Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Dans

From Sammy with love – bara så underbart underbar

by

From Sammy with love
Stockholms stadsteater
Urpremiär 18 augusti 2012

Jag har fått en ny förälskelse. Eller tre.
Föreställningen ”From Sammy with love” på Stockholms stadsteater där Rennie Mirro och Karl Dyall ger en föreställningen med givetvis mycket dans och musik om Sammy Davis Jr. Jag imponeas av de två artisterna och jag inser att jag kommer att lyssna på Sammy Davies JR, jag ska genast leta på Spotify och Wimp om hans musik finns där.

Föreställningen är helt underbart underbar. Jag såg det offentliga genrepet och publiken applåderade och klappade takten under föreställningens lopp och reste sig direkt för stående ovationer vid slutsången. Det var absolut inte bara för att det rent tekniskt är så skickligt framfört, med fina röster, duktig orkester, bra tajming mellan musik och dans och så skickliga dansare. Nej det är så mycket mer. Det är en föreställning som verkligen berör och handlar om den lilla människans kamp för att accepteras oavsett ras.

När jag växte upp var Sammy Davis Jr och hans vän Frank Sinatra smörsångare i mina öron. Det var rock och hjältar som Deep Purple som gällde för mig. Vad jag missat. Inser jag nu. Vilken underbar röst Sammy Davies Jr hade. Han var en otroligt skicklig dansare också och föreställningen berättar om hans liv – om hur han redan som treåring stod på scen tillsammans med sin far, hur han växte upp med sin far och farmor medan hans mamma övergav honom som liten, vi får höra om hans kärlek till och äktenskap med svenskan May Britt.

Ja, äktenskapet med May Britt var inte lätt. De gifte sig under 1960-talet och när de flyttade till USA kunde May Britt inte följa med Sammy Davies på hans turné eftersom blandäktenskap var olaglig i flera delstater och deras äktenskap fick många rasistiska amerikaner att bombhota dem.

Föreställningen är inte alls bara en biografi över Sammy Davies Jr med skicklig dans och sång av de två duktiga svenska artisterna Rennie Mirro och Karl Dyall. Skickligt framför de sång- och dansnumren och de är så viga och vältränade och är imponerande volter. Men föreställningens styrka ligger inte enbart i det tekniskt skickliga utan i att den beror så. De två, Reine Mirro och Karl Dyall, bjuder på sig själva och sina berättelser, om hur de växt upp med en vit och en färgad förälder. Sammy Davies Jr:s liv speglas genom deras liv. Det är delvis rätt förfärande. Karl Dyalls mamma var tonåring när hon träffade hans pappa under 1960-talet och hon fick en ful kommentar i skolan av en lärare som hade sett henne tillsammans med ”olämpligt sällskap”. Rasismen frodades i Sverige också.

Föreställningen handlar om så mycket mer än Sammy Davies Jr som person. Den handlar om kampen för att bli accepterad och om samhällets fördomar och svek. Som när Sammy Davies Jr tillsammans med sin vän Frank Sinatra hade hjälpt till under JF Kennedys presidentvalskampanj och bjudits in för att uppträda under presidentens installation: några dagar före installationen fick Sammy Davies Jr ett telefonsamtal där han fick reda på att det inte var så lämpligt att han uppträdde. Så kraftigt var hatet mot de svarta i USA då. Det var inte så länge sedan.

En del i publiken kunde inte ens hålla sig utan suckade när sveken spelades upp på scenen och de skrattade och myste över de lyckliga stunderna. Så berörda blev de. Så starkt talar föreställningen till sin publik.

Scenografin är ett konstverk i sig: med enkla svarta stommar till möbler utspridda på scenen som ger en känsla av en pianobar under förmiddagen, tom och väntande på att öppna och de enda som är där är artisterna som repeterar. Stommar till möbler som kan användas till något att sitta på, till bord eller skåp. En enkel, smidig och snygg dekor.

Som sagt: jag är så imponerad av Rennie Mirro och Karl Dyall och Sammy Davies Jr. Jag har helt enkelt blivit förälskad i dem alla tre. Jag vet att som teaterkritiker borde jag inte använda så stora ord utan jag borde sätta pannan i djupa vecka och analysera. Men föreställningen är så skickligt sammansatt och framförs så snyggt, den känns så ärlig och berättar så mycket om livet för den som är lite annorlunda. Den ruskar om och är obehaglig, eftersom den avslöjar hur vidrig människan kan vara, samtidigt som det är en vacker berättelse om en man som underhållit en hel värld.

