Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scenkonst

Revolutionens år på Göteborgs Dramatiska Teater – aktuell och tankeväckande, rekommenderas starkt

by

revolutionensar

Revolutionens år
Manus: Jonathan Lehtonen
Regi: Erik Åkerlind
Göteborgs Dramatiska Teater
Premiär 11 september 2014

Det är torsdagen den 11 september 2014 och tre dagar återstår till valet. Premiären på Revolutionens År – en politisk specialnyskriven pjäs om främlingsfientlighet – på Göteborgs Dramatiska Teater, Stigbergsliden, Majorna, Göteborg, har flera parallella händelser på gång samtidigt. Publiken har späckat sig på läktarna. Under den en timme långa föreställningen får den politiskt intresserade sig fiskarna varma. Sekvenser från 2010 års valrörelse: Mona Sahlin (”aldrig, aldrig, aldrig”), Sverigedemokrater som hejar på Jimmie Åkesson, Lars Ohly som vägrar sitta i samma sminkrum som Jimmie Åkesson, varvas med valrörelsen 1991 och Ny Demokrati-låten Vi hänger med.
Skådespelarna Andreas Scheffel (Kungsbacka), Susan Goodarzi (Teheran), Hanna Ullerstam (Göteborg), Patrik Svedberg (ledsen) tar oss med i tid och rum: till 1930- och 40-tal när Per Albin Hansson och högerledaren Arvid Lindman (Moderaterna) är aktuella politiker och folkhemstanken etableras. Hjalmar Branting dog 1925. Det pratas om Adolf Hitler i München.

Pjäsen handlar om irakiska flyktingen Cora (Susan Goodarzi) som försöker klara sig på den svenska arbetsmarknaden. Hur Pia (Hanna Ullerstam) och Anders (Andreas Scheffel) förbereder sina egna revolutioner, långt ifrån varandra på alla sätt. Och hur svårt det kan vara för Ove (Patrik Svedberg) att stå upp för sina åsikter, eftersom han inte riktigt hittar sin plats.

Ove och Pia sitter uppkrupna i en soffa och håller valvaka. Vad som skulle bli ett fredagsmys framför teven blir en dragkamp om värderingar och om ordets makt. På Oves arbetsplats Infratest jobbar också Cora som städerska, outsourcad av ett bemanningsföretag (Man Powder). Platschefen (marknadsanalytiker) på Infratest heter Roger, en lustigkurre som gillar att skoja om ordet negerboll. När Roger öser rasistiska tillmälen till Cora osar det av persiska svordomar så er skribent nästan rodnar. I Irak var hon akademiker, i resursslöseriets Sverige blir hon typiskt nog lokalvårdare. På Man Powder står sig Cora slätt som invandrarkvinna och bemanningsanställd gentemot platschefen Roger och får lämna utan kompensation och slutar som uteliggare. Och under tiden tillverkar någon en bomb av flygbränsle och konstgödsel.

I slutscenen påminns vi om Anders Behring Breivik och de 63 ungdomarna på norska Utöya den 22 juli 2011, i Andreas Scheffels gestaltning. Det känns inombords, dessa 63 ungdomar som var norska motsvarigheter (AUF) till svenska socialdemokratiska ungdomar (SSU). Ali Esbati, riksdagsman, V, som undgick Breivik. Kronprinsessan Mette-Marits bror var först att bli skjuten, tillika polis. Just 11 september blir ödesmättat, i och med Anna Lindh 2003, World Trade Center 2001, Santiago, Chile, 1973.

I kvällsmörkret går jag mot spårvagnshållplatsen och tänker för mig själv att jo, nog finns det behållning för ungdomar från högstadier och gymnasier att få till ett samtal om demokrati och främlingsfientlighet. Neutralitet och politisk korrekthet och behovet av att ta ställning har nog aldrig varit så aktuellt som just nu och högerextremismen och främlingsfientligheten sprider sig. För den som är politiskt intresserad är pjäsen aktuell och tankeväckande och för egen del kan jag bara varmt rekommendera att se den.
Text: Katarina Bredberg

På scen
Hanna Ullerstam, Susan Goodarzi, Patrik Svedberg, Andreas Scheffel

Fredrik Benke Rydman gör Stravinskijs Eldfågeln på GöteborgsOperan

by

fredrikbenke_eldfageln

Våren 2015 sätter GöteborgsOperan upp Stravinskijs Eldfågeln med mer än hundra medverkande på scenen. Som koreograf har nu Fredrik Benke Rydman anlitats.

