just därför var det smart av dem att sprida ut dessa två låtar mot slutskedet så ångan ändå hölls uppe någorlunda genom hela konserten.

Klockan halv tolv på natten hålls ändå den bästa konsertupplevelsen; mycket väl här som någon annanstans. Då intog nämligen Chvrches Arena-tältet med en retrofuturistisk ljus/bildskärmsshow som tillsammans med musiken och dess ljudbild bjöd på den mest innovativa och skärpta electropop-upplevelse som finns att uppleva just nu. Trots sångerskans timida storlek är hennnes röst och självsäkra stil något av hennes styrka. Hon hade lika gärna kunnat vara en gitarrist/sångerska i ett Heavy Metal-band med sitt starka headbangande och explosiva scennärvaro som mycket väl smittar av sig på publiken. Det var något av en ynnest att stå så nära scenen under denna starka konsertupplevelse – att få komma nära detta söta geni. Att hon är prestigelös nog att överlämna sången till sin manliga kollega erkänner bara hennes självsäkerhet och musikaliska integritet. Hon gör alltid det som är bäst för musiken och dess inramning utan att tänka på om det är ett feministiskt ställningstagande eller inte. Men hennes klädstil, med svart t-shirt och ännu svartare läderkjol, blir lite av ett sådant då hon varken använder sin mage eller rumpa för att ”lyfta” dansupplevelsen. Hon är så självsäker så hon vet att hennes starka scennärvaro räcker utan vidare sexistisk flickestetik som de flesta andra kör på. Hon försöker således inte vara någon modern Madonna utan går sin egen väg för att erbjuda något av den bästa musiken i hela världen just nu. Sång, dans och musik (liksom dess inramning) tyder också på det. Vilket gör det till festivalens enda femma hittills. Så klockren är hon – och de. Inte att missa om chansen ges således.

Efteråt var jag tillbaka till Orange Stage – denna gång för att blidka mitt tonårsjag. Jack Black i Tenacius D som var något av det roligaste en upplevt under tidiga tonåren där flertalet LAN ackompenjerandes med deras skämtsamma låtskatt. Om en nu verkligen kan använda det ordet här. För det blir minst lika ljummet som under Maclemore där det egentligen bara är Tribute som vi i publiken vill höra. Vilket de tycktes medvetna om, då de hela tiden hintade om den men drog ut med att spela den in i det sista. Så det var ytterligare en timme bortslösad på ett dåligt skämt. Men ändå ganska underhållande i sitt format. Men det är ingenting som kan mäta sig med vad som sker i Arena-tälet.

På tal om, så avslutar jag även kvällen där. Med Ghost. Från två på natten till nästan halv fyra. Liksom som under Chvrches så passade mörkret dem och den show som det bjöds på. Och deras Antichrist-estetik ackompenjerad av stark hårdrock var perfekt att runda av natten med. Innan festen fortsätter in på förmiddagen på campingområdet. För tystnar gör det riktigt aldrig. Festen fortsätter alltid någonstans. Som tur är. För annars vore det ju inte mycket till festival liksom.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Chvrches, Ghost, Grimes, Roskilde Festival 2016, Tenacious D

Ghost gör en exklusiv spelning på hemmaplan i Linköping

6 maj, 2015 by Redaktionen

ghostlinkoping

Det svenska världsbandet Ghost är på väg tillbaka för en spelning på svensk mark. Ett nytt album kommer att släppas i slutet av sommaren men innan dess väntar en handfull större konserter under den nordiska festivalsommaren.
Innan den stora premiären på Sweden Rock Festival värmer man upp med en exklusiv och intim konsert i bandets hemstad Linköping, onsdag 3 juni på nattklubben Doom.

Ett pressmeddelande berättar:
Någon gång under 2008 bildades det mytomspunna och mystiska metalbandet Ghost någonstans på den Östgötska slätten. Sedan dess har bandet hyllats, samtidigt som man har hållit sina identiteter hemliga.
Det enda vi vet är att bandet nu leds av sångaren Papa Emeritus III, den tredje i successionsordningen, uppbackat av de fem bandmedlemmarna – enbart kända som The Nameless Ghouls.

