• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: : All the Money in the World – sevärd men inte mer

25 januari, 2018 by Birgitta Komaki

All the Money in the World
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 januari 2018
Regissör Ridley Scott

Året är 1973 och den tonårige Paul Getty vandrar runt bland de prostituerade i Roms lyxigare kvarter. Han är en mycket ung kille som börjar bli man och han njuter redan av det ljuva livet i Roms lyxkvarter. Men när han blir kidnappad på öppen gata och indragen i en vit skåpbil ändras livet snabbt. En kidnappning som varar i många månader och där alla väntar på en lösensumma.

Den här kidnappningen är en känd historia och filmen grundar sig på John Pearson´s bok ”Painfully rich” från 1993. Paul är sonson till Jean Paul Getty, världens rikaste man.

Bakgrunden till den stora familjeförmögenheten är oljan. Getty Sr. gjorde affärer med beduinerna i Saudiarabien och skapade världens största förmögenhet. Han byggde supertanks som kunde frakta oändliga mängder olja. Den gamle Getty lever för sina pengar och konstföremål. En girig gammal man som vet att folk alltid vill åt hans pengar. Cynisk och ständigt upptagen med sina affärer. Nu en gammal man men enligt filmen har han alltid varit sådan och inte haft tid för sin familj. Han säger att ”Jag kunde inte tyngas ner av en familj”.

Med otaliga exempel i filmen visas hur gamle Getty älskar sina pengar och alltid prioriterar dem. Skälen till denna girighet det får vi aldrig veta och vad som driver honom att alltid tjäna mer. Eftersom filmen till stor del handlar om den gamle Gettys girighet hade man velat se mer om människan bakom miljarderna. Han spelas av Christoffer Plummer.

Kevin Spacey som först spelade rollen blev utbytt eftersom han anklagas för sexuella brott och därför blivit svartlistad.

Den unge Paul Getty görs av Charlie Plummer i typisk 1970-talsfrisyr och modern Gail av Michelle Williams. Deras snåriga relation görs ingen större affär av i filmen. Gail kämpar för sin sons fritagande men blir ändå underligt färglös och kontrollerad som person.

Då är den underliga rollen som Fletcher Chase (Mark Wahlberg) en fd CIA-agent hamnar i mer intressant. Utsänd av Getty Sr. blir han en slags mellanhand i familjen med en mycket speciell relation till Gail. Jag tycker också att Roman Duris är bra i rollen som kidnappare. Den onde brottslingen som egentligen är god. En inte särskilt trovärdig person men hela historien är egentligen otrolig trots att den är sann.

Att skapa spänning i ett kriminaldrama är inte lätt när publiken redan vet utgången. Då gäller att skildringen griper tag på annat sätt och jag blir inte gripen .
Roms jagande paparazzifotografer och Colosseums ruiner skapar stämningen i Rom. I södra Italien härskar maffian som ett slags rövargäng.

Men jag saknar relationer till personerna i filmen. Kidnappningen måste i verkligheten ha varit ett större drama i familjen än den här filmen visar. Det känns som regissören
står utanför och tittar på det rika folket . Men även miljonärer och miljardärer är ju människor och det hade jag velat se mer av. Att pengar inte gör någon lycklig vet jag redan. Med lite mer psykologisk dramatik hade den här filmen kunnat bli en toppenfilm, ingredienserna finns ju i historien. Nu blir den sevärd men inte mer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: En sista semester

25 januari, 2018 by Rosemari Södergren

En sista semester
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 mars 2016
Regi: Paolo Virzì

En sista semester är en stark film som gör mig väldigt ledsen. Den skildrar hur människor i dagens västvärld inte har något värde när de åldras och/eller blir sjuka. När vi människor mister ungdomens kraft, styrka och energi är vi enbart värda förakt och det verkar som att samhället tycker att vi då borde flyttas ur människors sikt, försvinna.

Ella och John (Helen Mirren och Donald Sutherland) är ett äldre par, en bra bit upp i pensionsåldern. Han är en tidigare professor och har drabbats av en demenssjukdom och minnet böljar fram och tillbaka, ibland kommer han inte ens ihåg namnet på sina barn och sin fru och ibland kan han minnas saker från sitt yrkesliv som lärare trettio år tillbaka. Det är en stark skildring av en man som sakta försvinner när minnet alltmer suddas ut. När hans fru i förtvivlan ropar: ”Jag är arg på den som tog bort den unge, stilige och intelligente man jag gifte mig med” svarar han eftertänksamt: ”Jag är också arg på den personen”.