I ett pressmeddelande berättas:

Idén till föreställningen väcktes när Mirro och Dyall gjorde Singin’ in the Rain 2006–07.
− Det var första gången vi dansade ihop. Vi jobbade kopiöst mycket båda två, jag hade ett katastrofalt privatliv och Kalle hade fysiska problem som gjorde att han hade så ont att han inte kunde gå. Ändå ställde vi oss där på scen kväll efter kväll och sjöng och dansade. Under den här tiden pratade vi om att det var så Sammy hade det hela sitt artistliv. Han gick upp på scen med livet som insats varje kväll, säger Rennie Mirro.
− Scenen var hans battleground. Det var därifrån han kämpade mot fördomar. Han blev störst på Broadway men fortfarande skulle många dörrar vara stängda för honom, säger Karl Dyall.
− Jag och Rennie är båda så kallade jazzungar, barn till svarta jazzmusiker som kom hit till Sverige under jazzsvängen på 60- och 70-talet. Det här var mitt under medborgarrättsrörelsens era. Det som var förbjudet i USA var möjligt här. För min pappa var det här i Sverige som han för första gången behandlades som en likvärdig. Sverige var en fristad då, säger Karl Dyall.
− Vi har samma bakgrund men vi ser helt olika ut och vi började våra dansbanor från helt motsatta håll. Jag växte upp med klassisk balett på Operan. Kalle började med streetdance och var en av pionjärerna inom street. Men nu har vi mötts på mitten, säger Rennie Mirro.
− Starten var att Rennie och Kalle ville göra en föreställning om Sammy Davis Jr men när jag pratade med dem kände jag direkt att det var viktigt att få med deras historia också. Det är en del av vår svenska moderna historia som kanske aldrig berättats på teaterscenen, säger Jonna Nordenskiöld som skrivit manus och regisserar.

Fotograf: Carl Thorborg
Bildtext:
Karl Dyall och Rennie Mirro i From Sammy with love.

FROM SAMMY WITH LOVE
Manus och regi Jonna Nordenskiöld
Koreografi David Dalmo
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Ljus William Wenner
Mask Patricia Svajger
I rollerna
Karl Dyall och Rennie Mirro

Orkester
Kapellmästare Joel Sahlin Musiker: Magnus Anderfjärd, Johan Bengtsson, Carl Flemsten

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Nu har dansarna fått nog och kräver att få betalt för sitt arbete

by

Dansare och koreografer som arbetar för låga priser och produktionsbolag anlitar systematiskt danselever som uppträder gratis istället för att anlita proffs, berättar SVT Kulturnyheterna.

En grupp dansare på trettio yrkesdansare har fått nog nu och har bjudit in till stormöte i slutet av augusti för att diskutera arbetsvillkor och vad som borde vara rimliga miniminivåer.

Mathias Singh, dansare och koreograf och en av personerna bakom initiativet, säger till Kulturnyheterna:
– Varje gång Teaterförbundet pratar med oss hänvisar de till kollektivavtalet. Det är jättebra men det funkar inte med den verklighet vi har. Dans är så mycket glädje. Jag vill att alla ska bli mer företagsamma istället. Jag vill lyfta fram dansen som ett yrke. Det är väldigt mycket ”hej hopp” med allt det här. Man blir så glad över att få dansa att man skiter i att ta betalt.

Kulturnyheterna berättar att produktionsbolag inte är beredda att betala för den tid det tar att göra koreografier och repetera in dem och där facket ligger hopplöst efter.

En del i problemet är att många dansskolor skickar sina elever att delta i föreställningar gratis. Dagens Nyheter har rapporterat hur skolelever dumpar lönerna för professionella dansare. Tv-program som ”Idol” spar in på kostnaderna genom att använda amatörer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Flying Bach med världsmästare inom breakdance till Stockholm

by

Dansgruppen Flying Steps är världsmästare inom breakdance och har en egen världsturné byggd kring klassisk barockmusik av Johann Sebastian Bach förkroppsligad genom breakdance. Ett överraskande möte mellan två konstformer. Det är den bärande idén bakom föreställningen Flying Bach som gjort succé runt om i Europa. I oktober kommer de till Sverige, berättar ett pressmeddelande:

Efter en utsåld turné 2011 och ett gästspel på Eurovision Song Contest 2011 ger sig Flying Bach ut på en ny världsturné med 13 föreställningar under 2012. I Sverige sätts Flying Bach upp på Konserthuset i Stockholm den 12 och 14 oktober och på Göteborgs konserthus den 20 och 21 oktober.

Flying Steps bildades i Berlin år 1993 och har länge hört till den absoluta världstoppen inom breakdance, bland annat genom att vinna fyra världsmästartitlar. Idén att korsbefrukta breakdance med klassisk musik växte fram hos dansgruppens frontman och koreograf, Vartan Bassil, som menar att steget inte var så långt:
”Balettdansare gör piruetter på fötterna. Vi breakdansare gör det på huvudet. Men i tidigare försök att kombinera klassisk musik och dansarna bara rört sig till musiken. I Flying Bach ville vi gå ett steg längre och verkligen visualisera tonerna”.

