Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

samhälle

Kulturarvslyftet – ett totalt misslyckande

by

Kulturarvslyftet presenterades av regeringen med stora åthävor. Kulturarvet, alltså hur mycket information som helst som finns samlade i museer, hos Riksantikvarieämbetet med flera myndigheter behöver digitaliseras för att kunna bli tillgänngligt av många fler. Att digitalisera kulturarvet skulle kunna ge många jobb också, framför allt inom kultursektorn, där arbetslösheten är hög.

Alliansregeringen bestämde att digitaliseringen skulle göras av personer som varit arbetslösa under lång tid. En bra tanke, men det begränsade ju möjligheten att rekrytera personer som kände engagemang för kulturarvslyftet och som inte var långtidsarbetslösa.

Jag tror alliansregeringen tänkte helt fel. Om de hade avsatt resurser till kulturarvslyftet och där lagt in att en viss del av tjänsterna skulle fördelas till arbetslösa och också för de som inte varit arbetslösa så länge – då skulle det kunnat bli en framgång. Som det ser ut hittills har kulturarvslyftet i alliansregeringens form blivit ett totalt misslyckande. Fackförbundet DIK berättar på hemsidan:

Det går trögt för regeringens stora arbetsmarknadspolitiska satsning Kulturarvslyftet. Efter ett halvår har endast 170 projekt beviljats och några tiotal personer fått anställning.

DIK berättar vidare:

Kulturarvslyftet är en arbetsmarknadspolitisk satsning på kulturarvsområdet. Under åren 2012-2014 satsar regeringen 800 miljoner kronor. De ska ge arbete åt 4.400 personer som står långt från arbetsmarknaden och har nedsatt arbetsförmåga. Arbetsförmedlingen räknar nu med att cirka 360 personer ska ha kommit i arbete vid årets slut. Det är mindre än en tredjedel av vad regeringen hade som mål för 2012.

Här har vi på Kulturbloggen skrivit tidgare om Kulturarvet.

Röda Berget har också skrivit om vilket fiasko kulturarvslyftet är liksom Martin Moberg och Annika Högberg och Göteborgsposten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Jag blev slagen klockan fjorton och fyrtiofem, reflektioner efter föreställningen

by

Jag blev slagen klockan fjorton och fyrtiofem
Bergmanfestivalen
Dramatens stora scen

”Jag skulle vilja ge mig av långt bort”, ”För att kunna ringa till er sa jag till min man att jag skulle gå och handla”, ”Jag ringer åt en kvinna som är i största nöd”,”Jag blev slagen klockan fjorton och fyrtiofem”. ”Jag tror min man tänker slå ihjäl mig och barnen” …

Boken ”Han bara slog och slog” av Éléonore Mercier består av författarens anteckningar från den långa tid hon var jourtelefonist på en organisation mot kvinnomisshandel. Under sjutton år skrev hon ner första meningen i varje samtal hon tog emot.

Boken består av 1.653 sådana utvalda meningar – och bakom var och en av dem finns ett människoöde. Nio teatrar i Europa har tagit sig an boken och skildrar i var sin monolog, där en skådespelare framför passager från boken.

Det som skrämmer mig är att det går att plocka ut inledningsmeningen från många olika kvinnor och sätta ihop dem och de bildar en berättelse som verkar hänga ihop. Kvinnor som utsätts för våld skadas på många sätt – och när våldet sker ofta och av någon närstående, av någon som kvinnan älskar eller har älskat gör det tungt, skambelagt och svårt att bryta sig ur.

Samtidigt som jag sitter och skriver ner mina intryck från föreställningen läser jag i Dagens Nyheter att under förra mandatperioden gjordes den pengamässigt största satsningen på jämställdhet som någonsin utförts i Sverige. Jämställdhetspolitiken fick 1,6 miljarder, en tiodubbling av resurserna jämfört med tidigare år. Av dessa medel användes ungefär en halv miljard för att bekämpa mäns relationsvåld mot kvinnor. Sammanlagt från 2006 och fram till i dag, har regeringen satsat nästan 1,1 miljard, visar DN:s sammanställning.
Pengarna har gått en uppsjö av olika åtgärder. Ändå tyder ingenting på att färre kvinnor utsätts för våld.

Satsning mot kvinnovåld resultatlös – är DN:s rubrik. Det är förstås en slutsats som är helt omöjligt att dra. Ingen vet vad som hade hänt om satsningen inte gjorts alls. Däremot är det väl vettigt att diskutera om hur resurserna sätts in. Samarbetet mellan nio stora europeiska teatrar kring att sätta fokus på de utsatta kvinnorna är viktigt. Teatern står mitt i samhället och bör ta upp viktiga frågor.

