Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension: Peking – Den hopfällbara staden av Hao Jingfang

by

Peking – Den hopfällbara staden
Författare: Jingfang Hao
Utgiven: 2018-01
Översättare: Mikael Wiberg
ISBN: 9789188227256
Förlag: Chin Lit

En både vacker och skrämmande framtidsroman av den kinesiske författaren Hao Jingfang. Den lilla romanen belönades med Hugo Award i konkurrens med bland andra Stephen King.

Lao Dao är sopsorterare i Utrymme 3 i Peking i en framtidsskildring. För att alla 80 miljoner invånare ska kunna få plats har stadens byggts om till tre delar som lever under skilda tider på dygnet, de är indelade i tre olika dimensioner. Medan den ena delen är uppfälld och människorna lever där är de andra två delarna nedfällda och sover. Givetvis är det också stora klasskillnader i hur människor lever i de tre utrymmena. Utrymme 1 är finast, lyxigast, bekvämast och där bor färre människor än i de andra två. Utrymme 3 rymmer flest och där är det uslast.

Det är förbjudet att ta sig mellan dessa tre dimensioner utan tillstånd. Den som bryter mot det riskerar att dömas till fängelse. Lao Dao hittar en flaskpost som är skickat från en person i Utrymme 2 som ber om hjälp att smuggla en skriftligt meddelande till en person i Utrymme 1. Om Lao Dao utför uppdraget får han mycket bra betalt och dessa pengar skulle han ha stor användning för att kunna betala en bra förskola åt sin dotter.

Lao Dao beslutar sig att göra ett försök.

Romanen är inte så lång och det är ett stort plus, varje ord är som vägt på guldvåg. Det är en spännande berättelse som jag inte kunde slita mig ifrån. Den är både pessimistisk och optimistisk. Kina skulle vara ett socialistiskt land där inga fattiga skulle finnas, ett jämlikt och jämställt land, en nation utan orättvisor. Det var väl ändå visionen en gång. I det moderna Kina idag är det stora klyftor mellan olika grupper eller klasser. Författaren Hao Jingfang har nog inte hopp om att klyftorna kommer att minska i framtiden. Mitt i denna ganska hemska framtidsvision finns det ändå en form av solidaritet och mänsklighet mellan enskilda. Det gör denna roman både hoppfull och desillusionerad.

Hugopriset, på engelska The Hugo Award eller Science Fiction Achievement Award, pris inom science fiction-litteraturen, utdelat första gången 1953. Namnet kommer från Hugo Gernsback, grundaren av science fiction-novelltidningen Amazing Stories.

Boken är utgiven av förlaget Chin Lit som översätter och ger ut kinesisk skönlitteratur på svenska. Det publiceras 500.000 böcker av 600 förlag i Kina varje år och Kinas population utgör en femtedel av hela världens befolkning, ändå vet vi inte särskilt mycket om vad som skrivs och läses där för det är bara någon enstaka promille, eller kanske inte ens det, av litteraturen vi i västvärlden läser som är skriven av en kines. Tack vare Chin Lit har vi chansen att åtminstone få smaka på en bråkdel av det.

Filmrecension: Downsizing – futuristiskt, komiskt drama med vässad skärpa

by

Downsizing
Betyg: 4
Svensk biopremiär 19 januari 2018
Regissör: Alexander Payne

Downsizing utspelar sig i en snar framtid (väldigt snar, känns det som) där jordens resurser är reducerade till en miniminivå och överbefolkning är ett av de största problemen. I ett stort teknologiskt genombrott kommer en genial norsk vetenskapsman (spelad av Rolf Lassgård) på ett sätt att krympa människor, genom en sorts lösning i en spruta krymps människokroppen ned till en storlek på cirka 10-12 centimeter. Så små människor förbrukar mycket mindre av jordens resurser, samtidigt som det för (den mycket lilla) individen innebär möjligheten till ett liv i överflödig lyx när allting man vill köpa är mycket billigare (och mindre).

