Scenkonst

Alla dagar, alla nätter – Lättsmällt och underhållande familjedrama om kvinnlig försoning och frigörelse

7 mars, 2015 by Redaktionen

Alla dagar, alla nätter
Manus och regi Margareta Garpe
Scenografi och kostym Per A Jonsson
Ljus Magnus Mikaelsen
Ljud Lisa Norman
Kompositör Joe Williamson
Mask Maria Reis
Premiär på Lilla scenen, Stockholms stadsteater 5 mars 2015

Margareta Garpe slog 1974 igenom med det feministiska dramat ”Jösses flickor” tillsammans med Suzanne Osten. ”Alla dagar, alla nätter” hade premiär på Dramaten 1992 men spelas nu åter på Stadsteatern omskriven till nutid.

Vi får följa tre generationer kvinnor – de vuxna systrarna Krista och Nita, Kristas tonårsdotter Jonna och den åldrande modern Alice. Krista, spelad av Lena B Eriksson, är den intellektuella storasystern som valt att gå sin egen väg. Med nöd och näppe försörjer hon sig på sitt skrivande, lever som ensamstående mor och är i relation med den gifte försvarsadvokaten Henrik. Hon har hållit sig undan från sin kärnfamilj men tvingas i samband med faderns död och moderns insjuknande åter till kontakt. Nita hennes yngre syster, spelad av Cecilia Frode, är den skötsamma ”duktiga flickan” som under alla år fogat sig. Hon lever i ett på ytan perfekt familjeliv med man och barn och i nära kontakt med modern.

Syskonrivalitet och kvinnoförtryck beskriver bäst de båda systrarnas livsrealiteter och är pjäsens genomgående teman. Efter faderns arv får den äldre systern Krista, som enligt modern vid födsel ”föddes utan att be om lov”, ärva en värdelös garnsnurra med patent och ett jaktgevär. Präktiga lillasyster Nita ”belönas” för sin foglighet med familjens sommarstuga på Björkudden. Systrarnas relation genomsyras av bitterhet och avundsjuka vilket yttrar sig i syrliga kommentarer dem emellan – ”Du är en smitare Christa – alltid gömt dig bakom böcker” eller Christas ständiga förmåga att bokstavera högt för Nita som har dyslexi.

Pjäsens andra tema – kvinnoförtryck – löper parallellt och skildras bäst i systrarnas reservationslösa ansvarstagande i förhållande till sina respektive män. Christa släpper sina drömmar om att flytta till Paris så snart hennes obeslutsamma älskare Henrik ”väljer henne” och Nita flyttar till Bryssel för att rädda sitt äktenskap med mannen som under alla år vänstrat. Systrarna är inte sena att påminner varandra om den andres ”kvinnofälla”, såsom ”har alltid tyckt att du varit värd något bättre”.

Men i samband med faderns död, moderns insjuknande och dottern Jonnas jorden-runt-resa börjar de båda systrarnas världar – med män som alltid sviker – fallera. Rollerna förflyttas och förståelsen dem emellan växer. Och frigörelse och försoning lurar runt hörnet.

Berättelsen utspelar sig mestadels i ett realistiskt vardagsrum á IKEA och med hjälp av rekvisita såsom jaktgeväret och garnsnurran som får symbolisera det ojämlika förhållande mellan systrarna och faderns förlegade kvinnosyn. Berättelsen förs engagerat fram med hjälp av kvicka repliker och ett stort mått tragikomik. Såsom Nitas reaktion på mannens otrohetsaffär – ”Varför finns det ingen dubbelmoral längre? Att en man behandlar sin hustru lika bra som sin älskarinna” eller scenen då Krista faller ut i gapskratt med sin exman över livets absurdum. Resultatet blir hög igenkänningfaktor och en ”lättsmält” pjäs som likaväl kunde ha varit ett tv-drama. Karaktärerna har emellanåt övertydliga familje- och könsroller vilket gör att de förlorar i komplexitet samtidigt som detta bidrar till att tydliggöra den dysfunktionella familjedynamiken och de patriarkala strukturerna.