När jag läser DN-artikeln tänker jag att frågan om våld mot kvinnor i nära relationer inte är ett eget problem. Det har ju med många andra svåra frågor att göra: missbruk, psykiska problem, utslagning i samhället, arbetslöshet, stress, konkurrens …
Det är inte bara män som är arbetslösa som slår utan också män högt upp på samhällsstegen. För att minska våldet måste de som slår få hjälp också. Framför allt skulle våldet minska om vi tidigare kunde sätta in insatser mot missbruk av olika slag.

Vad som är orsaken till våldet, togs inte upp i föreställningen utan den bygger helt på de slagna kvinnornas berättelser. Det räcker, i och för sig. Meningarna är ett hemskt vittnesbörd om vad som pågår i dagens samhälle.

Rent konstnärligt var det inte någon stor föreställning. Ljudnivån var ojämn och ibland skorrade basen så att en del i publiken var tvungna att hålla för öronen. Det verkade inte som om de nio teatrarna repeterat särskilt mycket eller om de övat alls tillsammans före föreställningen, är osäkert. Det blev mycket upprepningar, samma meningar återkom många gånger i de olika monologerna. Upprepningar kan vara effektfulla – vilket de var ibland, men det kan också kännas tjatigt.

Vissa scener var talande, som att vid några tillfällen reste sig en kvinna i publiken och klev upp på scenen för att hålla sin monolog. En talande bild av att kvinnor i var och ens närhet kan vara utsatt och kan behöva någon som lyssnar på henne och hjälper henne att lämna en relation där hon blir slagen.

Efter föreställningen var det ett samtal på scen med författaren Éléonore Mercier, Nyamko Sabuni, jämställdhetsminister, samt Angela Beausang, ordförande i Roks, Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer. Katarina Wennstam, författare och journalist var samtalsledare.

Samarbetsprojektet mellan de europeiska teatrarna ingår i Dramatens internationella nätverk MITOS 21. MITOS 21 är ett informellt nätverk grundat 2008 av en rad framstående teatrar i Europa. Ordet MITOS är det grekiska ordet för ”tråd” och syftar på myten om Ariadnes tråd varmed Theseus fann sin väg ut ur labyrinten. Och 21 syftar på det tjugoförsta århundradet.

Teatrarna som deltog i ”Jag blev slagen klockan fjorton och fyrtiofem”:

Det Kongelige Teater, Köpenhamn, Danmark
Universität Mozarteum Salzburg, Österrike
Schauspiel Frankfurt, Tyskland
Düsseldorfer Schauspielhaus, Tyskland
Deutsches Theater, Berlin, Tyskland
Katona Jószef Színház, Budapest, Ungern
Dimitria Festival, Thessaloniki, Grekland
Théâtre National de la Colline, Paris, Frankrike
Kungliga Dramaten, Stockholm, Sverige

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Mina år med Bin Ladens av Catrin Streete – lämnar ingen oberörd

by

Mina år med Bin Ladens av Catrin Streete – lämnar ingen oberörd

Mina år med Bin Ladens
Författare: Catrin Streete
Författare: Ingrid Carlqvist
Förlag: Lind & Co
Bandtyp: Inbunden
Språk: Svenska
Utgiven: 201203
ISBN10: 9174610759
ISBN13: 9789174610758

Catrin Streete var en ganska vanlig medelklasstjej i Åkersberga utanför Stockholm när hon fick kontakt med män med mycket pengar. Hon startade också tidigt efter företag med modeller för modevisningar. Hon blev vän med en ung arab Bakr bin Laden, från Saudiarabien med hur mycket pengar som helst. Catrin och Bakr blir goda vänner och han öser pengar över henne. Han flyger henne med sitt privatjetplan vart hon vill, hon får shoppa hur mycket hon vill i dyra affärscenter i de stora världsstäderna med hans kretitkort, om de tröttnar på andra gäster på ett hotell köper han ett eget hotell åt dem. Det är helt svårt att ta till sig att det finns människor som lever i en sådan lyx, i ett sådant överflöd.

Bakrs far har många fruar och därför har Bakr många bröder. En av dem är Saleh, som blir förälskad i Catrin. I flera år är Catrin och Saleh tillsammans, trots att Saleh samtidigt har en fru och barn i ett hus i Saudiarabien.

En annan av Bakrs och Salehs bröder var Osama bin Laden, terroristledaren som låg bakom dådet mot World Trade Center i USA.

Fast när Catrin träffade Bakr och Saleh och följde med dem världen runt hade terrordådet ännu inte inträffat.

Catrin Streete berättar om sina år med Bakr och Saleh för Ingrid Carlqvist. Den är skriven med ett snabbt flytande språk, nära talspråket, det känns verkligen som om jag satt bredvid Catrin Streete och hon berättade direkt till mig. Rättfram och ärlig, utan att banga för att berätta om sina sexuella äventyr. Däremot är språket inte direkt av högsta litterära kvalitet, men det är inte det jag söker när jag väljer att läsa en sådan här biografi.

