Deap Vally

På YouTube avlöser kommentarer i stil med ”som White Stripes minus en Y-kromosom” varandra. Deap Vally är en tjejduo från Los Angeles som själva beskriver sin musik som ”tung och orädd”. Deras debutalbum ges ut i början av nästa år, men den kaliforniska duon har redan fått ett rykte om sig för sina östrogenladdade spelningar.

Men vi ska lämna soliga Los Angeles för en stund och istället vända blicken till Stockholm där årets första snö just har fallit. I en turnébuss utanför Berns sitter Lindsey Troy, bandets sångerska och gitarrist. Hennes blonda lugg sträcker sig ner till ögonen. Mitt emot henne sitter Julie Edwards, bandets trummis. Hon har lockigt rött hår och bär fortfarande pyjamas trots att det är eftermiddag och snart dags för soundcheck. Senare på kvällen ska de nämligen agera förband till The Vaccines. Redan i december återvänder Deap Vally till Sverige. Då ska de öppna för Muse.

Hur lärde ni känna varandra?

Lindsey: Vi träffades i slutet av 2010. Julie arbetade i en sybutik i Los Angeles och jag gick dit för att ta lektioner. Det klickade direkt och strax därefter startade vi ett band. Vi hade spelat i andra projekt tidigare men vi kände oss inspirerade att testa någonting nytt.

Era spelningar har snabbt blivit väldigt omtalade. Hur viktigt är det att spela live för den typen av musik ni gör?

Lindsey: Att spela live är allt. Det är så låtarna kommer till, genom att jamma. Allt handlar om att spela. Vi är beroende av att spela live. Det är anledningen, det som sporrar oss.

Ikväll öppnar ni för The Vaccines och när ni kommer tillbaka i december är det som förband till Muse.  Oroar ni er någonsin för hur er musik ska tas emot av en publik som antagligen är där för att se ett annat band?

Julie: Vi är exalterade. Visst, vi är rätt olika, men de är fortfarande rockband. The Vaccines är ett liveband precis som vi. De omfamnar uppträdandet och vill ha roligt på scen.

Lindsey: Sedan är oräddhet en del av vårt ethos, så vi har en tendens att inte oroa oss. Det är mest en rolig utmaning.

I somras spelade ni på en hel del festivaler. På vilka sätt skiljer sig era festivalspelningar från en kväll som denna då ni öppnar för ett annat band?

Lindsey: Festivaler är så roliga. Det är så många band att det känns som ett rock’n’roll-sommarläger.

Julie: Publiken ikväll kommer inte först och främst vara där för att se oss, men det är coolt eftersom vi blir synliga för fler personer. När vi spelar på en festival så är ju den publik som kommit till vår scen där för att se oss. Annars hade de ju inte hamnat där eftersom det finns så många andra valmöjligheter.

Vad är det som inspirerar er till att skriva musik?

Lindsey: Allting. Ofta handlar det om att hitta styrka i sig själv. Vad var det du sa igår, Julie? Något om att destillera.

Julie: Att fånga sanningar. Vi hittar universalsanningar, förenklar dem och destillerar texterna. Det är precis vad Lennon gjorde. Det är som kommunikation.

Lindsey: Det är roligt eftersom det vi skapar i grunden är sant men samtidigt är en förstärkt hyper-fantastisk version av sanningen.  Man kan måla upp alla möjliga bilder. Sedan försöker vi göra ett soundtrack för ”badassness”.

Er nya singel heter End of the World. Vad handlar den om?

Lindsey: Det är rätt simpelt, den handlar om att motstå frestelsen att vara hatisk mot andra människor och omfamna tanken på mänskligheten som bröder och systrar. Om vi inte gör det, kommer det vara världens undergång.

Det här är första gången ni spelar i Sverige. Hur är det jämfört med er hemstad Los Angeles?

Lindsey: Stockholm är mycket vackrare än Los Angeles. Byggnaderna här är äldre. Det finns skönhet i Los Angeles också, men den är så artificiell. Här är männen naturligt snygga, långa och välklädda. Det är mycket mer estetiskt här.

Brukar ni lyssna på några svenska band?

Julie: Dungen. Refused är väl svenskar? Vi såg dem på Coachella. The Hives.

Kommer ni från liknande uppväxter?

Julie: Hon växte upp bland hippies, det gjorde inte jag.

Är ni jämngamla? Hur gamla var ni när ni träffades?

Julie: Två år yngre än vi är idag. Man frågar inte en kvinna från Los Angeles om hennes ålder. För då kommer folk veta hur gammal man är om tio år.

Vad hade ni för visioner när ni startade Deap Vally?

Julie: Vi ville vara rock’n’roll i klassisk tradition; organiskt och rått. Live- och gitarrbaserat. Rytmiskt och groovy.

Har band som The Black Keys och The White Stripes varit viktiga influenser för er musik?

Lindsey: Helhetsmässigt är vi framför allt influerade av klassisk rock, men det är inspirerande hur banden du nämnde kan frodas som duos. De har definitivt lagt grunden för det vi gör men vi inspireras mest av musiken vi växte upp med.

Vad var det för musik ni växte upp med?

Lindsey: Hole, Nirvana, The Doors, Nine Inch Nails.

Julie: The Beatles, Elliot Smith och Autolux.