Prince Rama

Från höger till vänster på bilden ser vi systrarna Taraka och Nimai Larson som tillsammans utgör Prince Rama

Sprungna ur ett Hare Krishna-kollektiv i Florida, men numera bosatta i Brooklyn, är Prince Rama en systerduo som fokuserar på orientaliska influenser och inre resor. De upptäcktes av Animal Collective-medlemmen Dave ”Avey Tare” Portner i samband med en spelning på SXSW 2010 och sedan dess har han givit ut deras album på egna Paw Tracks-etiketten. I år kom deras femte – och hittills mest helgjutna – album Top 10 Songs of the End of the World. På skivan kanaliserar de spökena från tio påhittade band som hade en hit när världen gick under. När jag träffar Taraka och Nimai Larson på Debaser Medis, där de senare på kvällen ska agera förband åt sina skyddslingar Animal Collective, håller de precis på att avsluta sin middag som består av chokladtårta.

Varifrån kom idéen till konceptet bakom nya skivan?

Taraka: För ett tag sedan var jag upprörd, så jag kollade upp vilka låtar som toppade Billboard-listan när världen spåddes gå under och upptäckte en knasig korrelation. På första plats låg Britney Spears Till the World Ends. Jag blev fascinerad av tanken på popmusik som ett otroligt effektivt verktyg för masskommunikation. Budskap kan så enkelt döljas under den lömska ytan. Det albumet ville jag göra. Ett samlingsalbum över de tio bästa låtarna när världen går under.

Var det enkelt att komma på de olika banden och deras historier?

Taraka: Det var överraskande enkelt med tanke på att det tog mig tre veckor att komma på Prince Rama. Vi skapade de tio fiktiva banden, sedan var det som att allting började hända av sig själv. Vi kanaliserade deras spöken utan att ens tänka på det. Allting skedde naturligt. Det här bandet har den här storyn.

Nimai: Att agera flera olika band var verkligen roligt. Vi tog de tio bandbilderna inom loppet av tre dagar vilket krävde rätt intensiva sessioner. Vi hann knappt sminka oss innan det var dags att byta make up igen.

Taraka: Och genom att ta in alla dessa vibbar kanaliserade vi verkligen någon annan.

Kändes det som att ni fick mer frihet när ni inte längre behövde vara er själva?

Taraka: Absolut. Det kändes som att vi fick tillåtelse att vara oss själva genom att vara någon annan. Vi kunde göra saker vi aldrig hade kunnat göra tidigare eftersom det inte stämde överens med vår självbild.

Hur gick själva låtskrivandet till?

Taraka: Det känns ofta som att jag dikterar vad någon annan säger åt mig. Jag hör liksom en röst som säger ”skriv så här”. Sedan lämnar jag det. Så fort jag försöker korrigera någonting suger det, så jag kan egentligen inte ta åt mig äran för låtskrivandet.

Nimai: Allting gick väldigt fort. Jag skrev mina trumdelar samtidigt som hon höll på att spela in låtarna.

Taraka: Det kändes brådskande, så även om en låt inte var färdigskriven kunde vi säga ”nu spelar vi in den inom en timme” eftersom gnistan var där. Det fanns en känsla av spontanitet och energi som saknades på de förra skivorna. Det mesta av skivan spelades faktiskt in på GarageBand i mitt rum, sedan åkte vi till Seattle för att mixa den tillsammans med Scott Colburn.

Nimai: Alla bandbilderna hängde på väggen så vi kunde fånga rätt känsla för varje band. Ta So Destroyed som exempel – då spelar vi ju grunge. Scott är verkligen talangfull när det kommer till att fånga upp rätt vibbar och känslor. Han visste alltid hur vi ville att det skulle låta.

Den här känslan av spontanitet återspeglas även i era spelningar.

Taraka: Jag tror det har att göra med att vi interagerar med publiken. Delvis beror det på att vi spelade i källarlokaler så länge – då var det viktigt att engagera publiken. Men det beror nog även på call-and-response-utropen vi växte upp med i Hare Krishna. Vi försöker få alla som befinner sig i rummet att delta i ett musikaliskt utbyte. Strävan är att göra någonting teatraliskt. Uppträdandet handlar om att inkludera publiken. Jag ser på konserter som ett tillfälle att jamma med publiken och varje publik vi spelar med är unik.

Ni har även gjort en träningsvideo med titeln Utopia=No Person. Kan man nå utopi genom att motionera?

Taraka: Till skillnad från Nimai besöker jag aldrig gymmet, så för mig var det mest ett intressant projekt. Jag var en nörd i skolan och blev alltid vald sist när vi skulle spela basket, men jag fascineras av träningsestetiken. Vi såg på träningsvideor med Jane Fonda och sättet hon skriker ”let yourself go” är metafysiskt. Sinnet hindrar dig från att göra vissa övningar men genom att bryta ner barriären mellan kropp och sinne kan man nå ett transliknande meditativt tillstånd. Det är som den shamanistiska uppfattning om att förlora sig själv genom rörelse, så visst är det någonting utopiskt över gymmet. I vår postmoderna värld finns det ju inte kvar så många ritualer där vi möts. Gymmet är som en helig plats. Man lämnar alla problem utanför och gör sin grej. Man fulländar sin egen självskulptur och frigör sig från allt mentalt baggage. Utopi kan nås när du förlorar dig själv och inte längre är medveten, vilket är en idé som kommer ifrån Paul Laffoley. Fast det förutsätter att man ser kroppen som en plats.