Ett pressmeddelande berättar:
Fredrik Benke Rydman är en av Sveriges mest hyllade koreografer, känd som grundare och medlem i dansgruppen Bounce och för sin omtalade moderna streetdance-version av Tjajkovskijs Svansjön; Svansjön – Reloaded, som blev en stor succé både i Sverige och utomlands. 2013 spelades den för utsålda hus på GöteborgsOperan.

I samarbete med GöteborgsOperans Danskompani tar han sig nu an Igor Stravinskijs Eldfågeln och sätter den i ett nytt sammanhang. Handlingen kommer flyttas in i klubbmiljö med bland andra maffiamedlemmar och den snällaste person ni träffat. Dansare från GöteborgsOperans Danskompani, street- och break dansare, danselever, semiprofessionella dansare och amatörer i olika åldrar, från 18 till 70 år kommer tillsammans att skapa en Eldfågel som ska lyfta operataket. GöteborgsOperans Orkester under ledning av Henrik Schaefer framför Stravinskijs musik live. Mer än hundra personer kommer att medverka i uppsättningen som är tänkt att skapa en stark känsla av gemenskap mellan deltagare och publik.

Eldfågeln är en av Igor Stravinskijs mest uppskattade baletter och skrevs för Ryska baletten 1910. Den banade väg för den mer modernistiska Våroffer som kom ett par år senare. GöteborgsOperans Danskompani gjorde Våroffer under säsongen Hemland och Riskzoner (våren 2013) och fortsätter nu med Eldfågeln i Adolphe Binders, konstnärlig ledare GöteborgsOperans Danskompani, tema för den här säsongen; Wonderland: Udda & underbart.

Grattis Stockholms stadsteater till nya chefen Anna Takanen – men obehagligt med DN:s gräddfil till pressenheten

by

dnigen

Anna Takanen blir ny teaterchef på Kulturhuset Stadsteatern. Som alla intresserade av teater-Sverige vet så förlorade Stockholms stadsteater ganska snabbt och snöpligt den nyrekryterade teaterchefen Eirik Stubø som gick till Dramaten. Nu leker uppenbarligen svenska teatrar hela havet stormar och låter de olika teatercheferna byta stolar. Nu har beskedet kommit om vem som ersätter Eirik Stubø på Kulturhuset Stadsteaterns teaterchefsstol: det blir Anna Tanaken, konstnärlig ledare för Göteborgs stadsteater.

Det är nog ett mycket bra och lämpligt val för den stockholmska stadsteaterscenen. Hennes förordnande är på fem år och hon tillträder den 16 mars 2015. Hon kommer att inleda sitt arbete några dagar i månaden redan under hösten.

Men förutom att det är lite lustigt att den ena teatern efter den andra norpar andras chefer är det smått obehagligt att Dagens Nyheter tycks ha en egen gräddfil till teatrarnas presschefer. När Dramaten tog stadsteaterns chef var det DN som fick publicera detta dagen innan övrig press var inbjuden till pressmöte. Samma sak upprepas nu. I DN kom i morse en stor intervju med Anna Takanen medan all övriga press fick vänta till presskonferensen under dagen.

Här är pressmeddelandet från Kulturhuset Stadsteatern:
Anna Takanen tillträdde 2006 som konstnärlig ledare för Göteborgs stadsteater som under hennes ledning utvecklats till en av de ledande teatrarna i Norden. Ett starkt samtidsperspektiv har präglat teatern under hennes ledning och hon har drivit ett framgångsrikt jämställdhetsarbete.