Margareta Garpe har i Alla dagar, alla nätter lyckats med konststycket att på ett lättsmält och underhållande sätt skildra inte bara en dysfunktionell kärnfamiljs konsekvenser på systerskap utan även två kvinnors väg mot försoning och frigörelse. Den kan därför rekommenderas varmt – även för den ovane teaterbesökaren!
Text: Victoria Kalen

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Alice Meta Velander
Krista Lena B Eriksson
Nita Cecilia Frode
Martin Lennart Jähkel
Jonna Molly Nutley
Henrik Björn Bengtsson

Fosterlandet på Göteborgs stadsteater: Det finska kynnet blottas i märkvärdigt maraton

27 februari, 2015 by Mats Hallberg

Fosterlande
tAv Lucas Svensson
Regi Anna Takanen
Premiär 25 februari 2015 på Göteborgs stadsteater

Jag har som hastigast träffat Kjell Westö och med stor behållning läst några av den prisade finlandssvenske författarens romaner. Han är en av dem som medverkar med text i det mycket påkostade tvåspråkiga programmet. Westö har liksom regissör Anna Takanen, indirekt erfarenhet av historiens största evakuering av barn. Deras pappor skickades nämligen till Sverige för att de skulle få slippa umbäranden. Finska föräldrar sände omkring 72 000 krigsbarn till svenska fosterföräldrar och barnhem, varav cirka 15 000 blev kvar. Min mamma hade ett sådant barn i sin småskoleklass. Av denna dramatiska omflyttning har Göteborgs största talteaterscen gjort en mastodontsatsning. För manus står Lucas Svensson, numera dramaturg på Stadsteatern, vars estetik kan vara ganska utmanande. Vad jag förstått har Takanen också lämnat bidrag till pjäsen.

Uppsättningen kändes ojämn och minst sagt tung i gumpen. Ett definitivt problem är formatet. Uppsättningen varar i i omkring fyra timmar och fyrtio minuter inklusive två pauser. Längden i sig skulle kunna hanteras bra av mottagaren, om det funnes samma spänning som i lika långa Bibeln för några år sedan. Men här blir tyvärr första akten på tok för mastig. När krigsbarnet själv efterhand träder fram i helfigur som pensionerad polis och brottningstränare (Iwar Wiklander) återtar pjäsen greppet om åskådaren. Att man bestämt sig för att göra Fosterlandet lika tillgänglig oavsett om biljettinnehavaren bara behärskar svenska eller finska, gör att detta drama stundom tappar styrfart. Ändå används textmaskin ganska flitigt. Väldigt konstigt blir det några gånger när någon karaktär växlar över till det språk hen sagt sig vara oförmögen till. Sedan ska tilläggas att hela ensemblen har pluggat in ett antal finska fraser, vilket i sig är mäkta imponerande.

På 80-talet såg jag Willy Russells musikal Blodsbröder både i London och i Göteborg. Denna publiksuccé som här hemma sågades friskt av sura recensenter, handlar om enäggstvillingar som genom en adoption får totalt motsatta liv. Åtminstone krigsbarnet vars förnamn försvenskas till John, är ivrig att betona skillnader och antyda orättvisor gentemot sin bror som blev kvar i Finland (Thomas Backlund). Pjäsen erbjuder roliga och rörande scener mellan de bröder som i pjäsens nutid umgås i fin förbrödring. Vad beträffar deras telefonsamtal utan substans, blir det lite för mycket av den varan även om vi skrattar gott första gångerna.

Berättandet hoppar kronologiskt mellan 40-talets krigsår och 2007 när finska nationen jubilerade. Den som först gör entré är Johns ömsom aggressiva, ömsom kärlekstörstande dotter ( Tanja Lorentzon); som i och med att hon skrivit boken Fosterlandet är dramats sammhållande länk. Medan hennes far grubblar på deras relation och sin livsinställning, är det istället hon som blivit traumatiserad. Apropå tidens gång återkommer en nyckelreplik från Birgitta Ulfssons ådersdigna Elsa: Var börjar historien? Ett obegripligt nedslag görs när vi landar i en mytomspunnen konsert på Ullevi med the Boss -85 (jag var där). Visst är det kul att få lättsamt agerande till rockstomp, Mattias Nordkvist i ömsint akustisk version av I´m on fire samt spektakulär breakdans. Men även om mellanspelet piggade upp, var det oerhört malplacerat. Hjäpler inte att bröderna umgicks förtroligt i samband med att de besökte konserten. Stördes också av frossandet i schablonbilder från ett Finland som slets i tu av krigets fasor. Ynglingarna i uniform var ordkarga och tafatta. Flickorna var fulla av kättja och sprit som de halsade från medhavda pluntor. Kvinnor som i bastun piskade varandra med björkris var en annan typisk schablon. Lagom sorgen tangosång levererades förstås, både från scen och i foajén under pauserna. På ett ofta övertydligt sätt förmedlas att finländare ger uttryck för direkta sinnesrörelser, inga finesser. Den unga heta Elsa påpekar att hon och den blivande barnafadern agerar i fel ordning när de dansar efter att kroppsligt förenats.