Paul Safranek, spelad av Matt Damon, är en medelålders man som tycks ha fastnat i livet. Han hoppade av college för att ta hand om sin sjuka mamma och blev därför aldrig kirurg som han ville, istället är han en fysioterapeut inriktad på arbetsskador som kämpar hårt för att få ekonomin att gå ihop. Han och hans fru befinner sig i någon form av kris, de bor kvar i Pauls barndomshus och har inte riktigt råd att flytta. I många år har han tänkt på det här med Downsizing (hela krympningsprocessen) och börjar på allvar tänka på möjligheten när en tidigare klasskamrat – som han möter på en High School-återträff – tillsammans med sin fru plötsligt är tolv centimeter lång och lyckligare än någonsin. De bor i ett inhägnat kupolsamhälle vid namn ”Fritidslandet” på ett mycket soligt ställe i södra USA. De bor som (små) miljonärer i en (mini-)mansion med simbassänger och diverse lyx som attraherar hårt arbetande amerikaner. Fan alltså, om inte det här vore något för Paul och hans fru?

Således bestämmer de sig för att göra samma sak, en vägledare på Fritidslandet förklarar ivrigt nickande att deras $150.000 – som de kommer inneha efter att ha sålt av alla sina ägodelar – motsvarar tolv miljoner dollar i Fritidslandet. Att leva på, för resten av deras liv! Så de säljer allt, anordnar en stor avskedsfest med alla sina vänner och tar flyget till Fritidslandet. I ett vitt väntrum skiljs de åt, fem timmar senare ska de återförenas i ”uppvakningsrummet”. Som nya, (mycket mindre) människor. Så Paul för sin stela, lite för runda, medelålders kropp genom de vita korridorerna, får alla sina tandläggningar utplockade, får sitt hår rakat (överallt) och blir nedsövd i väntan på förvandlingen. Sedan vaknar han, groggy och illamående i uppvakningsrummet.

Ensam.

Till sin förskräckelse får han reda på att hans fru (spoiler alert) har fått kalla fötter i sista ögonblicket och nu befinner sig på flygplatsen, på väg tillbaka till Omaha. Snart följer skilsmässa och Paul befinner sig ensam i det soliga (och mycket trista) Fritidslandet, som känns som ett slags avslaget pensionärssamhälle där allting är otroligt artificiellt. Han är inte bara tolv centimeter lång och skild, han är fattigare än han var innan. Det (för honom) enorma, utlovade huset är ett minne blott och han tvingas inkvartera sig i en trist lägenhet samtidigt som han arbetar som en trist telefonförsäljare. Han förnyade inte sin fysioterapeutlicens, så det kan han inte arbeta som. På det bor han under en östeuropeisk man som har högljudda fester flera gånger i veckan.

Innan premiären hade jag inga förväntningar alls på ”Downsizing”, som jag snarare antog skulle vara en vanlig, trist Hollywoodkomedi med gäspningsrisk. Den visar sig vara allt annat.

Filmen tar en ny vändning när Paul, efter att först ha klagat högljutt, ansluter sig till sin grannes fest. Denne granne – serben Dušan Mirković, spelad av Christoph Waltz, visar sig vara det bästa som hänt Paul på länge. För första gången på en evighet lever han på riktigt, och genom Dušan lär han känna sjökaptenen Konrad och den vietnamesiska, enbenta kvinnan Ngoc Lan Tran – som arbetar som städerska i hans hus. Dessa udda personligheter drar snart ut Paul ur hans monotona, småsinta (skämt åsido) vardag och hans får snart erfara att samhället fortfarande fungerar precis likadant oberoende hur litet det är. Det finns fortfarande utländska gästarbetare som gör allt skitjobb och folk dör som flugor i miljonprogramsliknande lägenhetshus stora som skokartonger.