– Det är med en sorgetår i ena ögat som jag nu lämnar Göteborgs stadsteater och med en glädjetår i det andra som jag ser fram emot att bli teaterchef för Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Jag är också särskilt glad över att jag blir den andra kvinnliga teaterchefen sen teatern startade 1960, säger Anna Takanen.

– Jag ser fram emot att medverka till det redan starka publikperspektivet på Kulturhuset Stadsteatern. En stor anledning till att jag tackade ja är ensemblen, den främsta i Sverige, säger hon.

– Det var i korridorerna på Stockholms stadsteater jag började. Det känns som att komma hem igen. Här vill jag fortsätta att satsa på en undersökning av samtiden med en bred och varierad repertoar, fylld av överraskningar och avantgarde.

Anna Takanen är skådespelare och regissör, utbildad på Teaterhögskolan i Malmö. Hon var i flera år, från mitten av 1990-talet, verksam som skådespelare på Unga Klara under Suzanne Ostens ledning. Bland annat blev hon uppmärksammad för sina roller i Flickan, mamman och soporna (1998) och Besvärliga människor (1999). På Unga Klara regisserade hon också Medeas barn (2003) och på Stockholms stadsteater Topdog/Underdog (2004) med Karl Dyall och Peter Gardiner i rollerna. Anna Takanen invigde verksamheten Stockholms Stadsteater Skärholmen med regin av Sofia Fredéns Bara barnet (2005).

Benny Fredriksson VD för Kulturhuset Stadsteatern är stolt och glad över rekryteringen.

– Anna Takanen är en person som står mitt i sin egen samtid och som arbetat målmedvetet med samtidens berättelser. Hon har en lust till teatern som kan flytta berg. Hon är en lagspelare och vi delar tron på teaterns möjlighet och det starka publikperspektivet. Jag ser verkligen fram emot att få arbeta tillsammans med henne, säger Benny Fredriksson.

Höstsonaten – En föreställning om ord och musik

by

Hostsonaten3

Höstsonaten
Av Ingmar Bergman
Stockholms stadsteater, Klarascenen
Premiär 15 augusti 2014 

Regissören Åsa Melldahl har tagit sig an Höstsonaten, Ingmar Bergmans film från 1978, på Stadsteaterns Klarascen. Det är ett finstämt kammarspel med sparsmakad men effektiv dekor. Pjäsen utspelar sig i prästgårdens vardagsrum, där finns en soffa, en bokhylla och en trappa upp till övervåningen, en flygel och ett piano rullas in en bit in i handlingen.

Charlotte är en framgångsrik konsertpianist, som försummat sina båda döttrar i sin karriärsträvan. Den ena dottern, Helena (Rakel Wärmländer) är handikappad efter en sjukdom och modern tror att hon är kvar på sjukhemmet där hon placerat henne när hon reste. Men Eva, den andra dottern har, modern ovetande, tagit hem Helena till sig och sin man Viktor (Christer Fant). De har förlorat sitt enda barn genom en drunkningsolycka. Charlotte har inte träffat sina döttrar på sju år och Eva skriver ett brev och bjuder hem henne. Hon hoppas på att kunna upprätta en relation mellan sig och modern och systern, vilket ska visa sig vara svårt. Modern gör entré som på en konsertscen och förväntar sig beundran, som hon är van vid. Första konflikten uppstår redan i början av pjäsen när det beröm som Eva hoppas på då hon visar upp sitt pianospel, uteblir och Charlotte inte kan motstå frestelsen att själv förevisa hur stycket ska framföras och tolkas.

Under åren som gått sedan filmen gick har moders- och kvinnorollen genomgått betydande förändringar i vårt samhälle. I Bergmans film hade jag redan från början en negativ attityd till Charlotte, som spelades av Ingrid Bergman, jag tyckte hon var en hård och okänslig person, som bara tänkte på sig själv. I Gunilla Röörs tappning har hon en betydligt mjukare framtoning och framför allt mer humoristisk. Samtidigt ger Kirsti Stubøs Eva ett starkare intryck än Liv Ullmans Eva. Charlotte har starka skuldkänslor gentemot sina barn, vilket framgår tydligt i en typiskt ”Bergmansk” sekvens där Helena i slingrar sig i ett kvävande grepp runt moderns kropp i en fasansfull mardröm.