Jag har inte nämnt scenografin. Jag kan visualisera de cyklande militärerna, John med brynja och sportbag, den döende Elsa i sin sjukhussäng, de roterande pontonbryggorna, interiören från Finska föreningen samt ett klipp ur filmen Okänd soldat. Vid scenens vänstra sida fanns det piano som kompositören Matti Ollikainen trakterade. Han är en utomordentlig teatermusiker som jag hört i energiska Franska trion. Matti är en mycket positiv tillgång för hela detta jätteprojekt. Vill understryka att det otroligt rutinerade paret Ulfsson & Wiklander gör helgjutna insatser. Med den äran tacklar de ett knepigt manus med en del egendomliga replikskiften. Av birollerna gillar jag främst Johan Gry i rollen som finne med bred göteborgsdialekt och Emelie Strandberg som omtänksam fostermamma. Vidare bör nämnas de många barnstatisterna som tillför en stark känslomässig dimension.

Hade uppsättningen reducerats med halvannan timme hade jag kanske varit lika entusiastisk som den premiärpublik som nästan omedelbart gav stående ovationer. Det var för komplext för mycket bredvid-material och för mycket språkövningar för att till fullo tilltala mig.

Foto: Ola Kjelbye

Snart premiär för Gösta Berlings saga på Stockholms stadsteater

24 februari, 2015 by Redaktionen

Gösta Berlings saga, en av svensk litteraturs största klassiker, sätts upp i ny dramatisering, med nyskriven musik och med Joel Spira i titelrollen. Sist den sattes upp här var i Stadsteaterns barndom 1973. Då gjordes titelrollen av Per Myrberg som nu 42 år senare återvänder för att göra en av kavaljererna på Ekeby. Sofia Ledarp gör grevinnan Elisabeth Dohna och i rollen som majorskan ser vi Ann Petrén. I övriga roller bland andra Samuel Fröler, Kirsti Stubø, Happy Jankell, Sten Ljunggren och Carl Kjellgren. Regisserar gör flerfaldigt prisbelönte norske teater- och filmregissören Runar Hodne som gör sin första uppsättning i Sverige. Premiär 13 mars på Kulturhuset Stadsteaterns stora scen.

Ett pressmeddelande berättar:
En kall vinterdag hittar majorskan på Ekeby en utmärglad tiggare i en snödriva. Gösta Berling. Avsatt präst och fylltratt. Även i sitt förfall – så vacker.

Allt prästen önskar är att bli kvar i snödrivan. Men så möter han hennes blick. Varm, stark och medkännande.

Så kommer det sig att Gösta Berling blir en av majorskans tolv kavaljerer på Ekeby.

En julnatt kommer brukspatron Sintram från Fors på besök. Med Sintram sluter Gösta Berling ett avtal som han undertecknar med sitt eget blod.

Selma Lagerlöf fick som första kvinna Nobelpriset 1909. Gösta Berlings saga, hennes debutroman från 1891, har blivit en av svensk litteraturs största klassiker.

– Gösta Berlings saga har haft enormt inflytande på många plan. Bilden av Sverige är delvis formad av Gösta Berlings saga, men kanske framförallt bilden av Sverige i utlandet, säger Runar Hodne.

Den utspelar sig i 1820-talets djupa skogar i Värmland vid sjön Löven (Fryken). Gösta Berling (Joel Spira) vill ta sitt liv för att rädda omvärlden från sig själv men hans möte med den rika majorskan på Ekeby (Ann Petrén), som styr allt i bygden, förändrar hans liv. Han blir en av majorskans tolv uppvaktande kavaljerer, alla vilsna själar, som ägnar sig åt att festa och jaga.

