Gårdagens inledning av musikdagarna på Roskilde Festival var om än inte explosiv så ändå mjukt behaglig. Det mesta drog igång först femtiden på kvällen – lagom tills vädret ordnat upp sig också. Från regn och tvetydigt uppklarnande till strålande sol. Inte illa för festivalstämningen. Att Damon Albarn introducerade festivaldagarna på festivalens största scen Orange Stage gjorde ingenting sämre. Speciellt inte såsom han knappt stod i centrum utan lät en syrisk orkester ta huvudrollen på scenen, liksom på de skärmar som lät intresserade ta del av vad som händer däruppe. Det var inspirerande att inte bara se en vit man med gitarr ta upp hela scenen utan syriska flyktingar som fick chansen att sprida sin kultur och påvisa att deras musikscen består mer av kärlek, inspiration och musikalisk utforskande och inte bara ekonomiskt snyltande som illasinnade rasister vill få det till. På så vis var det helt klart gårdagens viktigaste händelse. Såväl musikaliskt som kulturellt!
Efter att ha intagit en bit måltid och vandrat omkring på festivalområdet för att insupa stämningen på plats hamnade jag vid Action Bronson vid Avalon-tältet. Det var en solid spelning med reell tyngd i såväl beatsen som sången. En rejäl artist att följa framöver.
Avslutningsvis begav jag mig tillsammans med några vänner som anlänt till festivalens campingområde några dagar tidigare för att delta i de förinledande festdagarna ut till samma scen som vi började dagen vid: Orange Stage, denna gången för att se Red Hot Chilli Peppers, ett band jag mest lyssnade på som ung tonåring men aldrig sett live. Att få kryssa av dem nu kändes obligatoriskt, men tyvärr fick jag känslan av att de var några jag borde sett för minst tio år sedan. De var, milt sagt, ganska tama igår. Såväl ljudmässigt som musikaliskt. Visst hörde en vad de spelade och sjöng, men det fanns inget tryck i deras framträdande. Det kändes som en dag på jobbet för dem, inte att det var någonting speciellt varken för dem eller för fansen. Lite lyfte det under Carlifornication såklart, men inte så mycket som hade behövts för att göra kvällens framträdande minnesvärt på något sätt. Flera låtar direkt slaktas och lät mest att vara framförda i en liten idrottshall på en lokal skola där ljuddesign inte är någonting som tagits med i beräkningarna. Och när de spelar Under the Bridge känns det faktiskt som en perfekt avslutning. (även om beslutet att komma in på scenen igen genom att gå på händer kändes konstigt random) Men de stannar inte där. Istället fortsätter de med ytterligare en låt – som inte alls medför samma engagemang varken från bandet eller publiken. De vet sannerligen inte när de ska sluta. Varken precist igår kväll där de istället fortsatte med Give it Away eller allmänt – för sisodär femton-tjugo år sedan.