Även i stadsteaterns uppsättning är bristen på kommunikation ett bärande tema och kontakten mellan människorna känns obefintlig. I första akten är Charlotte kraftfullare och högljuddare, i den andra krymper hon ihop inför dotterns anklagelser och har svårt att värja sig. Charlotte som blivit ensam efter makens död verkar längta efter ett hem och en tillhörighet medan Eva vill konfrontera modern för att bli fri från sina tvångstankar. Men konfrontationen blir starkare än hon beräknat på grund av att vinet som hon druckit fördunklat omdömet. I stället för försoning blir det uppbrott och Charlotte ger sig hastigt av. Den som sörjer henne mest är den handikappade och ordlösa dottern Helena.

Varför kan vi inte bara ta hand om varandra och vara snälla och omtänksamma? Vad är det som hindrar oss?
Den klassiska musiken som spelas i föreställningen, av Chopin, Beethoven, Bach, Bartok och Scriabin hjälper oss att förstå känslorna bakom orden.
Text: Vivian Gustin

MEDVERKANDE:
Christer Fant
Kirsti Stubø
Gunilla Röör
Rakel Wärmländer

PRODUKTION:
Av Ingmar Bergman
Regi Åsa Melldahl
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Ljus Sutoda
Mask Johanna Ruben
Foto: Petra Hellberg

Dansk teaterchef gör Dramatendebut med sin första Tjechovuppsättning

by

tresystrar

Den 4 september har Tjechovs Tre systrar premiär på Dramatens lilla scen, i regi av danske teaterchefen Emmet Feigenberg från Det Kongelige Teater i Köpenhamn.

Ett pressmeddelande:

– Även om jag har levt hela mitt liv med Tjechovs rollfigurer, nästan som om de var gamla bekanta, har det inte förrän nu blivit tillfälle för mig att regissera Tjechov. Det är en stor upplevelse att känna hur klart och friskt Tjechov talar på mer än hundra års avstånd. Tjechovs insikt i den mänskliga naturen är så djup och samtidigt så obesvärad, att hans personer faktiskt sliter sig loss från tiden, så att man känner att de kunde gå omkring i Stockholm idag, säger Emmet Feigenberg.

De tre systrarna, som spelas av Elin Klinga, Sofia Pekkari och Jennie Silfverhjelm, drömmer om livet i Moskva där de en gång levt. Kommer de bara dit blir livet lyckligt, meningsfullt, vackert! Men allt mindre talar för att de någonsin lyckas lämna sin lilla provinsstad. De är smarta, rika och väluppfostrade, men saknar helt handlingskraft. Samtidigt börjar broderns hustru, som de tycker helt saknar stil, att långsamt ta över huset där de alla bor.

Tjechovs mästerverk Tre systrar är en berättelse om längtan efter ett bättre liv, om självbedrägeri och en annalkande undergång. Om en kultur så förfinad att den omöjligt kan överleva.

Regissören Emmet Feigenberg är teaterchef på Det Kongelige Teater i Köpenhamn, där han på senare år bland annat regisserat en uppmärksammad uppsättning av Fanny och Alexander (2011). Under sin karriär har han iscensatt över 150 pjäser på scen, i tv och i radio. Detta är dock första gången han sätter upp Tre systrar, och även första gången han är på Dramaten.

Premiär: 4 september 2014, Lilla scenen

Medverkande
Olga Elin Klinga
Masja Jennie Silfverhjelm
Irina Sofia Pekkari
Andrej Andreas T Olsson
Natasja Julia Dufvenius
Versjinin Torkel Petersson
Tusenbach Johan Holmberg
Kuligin Peter Engman
Soljonyj Mattias Silvell
Tjebutykin Magnus Ehrner
Ferapont Sten-Johan Hedman
Anfisa Inga Landgré

Översättning Lars Kleberg
Regi Emmet Feigenberg
Scenografi och kostym Karin Betz