– Gösta är både en representant för alla människor och en stor narcissist på samma gång, säger Runar Hodne.

– Gösta Berlings saga handlar om en frigörelseprocess från historien, normer och hierarkier. En frigörelse som leder till uppvaknande inte frihet, säger Runar Hodne.

– Selma Lagerlöfs syn på människan ger mig hopp. Hos henne kan varje människa påverka sitt liv och förändra världen, säger Runar Hodne.

– För Selma Lagerlöf var kärleken inte platonisk utan en handling. Erotiken är en fatal livskraft. Och hennes bild av arbete är intressant – det är inte som idag bara produkten som är viktig utan arbete i sig själv har ett värde.

Det har gått 42 år sen Stadsteatern senast satte upp Gösta Berlings saga. Då gjordes titelrollen av Per Myrberg som nu gör comeback på Stadsteatern för att göra en av kavaljererna, farbror Eberhard. Yngst i ensemblen är Happy Jankell som gör Kvastflickan. Hela 19 skådespelare medverkar i uppsättningen. I rollen som den gifta Elisabeth Dohna, en av alla kvinnor som faller för Gösta Berling, ser vi Sofia Ledarp. I Mauritz Stillers stumfilm (1924) gjordes rollen av Greta Garbo vilket ledde till att hon upptäcktes internationellt.

På scen finns även fyra musiker, ledda av Jon Nilsson, själv värmlänning som skrivit ny musik och arrangerat den musik som nämns i romanen. Jon Nilsson är spelman, prisbelönt operasångare (till vardags på Kungliga Operan) och kammarmusiker.

Runar Hodne och Cecilia Ôlveczky har gjort en ny dramatisering, förtätad och med ett tillägg från Selma Lagerlöfs ”Kristuslegender”.

– Selma Lagerlöf var en stilistiskt medveten modernist på ett sätt som imponerar stort och som får mig att tänka på Brandes, Nietzsche, Kierkegaard, säger Runar Hodne.
Gösta Berlings saga blir norske teater- och filmregissören Runar Hodnes första uppsättning i Sverige. Han har satt upp pjäser i hela Norden av bland andra Henrik Ibsen, Jon Fosse, Lars Norén och William Shakespeare och belönats med det norska Heddapriset och det danska Reumertpriset ett flertal gånger.

Joel Spira (Gösta Berling) har bland annat medverkat i Jonas Hassen Khemiris Apatiska för nybörjare och Markurells. På film har vi bland annat sett honom som äldste brodern i SVTs ”Tjockare än vatten” och som Nippe i filmen ”Snabba cash”.

Sofia Ledarp (Elisabeth Dohna) har vi bl a sett som Lady Macbeth i Benke Rydmans uppsättning här och i Lars Noréns 3.31.93, som Alma i Persona och som Caroline Bonacieux i De tre musketörerna. För sin rollgestaltning i filmen ”Den man älskar” erhöll hon en guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll. På SVT såg vi henne nyligen i ”Blå ögon” och i ”Fröken Frimans krig”.

Ann Petrén (Majorskan på Ekeby) är en våra mest folkkära och kritikerrosade skådespelare. Bland de priser hon belönats med finns två guldbaggar (Om jag vänder mig om och Happy End), Teaterkritikernas förenings stora pris, Nöjesguidens Stockholmspris och DNs kulturpris ”för sin osvikliga inlevelseförmåga och förmåga att skapa rollfigurer vi aldrig glömmer.” Det vi senast såg henne i här på Kulturhuset Stadsteatern var som Kerstin Thorvall i Kvällarna med Kerstin.

