• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dans

MOZART mässa i c-moll tolkad med dans: vackert, sorgset och en hyllning till individen

16 september, 2012 by Rosemari Södergren

MOZART mässa i c-moll
Kungliga Operan
Koreografi: Stijn Celis
Musik: Wolfgang Amadeus Mozart
Scenografi och ljus: Jens Sethzman
Kostym: Catherine Voeffray
Premiär 13 september 2012

MOZART mässa i c-moll, går som namnet antyder i moll. Kungliga Operan bjuder på en timmes dansföreställning där känslorna i det vemodiga Mozartverket tolkas i kroppsrörelser. Mozarts verk sammanförts med koreografi som Stjin Celis skapat direkt för Kungliga Baletten.

Bakgrunden på scenen är vit och dansarna och kären är klädda i svart, med några få undantag som har vita skjortor. Det är stilrent, vackert och estetiskt och MÖRKT. Mörkt och vackert.

Det är svårt att sätta ord på de känslor som föreställningen förmedlar. Om jag ska lyfta fram ett huvudord är det nog individualitet. Dansarna rör på sig, ibland i likartade rörelser och de samarbetar också ibland när någon eller några lyfter någon – men ändå utstrålar alla en egen individualitet. Ingen rör sig precis som någon annan och aldrig exakt samtidigt. När kören stör uppställd är det heller aldrig i räta rader utan med en lätt oordning.

I pressmeddelandet berättas att Mozart komponerade sin mässa i c-moll 1783, under en hektisk period av sitt liv. Hustrun Constanze hade varit svårt sjuk, och verket skrevs som en tacksägelsemässa för kör, solister och orkester.

Det märks att verket skapats av någon som upplevt lidande. Det är ett mörkt verk men samtidigt otroligt vackert. Jag uppskattar att Stjin Celis valt att skildra de känslor som verket föder inne i lyssnaren och inte skapat en händelsebaserad berättelse.

Det är mäktigt och det fångar in mig direkt, jag uppfylls av känslor om livet och mänskligheten.

Lite bakgrund från Operans pressutskick:
En mäktig upplevelse väntar då våra dansare och sångsolister delar scenen med Kungliga Operans Kör som framför verket tillsammans med Kungliga Hovkapellet.

Stjin Celis har skapat verk för ett flertal europeiska balettkompanier, däribland Göteborgsoperans balett där han samarbetat med vår balettchef Johannes Öhman. Det var Johannes som föreslog ett samarbete kring MOZART mässa i c-moll.

Föreställningen inleds med ett samarbete med Kungliga Svenska Balettskolan som framför verket Orkestern av koreografen Stina Nyberg. Musiken kommer att framföras av musiker ur Lilla Akademien.

Det är mäktigt och det är sorgset och det är vackert – det är som en melankolisk hyllning till livet och individens rätt att vara sig själv.

Dansare
Kvinnor:
Jeannette Diaz-Barboza, Daria Ivanova, Mariko Kida, Alina Lagoas, Jenny Nilson, Jonna Savioja., Gina Tse

Män:
Hampus Gauffin, Hokuto Kodama, Anthony Lomuljo, Jerôme Marchand, Daniel Norgren-Jensen, Oscar Salomonsson, Anton Valdbauer, Kristóf Várnagy, Luca Vetere, Gunnlaugur Egilsson, Hugo Therkelson, Jens Rosén

Sångsolister
Sopran Johanna E Martell
Alt Annica Nilsson
Tenor Jonas Degerfeldt
Bas Lennart Forsén
Dirigent Andreas Stoehr

Kungliga Baletten
Kungliga Hovkapellet
Kungliga Operans Kör
Kormästare: Folke Alin och Christina Hörnell

Läs även andra bloggares åsikter om Mozart, dans, balett, Operan, scenkonst

Arkiverad under: Recension, Scen Taggad som: Balett, Dans, Mozart, Operan

Classic Cut på Dansens Hus: en bländande uppvisning för öga, kropp och själ

16 september, 2012 by Redaktionen

CLASSIC CUT
Where is Dev?/ Configuration
Dansens Hus, Stockholm
Konstnärlig ledare, koreografi: Shobana Jeyasingh
Kompositör: Nirag Shag (Where is Dev?), Michael Nyman (Configuraion)
Musiker: The Smith Quartet
Foto: Chris Nash
Dansare: Avatâra Ayuso, Kamala Devam, Rathimalar Govindarajoo, Sooraj Subramaniam, Teerachai Thobumrung, Deveraj Thimmaiah, Mohammad Khairi Bin Mokthar

Det är de där blickarna mot fjärran som ger mig lite onda aningar. Den där distanserade, lätt frånvarande fokuset som är det förutsägbara med modern dans och som förstärks av att fyra av dansarna är iklädda mörka solglasögon. Det är det som får mig att fjärma mig till en början. Men min annalkande farhåga åker på en rejäl törn. För ur den långsamma, distanserade prologen i Where is Dev? med det frånvarande fokuset, växer det istället fram ett varmt, mörkt och uppfriskande verk som är organiskt och sömlöst, samtidigt som det precisa och distinkta rörelsespråket bjuder på det nödvändiga motståndet för att inte falla i en fysisk anonymitet. Det sker genom en finessrik och påhittig integrering av den moderna dansens flöde och den traditionella indiska dansens staccato och skärpa, något som genomsyrar kvällens båda verk.