Ella har drabbats av en sjukdom, vilken får vi inte reda på förrän en bra bit in i filmen, men vi förstår att det är en svår sjukdom. De bor i ett hus tillsammans i Wellesley, Massachusetts och filmen börjar den morgon då deras son kommer dit för att hämta mamman till ett sjukhus där hon ska behandlas och pappan ska bli omskött av en annan person. Ella och John som varit så gott som oskiljaktiga genom livet ska skiljas åt.

När sonen kommer till huset är föräldrarna försvunna. De har tagit den gamla husbilen och gett sig av på en sista semester tillsammans. De vill inte leva åtskilda sin sista tid. Det beslutet har läkare tagit tillsammans med barnen utan att föräldrarna fått ha ett ord med i diskussionen.

Ella och John har gett sig av på en underbar roadtrip, en resa genom 2016 års USA som står mitt i presidentvalskampanjen där Trump så småningom vann. Ellas och Johns mål är Hemingways forna hem i södra Florida. John som varit lärare i litteratur har hela sitt liv drömt om att besöka Hemingways hus. Som så mycket i USA har det huset blivit en turistattraktion av värsta slag. Det finns en hel del USA-kritik i filmen. Det är en av dess styrkor.

En annan av filmens styrkor är dess enastående skådespelarinsatser av Helen Mirren och Donald Sutherland.
Det är dock något i hur dramat berättas som känns för obestämt. Vissa delar är absurda och ganska roliga, som när de blir rånade och den gamle professorn inte kan låta bli att rätta de två unga rånarnas usla språkbruk. Samtidigt drivs en annan berättelse som känns lite väl klichéartad om och huruvida någon av dem varit otrogen under deras långa liv tillsammans. Samtidigt är det en starkt berörande skildring av vad åldrandet gör med människor. Fast av och till är den skildringen för lik tidigare sådana berättelser, ja den är för klyschig och förutsägbar emellanåt.

Berättad på något annat sätt skulle denna Paolo Virzì s första engelskspråkiga film kunnat bli ett mästerverk som fått högsta betyg. Det är en viktig berättelse. Varför blir livet meningslöst när människor inte längre är unga, snygga och starka? Jämför vår västerländska åldersdiskriminerande attityd med det indiska samhället där är en person som fyllt 70 år mycket väl kan väljas till en viktig post. I det indiska samhället betraktas åldrade människor som en resurs som har visdom.

En sista semester är (baserad på boken med samma namn av Michael Zadoorian och den nominerades till Guldlejonet i Venedig 2017, och Helen Mirren fick nyligen en Golden Globe-nominering för sin insats.

Originaltitel: The Leisure Seeker
I rollerna: Helen Mirren, Donald Sutherland, Janel Moloney, Christian Mckay, Dana Ivey

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Filmrecension, Recension

Recension av tv-serie: End of the f***ing world – en brittisk dramakomedi

24 januari, 2018 by Redaktionen

End of the f***ing world
Betyg: 4
Premiär hos Netflix: 5 januari 2018
Skapad av: Jonathan Entwistle

I End of the f***ing world möter vi de två tonåringarna James och Alyssa. De är båda 17 år och övertygande om att de inte har någon plats i samhället. Skillnaden mellan dem är däremot att James är övertygad om att han är psykopat och letar efter en människa att mörda. Alyssa är däremot bara uttråkad och osäker på sin historia. Med tiden fattar de tycke för varandra och James börjar tvivla på sina egna känslor. Som huvudrollsinnehavare finner vi Alex Lawther, som även dykt upp i välrenommerade TV-serien Black Mirror, och nykomlingen Jessica Barden. Överraskande nog får vi även möta brittiske skådespelaren Geoff Bell i rollen som Martin. Som ärrad arméveteran bjuder han på ovälkomna sanningar. Bell har även nyligen dykt upp i svenska TV-rutor i en reklam för PlayOJO där han visar på sin unika bredd som karaktärsskådespelare.