Gösta Berlings saga
AV SELMA LAGERLÖF

Premiär 13 mars på Stora scenen
Dramatisering Runar Hodne och Cecilia Ölveczky
Regi Runar Hodne
Scenografi Magdalena Åberg
Kostym Maria Geber
Ljus Andreas Fuchs
Ljud Petter Samuelsson
Komposition/musikarrangemang Jon Nilsson
Rörelseinstruktör Bernard Cauchard
Mask Katrin Wahlberg
I rollerna:

Gösta Berling Joel Spira
Majorskan på Ekeby Ann Petrén
Elisabet Dohna Sofia Ledarp
Märta Dohna Odile Nunes
Henrik Dohna Morten Løvstrøm Olsen
Marianne Sinclair Kirsti Stubø
Melchior Sinclair Sten Ljunggren
Gustava Sinclair Lilian Johansson
Anna Stjärnhök Maria Salomaa
Kvastflickan Happy Jankell
Anna Lisa Kerstin Steinbach
Sintram Samuel Fröler
Majoren Lars Edström
Kristian Berg Tomas Bolme
Beerencreutz Ralph Carlsson
Örneclou Åke Lundqvist
Liljecrona Anders Berg
Löwenborg Carl Kjellgren
Eberhard Per Myrberg

Musiker/Ruster Jon Nilsson
Musiker/Kevenhüller Anders Åkered
Musiker/Kusin Kristoffer Adrian Jones
Musiker/Patron Julius Leo Svensson Sander

Foto: Mattias Edwall

Det flygande barnet av Roland Schimmerpfennig – Skådespelarna gjorde en fantastisk insats

14 februari, 2015 by Lotta Altner

Det flygande barnet
Av Roland Schimmelpfenning
Översättning Ulf Peter Hallberg
Regi Lars Rudolfsson
Musikalisk regi Mats Gustafsson
Orionteatern den 14 februari 2015

Scenen är en gigantisk lagerlokal i grått, sten och kall miljö. Golvet på skådespelarscenen är upphöjt i en halv cirkel och av gummidäck i kullerformar. Vi står alla i Shakespeare anda framför scenen.
Det är en mycket spännande berättarteknik som försegår under större delen av den dryga timme som det spelas på scen. Huvudrollsinnehavarna, en mamma och pappa berättar om sig själva i tredje person och med speciella beskrivningar som gång på gång nämns om det, ”Hon är kvinnan i den blåa kjolen” och ” han bär en klocka och…vad heter det…jo just en slips”. Samtidigt som de berättar ger de andra två skådespelarna ljudeffekter och känslor åt dem genom sång och rörelser. Det kommer ljud ur dem som är väldigt genuina. Historien utspelas först lite baklänges, så att vi får se deras panik och höra kyrkklockor ringa, vilket gör att vi redan där, även om vi ej läst programmet, vet att en son har dött.

Även om föräldrarna har glidit ifrån varandra och ständigt ”stjäl ögonblick” med andra och för annat, förstår man att föräldraskapet inte alls är så fyllt av glamour som vår tid gärna vill göra sken av. Den tjatande tonen, upprepningarna om allt som behöver göras och kraven som ingen orkar leva upp till med den sömnbrist som känns, gör att man kan förstå dem på något vis. Visst det är inte okej att mamman förälskat sig i en annan man och springer iväg för att ha hemliga möten med honom. Precis på samma sätt är det inte hälsosamt att pappan går på ett föredrag, gång på gång för att med ord känna sig förförd av en talare. Men inte förtjänar det att deras son ska behöva dö, för att de för en kort kort stund är oerhört egoistisk och behöver egen stund av glädje och uppskattning. Hur lätt skulle inte det kunna hända att man vänder bort blicken en stund och det får förfärliga konsekvenser?

Oftast fungerade berättande tekniken, men blev med jämna mellanrum ganska tröttsamt. Kanske för att man inte är van vid så mycket upprepningar, men inte heller av en så långsam historia. Man hade ganska snabbt också redan förstått vad som skulle hända. Jag blev irriterad, men vem vet det kanske var meningen?
Musiken, ljud och ljus hade fantastisk inverkan på föreställningens rytm, men den var inte den lättaste att förstå, vilket ledde till att flera av de äldre i publiken valde att lämna föreställningen efter enbart 20 minuter. Vi fick alla öronproppar före föreställningen, vilket naturligtvis var bra och som vi verkligen behövde. Syftet med att det skulle vara så enormt hög musik, kunde jag dock inte riktigt förstå. Ångest måste inte alltid brölas ut.

Jag hade verkligen hoppats på att det fanns ett tydligt syfte med varför vi skulle stå upp så länge, men tyvärr fanns det inte det. Även om det fanns några pausstolar så var det inte på långa vägar tillräckligt många för att flertalet av oss skulle kunna sitta. Föreställningen exkluderar ganska många genom att man ska stå framför scenen, och utan ett tydligt syfte, förlorar det helt sin poäng. Det kändes nästan pretentiöst och lite lätt kvasi intellektuellt.