Här får vi se en suggestiv och intrikat historia med inspiration hämtat ur den klassiska indiska dansen, den om hjältinnan, hennes vän och hennes frånvarande älskare. Det är den om längtan, åtrå och den som sällan löses med enkel filmkyss. Vännens roll görs läckert och effektivt av de fyra dansarna iklädda solglasögon, som till en början känns identitetslösa, men mot slutet av första akten visar de i själva verket vara styckets stjärnor.

Jag luras även i början av andra aktens Configuration. Ett stycke som hade sin urpremiär redan 1988 och som Shobana under åren förändrat i samröre med hennes personliga utveckling. Det som börjar som urtjusig och förfinad Bollywood-attack (läs: kärleksattack i dansform), som får mig att le från öra till öra, växlar hela tiden nyanser och täcker av lager efter lager och bjuder på en sällsynt fördjupning av det icke-narrativa dansspråket. De fyra dansarna är superbt sammansvetsade, aldrig mer än en hårsmån ifrån varandra och bidrar utan tvekan till fördjupningen genom sin precision och kroppsliga värme. Något som också förgyller är stråkkvartetten The Smith Quartet som spelar Michael Nymans String Quartet No 2, live på scenen.

Kvällen blir i sin helhet en bländande uppvisning för öga, kropp och själ, med framför allt Configuration som det värmande utropstecknet.

Text: Tommi Salmela

Läs även andra bloggares åsikter om Dansens Hus, dans, recension, scenkonst

Arkiverad under: Recension Taggad som: Dans, Dansens Hus, Recension, Scenkonst

From Sammy with love – bara så underbart underbar

18 augusti, 2012 by Rosemari Södergren

From Sammy with love
Stockholms stadsteater
Urpremiär 18 augusti 2012

Jag har fått en ny förälskelse. Eller tre.
Föreställningen ”From Sammy with love” på Stockholms stadsteater där Rennie Mirro och Karl Dyall ger en föreställningen med givetvis mycket dans och musik om Sammy Davis Jr. Jag imponeas av de två artisterna och jag inser att jag kommer att lyssna på Sammy Davies JR, jag ska genast leta på Spotify och Wimp om hans musik finns där.

Föreställningen är helt underbart underbar. Jag såg det offentliga genrepet och publiken applåderade och klappade takten under föreställningens lopp och reste sig direkt för stående ovationer vid slutsången. Det var absolut inte bara för att det rent tekniskt är så skickligt framfört, med fina röster, duktig orkester, bra tajming mellan musik och dans och så skickliga dansare. Nej det är så mycket mer. Det är en föreställning som verkligen berör och handlar om den lilla människans kamp för att accepteras oavsett ras.

När jag växte upp var Sammy Davis Jr och hans vän Frank Sinatra smörsångare i mina öron. Det var rock och hjältar som Deep Purple som gällde för mig. Vad jag missat. Inser jag nu. Vilken underbar röst Sammy Davies Jr hade. Han var en otroligt skicklig dansare också och föreställningen berättar om hans liv – om hur han redan som treåring stod på scen tillsammans med sin far, hur han växte upp med sin far och farmor medan hans mamma övergav honom som liten, vi får höra om hans kärlek till och äktenskap med svenskan May Britt.

Ja, äktenskapet med May Britt var inte lätt. De gifte sig under 1960-talet och när de flyttade till USA kunde May Britt inte följa med Sammy Davies på hans turné eftersom blandäktenskap var olaglig i flera delstater och deras äktenskap fick många rasistiska amerikaner att bombhota dem.

Föreställningen är inte alls bara en biografi över Sammy Davies Jr med skicklig dans och sång av de två duktiga svenska artisterna Rennie Mirro och Karl Dyall. Skickligt framför de sång- och dansnumren och de är så viga och vältränade och är imponerande volter. Men föreställningens styrka ligger inte enbart i det tekniskt skickliga utan i att den beror så. De två, Reine Mirro och Karl Dyall, bjuder på sig själva och sina berättelser, om hur de växt upp med en vit och en färgad förälder. Sammy Davies Jr:s liv speglas genom deras liv. Det är delvis rätt förfärande. Karl Dyalls mamma var tonåring när hon träffade hans pappa under 1960-talet och hon fick en ful kommentar i skolan av en lärare som hade sett henne tillsammans med ”olämpligt sällskap”. Rasismen frodades i Sverige också.