”Downsizing” är uppbyggd på magnifika skådespelarinsatser. Matt Damon sätter udden på den medelålders, misslyckade, småsinta Paul och lyckas bli precis den där blandningen av tråkighet, fula kläder och snällhet. Christoph Waltz gör en förträfflig gestaltning av den serbiske bedragaren och playboyen Dušan – karikatyren av en man från Balkan – och får mig vid tillfällen att brista ut i långdragna skrattparoxysmer där jag knappt kan andas och håller för munnen för att inte störa resten av publiken i salongen. Och Hong Chau, av mig senast sedd i en av mina personliga favoriter – Inherent Vice – gör filmens verkligt fenomenala skådespelarinsats som den vietnamesiska människorättsaktivisten Ngoc Lan Tran, som blev krympt av sitt lands förtryckarregim och flydde till USA i en tv-låda – där hon trots sin historia tvingas arbeta som städerska. Hon är hysteriskt rolig, smart och får en stundtals att känna en stor sorg. Framförallt är hon osentimental och framåtblickande. För sin insats är hon nominerad till en Golden Globe, som bästa skådespelerska i en biroll.

Downsizing, är en mångfasetterad historia och manusförfattarna Jim Taylor och Alexander Payne (den senare regisserar även filmen) förtjänar beröm för sitt arbete. Filmens europeiska inslag, från Norge och även från Serbien – genom Christoph Waltz karaktär – visar på en kunskap om livet utanför USA. Speciellt Christoph Waltz som Dušan Mirković får mina applåder, med ett ursprung från före detta Jugoslavien känner jag igen mig så mycket i den humorn, som måste sägas vara väldigt precis i denna film. Denna film är också ett bevis på att man inte ska haka upp sig på betyg från jättefilmsajten IMDb, där filmen inte blev särskilt belönad. Downsizing är en bra film, förvånande bra, den är unik och håller bra avstånd till de vanliga Hollywoodkomedierna. Av mig får filmen en fyra i betyg, och jag ser fram emot nästa film av Jim Taylor och Alexander Payne, som ofta jobbar ihop.

Teaterrecension: Häxorna på Dramaten – en magisk teaterupplevelse

by

Häxorna
Översättning Ragnar Strömberg
Regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi Christian Friedländer
Peruk och mask Linda Hyllengren och Lena Bouic-Wrange
Kostym Jenny Ljungberg
Ljus Jim Rasmussen
Rekommenderas från 5 år. En produktion från Unga Dramaten.
Premiär 18 januari 2018, Lilla scenen, Dramaten

Ja, förväntningarna infrias med råge när jag och min dotter bänkar oss för att se ”Häxorna”, Roald Dahls barnboksklassiker, tolkad av den norske succéregissören Aleander Mörk-Eidem, med tidigare fullträffar som ”Djungelboken” på Stadsteatern på meritlistan.

Pjäsen spelas på Dramatens lilla scen, vilket ger en nervpirrande närhet och intimitet åt föreställning. Vi sätter praktiskt taget i knät på de hemska blåtungade häxorna som intar scenen och det lilla engelska hotellet där dramatiken utspelar sig.

”Häxorna” handlar om en liten pojke, vars föräldrar dött i en bilolycka, och som därför flyttar till sin mormor i Norge. Pojken har sorg och har det besvärligt. En kväll berättar hans mormor sanningen om häxorna, nämligen att de faktiskt lever och frodas mitt ibland oss. Mormor blir sjuk och de båda tvingas flytta till England. I England tar de in på ett hotell där landets alla häxor just då råkar ha sitt årliga möte. Äventyret och häxjakten drar igång. Det är roligt, det är sensuellt, det är spännande.

Föreställningen är fylld av den ena fantastiska karaktären efter den andra. Vi känner att de är frammejslade med stor kärlek och ömhet vilket gör att vi bara älskar dem.

Samtliga skådespelare är urbra. Men Marie Richardsson är magnifik som storhäxan. Vilken stjärna hon är!

Scenografin är helgjuten. Det är en förtrollande atmosfär som byggts upp. Den engelska tidsandan från Roald Dahls romaner är perfekt visualiserad, utan att kännas mossig. Musikern Stefan Jernståhl är invävd i scenografin och handlingen på ett självklart sätt och lyfter föreställningen med sin musikaliska fingertoppskänslighet.

Johannes Bah Khunke i rollerna som Mr Jenkins, kock och häxa är en komisk fullträff. Liksom Danilo Bejarano och Karin Franz Körlof. Publiken skrattar i kör åt karaktärernas utspel på hög Papphammar-nivå.