Många kanske frågar sig varför man bör välja denna serie framför andra. För det första så är det både en lättsam komedi och en mörk insikt i vår samtid ur ett par unga vuxnas perspektiv. De två huvudkaraktärerna står i unik kontrast till varandra då den ena känner för lite och den andra känner för mycket. Tillsammans lyckas de däremot på något sätt balansera ut varandra. Anledningen att serien fungerar så bra som den faktiskt gör har mycket att göra med rollprestationerna. Alex Lawther och Jessica Barden lyckas både med att presentera förtryckt tonårsilska och samtidigt skildra osäkerhet.

Trots att karaktärerna till ytan framstår som ganska råbarkade och osympatiska så är det något i dem som väcker sympati. Detta förvandlar serien till en klassisk road trip som de flesta kan ryckas med i. Även om mycket av stämningen ligger i dialogen mellan de två huvudkaraktärerna så kan man som tittare fylla i många tomrum i de outtalade implikationerna. Att som tittare behöva förlita sig på sina egna intuitioner gör det till en serie som helt enkelt är lite mer intelligent än vad vi har blivit vana med. Är James verkligen en psykopat? Eller är han egentligen bara rädd för sina egna känslor? Det är något du som tittare måste ta ställning till.

Detta är det första vi har fått uppleva från seriens skapare. Då han i stor utsträckning fick fria händer behöver vi knappast oroa oss för att End of the f***ing world kommer att vara en typisk serie som man snabbt glömmer bort. Tvärt om har vi att förvänta oss en riktigt spännande upplevelse från karaktärer vars känslospektrum inte nödvändigtvis motsvarar vårt eget. Recensenter världen över har redan berömt serien för att vara särdeles vågad och med skådespelarprestationer som är riktigt unika. Netflix har på senare tid kommit att stå för verkligt särpräglade serier med riktigt ovanliga karaktärer. När vi kastas in i James och Alyssas liv så får vi uppleva ett förortsdrama som är lika oväntat som det är igenkännbart.

Text: Johan Nilsson

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen Taggad som: Netflix, Recension, TV-serie

Filmrecension: Darkest Hour – Gary Oldman är helt enastående

23 januari, 2018 by Rosemari Södergren

Darkest Hour
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 februari 2018
Regi: Joe Wright

Hur hade vår värld och Europa sett ut idag om England slutit fred med Tyskland i början av andra världskriget när tyskarna var som mest segerrika och det mesta pekade på att Hitlers Tyskland skulle vinna kriget? Starka politiska krafter i den brittiska regeringen kämpade för att Italien och Mussolini skulle hjälpa England att få ett fredsavtal med Hitler-Tyskland.

Det är lätt så här långt efteråt att förakta de politiker som ville sluta fred med Hitler. Men det många unga brittiska soldater som fick sätta livet till på slagfälten mot den tyska krigsmaskinen. Då verkade det tyska maskineriet omöjligt att besegra. Belgien hade fallit, Ryssland var under attack och Frankrike var på väg att ge upp. Darkest Hour skildrar tiden då Winston Churchill precis får ta över som premiärminister i England. Missnöjet med hans företrädare Chamberlain var stort och utbrett. Churchill var den enda kandidaten som kunde få oppositionen att gå med på att bilda en bred koalition med de konservativa. De flesta politiker bedömde situationen så hotande att landet behövde en stark och bred regering.

Den som sett tv-serien The Crown som skildrar den brittiska drottningen Elizabeth har sett en något annorlunda Churchill. I Darkest Hour är det fortfarande Elizabeths pappa som är kung och Churchill var inte kungens favorit i början. I The Crown är Churchill den starkare i inledningen av deras möten men sakta växer drottningen in i sin roll.

Först och främst är Darkest Hour Gary Oldmans film. Gary Oldman är helt enastående i rollen som Churchill. Maskören har gjort ett imponerande arbete och Oldman spelar som om han vore Churchill. Han har hyllats av många brittiska filmkritiker för sin roll. Han har helt rättvist också nominerats till en Oscar i kategorin bästa manliga huvudroll för sin insats som den cigarr-älskande premiärministern.

Kristin Scott Thomas som spelar Churchills fru Clemmie är också en av en lång rad duktiga brittiska skådespelare i filmen. Lily James som känns igen bland annat från tv-serien Downton Abby är bra som den unga sekreteraren Elizabeth Layton som blir illa bemött av en grinig Churchill i början. Vi får en tidstrogen skildring av kvinnors situation vid den tiden i England.