Föreställningen handlar om så mycket mer än Sammy Davies Jr som person. Den handlar om kampen för att bli accepterad och om samhällets fördomar och svek. Som när Sammy Davies Jr tillsammans med sin vän Frank Sinatra hade hjälpt till under JF Kennedys presidentvalskampanj och bjudits in för att uppträda under presidentens installation: några dagar före installationen fick Sammy Davies Jr ett telefonsamtal där han fick reda på att det inte var så lämpligt att han uppträdde. Så kraftigt var hatet mot de svarta i USA då. Det var inte så länge sedan.

En del i publiken kunde inte ens hålla sig utan suckade när sveken spelades upp på scenen och de skrattade och myste över de lyckliga stunderna. Så berörda blev de. Så starkt talar föreställningen till sin publik.

Scenografin är ett konstverk i sig: med enkla svarta stommar till möbler utspridda på scenen som ger en känsla av en pianobar under förmiddagen, tom och väntande på att öppna och de enda som är där är artisterna som repeterar. Stommar till möbler som kan användas till något att sitta på, till bord eller skåp. En enkel, smidig och snygg dekor.

Som sagt: jag är så imponerad av Rennie Mirro och Karl Dyall och Sammy Davies Jr. Jag har helt enkelt blivit förälskad i dem alla tre. Jag vet att som teaterkritiker borde jag inte använda så stora ord utan jag borde sätta pannan i djupa vecka och analysera. Men föreställningen är så skickligt sammansatt och framförs så snyggt, den känns så ärlig och berättar så mycket om livet för den som är lite annorlunda. Den ruskar om och är obehaglig, eftersom den avslöjar hur vidrig människan kan vara, samtidigt som det är en vacker berättelse om en man som underhållit en hel värld.

I ett pressmeddelande berättas:

Idén till föreställningen väcktes när Mirro och Dyall gjorde Singin’ in the Rain 2006–07.
− Det var första gången vi dansade ihop. Vi jobbade kopiöst mycket båda två, jag hade ett katastrofalt privatliv och Kalle hade fysiska problem som gjorde att han hade så ont att han inte kunde gå. Ändå ställde vi oss där på scen kväll efter kväll och sjöng och dansade. Under den här tiden pratade vi om att det var så Sammy hade det hela sitt artistliv. Han gick upp på scen med livet som insats varje kväll, säger Rennie Mirro.
− Scenen var hans battleground. Det var därifrån han kämpade mot fördomar. Han blev störst på Broadway men fortfarande skulle många dörrar vara stängda för honom, säger Karl Dyall.
− Jag och Rennie är båda så kallade jazzungar, barn till svarta jazzmusiker som kom hit till Sverige under jazzsvängen på 60- och 70-talet. Det här var mitt under medborgarrättsrörelsens era. Det som var förbjudet i USA var möjligt här. För min pappa var det här i Sverige som han för första gången behandlades som en likvärdig. Sverige var en fristad då, säger Karl Dyall.
− Vi har samma bakgrund men vi ser helt olika ut och vi började våra dansbanor från helt motsatta håll. Jag växte upp med klassisk balett på Operan. Kalle började med streetdance och var en av pionjärerna inom street. Men nu har vi mötts på mitten, säger Rennie Mirro.
− Starten var att Rennie och Kalle ville göra en föreställning om Sammy Davis Jr men när jag pratade med dem kände jag direkt att det var viktigt att få med deras historia också. Det är en del av vår svenska moderna historia som kanske aldrig berättats på teaterscenen, säger Jonna Nordenskiöld som skrivit manus och regisserar.

Fotograf: Carl Thorborg
Bildtext:
Karl Dyall och Rennie Mirro i From Sammy with love.

FROM SAMMY WITH LOVE
Manus och regi Jonna Nordenskiöld
Koreografi David Dalmo
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Ljus William Wenner
Mask Patricia Svajger
I rollerna
Karl Dyall och Rennie Mirro

Orkester
Kapellmästare Joel Sahlin Musiker: Magnus Anderfjärd, Johan Bengtsson, Carl Flemsten

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms stadsteater, dans, Sammy Davies Jr, teaterkritik, scenkonst, dans, musik, jazz, Frank Sinatra

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dans, Frank Sinatra, Jazz, Musik, Sammy Davies Jr, Scenkonst, Stockholms stadsteater, Teaterkritik

Nu har dansarna fått nog och kräver att få betalt för sitt arbete

17 juli, 2012 by Redaktionen

Dansare och koreografer som arbetar för låga priser och produktionsbolag anlitar systematiskt danselever som uppträder gratis istället för att anlita proffs, berättar SVT Kulturnyheterna.