Bandet har haft den mörka sidans motsvarighet till en solskenshistoria, med hyllade recensioner, utsålda konserter och släpp som debutalbumet ”Opus Eponymous”, som nominerades till en Grammis för årets hårdrock/metal 2012 samt uppföljaren ”Infestissumam” som vann i samma kategori under 2014 års gala.

Med sin nyskapande blandning av heavy metal, black metal, doom metal och hårdrock i kombination med en hög chockfaktor, teatraliskt uttryckssätt och genomgående satanistiska teman i texterna så är Ghost ett av världens mest intressanta band. De har också lockat till sig hyllningar från ikoner som James Hetfield (Metallica) och Dave Grohl (Nirvana/Foo Fighters), den senare som de också har jobbat med, bland annat på EP:n ”If You Have Ghost” som Grohl producerade.

Bandet har spelat världen över och man har bland annat delat scen med Iron Maiden, Metallica, Alice In Chains, Slayer och spelat på de största festivalerna och scenerna världen över.

Det blir en ockult och mörk ritual som måste upplevas på plats. Ett oerhört högt tryck på biljetterna förväntas när de släpps: torsdag 7 maj 09.00.

www.ghost-official.com

Datum
3.6 – Linköping, DOOM

Arkiverad under: Musik Taggad som: Ghost, Linköping, spöken

Mastodon till STHLM Fields

5 december, 2013 by Jonatan Södergren

mastodon

Metallica och Slayer var klara sedan tidigare — nu ansluter sig Mastodon till festen på Gärdet den 30 maj. Så här skriver arrangörerna Live Nation i ett pressmeddelande:

”Det är ganska exakt fjorton år sedan de träffades på en High on Fire-spelning på en klubb hemma i Atlanta. Brann Dailor, Bill Kelliher, Troy Sanders och Brent Hinds upptäckte att de utöver konserten i fråga också hade den goda smaken att uppskatta band som Melvins och Neurosis. Mastodon var snart ett faktum och två år senare släpptes debutalbumet ’Remission’.

Idag är Mastodon ett av de mest älskade och hyllade metalakterna i världen. Ett blytungt gäng som dessutom välförtjänt fått ett ruskigt bra rykte som liveband, inte minst efter deras senaste album ’The Hunter’ som är bandets mest framgångsrika hittills. Mastodon är en av planetens just nu största och viktigaste metalakter.”

Även svenskarna i Ghost, som hyllats av såväl Dave Grohl i Foo Fighters som Metallicas frontman James Hetfield, samt Gojira, som skakades till liv av bröderna Joe och Mario Duplantier i deras franska hemby i mitten av 90-talet, är klara för STHLM Fields.

Arkiverad under: Musik Taggad som: Ghost, Gojira, Mastodon, STHLM Fields

Dagbok från en nystartad festival

29 juni, 2013 by Redaktionen

rammstein

Det första som möter mig när jag anländer till Norrköpings centralstation med tåg torsdagen den 26:e juni är informationen om att bussar och spårvagnar är inställda till och från Bråvallafestivalen som arrangeras av tyska FPK Scorpio på ett gammalt flygfält strax utanför centrala Norrköping på grund av strejk. En fem kilometer lång promenad följer.

Väl på plats är det svårt att tro att detta är en festival som arrangeras av en så stor aktör som Scorpio ändå är; bandutlämningen är oväntat ineffektiv, trots valet att bara låta besökare som köpt tredagars-biljett med camping hämta ut kvällen innan, och bara de med tredagars-biljett och torsdagsbiljett hämta ut denna första dag. Mycket otroligt! Och även om det såklart inte rör den gemene besökaren så tog det ändå oväntat lång tid för oss journalister att hämta ut våra presspass, trots att det bara var ett tjog skribenter i kön tog det ändå en timme. Därav fick jag höra Eldkvarn-konserten från den kön. Långtifrån optimalt. Detta är alltså någonting arrangörerna kan förbättra på alla sätt och vis till nästa år.

