Filmrecension: Downsizing – futuristiskt, komiskt drama med vässad skärpa

Downsizing
Betyg: 4
Svensk biopremiär 19 januari 2018
Regissör: Alexander Payne

Downsizing utspelar sig i en snar framtid (väldigt snar, känns det som) där jordens resurser är reducerade till en miniminivå och överbefolkning är ett av de största problemen. I ett stort teknologiskt genombrott kommer en genial norsk vetenskapsman (spelad av Rolf Lassgård) på ett sätt att krympa människor, genom en sorts lösning i en spruta krymps människokroppen ned till en storlek på cirka 10-12 centimeter. Så små människor förbrukar mycket mindre av jordens resurser, samtidigt som det för (den mycket lilla) individen innebär möjligheten till ett liv i överflödig lyx när allting man vill köpa är mycket billigare (och mindre).

Paul Safranek, spelad av Matt Damon, är en medelålders man som tycks ha fastnat i livet. Han hoppade av college för att ta hand om sin sjuka mamma och blev därför aldrig kirurg som han ville, istället är han en fysioterapeut inriktad på arbetsskador som kämpar hårt för att få ekonomin att gå ihop. Han och hans fru befinner sig i någon form av kris, de bor kvar i Pauls barndomshus och har inte riktigt råd att flytta. I många år har han tänkt på det här med Downsizing (hela krympningsprocessen) och börjar på allvar tänka på möjligheten när en tidigare klasskamrat – som han möter på en High School-återträff – tillsammans med sin fru plötsligt är tolv centimeter lång och lyckligare än någonsin. De bor i ett inhägnat kupolsamhälle vid namn ”Fritidslandet” på ett mycket soligt ställe i södra USA. De bor som (små) miljonärer i en (mini-)mansion med simbassänger och diverse lyx som attraherar hårt arbetande amerikaner. Fan alltså, om inte det här vore något för Paul och hans fru?

Således bestämmer de sig för att göra samma sak, en vägledare på Fritidslandet förklarar ivrigt nickande att deras $150.000 – som de kommer inneha efter att ha sålt av alla sina ägodelar – motsvarar tolv miljoner dollar i Fritidslandet. Att leva på, för resten av deras liv! Så de säljer allt, anordnar en stor avskedsfest med alla sina vänner och tar flyget till Fritidslandet. I ett vitt väntrum skiljs de åt, fem timmar senare ska de återförenas i ”uppvakningsrummet”. Som nya, (mycket mindre) människor. Så Paul för sin stela, lite för runda, medelålders kropp genom de vita korridorerna, får alla sina tandläggningar utplockade, får sitt hår rakat (överallt) och blir nedsövd i väntan på förvandlingen. Sedan vaknar han, groggy och illamående i uppvakningsrummet.

Ensam.

Till sin förskräckelse får han reda på att hans fru (spoiler alert) har fått kalla fötter i sista ögonblicket och nu befinner sig på flygplatsen, på väg tillbaka till Omaha. Snart följer skilsmässa och Paul befinner sig ensam i det soliga (och mycket trista) Fritidslandet, som känns som ett slags avslaget pensionärssamhälle där allting är otroligt artificiellt. Han är inte bara tolv centimeter lång och skild, han är fattigare än han var innan. Det (för honom) enorma, utlovade huset är ett minne blott och han tvingas inkvartera sig i en trist lägenhet samtidigt som han arbetar som en trist telefonförsäljare. Han förnyade inte sin fysioterapeutlicens, så det kan han inte arbeta som. På det bor han under en östeuropeisk man som har högljudda fester flera gånger i veckan.

Innan premiären hade jag inga förväntningar alls på ”Downsizing”, som jag snarare antog skulle vara en vanlig, trist Hollywoodkomedi med gäspningsrisk. Den visar sig vara allt annat.

Filmen tar en ny vändning när Paul, efter att först ha klagat högljutt, ansluter sig till sin grannes fest. Denne granne – serben Dušan Mirković, spelad av Christoph Waltz, visar sig vara det bästa som hänt Paul på länge. För första gången på en evighet lever han på riktigt, och genom Dušan lär han känna sjökaptenen Konrad och den vietnamesiska, enbenta kvinnan Ngoc Lan Tran – som arbetar som städerska i hans hus. Dessa udda personligheter drar snart ut Paul ur hans monotona, småsinta (skämt åsido) vardag och hans får snart erfara att samhället fortfarande fungerar precis likadant oberoende hur litet det är. Det finns fortfarande utländska gästarbetare som gör allt skitjobb och folk dör som flugor i miljonprogramsliknande lägenhetshus stora som skokartonger.

”Downsizing” är uppbyggd på magnifika skådespelarinsatser. Matt Damon sätter udden på den medelålders, misslyckade, småsinta Paul och lyckas bli precis den där blandningen av tråkighet, fula kläder och snällhet. Christoph Waltz gör en förträfflig gestaltning av den serbiske bedragaren och playboyen Dušan – karikatyren av en man från Balkan – och får mig vid tillfällen att brista ut i långdragna skrattparoxysmer där jag knappt kan andas och håller för munnen för att inte störa resten av publiken i salongen. Och Hong Chau, av mig senast sedd i en av mina personliga favoriter – Inherent Vice – gör filmens verkligt fenomenala skådespelarinsats som den vietnamesiska människorättsaktivisten Ngoc Lan Tran, som blev krympt av sitt lands förtryckarregim och flydde till USA i en tv-låda – där hon trots sin historia tvingas arbeta som städerska. Hon är hysteriskt rolig, smart och får en stundtals att känna en stor sorg. Framförallt är hon osentimental och framåtblickande. För sin insats är hon nominerad till en Golden Globe, som bästa skådespelerska i en biroll.

Downsizing, är en mångfasetterad historia och manusförfattarna Jim Taylor och Alexander Payne (den senare regisserar även filmen) förtjänar beröm för sitt arbete. Filmens europeiska inslag, från Norge och även från Serbien – genom Christoph Waltz karaktär – visar på en kunskap om livet utanför USA. Speciellt Christoph Waltz som Dušan Mirković får mina applåder, med ett ursprung från före detta Jugoslavien känner jag igen mig så mycket i den humorn, som måste sägas vara väldigt precis i denna film. Denna film är också ett bevis på att man inte ska haka upp sig på betyg från jättefilmsajten IMDb, där filmen inte blev särskilt belönad. Downsizing är en bra film, förvånande bra, den är unik och håller bra avstånd till de vanliga Hollywoodkomedierna. Av mig får filmen en fyra i betyg, och jag ser fram emot nästa film av Jim Taylor och Alexander Payne, som ofta jobbar ihop.