När gruppen kom i kontakt med den tyska dirigenten och operaregissören Christoph Hagel föll pusselbitarna på plats. Hagel har gjort sig känd för att sätta upp annorlunda föreställningar, bland annat en hyllad uppsättning av Mozarts opera ”Trollflöjten” i en av Berlins tunnelbanestationer.
”När jag såg Flying Steps för första gången kände jag direkt att jag ville skapa något ihop med dem. Rörelserna i breakdance är precis som Bachs preludier och fugor. Människor över hela världen kan omedelbart relatera till dem”, förklarar Christoph Hagel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Här är turnéschemat:
Pula, Istrian National Theatre – May 3
Zagreb, Vatroslav Lisinski Concert Hall – May 5-6
Tbilisi, Shota Rustaveli National Theatre – June 13-14
Oslo, Oslo Concert Hall – September 15-16
Beirut, Casino Du Liban – September 22-23
Doha, Drama Theatre at Katara Village – September 25-26
Dubai, Madinat Jumeira – September 28-29
Florence, Teatro Della Pergola – October 3
Turin, Teatro Carignano – October 6-7
Stockholm, Stockholm Concert Hall – October 12 & 14
Gothenburg, Gothenburg Concert Hall – October 20-21
Kiev, Ukrainian National Opera – October 26-27
Prague, Karlin Theatre – October 30-November 1
Tokyo, Orchard Hall – November 8-9
Osaka, Osaka City Central Public Hall – November 15-17
Lausanne – November
Lucerne, KKL – December 5-8
Moscow – December
St. Petersburg – December
Flying Steps officiella hemsida, www.flying-steps.de

Frihet – En smärtsam men vacker modern dansföreställning

by

Frihet
Koreografi Eleonora Ramsby Herrera
Teater Pero
31 maj 2012

Blicken är skarp hos de tre svartklädda dansarna när ljuset tänds och de stillastående stirrar rakt ut i intet. Jag är redan slukad. Musikerna klappar intensivt i händerna när den maniska gången börjar. Fram och tillbaka. Blicken upp och ner men alltid stadig tills de till slut ramlar omkull. Då börjar de ryckiga rörelserna. Som om en annan kraft drar och sliter i kropparna som slänger sig omkring och knappt hinner ta sig tillbaka, innan kraften är där igen och slår till igen.

Musiken komponerad av kusinerna Staffan och Nina Ramsby framförs av tre begåvade unga musiker och leder dansarna helt och hållet. Cellon sliter och förför. Pianot håller pulsen och tvärflöjten försöker ettrigt hänga med.

Och var kommer friheten in kan man undra. Enligt koreografen handlar det ”om att inte stänga av sina känslor och glömma bort den man är och det man vill uppnå med sitt liv. Att våga fatta tuffa beslut som ibland krävs, för att gå sin egen väg i livet – och att därigenom uppleva inre frihet”

Dansarna har alla en unik stil och kompletterar varandra perfekt. En väldigt intensiv och beslutsam. Den andre desperat och plågad och den tredje mer neutral.
Det är med andan i halsgropen jag tar mig igenom den halvtimmes långa föreställningen. Smärtsamt men mycket vackert.

Text: Martina Cederqvist

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Sylfiden – en drömsk balett

by

Sylfiden
Koreografi: August Bournonville
Kungliga Operan
Premiär: 26 maj

Efter en dramatisk början där den kvinnliga huvudrollsinnehavaren måste bytas ut på grund av en skada precis innan ridån ska gå upp kan föreställningen komma igång. Nadja Sellrup får rycka in denna premiärkväll och hon gör ett fantastiskt jobb.

Baletten handlar om James som inför sitt stundande bröllop blir besökt av Sylfiden, en luftande, som förklara sin kärlek till honom. James börjar nu ifrågasätta sitt val av fästmö. Heder och moral förhindrar honom till en början men den vackra Sylfiden är svår att motstå.
I år är det 150 år sedan Sylfiden för första gången sattes upp på Kungliga Operan i Stockholm. Baletten har en av världens äldsta koreografier och den håller än idag. Det är en klassisk och lättillgänglig balett som jag tror passar många.

Upplägget och historien är simpel och underhållande. För någon som aldrig tidigare varit på balett är detta en bra uppsättning att börja med. Denna balett är även barnvänlig. Det är en lättförstålig historia, tilltalade karaktärer med vackra kostymer och en sagolik scenografi. Vår kungliga balett gör även ett bra jobb i att förmedla känslor och berätta denna historia.

Det aktiva mimspråket gör baletten både rolig och intressant. Att få se dansarna uttrycka sig både i dans och i mim är underhållande. Historien blir således lite mer levande och tilltalande för de minsta.
Att Operan väljer att ha nypremiär av Sylfiden i slutet av säsongen är ett smart drag. Det är en bra sommarföreställning som man kan njuta av och sedan dansa ut i sommarkvällen.

Text: Lisa Pousette Blomé

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,