På den röda, en av totalt sex scener (varav två är belägna i gamla hangarer), scenen framträder sedan Miriam Bryant som slog igenom tidigare i år med debutalbumet Raised in Rain där hon använder sin änglalika röst för att hamra igång publiken som med ett ryck vaknar till. Som trollbundna av hennes sång vaggar hon senare varenda åhörare in i en sorts trans där hennes låtmaterial blir ledsagaren till en smått magisk spelning. Om något bevisar hon att hon är värd all hype, och att hon är större än sin hit Finders Keepers. Vilket alltid är ett gott omdöme.

På samma scen spelar senare Charli XCX – som skrev den otroliga hiten I Love It som hon gav bort till Icona Pop (utan att ångra sig, hon tyckte inte att den passade in på sitt album) – och nog klarar hon sig gott utan den låten. Efter att ha skrivit låtar åt den världsliga musikeliten har hon samlat material till sitt debutalbum True Romance som producerats av Ariel Reichstadt (som bland annat producerat åt Usher tidigare) och Patrik Berger (som jobbat med bland annat Robyn och Lana Del Ray) – och använder den skrala låtskatten för att skapa dans och fest. Hon lyckas verkligen. Dansen är kaxig och sexig, men aldrig billig. Det är en attityd som går hand i hand med hennes musik.

Även Icona Pop framträde på festivalens första dag, dock på den vita scenen, i lika fina som modernistiska klänningar designade av Ann-Sofie Back – och de öppnar starkt med hitsingeln We Got the World som fångar publiken från första sekund. Och eftersom de inte fixerar sig vid sina synthmaskiner utan dansar på scenen och framför sin egna sång engagerar de också sin publik mer än sedvanliga house-artister som lever på ganska så klena DJ-framträdanden snarare än artistisk spänning. Men de tar sig absolut inte på alltför stort allvar: de slår sig för bröstet (bildligt talat) när de stolt proklamerar att detta är den första svenska festivalspelningen för dem i år – och publiken jublar. Vilket de också gör när duon skriker ut att ”ni förstår inte hur bra det har gått för oss” och sedan följer några helt nya låtar som är delar av den nya stundande skivan som ska släppas senare i år. Dessa blandas också med några äldre som även de skapar feststämning, speciellt som duon skålar mot publiken och därefter tar in fadersgestalten bakom bandet – som får slå på trummorna medans äldre låtar framförs till många förtjusan. Det är nästan så jag tror att Charli XCX ska träda in på scenen när I Love It framförs – men hon uteblir. Det är dock inte till någon fördel då de gör den så fint själva – vilket publiken helt uppenbarligen håller med om. Även också att de är en väldigt produktiv duo som förtjänar all framgång de fått – och att det är fräscht att se dem både blicka bakåt samtidigt som de fokuserar på att fortsätta sin karriär framåt istället för att bara förlita sig gamla låtar och kräma det sista ur dem. Det gör dem svåra, för att inte säga omöjliga, att inte älska.

Från ett stort festivaltält ser jag de framgångsrockarna i Ghost – som brukligt förklär sig i gothiska spökkläder. Och med sina klassiska låtar gör de en väldigt säker spelning, som ändå fungerar bra – speciellt med det fylliga ljudet som gör deras gitarrer och hårda trummor rättvisa. Showen erbjuder dock inte så mycket, och mellansnacket är inte någonting som kommer gå till historien på något sätt. En något platt konsert som helt förlitade sig på det musikaliska – vilket inte helt räcker på en festival som redan från start drar runt 46.000 besökare.