Filmens styrka är också att den inte berättar allt i svart eller vitt. Det går att begripa både Churchills reaktioner och hans politiska motståndare. Churchill är långt ifrån beskriven som en hjälte. Krig betyder död och förstörelse.

Dunkirk är en annan Oscarsnominerad film som bygger på händelser från andra världskriget. Dunkirk handlar Operation Dynamo som ägde rum vid Dunkerque (engelska: Dunkirk) under andra världskriget mellan de allierade och Nazityskland. De brittiska styrkorna var omringade av den tyska armén men genom att en mängd civila ställde upp med sina båtar kunde de brittiska soldaterna räddas hem till England. Denna händelse är en av huvudspåren också i Darkest Hour, fast nu skildrat från Churchills och krigskabinettets synvinkel.

Skådespelare: Gary Oldman, Kristin Scott Thomas, Lily James, Ben Mendelsohn, Stephen Dillane m fl.

Arkiverad under: Scen, Toppnytt Taggad som: Churchill, Filmrecension, Politik, Recension, Scen

Bokrecension: Peking – Den hopfällbara staden av Hao Jingfang

22 januari, 2018 by Rosemari Södergren

Peking – Den hopfällbara staden
Författare: Jingfang Hao
Utgiven: 2018-01
Översättare: Mikael Wiberg
ISBN: 9789188227256
Förlag: Chin Lit

En både vacker och skrämmande framtidsroman av den kinesiske författaren Hao Jingfang. Den lilla romanen belönades med Hugo Award i konkurrens med bland andra Stephen King.

Lao Dao är sopsorterare i Utrymme 3 i Peking i en framtidsskildring. För att alla 80 miljoner invånare ska kunna få plats har stadens byggts om till tre delar som lever under skilda tider på dygnet, de är indelade i tre olika dimensioner. Medan den ena delen är uppfälld och människorna lever där är de andra två delarna nedfällda och sover. Givetvis är det också stora klasskillnader i hur människor lever i de tre utrymmena. Utrymme 1 är finast, lyxigast, bekvämast och där bor färre människor än i de andra två. Utrymme 3 rymmer flest och där är det uslast.

Det är förbjudet att ta sig mellan dessa tre dimensioner utan tillstånd. Den som bryter mot det riskerar att dömas till fängelse. Lao Dao hittar en flaskpost som är skickat från en person i Utrymme 2 som ber om hjälp att smuggla en skriftligt meddelande till en person i Utrymme 1. Om Lao Dao utför uppdraget får han mycket bra betalt och dessa pengar skulle han ha stor användning för att kunna betala en bra förskola åt sin dotter.

Lao Dao beslutar sig att göra ett försök.

Romanen är inte så lång och det är ett stort plus, varje ord är som vägt på guldvåg. Det är en spännande berättelse som jag inte kunde slita mig ifrån. Den är både pessimistisk och optimistisk. Kina skulle vara ett socialistiskt land där inga fattiga skulle finnas, ett jämlikt och jämställt land, en nation utan orättvisor. Det var väl ändå visionen en gång. I det moderna Kina idag är det stora klyftor mellan olika grupper eller klasser. Författaren Hao Jingfang har nog inte hopp om att klyftorna kommer att minska i framtiden. Mitt i denna ganska hemska framtidsvision finns det ändå en form av solidaritet och mänsklighet mellan enskilda. Det gör denna roman både hoppfull och desillusionerad.

Hugopriset, på engelska The Hugo Award eller Science Fiction Achievement Award, pris inom science fiction-litteraturen, utdelat första gången 1953. Namnet kommer från Hugo Gernsback, grundaren av science fiction-novelltidningen Amazing Stories.

Boken är utgiven av förlaget Chin Lit som översätter och ger ut kinesisk skönlitteratur på svenska. Det publiceras 500.000 böcker av 600 förlag i Kina varje år och Kinas population utgör en femtedel av hela världens befolkning, ändå vet vi inte särskilt mycket om vad som skrivs och läses där för det är bara någon enstaka promille, eller kanske inte ens det, av litteraturen vi i västvärlden läser som är skriven av en kines. Tack vare Chin Lit har vi chansen att åtminstone få smaka på en bråkdel av det.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Bok, Bokrecension, ChinLit, Kina, Recension, SciFi

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 94
  • Sida 95
  • Sida 96
  • Sida 97
  • Sida 98
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 242
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in