Revolutionens år
Manus: Jonathan Lehtonen
Regi: Erik Åkerlind
Göteborgs Dramatiska Teater
Premiär 11 september 2014
Det är torsdagen den 11 september 2014 och tre dagar återstår till valet. Premiären på Revolutionens År – en politisk specialnyskriven pjäs om främlingsfientlighet – på Göteborgs Dramatiska Teater, Stigbergsliden, Majorna, Göteborg, har flera parallella händelser på gång samtidigt. Publiken har späckat sig på läktarna. Under den en timme långa föreställningen får den politiskt intresserade sig fiskarna varma. Sekvenser från 2010 års valrörelse: Mona Sahlin (”aldrig, aldrig, aldrig”), Sverigedemokrater som hejar på Jimmie Åkesson, Lars Ohly som vägrar sitta i samma sminkrum som Jimmie Åkesson, varvas med valrörelsen 1991 och Ny Demokrati-låten Vi hänger med.
Skådespelarna Andreas Scheffel (Kungsbacka), Susan Goodarzi (Teheran), Hanna Ullerstam (Göteborg), Patrik Svedberg (ledsen) tar oss med i tid och rum: till 1930- och 40-tal när Per Albin Hansson och högerledaren Arvid Lindman (Moderaterna) är aktuella politiker och folkhemstanken etableras. Hjalmar Branting dog 1925. Det pratas om Adolf Hitler i München.
Pjäsen handlar om irakiska flyktingen Cora (Susan Goodarzi) som försöker klara sig på den svenska arbetsmarknaden. Hur Pia (Hanna Ullerstam) och Anders (Andreas Scheffel) förbereder sina egna revolutioner, långt ifrån varandra på alla sätt. Och hur svårt det kan vara för Ove (Patrik Svedberg) att stå upp för sina åsikter, eftersom han inte riktigt hittar sin plats.
Ove och Pia sitter uppkrupna i en soffa och håller valvaka. Vad som skulle bli ett fredagsmys framför teven blir en dragkamp om värderingar och om ordets makt. På Oves arbetsplats Infratest jobbar också Cora som städerska, outsourcad av ett bemanningsföretag (Man Powder). Platschefen (marknadsanalytiker) på Infratest heter Roger, en lustigkurre som gillar att skoja om ordet negerboll. När Roger öser rasistiska tillmälen till Cora osar det av persiska svordomar så er skribent nästan rodnar. I Irak var hon akademiker, i resursslöseriets Sverige blir hon typiskt nog lokalvårdare. På Man Powder står sig Cora slätt som invandrarkvinna och bemanningsanställd gentemot platschefen Roger och får lämna utan kompensation och slutar som uteliggare. Och under tiden tillverkar någon en bomb av flygbränsle och konstgödsel.
I slutscenen påminns vi om Anders Behring Breivik och de 63 ungdomarna på norska Utöya den 22 juli 2011, i Andreas Scheffels gestaltning. Det känns inombords, dessa 63 ungdomar som var norska motsvarigheter (AUF) till svenska socialdemokratiska ungdomar (SSU). Ali Esbati, riksdagsman, V, som undgick Breivik. Kronprinsessan Mette-Marits bror var först att bli skjuten, tillika polis. Just 11 september blir ödesmättat, i och med Anna Lindh 2003, World Trade Center 2001, Santiago, Chile, 1973.
I kvällsmörkret går jag mot spårvagnshållplatsen och tänker för mig själv att jo, nog finns det behållning för ungdomar från högstadier och gymnasier att få till ett samtal om demokrati och främlingsfientlighet. Neutralitet och politisk korrekthet och behovet av att ta ställning har nog aldrig varit så aktuellt som just nu och högerextremismen och främlingsfientligheten sprider sig. För den som är politiskt intresserad är pjäsen aktuell och tankeväckande och för egen del kan jag bara varmt rekommendera att se den.
Text: Katarina Bredberg
På scen
Hanna Ullerstam, Susan Goodarzi, Patrik Svedberg, Andreas Scheffel