Skådespelarna gjorde en fantastisk insats på scen och skapade känslosam dramatik på hög nivå. Vi kände alla den enorma smärta som genomgick deras kroppar. I slutscenen visste vi att det här skulle de aldrig kunna reparera sig ifrån. Vanna Rosenberg var hjärtskärande i slutscenen och det enda man ville göra vara att krama henne hjärtligt på denna Valentins dag.

På scen
Vanna Rosenberg
Gustaf Hammarsten
Mariam Wallentin (Wildbirds & Peacedrums)
David Sandström (Refused)
FIRE! – Mats Gustafsson, Johan Berthling & Andreas Werliin – See more at: http://www.orionteatern.se/pa-scen/det-flygande-barnet/#sthash.GYvXWAvi.dpuf

Fotograf Magnus Hjalmarson Neideman

9,3 på Richterskalan – föreställningens styrka är skildringen av de subjektiva upplevelserna

14 februari, 2015 by Redaktionen

Recension 9,3 på Richterskalan
Av Andreas Norman, i dramatisering av Anna Kölén
Regi Sara Cronberg
Scenografi och kostym Helle Damgård
Ljus- och videodesign Ulrik Gad
Ljud Jonathan Flygare
Mask Agneta von Gegerfelt

Urpremiär på Intiman i Malmö 13 februari 2015

Den 26 december inträffade en jordbävning under havsbotten utanför ön Sumatra. Om det inte hade varit för den efterföljande tsunamin hade skalvet inte ens varit en blipp på den svenska nyhetsradarn.

Trots att c:a 230 000 människor miste livet och c:a 1,7 miljoner människor miste sina hem handlade debatten i Sverige om de c:a 2000 turister som miste livet. Av dessa var omkring 500 svenskar.

Pjäsen 9,3 på Richterskalan handlar varken själva tsunamin eller offren, den beskriver den situation som en tjänsteman på UD hamnade i när han skickades ner till Thailand några dagar efter katastrofen.
Peter Norman jobbade då UD, han var relativt nyanställd och gick förfarande på utbildningen när kan fick order om att åka till Phuket. När han åkte hade han ingen aning om vad han skulle göra när han väl kom fram. Under sju dagar arbetade han med att identifiera döda, han förvandlade kroppar till individer.

Pjäsen beskriver Normans högst subjektiva känsloupplevelser. Det gör att monologen är lika kaotisk och osammanhängande som hans upplevelse. Han kastas mellan mötet med de snabbt ruttnande kropparna, anhöriga som blankt skiter i alla regler i sökandet efter nära och kära och den väldigt strikta byråkratiska procedur som krävs för att på korrekt sätt hantera och identifiera de döda.

9,3 på Richterskalan är en påminnelse om att inget fungerar i ett katastrofområde, oavsett om det är krig eller som i detta fallet en naturkatastrof. Den lastbil du beställer kanske kommer eller också behöver någon annan den bättre.

Beskrivningen av hur Norman och hans kollegor sliter med att identifiera de döda, utan att ha den utrustning eller de resurser som utlovats målar upp bilden av ett helvete ingen förberedde dem på. Han är där sju dagar – det är den tid en person beräknas klara av innan de bryter ihop.
Erik Olsson är lysande som den unge Peter Norman. Det är inte lätt att bära en hel föreställning på egen hand, men han gör det med bravur.

Scenen är blankt gyttjegrå och domineras av en vägg med tre dörrar samt Normans skrivbord. Ljus, skuggor, bilder och ljus används för att understryka Nornans känslotillstånd.

Pjäsens styrka är att den beskriver Normans högst subjektiva känslointryck av situationen och av de människor han möter och jobbar med. Vi konfronteras med en detalj i den gigantiska tragedin.

Den som söker objektiva svar får leta någon annanstans. Den som tar Normans verklighet för den strikt objektiva är troligtvis ute efter att bekräfta sin egen bild.

Den är också en påminnelse att de som jobbar med att försöka reda ut följderna av en katastrof är i lika stort behov av stöd som de som drabbas av den.

I rollerna Erik Olsson

Scenkonst

Footer

Om oss