Göteborgsbandet Skansros släppte sitt andra album, Rekviem till en dröm, den 21 Mars. Läs vår recension här. Efter deras spelning på TV4s Nyhetsmorgon träffade Kulturbloggen Felix Andersson (sång, gitarr) och Kalle Vento (orgel, piano, gitarr) på i cafét i det nyöppnade hotellet Clarion Hotel Post i Göteborg. Vi snackade om bland annat medialisering, Beatles, undermedvetna melodier och Final Fantasy.
Kulturbloggen: Hur känns det nu när musikarriären har kickat igång igen?
Felix: Det känns märklig bekant. Saker som man har glömt bort kommer tillbaka. Musikbranschen kan kännas lite stelbent: det finns en utsnitsad mall för hur man ska göra. Det tänker man inte på när man får göra vad man vill i studion.
Kulturbloggen: Vad tycker ni mest om: att skapa musiken eller att spela live och det omkringliggande?
Felix: Jag älskar att sitta och skriva musik, men om det är en bra och rolig spelning så är det också grymt. Sen vad det gäller allt annat, så är jag inte så mycket för det: vi är inte direkt det networkande bandet.
Kalle: Jag tycker att skapelseprocessen är det bästa som finns. Både att man själv växer som musiker, och att man växer och utvecklar sin musikalitet tillsammans.
Kulturbloggen: Så bandet är ett verkligt samarbete?
Kalle och Felix: Ja, verkligen.
Kulturbloggen: Är det någon som styr processen?
Felix: Någon är det alltid som styr, men det är alltid olika.
Kulturbloggen: Hur känns det nu när skivan är färdig?
Felix: Det känns bra.
Kalle: Man är ju lite nervös för mottagandet. Vi har ju suttit i vår bubbla nu i ett och ett halvt år och nu så ska det visas för hela Sverige.
Felix: Vi jobbar på ett väldigt oortodoxt sätt tillsammans med vårt skivbolag. Vi gör det vi vill och sen släpper Rasmus det. Det är ingen som protesterar eller försöker kommersialisera musiken. Fast samtidigt är det ju många som stör sig på det. Det blir ju väldigt personligt. Om man går sin egen väg så är det ju klart att många går ifrån en. Jag ser det inte som ett problem. Men alla ska ha sin egen åsikt om allt.
Kulturbloggen: Skapelseprocessen verkar ju ha varit väldigt ambitiös och intensiv denna gången — hur var det att göra ert andra album?
Felix: Det är klart man har ambitioner. Jag tycker att det känns roligare att göra någonting riskfyllt.
Kalle: När jag har suttit och skrivit låtar hemma så har jag varit väldigt kritisk.
Kulturbloggen: Mycket skapelseångest?
Kalle: Nej, inte direkt. När man känner att man är någonting på spåren så blir man eggad och uppeldad. Då gör man stora grejer som man kan vara stolt över. Det kan jag säga om hela det här albumet. Jag är stolt över det.
Kulturbloggen: Hur var det denna gången till skillnad från första skivan?
Felix: Det var ju som natt och dag. När vi gjorde första skivan så fick vi bara fem dagar på oss. Vi fick gå in och spela tills vi var tvungna att åka hem. Det var en stor skillnad. Dessutom, då hade vi skrivit låtar där det viktigaste var att det skulle vara kul att spela live. Det var det vi var då, ett liveband. Vi fick skivkontrakt och spelade in j-gt snabbt.
Kalle: En annan stor skillnad är att alla har varit otroligt delaktiga i den nya skivan.
Kulturbloggen: Hade ni några förebilder eller influenser när ni skapade Rekviem till en dröm?
Felix: Jag har alltid lyssnat riktigt, riktigt mycket på Beatles. I En revolution i huvudet tror jag att John Lennon säger: ”vi har redan använt det trumsoundet i en låt, så vi kan inte använda det igen”. Jag gillar den här respektlösheten, och också att man hela tiden försöker hitta nya brunnar. Det tycker jag verkligen att vi har gjort med den nya skivan.
Kulturbloggen: Varför valde ni att döpa skivan till Rekviem till en dröm?
Kalle: Alla associerar ju till filmen. Jag gör inte det. Jag har aldrig gjort det. Det var en låt innan det blev en albumtitel. Det är den låten för mig, och inte den filmen.
Felix: Det finns också en låt som heter ”Rekviem till en stad”. Det är väl en ganska vanlig grej att sjunga om saker som håller på att dö? Det är det skivan handlar om: drömmar som dör.
Kulturbloggen: Strävade ni efter en drömsk känsla i produktionen och arrangemangen?
Felix: Ja, det gjorde vi. Vi har t.ex. en specifik låt där vi försökte skapa känslan av att musikerna var döda för längesen. Som om det var en inspelning av en inspelning: man står i en studio, och så spelas musiken, men musikerna är inte där.