Några som däremot gör en riktig fyllig och intressant show är brittiska White Lies – som jag inte sett framträda sen de agerade förband till Coldplay på Stockholm Stadion 2009 – som först leverar flertalet äldre låtar med en hypnotisk ljusshow som dels förblindar publiken – och dels förminskar bandet till en skugga av en dröm – där de (rent bildligt) tar ett steg tillbaka och helt lyftar fram sitt starka låtmaterial som lockat ett publikhav som inte riktigt för plats i det tält som scenen är placerad i. Flera nya låtar framfördes också – vilket vittnar om en spännande utveckling av bandets sound som går utanför säkra mallar och att de absolut inte stagnerat efter två lika mörka som bombastiskt upplyftande album.

Kvällen avslutar jag, liksom många andra, vid den största scenen: Blue Stage – som då intogs av Rammstein lagom till nattens intåg. Inledningen med de flertalet fyrverkerier som lyser upp hela området är verkligen bara början på den bombastiska scenshow tyskarna bjuder på. Eld sprutar upp på scenen lite titt som tätt, speciellt när sångaren själv klär ut sig till en kock i blodiga kläder och först drämmer den glittriga syntharens huvud i sina instrument (som han spelar på samtidigt som han går på ett springband) och därefter eldar på när han står i en stor plåtskål med sin eldkastare. Att först se hur han brukar våld, och sedan trippar runt likt en ballerina är väldigt komiskt – och tydligt upproriskt mot en stereotypisk mansbild som vanligtvis sprids i media, reklam och filmer. Det är en känsla som också förstärks av när han senare i showen får ner en annan man på alla fyra för att därefter riva av byxorna på honom. Han visar på maktstrukturer och manliga ideal på ett lika kritiskt vis som välsammansvätsat med låtarna som framförs. Speciellt roligt blir det när han dessutom sprutar ut en vit smörja ur en behållare mot samma man – vilket såklart drar tankarna till sperma. Eller när han sjunger om att han har en stor kuk och därefter sprutar konfetti mot publiken ur en penisliknande kanon. Det gör konserten lika explosiv, och estetiskt välformulerad, som intellektuellt berikande. Vilket är lite ovanligt!

Text: Fredrik Gertz

Arkiverad under: Musik Taggad som: Bråvalla, Charli XCX, Ghost, Icona pop, Miriam Bryant, Rammstein, White Lies

Bilder och intryck från P3 Guld 2013

20 januari, 2013 by Jonatan Södergren

linnea

Under lördagen förvandlades Scandinavium till Göteborgs mittpunkt – åtminstone ur ett musikindustriellt perspektiv. Efter tio år har P3 Guldgalan, som i år leddes av Martina Thun och Soran Ismail, blivit ett av Sveriges viktigaste musikpris. I år samlades cirka fem tusen för att se priser delas ut i sammanlagt nio olika kategorier.

Årets galadrottning blev Linnea Henriksson som precis efter att ha framfört Lyckligare nu tillsammans med Timo Räisänen fick ta emot priset som årets artist. Annars var det en bra spridning och ingen artist kammade hem mer än ett pris. Tungviktare som Kent och Swedish House Mafia infriade förväntningarna när de inte dök upp för att ta emot sina priser för årets grupp respektive årets dans. Desto gladare verkade succéduon Icona Pop som fick pris för årets bästa låt i form av I Love It. Meshuggah fick efterlängtat pris för årets hårdrock/metal – 24 år efter de släppte sitt debutalbum. Men höjdpunkten var när systrarna i First Aid Kit rappade (?!?) innan de delade ut priset i kategorin årets hiphop/soul.

Här kan du se samtliga vinnarna:

Årets artist: Linnea Henriksson – Till mina älskade och älskare
Årets grupp: Kent – Jag är inte rädd för mörkret
Årets låt: Icona Pop – I Love It
Årets nykomling: Norlie & KKV – Samlad produktion
Guldmicken: Maskinen
Årets pop: El Perro Del Mar – Pale Fire
Årets hiphop/soul: Labyrint – Samlad produktion
Årets dans: Swedish House Mafia – Samlad produktion
Årets rock/metal: Meshuggah – Koloss