En grupp dansare på trettio yrkesdansare har fått nog nu och har bjudit in till stormöte i slutet av augusti för att diskutera arbetsvillkor och vad som borde vara rimliga miniminivåer.

Mathias Singh, dansare och koreograf och en av personerna bakom initiativet, säger till Kulturnyheterna:
– Varje gång Teaterförbundet pratar med oss hänvisar de till kollektivavtalet. Det är jättebra men det funkar inte med den verklighet vi har. Dans är så mycket glädje. Jag vill att alla ska bli mer företagsamma istället. Jag vill lyfta fram dansen som ett yrke. Det är väldigt mycket ”hej hopp” med allt det här. Man blir så glad över att få dansa att man skiter i att ta betalt.

Kulturnyheterna berättar att produktionsbolag inte är beredda att betala för den tid det tar att göra koreografier och repetera in dem och där facket ligger hopplöst efter.

En del i problemet är att många dansskolor skickar sina elever att delta i föreställningar gratis. Dagens Nyheter har rapporterat hur skolelever dumpar lönerna för professionella dansare. Tv-program som ”Idol” spar in på kostnaderna genom att använda amatörer.

Läs även andra bloggares åsikter om dans, kulturpolitik, fackligt, avtal, arbetsmarknad, scen, debatt

Arkiverad under: Kulturpolitik, Scen Taggad som: arbetsmarknad, avtal, Dans, debatt, fackligt, Kulturpolitik, Scen

Flying Bach med världsmästare inom breakdance till Stockholm

4 juni, 2012 by Redaktionen

Dansgruppen Flying Steps är världsmästare inom breakdance och har en egen världsturné byggd kring klassisk barockmusik av Johann Sebastian Bach förkroppsligad genom breakdance. Ett överraskande möte mellan två konstformer. Det är den bärande idén bakom föreställningen Flying Bach som gjort succé runt om i Europa. I oktober kommer de till Sverige, berättar ett pressmeddelande:

Efter en utsåld turné 2011 och ett gästspel på Eurovision Song Contest 2011 ger sig Flying Bach ut på en ny världsturné med 13 föreställningar under 2012. I Sverige sätts Flying Bach upp på Konserthuset i Stockholm den 12 och 14 oktober och på Göteborgs konserthus den 20 och 21 oktober.

Flying Steps bildades i Berlin år 1993 och har länge hört till den absoluta världstoppen inom breakdance, bland annat genom att vinna fyra världsmästartitlar. Idén att korsbefrukta breakdance med klassisk musik växte fram hos dansgruppens frontman och koreograf, Vartan Bassil, som menar att steget inte var så långt:
”Balettdansare gör piruetter på fötterna. Vi breakdansare gör det på huvudet. Men i tidigare försök att kombinera klassisk musik och dansarna bara rört sig till musiken. I Flying Bach ville vi gå ett steg längre och verkligen visualisera tonerna”.

När gruppen kom i kontakt med den tyska dirigenten och operaregissören Christoph Hagel föll pusselbitarna på plats. Hagel har gjort sig känd för att sätta upp annorlunda föreställningar, bland annat en hyllad uppsättning av Mozarts opera ”Trollflöjten” i en av Berlins tunnelbanestationer.
”När jag såg Flying Steps för första gången kände jag direkt att jag ville skapa något ihop med dem. Rörelserna i breakdance är precis som Bachs preludier och fugor. Människor över hela världen kan omedelbart relatera till dem”, förklarar Christoph Hagel.

Läs även andra bloggares åsikter om brreakdance, dans, hiphop, Bach, Flying Back

Här är turnéschemat:
Pula, Istrian National Theatre – May 3
Zagreb, Vatroslav Lisinski Concert Hall – May 5-6
Tbilisi, Shota Rustaveli National Theatre – June 13-14
Oslo, Oslo Concert Hall – September 15-16
Beirut, Casino Du Liban – September 22-23
Doha, Drama Theatre at Katara Village – September 25-26
Dubai, Madinat Jumeira – September 28-29
Florence, Teatro Della Pergola – October 3
Turin, Teatro Carignano – October 6-7
Stockholm, Stockholm Concert Hall – October 12 & 14
Gothenburg, Gothenburg Concert Hall – October 20-21
Kiev, Ukrainian National Opera – October 26-27
Prague, Karlin Theatre – October 30-November 1
Tokyo, Orchard Hall – November 8-9
Osaka, Osaka City Central Public Hall – November 15-17
Lausanne – November
Lucerne, KKL – December 5-8
Moscow – December
St. Petersburg – December
Flying Steps officiella hemsida, www.flying-steps.de

Arkiverad under: Scen Taggad som: Bach, brreakdance, Dans, Flying Back, Hiphop

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 7
  • Sida 8
  • Sida 9
  • Sida 10
  • Sida 11
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 22
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in