Ta med dig ett barn och se ”Häxorna” på Dramaten. Du får en underbart rolig och fin teaterupplevelse som lever kvar i sinnet en bra lång stund efter föreställningen. Det är fantastiskt att få uppleva barn- och ungdomsteater på högsta nivå.

I rollerna:
Marie Richardson Storhäxa
Danilo Bejarano Läkare/Riccolo/häxa/kock m.fl
Mia Benson Mormor
Emma Österlöf Bruno Jenkins
Johannes Bah Kuhnke Herr Jenkins/Köksmästare/häxa m.fl
Elin Klinga Häxa/Fru Jenkins m.fl
Karin Franz Körlof Häxa/ sjukskötare m.fl
Uno Elger Pojke
Olle af Klercker Pojke
John Österlund Pojke

Recension: Myter om mat – en lättsmält föreläsning på soppteatern

by

Myter om mat
Texter av Stephan Rössner och Lotta Olsson
Musik Fredrik Meyer
Soppteatern, Kulturhuset den 16 januari 2018

Enligt presentationen är det vetenskapsteater med professor emeritus Stephan Rössner.
Kanske inte teater utan mer en underhållande föreläsning.

I en trivsam och trång samvaro lyssnar vi till en sympatisk professor om ämnen som socker , salt, fett och alkohol. Vad är sant och vad är falskt . Han tar upp några de föreställningar som finns kring maten och hälsan. Alla vi har hört att man kan bli beroende av socker, att man blir stark av spenat och får högt blodtryck av salt. Myterna är många och professor Rössner avfärdar de flesta på ett lättfattligt och humoristiskt sätt. Han går igenom många myter och huskurer med oss och har många anekdoter att berätta. Det märks att det är en professor som gillar att roa sin publik. Som talar länge och gärna och vet vad han talar om. Han får hjälp att styra föreställningen av skådespelarna Anna Sise och Fredrik Meyer. De står också för de musikaliska inslagen. Föreställningen varieras med lite publikfrågor och allsång.

Det här är en föreställning som roar oss men också informerar oss på ett lättfattligt sätt.
En inte alltför djuplodad föreläsning men med lagom information över en god soppa.
Som avslutning finns Rössners bok ”Myter om maten ” att köpa.

Skivrecension: First Aid Kit – Ruins

by

Artist: First Aid Kit
Album: Ruins
Betyg 5
Release 19 januari 2018

Klara och Johanna Söderberg släppte den 19 Januari sitt fjärde album “Ruins” efter uppbyggnaden av fyra singlar i olika karaktär. Med hiten “Fireworks” lades grunden för vad som kunde förväntas av systrarna denna gång, och allt som lovades var sant.

Albumets första låt “Rebel Heart” öppnas med elgitarr som tidigt visar att syskonduon har valt en ny väg med en annan attityd än deras förra album “Stay Gold”. Det välpolerade och vackra har ersatts med den välbekanta melankoli som tidigare album har präglats av. Detta album är även mer av en känsloresa än tidigare, som i låten “Hem of her dress” där känslan av att man upplever ett känslostyrt konstverk infinner sig mer än något annat. Systrarna själva beskriver plattan som “mörk, känslosam och sorglig” vilket är precis det som upplevs även som lyssnare.

Det är välkänt att det är deras stämsång som tar dom till världsscenerna men utan sin otroliga kontakt till det amerikanska kan det lätt ifrågasättas. I singlarna “Ruins” samt “Postcard” som båda lyfter albumet förstärks detta ytterligare. Det är i det avskalade och melankoliska som dom finner sin briljans. Nerven lyser igenom och skapar återigen en känslostorm som inte går obemärkt förbi.

Albumet som helhet skapar en arenakänsla i mig som inte går att undgå. Kanske är det där dom har siktat och kanske även hamnar efter detta album. Med den röda tråden som lätt hittas i trummorna under många av albumets låtar finner man en känsla av förväntan. En uppbyggnad som aldrig når klimax. Inte än i alla fall. Systrarna Söderberg vet vart dom ska och dom kommer dit. Med röster så i harmoni och med ett nyfunnet allvar kan jag inte undgå att redan nu längta till vad som kommer härnäst.