Om första festivaldagen var ganska ljummen – med några få höjdpunkter – var den andra betydligt festligare. Kvart över fyra drog festligheterna igång med det nya isländska stjärnskottet Junius Meyvant i Pavilion-tältet. Hans starka melodidrivna pop med något vaga texter väckte publiken till liv. Mer än väl! Att han efter blott tio minuter sa att de skulle spela sin sista låt – för att sen riva av ytterligare tio eller så – bevittnar om hans något bohemiska stil och humor – som går hand i hand! Vare sig det handlar om mellanprat eller texter så tycks väldigt lite tas på allvar. Exempelvis så presenterar han en låt om att handla om sina två barn och svårigheterna att vara ifrån dem – för att kort därefter förtydliga; ”Nej, juste, det var ju nästa låt. Sorry. Ni får hålla ut ett tag till”. En låt hit eller dit gör mycket litet för en artist som välkomnar mänskliga faktorn istället för att oroa sig för att göra fel. Vilket känns väldigt avslappnat och roligt. Precis som de ofta trumpetdrivna melodierna från det band som ackompenjerar Junius på ett minst lika avslappnat men likväl festliga spelsätt. Med sitt relativt nyskapade debutalbum i ryggen har de mycket att bjuda på – men även Junius själv. När han ironiserar över Isländska ”thugs” som på ett ganska skrattretande sätt anammar amerikansk gansgerstil på Island (vars land har en väldigt välbetald befolkning – mycket tack vare att majoriteten jobbar så länge per dag) låter han ändå allvaret ta vid när han helt alena sjunger en hymn om sin vän som suttit i fängelse tre gånger och rent allmänt lever rätt dekis. Det blir en lika stark som känslomässig upplevelse när han med blott en gitarr och sin sköra röst sjunger om hur svårt det är att skratta åt honom – liksom gråta.
Tyvärr missar jag den näst hetaste nya Australienskan efter Lorde – Courtney Barnett – för att se Grimes i Arena-tältet. Men så är det ju att vara på festival; en får antingen se lite av varje, eller prioritera bort sådant en gärna vill se. Tyvärr kunde jag inte riktigt slita mig från Grimes hypnotiska klubbspelning för att återigen se Courtney – sist var på Stay Out West för lite mindre än ett år sedan. Eller tyvärr och tyvärr – det var ju ett väldigt bra betyg för Grimes som bjöd på en minst sagt explosiv spelning som fick sitt järngrepp om publiken från första stund. Hennes gälla röst kunde emellanåt spricka lite lite i den maxade ljudbilden – vilket också är det enda som står mellan spelningen och ett perfekt betyg. För sång, dans och låtval finns generellt ingenting att klaga på.
Inte ens när hon ber om ursäkt för att hon inte kan sjunga på Mandarin (kinesiska) och istället drar en hel låt på ryska – drar det ner på helhetsintrycket. Det blir en minst lika medryckande och nära religiös upplevelse. Inte minst när hon kör den låt som fick mig att upptäcka henne (vilket säkerligen gäller för rätt många); Go. Det blir en symbiosisk festupplevelse som står rätt omatchad. Det snabba festljusshowen hade passat lika bra på Debaser Medis som Globen. Men allra helst i Arena-tältet!
Om det något mindre tältet bjöd på gårdagens största upplevelser så var den största scenen Orange Stage mest något av en comic relief. Först ut var ironiska hiphop-bandet Maclemore och Ryan Lewis som bjöd på skämtsamma låtar som Light Tunnels och Same Love (som ändå sattes in i en allvarligare samhällskontext där budskapet lät att alla har rätt till sin upplevelse av kärlek och att vi bör ta tillvara på det istället för att kriga och bråka då vi trots allt delar planet att leva på) men ändå är det svårt att skaka av sig upplevelsen att deras starkaste hits som alla kommmit för att få höra; Trift Shop (som presenterades med att vara det första hans barn sagt, istället för pappa eller mamma som föräldrarna siat om) och Can’t Hold Us. Om publiken är ljumna inför uppträdandet är det just dessa två som väcker dem till liv på riktigt. Liksom undertecknad. För dessa två hits har ändå fått mig intresserad nog att bege mig till den största scenen. Men ändå känns det som något saknas för att vara en helintressant upplevelse för ungefär 80.000 människor i över en timme. Just därför var det smart av dem att sprida ut dessa två låtar mot slutskedet så ångan ändå hölls uppe någorlunda genom hela konserten.
Klockan halv tolv på natten hålls ändå den bästa konsertupplevelsen; mycket väl här som någon annanstans. Då intog nämligen Chvrches Arena-tältet med en retrofuturistisk ljus/bildskärmsshow som tillsammans med musiken och dess ljudbild bjöd på den mest innovativa och skärpta electropop-upplevelse som finns att uppleva just nu. Trots sångerskans timida storlek är hennnes röst och självsäkra stil något av hennes styrka. Hon hade lika gärna kunnat vara en gitarrist/sångerska i ett Heavy Metal-band med sitt starka headbangande och explosiva scennärvaro som mycket väl smittar av sig på publiken. Det var något av en ynnest att stå så nära scenen under denna starka konsertupplevelse – att få komma nära detta söta geni. Att hon är prestigelös nog att överlämna sången till sin manliga kollega erkänner bara hennes självsäkerhet och musikaliska integritet. Hon gör alltid det som är bäst för musiken och dess inramning utan att tänka på om det är ett feministiskt ställningstagande eller inte. Men hennes klädstil, med svart t-shirt och ännu svartare läderkjol, blir lite av ett sådant då hon varken använder sin mage eller rumpa för att ”lyfta” dansupplevelsen. Hon är så självsäker så hon vet att hennes starka scennärvaro räcker utan vidare sexistisk flickestetik som de flesta andra kör på. Hon försöker således inte vara någon modern Madonna utan går sin egen väg för att erbjuda något av den bästa musiken i hela världen just nu. Sång, dans och musik (liksom dess inramning) tyder också på det. Vilket gör det till festivalens enda femma hittills. Så klockren är hon – och de. Inte att missa om chansen ges således.
Efteråt var jag tillbaka till Orange Stage – denna gång för att blidka mitt tonårsjag. Jack Black i Tenacius D som var något av det roligaste en upplevt under tidiga tonåren där flertalet LAN ackompenjerandes med deras skämtsamma låtskatt. Om en nu verkligen kan använda det ordet här. För det blir minst lika ljummet som under Maclemore där det egentligen bara är Tribute som vi i publiken vill höra. Vilket de tycktes medvetna om, då de hela tiden hintade om den men drog ut med att spela den in i det sista. Så det var ytterligare en timme bortslösad på ett dåligt skämt. Men ändå ganska underhållande i sitt format. Men det är ingenting som kan mäta sig med vad som sker i Arena-tälet.
På tal om, så avslutar jag även kvällen där. Med Ghost. Från två på natten till nästan halv fyra. Liksom som under Chvrches så passade mörkret dem och den show som det bjöds på. Och deras Antichrist-estetik ackompenjerad av stark hårdrock var perfekt att runda av natten med. Innan festen fortsätter in på förmiddagen på campingområdet. För tystnar gör det riktigt aldrig. Festen fortsätter alltid någonstans. Som tur är. För annars vore det ju inte mycket till festival liksom.