Att vara kvinna i Saudiarabien är i grunden väsenskilt från livet för oss i det svenska samhället. Catrin berättar hur hon ibland blivit stoppad av sedlighetspolisen i Saudiarabien som kan sätta stora märken med krita på dräkten på en kvinna ifall de anser att hon visat för många millimeter av sin hud. En del skrämmande historier går runt i Saudiarabien om kvinnor som inte blivit räddade ur bilar vid trafikolyckor för att ingen man utan hennes make får se henne utan den dräkt som döljer henne.

Bakr bin Laden har affärer världen runt och Catrin och Saleh följer med honom till London, Rom, Dubai, Maldiverna och en mängd spännande platser. De kan hyra ett skidhotell en weekend. De arabiska männen som kan bada i pengar lever två liv: ett västerländskt festande liv och hemma i Saudiarabien ett mer rättrogen konservativt muslimskt liv.

Att Osama bin Laden kom från en sådan dekadent överklassbakgrund gör det både svårare och lättare att begripa hans vägval i livet. Om han verkligen reagerade på hur nedtryckta, förtryckta och fattiga människor i exempelvis flyktinglägren i Palestina är – och om han verkligen ville förändra detta borde Osama bin Laden ha börjat med sin egen familj. Om familjen bin Laden hade delat med sig av sin enorma rikedom till projekt i Palestina skulle de kunna göra stor nytta. På sätt och vis tycker jag, efter att ha läst om hur familjen bin Laden lever, att de är en av orsakerna till terrorismen. De skulle kunna förändra mycket om de ville, istället för att satsa sin rikedom på att bada i Armaniväskor.

Mina år med Bin Ladens är en provocerande bok, tycker jag. Den lämnar nog ingen oberörd. Att människor som har sådana enorma rikedomar inte ens tycks tänka tanken att de skulle kunna göra skillnad får mig att bli besviken på mänskligheten.

På ett sätt är boken en bluff, för de flesta som läser den väntar sig nog att få veta mer om Osama. Han är dock inte med i boken alls, förutom vid två tillfällen. Catrin tycks bara ha träffat honom en gång, då han vägrade ta henne i hand eftersom hon var kvinna. En och annan blir säkert besviken över att inte få veta mer om Osama bin Laden när de läser boken. För min del gör det inget, den berättar ändå något om honom, eftersom vi får en inblick i det liv hans familj lever.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

LO vill göra det svårare att starta eget företag

by

LO-kongressen är avslutad och har fått en ny ledning med Karl-Petter Thorwaldsson i spetsen. Ledningen verkar laddad och kongressen tog många intressanta beslut om vad den fackliga organisationen ska kämpa för. De stora viktiga besluten förstås om  sysselsättningen och att arbetslöshetsförsäkringen måste vara just en försäkring och inte ett litet bidrag.

Ett viktigt beslut är att LO ska verka för  att alla elever måste få stöd för att nå målen och allmän behörighet till högskolan måste ingå gymnasieskolans yrkesprogram, kräver LO-kongressen. Mer om det i Arbetet.

Bra också att LO-kongress vill att monarkin ska avskaffas.

Men ett beslut är uppåt väggarna feltänkt.

Jag tänker på vad gamla mäster Palm och Hjalmar Branting en gång fastslog om vad Socialdemokratin och arbetarrörelsen ska kämpa för:
Våra värderingar om ett rättvist, jämlikt och solidariskt samhälle ligger fast. Vi ska med Hjalmar Brantings ord ge alla medborgare möjlighet att förverkliga sina inre stämningars bästa längtan. Det handlar alltså inte om att göra oss lika utan om att ge oss alla möjlighet at utvecklas. Våra värderingar har brett stöd.

Varje individ ska få möjlighet att förverkliga sina drömmar och visioner om sitt liv. Ja, det är ännu så länge en utopi. Och i LO-kongressens ögon är inte alla drömmar godkända.

Nu är det så att alla drömmer inte om att arbeta på hotell och restauranger, alla drömmer inte om att arbeta inom industrin, alla drömmer inte om att arbeta som målare …

Många drömmer om att arbeta med kultur. De drömmer inte bara utan kämpar för att göra det. De utbildar sig och tar alla möjligheter som de kan hitta att jobba inom teater eller dans eller konst eller foto eller att skriva eller …

Ett obestridligt faktum är att många som arbetar inom kultursektorn måste räkna med att deras enda chans är att ha eget företag. Det finns inte så många fast tjänster inom kulturen.

