Tre år efter det att fullängsdebuten Catching a Tiger såg dagens ljus är Lissie, eller Elisabeth Maurus som hon egentligen heter, tillbaka med Back to Forever. Kulturbloggen passade på att möta upp den prisbelönade amerikanska sångerskan inför hennes spelning på Debaser Ballroom den 14 november.
När väcktes ditt intresse för musik?
Min farfar var musiklärare och sjung i en barbershop-kvartett. Genetiskt har jag kanske ärvt lite av hans musikalitet. Alla i min familj är ganska musikaliska, men det är ingen som tillbringar tid på att fullfölja det. När jag och min syster var små brukade vi gå och se vår farfar i pjäser och musikaler och tyckte det såg kul ut, så då började vår mor ta med oss på dans- och sånglektioner. Vi satte upp shower — jag var fem år och helt inne i det — jag övade och sjung hela tiden. Jag skrev dikter och sedan när jag började på gymnasiet lärde jag mig på egen hand att spela gitarr, då började jag skriva låtar med vers-refräng-uppbyggnad. Jag började uppträda på kaféer och, när jag var gammal nog, även i barer. Vart jag än fick spela. Jag visste redan då att det här var vad jag ville håla på med. Att skriva låtar har alltid kommit naturligt för mig.
Du kommer ju från Rock Island, var det enkelt att få gigs där?
Under tiden jag gick i gymnasiet fanns det verkligen inte många möjligheter för mig att komma ut och uppträda, men jag jobbade på ett kafé så när jag var sjutton började jag delta i deras open mic-kvällar. Det var ungefär det jag kunde göra i Rock Island. Men när jag började på college i Colorado fanns det en stor musikscen, varje natt var det flera band som spelade runtom i staden, så jag var nästan alltid ute. Jag lärde känna folk på klubbarna. Jag fick öppna för andra band. Sedan när jag började få en egen publik fick jag även egna gigs på klubbar i Colorado. Sedan flyttade jag till Los Angeles när jag var tjugoett.
Du har nyligen släppt ditt andra album, vad försökte du behålla och vad ville du göra annorlunda om du jämför med ditt debutalbum?
Det är ingenting jag tänker på, jag skriver bara låtar och sedan — beroende på vilka jag arbetar med — formas det som händer. Men mitt band, vi har turnerat ihop i tre år, har verkligen utvecklat ett sound genom att spela tillsammans, och jag har lärt mig mycket mer om vad jag vill att de olika instrumenten ska göra, så när vi påbörjade arbetet med det här albumet ville jag fånga lite av livekänslan. Samtidigt är det svårt eftersom vi jobbar med så många människor, det låter ju fortfarande väldigt mycket som ett studioalbum. Jag skrev bara massa låtar om hur jag mådde. Jag reflekterade över mina tidigare förhållanden och hur jag ville lära mig av det förflutna. Jag ville ta mig vidare och lära mig att fatta bättre beslut, det är ett slags övergångsalbum, men jag visste inte att jag skulle göra exakt de här sakerna. Jag visste att jag skulle skriva massa låtar, gå in i studion med bandet och den här producenten och bara se vad som hände. Om jag gillade det så behöll jag det. Så det är inte så genomtänkt. Jag skriver bara massa låtar.
Är det ett breakup-album?
Mitt första album var ett breakup-album, på det här albumet behandlar jag snarare alla mina tidigare relationer så att jag fortsättningsvis inte gör om samma misstag. Nu är jag självmedveten nog att hålla mig undan en situation jag vet inte kommer sluta bra, om jag inte kan lägga ner tillräckligt med energi, eller om den andra personen inte vill det. Så det är mer av ett reflekterande album. Och ja, det handlar om relationer, men inte om ett förhållande, utan hur jag känner mig i alla mina relationer. Vad jag måste göra annorlunda för att bli lyckligare i mina framtida relationer.
På Shameless sjunger du rader som ”I don’t want to be famous” och ”I don’t know what this game is because I’m not even playing it”, kan du vidareutveckla lite om vad du hade i åtanke när du skrev den låten?
Jag tror att jag kände mig lite frustrerad, och kanske lite osäker, men det var också ett statement; att vara känd är inte så viktigt för mig, jag tänker inte spela något spel och manipulera folk för att få som jag vill, jag tänker inte använda min kropp eller mitt utseende för att få uppmärksamhet. Jag har alltid spelat musik för att jag älskar det och för att jag känner att jag har någonting att säga, det gör mig väldigt glad och det verkar som att det också gör de som gillar min musik väldigt glada, så det är vad jag vill fokusera på istället för att oroa mig över andra personer som säger att det inte är tillräckligt, att du måste spela ett spel. Det är väl vad låten handlar om. Jag har sett folk förändras snabbt i desperation för att vara bäst, framgångsrik, känd, eller för att dejta kända person. Det är bara dumt och jag tycker inte om det.
Har du sett Lily Allens nya musikvideo?
Jag såg den igår kväll, den har vissa likheter. Hennes är uppenbarligen väldigt sarkastisk och skämtsam, men jag tycker det är ett bra statement — tyvärr är det ju så att när en kvinna uttrycker sin frustration så finns det folk som säger ”vilken bitch som klagar” eller ”ingen gillar en arg, spydig kvinna”, medan om en man skulle göra någonting liknande skulle de inte säga någonting. Jag tycker det är riktigt coolt att hon står upp för sina åsikter. Jag respekterar henne.
Hur kommer det sig att du döpte albumet till Back to Forever?
Den sista låten på skivan heter Back to Forever, den handlar om att längta tillbaka till ett enklare förflutet, till en barndom då min familj var frisk. När du är liten har du all tid i världen, du kan göra vad du vill, du kan vara vem du vill. Nu är jag trettio och jag har inte längre all tid i världen. Mitt förflutna är bakom mig — jag reflekterade över alla relationer jag har bakom mig — samtidigt har jag alla dessa saker jag vet att jag måste göra. Jag kände mig fastklämd mellan mitt förflutna och min framtid, så jag tyckte att Back to Forever var ett bra sätt att sammanfatta hela albumet just eftersom det i stor utsträckning handlar om den tid vi önskar vi kunde få tillbaka.
Är det en reaktion mot att fylla trettio?
Jag vet inte om det var just att jag fyllde trettio, men efter ett visst antal år och erfarenheter märker du plötsligt att du ser på livet annorlunda. Det kanske inte är så för alla, men i mitt fall var det vissa saker som jag hade skjutit fram, som jag inte trodde att jag skulle behöva oroa mig över på ett tag. Nu har jag mer av en tidsplan.
Oroar du dig över att åldras?
Inte så mycket — det är det som är det jobbiga med att skriva låtar och släppa album — då blir det som att det är allt du står för. Shameless skrev jag till exempel en dag när jag var på dåligt humör, sedan kan det gå otaliga dagar då jag inte ens ägnar en tanke åt kändiskultur, men eftersom jag en dag var på ett humör och skrev en låt om det så är det som att det är vad jag är. I själva verket lever jag bara mitt liv och är cool med det mesta. Albumen visar upp alla de extrema sidorna. Jag skriver låtar när jag känner någonting extremt. Egentligen oroar jag mig inte över att åldras, men en dag kanske jag gjorde det och då skrev jag en låt om det.
Är det något mer du vill tillägga?
Ja, om någon är nyfiken på vad det är vi håller på med så borde de verkligen komma och se oss live. Det är den renaste versionen av vad det är jag gör. Det är vad jag är stoltast över.