Här är lite bilder från galan och efterfesten:

alina

icona

 

ghost

 

johnossi

Här kan du se Linnea Henriksson och Timo Räisänens gemensamma framförande av Lyckligare nu:

Ghost bar som vanligt masker när de framförde sin låt Secular Haze:

Alina Devecerski var nominerad till årets nykomling samt årets artist men fick gå hem tomhänt. Däremot framförde hon De e dark nu:

Johnossi premiärspelade Gone Forever:

Foto: Emma Andersson

Arkiverad under: Musik Taggad som: Alina Devecerski, El Perro del Mar, Ghost, Icona pop, Kent, Labyrint, Linnea Henriksson, Maskinen, Meshuggah, Norlie & KKV, P3 Guld, Scandinavium, Swedish House Mafia

  • Sida 1
  • Sida 2
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: The Legend of Ochi – ett monstruöst och pretentiöst skrotupplag

The Legend of Ochi Betyg 1 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Legend of Ochi – ett monstruöst och pretentiöst skrotupplag

Efter sju år – [ingenting] släpper nytt album och åker på turné

I höst, 2025, släpper[ingenting] ett … Läs mer om Efter sju år – [ingenting] släpper nytt album och åker på turné

Fulländning av skenbart enkel formel – Slottsskogen av Anders Boson Jazz Ensemble

Anders Boson Jazz … Läs mer om Fulländning av skenbart enkel formel – Slottsskogen av Anders Boson Jazz Ensemble

Tre äpplen föll från himlen av Narine Abgarjan – en stillsam hyllning till berättandets kraft.

Titel: Tre äpplen föll från … Läs mer om Tre äpplen föll från himlen av Narine Abgarjan – en stillsam hyllning till berättandets kraft.

Virtuos och vacker salsajazz attraherar med sina pendlingar – Roberto Fonseca Quartet på Kungsbacka Teater

8/5 2025 Kungsbacka Teater Hade … Läs mer om Virtuos och vacker salsajazz attraherar med sina pendlingar – Roberto Fonseca Quartet på Kungsbacka Teater

Stockholms Internationella Seriefestival är tillbaka i maj

Årets festivalbild, tecknad av Ditte … Läs mer om Stockholms Internationella Seriefestival är tillbaka i maj

I juni öppnar den första stora Bridgertonutställningen på Skoklosters slott

– Målet är att alla besökare, inte minst … Läs mer om I juni öppnar den första stora Bridgertonutställningen på Skoklosters slott

Kuvandet av hormoner skildras med enorm emfas i maxad musikalutlevelse – Spring Awakening på Göteborgs Stadsteater

Manus och sångtexter: Steven Sater … Läs mer om Kuvandet av hormoner skildras med enorm emfas i maxad musikalutlevelse – Spring Awakening på Göteborgs Stadsteater

Annika Norlin & Jonas Teglund kommer till Vintervikens Trädgård för att spela albumet En tid att riva sönder

Den 22 & 23 maj 2025 kommer Annika … Läs mer om Annika Norlin & Jonas Teglund kommer till Vintervikens Trädgård för att spela albumet En tid att riva sönder

Hjord av marionettdjur flyr 20.000 km till Sverige för att varna om klimatkrisen

THE HERDS i Lagos, Nigeria den 19 april … Läs mer om Hjord av marionettdjur flyr 20.000 km till Sverige för att varna om klimatkrisen

Vi är inte maskiner – och det vet Kjell Rautio mycket väl

Titel: Vi är inte … Läs mer om Vi är inte maskiner – och det vet Kjell Rautio mycket väl

Eggande och exotiskt tonspråk förädlas av kreativ kombo – House Of Wu Fei på Dergårdsteatern

7/5 2025 Dergårdsteatern i … Läs mer om Eggande och exotiskt tonspråk förädlas av kreativ kombo – House Of Wu Fei på Dergårdsteatern

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Hos sajten Casinodealen hittar ni alla svenska casinobonusar som nya spelare kan ta del av.
Engelska casinon
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2025 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in