Men nu vill LO göra det svårare att få starta eget företag. LO-kongressen beslutade att LO ska verka för att kraven för att få F-skattsedel ska skärpas. Som ett pressmeddelande från LO berättar:

Det ska krävas fler än en uppdragsgivare för att kunna få F-skattsedel. Det kräver LO-kongressen. Skälet är att såväl kollektivavtal som skyddslagstiftning åsidosätts när arbetstagare i stället görs om till uppdragstagare med F-skattsedel.
LO-kravet framfördes redan inför riksdagsbeslutet 2009, då även Skatteverket, Åklagarmyndigheten, Brottsförebyggande Rådet och Ekobrottsmyndigheten invände mot den utvidgning av begreppet näringsverksamhet som möjliggjorde för fler att få F-skatt.

Det är sant att kollektivavtal och en hel del annan skyddslagstiftning inte omfattar egenföretagare. Men då är det ju det som ska åtgärdas. Kämpa för att småföretagare har bättre skyddsnät i samhället.

För många människor är inte skapade för att vara anställda. Det handlar om många fler än kulturarbetare. Det finns många som vill ha eget företa, en del drömmer om att företaget ska växa och bli stort, andra vill förbli enpersonsföretag.

För min del tror jag människor ofta mår mycket bättre när samhället och arbetslivet är mer jämställt. Att knyta avtal mellan egenföretagare är ett betydligt mer jämställt förhållande än att leva med upphöjda chefer och anställda som är underställda dessa maktpersoner. Hela idén att många ska vara anställda kräver ju samtidigt att det finns arbetsgivare och chefer.

Nu är det förstås LOs uppdrag att värna om anställda – och därmed tycks kongressen mena att den också måste värna om själva systemet med underställda och chefer.

Jag tycker arbetarrörelsen far vilse. Många människor vill jobba för sitt eget, de är beredda att jobba mycket och hårt – men vill jobba utan att ha chefer över sig. Andra människor vill absolut inte ha eget, de vill vara anställda. Men båda systemen kan fungera tillsammans: systemet med anställda och chefer kan existera tillsammans med ett samhälle som underlättar för småföretagare.

Också småföretagare måste få plats i samhället. Alla företag har någon gång börjar med en människas idé.

—–
Ja jag vet att vad LO-kongressen vill åt är när anställda mer eller mindre tvingas göra samma jobb som de gjorde som anställda men som egen företagare. Men det är inte säkert att det för alla är negativt. Det finns alldeles säkert en del som faktiskt vill driva eget. Om resultatet av att göra det svårare att starta eget för att flera som vill starta eget hindras, då har regelskärpningen varit en björntjänst åt samhället.
Förändra hellre reglerna som gör att den som har eget företag har mycket sämre skyddsnät.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Inte ens Karl-Petter vågar nämna hur viktig kulturen är

by

LOs nye ordförande Karl-Petter Thorwaldsson har en lång bakgrund inom folkbildningen genom ABF. Men inte ett ord om hur grundläggande kulturen är för ett samhälle fanns i hans tal. Det betyder inte att han inte kommer att göra något för kulturen och folkbildningen, något som alltid borde vara en viktig del i den fackliga verksamheten. Håkan Juholt tog ju upp kulturpolitiken i sitt första tal som partiordförande för Socialdemokraterna – och vi vet hur det gick för honom. Det är tabu att tala om kultur inom hardcore-delen av facket.

En åhörare på LO-kongressen har skickat oss en rapport kring Karl-Petter Thormwaldssons första tal som LO-ordförande:

Som nyvald ordförande, var Karl-Petter Thorwaldsson väldigt tydlig på sitt första tal och sin första presskonferens.

Det handlar om att stärka LO, och få ett starkare fack. En stor utmaning var LO-samordningen inför nästa års löneförhandlingar. Karl–Petter gick så långt att han hyllade sammanhållningen inom LO, trots hur det gick i de senaste avtalsförhandlingarna. Han tycker däerför att den första viktiga uppgiften är att se till att alla förbund är eniga om kraven för mer jämställda löner i nästa års avtalsrörelse. En annan utmaning han såg just nu, var att LO måste vara med och bryta ryggen på massarbetslösheten. Den tredje utmaningen var att stoppa alla försök som nu fanns att ersätta den generella välfärden med privata försäkringar.

Det var en glad och uppspelt ny ordförande. Skämtade en del, och det slank ur honom några ”jävla” också. Han tackade sina föräldrar och saknade att de inte kunde få uppleva denna dag, detta trots att dom döpt honom till Karl-Petter Niklas. Vi hoppas verkligen att den nya ledningen för LO, kan stärka LO. Sverige behöver ett starkt fack som LO bör och kan vara.

Läs gärna också:
Sprickan allt tydligare på LO-kongressen
Kommunalarbetaren: Fyra M som utmanar Kålle
Tidningen Arbetet

Relaterat:
Aftonbladet 1, Aftonbladet 2, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,