Jag blev slagen klockan fjorton och fyrtiofem
Bergmanfestivalen
Dramatens stora scen
”Jag skulle vilja ge mig av långt bort”, ”För att kunna ringa till er sa jag till min man att jag skulle gå och handla”, ”Jag ringer åt en kvinna som är i största nöd”,”Jag blev slagen klockan fjorton och fyrtiofem”. ”Jag tror min man tänker slå ihjäl mig och barnen” …
Boken ”Han bara slog och slog” av Éléonore Mercier består av författarens anteckningar från den långa tid hon var jourtelefonist på en organisation mot kvinnomisshandel. Under sjutton år skrev hon ner första meningen i varje samtal hon tog emot.
Boken består av 1.653 sådana utvalda meningar – och bakom var och en av dem finns ett människoöde. Nio teatrar i Europa har tagit sig an boken och skildrar i var sin monolog, där en skådespelare framför passager från boken.
Det som skrämmer mig är att det går att plocka ut inledningsmeningen från många olika kvinnor och sätta ihop dem och de bildar en berättelse som verkar hänga ihop. Kvinnor som utsätts för våld skadas på många sätt – och när våldet sker ofta och av någon närstående, av någon som kvinnan älskar eller har älskat gör det tungt, skambelagt och svårt att bryta sig ur.
Samtidigt som jag sitter och skriver ner mina intryck från föreställningen läser jag i Dagens Nyheter att under förra mandatperioden gjordes den pengamässigt största satsningen på jämställdhet som någonsin utförts i Sverige. Jämställdhetspolitiken fick 1,6 miljarder, en tiodubbling av resurserna jämfört med tidigare år. Av dessa medel användes ungefär en halv miljard för att bekämpa mäns relationsvåld mot kvinnor. Sammanlagt från 2006 och fram till i dag, har regeringen satsat nästan 1,1 miljard, visar DN:s sammanställning.
Pengarna har gått en uppsjö av olika åtgärder. Ändå tyder ingenting på att färre kvinnor utsätts för våld.
Satsning mot kvinnovåld resultatlös – är DN:s rubrik. Det är förstås en slutsats som är helt omöjligt att dra. Ingen vet vad som hade hänt om satsningen inte gjorts alls. Däremot är det väl vettigt att diskutera om hur resurserna sätts in. Samarbetet mellan nio stora europeiska teatrar kring att sätta fokus på de utsatta kvinnorna är viktigt. Teatern står mitt i samhället och bör ta upp viktiga frågor.
När jag läser DN-artikeln tänker jag att frågan om våld mot kvinnor i nära relationer inte är ett eget problem. Det har ju med många andra svåra frågor att göra: missbruk, psykiska problem, utslagning i samhället, arbetslöshet, stress, konkurrens …
Det är inte bara män som är arbetslösa som slår utan också män högt upp på samhällsstegen. För att minska våldet måste de som slår få hjälp också. Framför allt skulle våldet minska om vi tidigare kunde sätta in insatser mot missbruk av olika slag.
Vad som är orsaken till våldet, togs inte upp i föreställningen utan den bygger helt på de slagna kvinnornas berättelser. Det räcker, i och för sig. Meningarna är ett hemskt vittnesbörd om vad som pågår i dagens samhälle.
Rent konstnärligt var det inte någon stor föreställning. Ljudnivån var ojämn och ibland skorrade basen så att en del i publiken var tvungna att hålla för öronen. Det verkade inte som om de nio teatrarna repeterat särskilt mycket eller om de övat alls tillsammans före föreställningen, är osäkert. Det blev mycket upprepningar, samma meningar återkom många gånger i de olika monologerna. Upprepningar kan vara effektfulla – vilket de var ibland, men det kan också kännas tjatigt.
Vissa scener var talande, som att vid några tillfällen reste sig en kvinna i publiken och klev upp på scenen för att hålla sin monolog. En talande bild av att kvinnor i var och ens närhet kan vara utsatt och kan behöva någon som lyssnar på henne och hjälper henne att lämna en relation där hon blir slagen.
Efter föreställningen var det ett samtal på scen med författaren Éléonore Mercier, Nyamko Sabuni, jämställdhetsminister, samt Angela Beausang, ordförande i Roks, Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer. Katarina Wennstam, författare och journalist var samtalsledare.
Samarbetsprojektet mellan de europeiska teatrarna ingår i Dramatens internationella nätverk MITOS 21. MITOS 21 är ett informellt nätverk grundat 2008 av en rad framstående teatrar i Europa. Ordet MITOS är det grekiska ordet för ”tråd” och syftar på myten om Ariadnes tråd varmed Theseus fann sin väg ut ur labyrinten. Och 21 syftar på det tjugoförsta århundradet.
Teatrarna som deltog i ”Jag blev slagen klockan fjorton och fyrtiofem”:
Det Kongelige Teater, Köpenhamn, Danmark
Universität Mozarteum Salzburg, Österrike
Schauspiel Frankfurt, Tyskland
Düsseldorfer Schauspielhaus, Tyskland
Deutsches Theater, Berlin, Tyskland
Katona Jószef Színház, Budapest, Ungern
Dimitria Festival, Thessaloniki, Grekland
Théâtre National de la Colline, Paris, Frankrike
Kungliga Dramaten, Stockholm, Sverige
Läs även andra bloggares åsikter om Bergmanfestivalen, teater, Mitos 21, Dramaten, kvinnovåld, samhälle, scenkonst