Kulturbloggen: I låten ”Du gör mig till en människa” dyker det upp ett melodiskt motiv man känner igen. Vad är det för melodi? Varifrån kommer den?
Felix: Det är magaluf med Orup.
Kalle: Det visste jag inte.
Felix: Nej, men jag hörde den slingan i Kalles musik och jag tyckte det var kul att pusha åt det hållet.
Kalle: Det är en grej som folk inte vet om om oss som skapar musiken. Man samlar ju på sig melodier, de fastnar i en på ett undermedvetet plan, något man hörde för längesen sitter ju fortfarande kvar.
Felix: Stevie Wonder kör ju på det stenhårt. Han vaknar med en melodi i huvudet. Och så ringer han upp sina kompisar, nynnar den och frågar, ”Var är det ifrån?” Ibland svarar någon: ”men det är ju ”Let It Be” med Beatles!” Och då släpper han den melodin. Men om ingen känner igen den då spelar han in den!
Kulturbloggen: Hur kom den fina digipacken till?
Felix: Vi har en kompis som heter Robin Johnson. Han är fotograf och tar jättefina bilder. När vi började snacka om omslag så tänkte vi att det vore en bra idé att ha någon av hans bilder. Och så kom vi på att singlarna också ska ha en bild. Men eftersom vi inte visste vilka låtar som skulle bli singlar fick alla låtar en bild. Vi lyssnade på låtarna och så valde vi den bild som passade bäst.
Kulturbloggen: Hur kommer det sig att ni heter Skansros?
Felix: Per gillar Watertown, skivan med Frank Sinatra: hur allting som händer på skivan händer i Watertown. Han föreslog att vi skulle ha ett namn som stod för en plats. Det tyckte alla var en bra idé. Och Skansros, det låter ju som en plats.
Kulturbloggen: Ni har haft ett uppbrott med bandet. Felix, du var ju i Berlin ett tag. Hur har pausen från musiken påverkat er?
Felix: Ja, det har det säkert gjort. Det var ju väldigt mycket när vi höll på. Fram tills jag drog. Jag känner att jag växte av att få distans till allt. Jag tyckte att det var en väldigt märklig grej att helt plötsligt så var det massa, massa människor som visste vem jag var — men jag visste inte vilke dom var. Man blir ju liksom nått annat — jag menar, du vet ju vem jag är och jag vet ju vem du är, det är ju en helt vanlig mänsklig grej. Men så helt plötsligt dyker det upp massor med människor som tror att dom känner en och har åsikter om en. Och allt gick så galet jävla fort. Vi hade en spelning och sen hade vi ett skivkontrakt.
Det har också blivit så att allmänheten öppet har fått ta del av vår utveckling. Vi har inte fått utvecklas i fred, eftersom det har funnits en insyn i vårt band från första stund. Rasmus har släppt allt vi har gjort, vi har i princip inga låtar som är osläppta. Förutom möjligtvis en låt. Vi hade liksom inte 20 låtar från när vi var unga som vi har ratat, utan de låtar vi gjorde när vi var unga — dom kom med. Så fort vi hade fått upp tio låtar från när vi började spela så var vi tvungna att släppa en skiva.
Kalle: Jag tycker att alla i bandet har ett väldigt gott omdöme. Det finns ju många låtskrivare som skriver uppåt 40 låtar till en skiva och sen väljer ut 10. Det förstår man sig inte riktigt på. Vi jobbar ju med låtar tills vi kan stå för dom.
Kulturbloggen: Outrolåten är nästan en genre i sig, hur fick ni idén att avsluta albumet så? (Det är en berättare som räknar upp alla som har medverkat i tillkomsten av albumet, och han tackar folk som har gett stöd, medan bandet spelar i bakgrunden)
Felix: Det kanske är något undermedvetet. Du nämnde ju att albumet låter filmiskt. En radioteater är ju besläktat med film, och dom slutar alltid så.
Kulturbloggen: Ni nämner ju CS i en låt. Jag och brorsan är riktiga spelnördar. Vad är ert favoritspel?
Felix: Zelda, A Link to The Past. Det är ett helt fantastiskt spel.
Kalle: Jag älskar Final Fantasy. Min favoritdel i spelserien är VII och IV. Jag lyssnade också mycket på Nobuo Uematsus musik. När vi åkte till Stockholm så hade Felix skaffat en ny Ipad. Så hörde jag att man kunde spela Final Fantasy III på den. Vi höll på köra av vägen.
*
Den 13 April spelar Skansros på Röda Sten i Göteborg. Ses där!
Text: Bojan Buntic
Läs även andra bloggares åsikter om Skanros, intervju, Göteborg, musik, Kulturbloggen
